Det täcka könet kan vara otäckt, när det i maktställning avtäcker könet
Män är från Mars, kvinnor är från Venus, skrev den amerikanske relationsrådgivaren John Gray 1994. Konstigt att de två alls kan mötas, tyckte han. Mars var ju krigets gud i antikens Rom, men också jordbrukets. Venus var kärleksgudinnan och hade visst anknytning till trädgårdsodling. – Guuud, vad de kunde antyda, romarna! Där plöjer Mars nära venusberget, varvid trädgården börjar växa.
Med en tillbakablick mot Romarriket och alla andra antika riken och överblickande hela mellantiden fram till idag, så måste vi väl lite till mans erkänna, att männen har utmärkt sig för krigföring, medan kvinnorna suttit på piedestal för skönhetens skull, beskyddade av männen.
Samtidigt som krigen i stor utsträckning inte varit det minsta utmärkta utan mest gjort skada, har den fåniga rollen som kuttersmycke varit lika förödande för bägge könen. Men har det varit så överallt? Den amerikanska kulturantropologen Margaret Mead beskrev 1935 i boken Kvinnligt, manligt, mänskligt andra sätt att uppträda och förhålla sig till det andra könet på efter iakttagelser av olika folkslag på Samoa och särskilt på Nya Guinea. Hos ett av de av henne besökta folken var det snarare kvinnorna, som var från Mars. Hos ett av de andra var bägge könen enligt västerländsk uppfattning uppenbart feminina till sitt sätt. Om inte annat visade det, att de romerska gudabilderna knappast hade fått sin näring från Nya Guinea.
Men män som slåss och kvinnor som skyddas (av män som slår kvinnor?) tycks ändå vara en vanligare rollfördelning världen över. Vid ett besök i Nordkorea 1979 frågade mig en manlig korean (det fanns en koreanska i rummet), om jag verkligen lagade mat inför en kvinnas ögon. Lätt anklagande sa han »Vi hedrar kvinnan och vill skydda henne«. Jaha, samma gamla visa i orienten som i västerlandet. De vill skydda kvinnan från allt ont, såsom hennes egna lustar och önskemål. För hennes egen skull och helt utan att fråga henne om lov.
Man blir trött av det uttalandet. Våra svenska husorgan trycker sida upp och sida ner året runt om män som värnar sina kvinnor genom att bestämma över dem… Som hände den kända sångerska vars man slagit sönder henne, men som fortfarande fick jobba på teatern, där alla visste vad han hade gjort. För han var ju ett stort geni, gudbevars. Se där ännu en uttjatad plattityd!
Men kvinnor kan också slåss. Det fanns sådana också på Nya Guinea. Det talas om »amazoner» i historiens dunkel. Se bara den här över hundra år gamla tidningsnotisen om »de ryska amazonerna«:
Vid den kvinnliga dödsbataljonen inträffade nyligen en otreflig händelse. Bataljonens medlemmar pryglade nämligen bataljonens grundläggarinna, löjtnant Boskareva halfdöd, emedan hon klandrat dem. Ett grannregemente måste tillkallas för att undertrycka oordningarna. Dödsbataljonen kommer att dessa dagar upplösas. Af dess medlemmar skola 250 sändas till den kvinnliga bataljonen vid fronten. De öfriga frikallas från militärtjänst och hemsändas.
Notisen stod i finska Hufvudstadsbladet den 21 september 1917 och återges i min bok Revolutionernas och Finlands 1917 i filmkrönikans form. Den kvinnliga »dödsbataljonen« var väl en produkt av den ryska revolutionen och därmed åtföljande kvinnlig frigörelse (det var ju textilarbeterskornas strejk i Petrograd i mars det året som utgjorde den tändande gnistan till revolutionen).
Kiruna filmstudio visade på gamla Folkets hus – på petrogradstrejkarnas dag – filmer med kvinnliga hjältar, en gång The favourite från 2018. De kvinnliga hjältarna i den är tre, varav en är rikets regerande drottning 1702 – 1714, Anna. Filmen är en mustig historia om intriger i rikets innersta rum, där man förlustar sig med kvinnorna. Det vill i detta fall säga, att det mest är kvinnor, som förlustar sig med kvinnor.
Men så får man väl inte hålla på i hovet? Jodå, historiens härskare hade visserligen krig att ombesörja genom att besluta vem som skulle skickas ut i dem, men deras fruar och frillor hade nog rätt mycket fritid i sina salonger. Och något måste de ju hålla på med efter att ha klätts och tvättats av andra.
Att skildra drottning Anna på detta vis kanske skulle leda till livstids fängelse i dagens Thailand, om det handlade om deras kungahus. Det brittiska av idag tål skildringen, det kan undertecknad intyga efter att ha sett filmen vid Piccadilly circus vid en tid, då rikets första ännu var en dam.
Men har en sådan historia någon verklighetsbakgrund? Efter att ha slagit i den engelska historieskrivningen, så tycker jag att det verkar så.
Anna föddes i rätt läge att bli drottning. Fem år före hennes födelse 1665 blev England åter monarki efter en elva år lång period som republik. – Tänk bara, England hade föregått de franska och amerikanska revolutionerna med ett hundra år! Hur hade det inte kunnat se ut för några år sedan, om dåvarande EU-medlemmen UK i stället hade varit UR – Förenade republikerna England, Wales, Skottland och Nordirland? Kanske inget brexit?
Nå, lilla Anna blev i koltåldern lekkamrat med Sarah Jennings, som kom att gifta sig Churchill och då så småningom bli grevinna av Marlborough och som vuxen upptas i hovet och alltmer förtrogen bli drottning Annas främsta rådgivare. De blev ytterst förtroliga, om man säger så. Förutom handfast handpåläggning duade de rentav varandra men kallade sig utåt fru Morley (grevinnan) och fru Freeman (drottningen) – var de nu fick just de namnen ifrån.
Men så bröts idyllen av att en avlägsen släkting till Sarah, Abigail Hill, i eländigt tillstånd dök upp vid slottet och sökte jobb för gammal släktskaps skull. Det gick henne bra, för efter en tid hade hon avancerat till kammarjugfru och till slut ända in i den innersta kammaren. Att hon gifte sig Masham avbröt inte intrigerandet i toppen.
Allt detta kunde man lära sig vid Piccadilly circus.
När jag lämnade salen kunde jag inte längre komma ihåg männen i filmen för alla pokulerande primadonnor. Jag mindes bara tre kvinnor: Olivia Colman (oscarsbelönad för sin roll som Anna), Rachel Weisz (lady Sarah) och Emma Stone (uppkomlingen Abigail).
