Qaqqat alanngui – det spökar på Grönland

QAQQAT ALANNGUI – gratistidning.com 2015-01-05

 

 

 

Qaqqat alanngui

– det spökar

på Grönland

Skumtimmen på grönländska? Kan en film man inte kan uttala titeln på vara något?

Grönland och Sameland – båda har de rykte om sig att vara riktigt exotiska. Det är nedisade, gudsförgätna trakter där isbjörnar vandrar på gatorna. Nog har man hört om det.

Det där med isbjörnar är kanske inte helt osant vad gäller Grönland – eller? Fast nallarna har väl vett att hålla sig undan människor som rusar omkring i ettriga snöskotrar och bullrande stadsjeepar!

Hur det än är med det, så är det väl på Kalaallit Nunaat som i Sápmi, att många människor är sysselsatta i gruvdrift och gillar att jaga när det är säsong. Och inte är ens Grönland nedisat helt och hållet. Deras fjäll och fjordar liknar sommartid väldigt mycket fjällen och fjordarna här hemma, och de flesta människor bor i tätorter både där och här. Ännu mer likt är det när grönländska ungdomar tar studenten, för då bär de samma slags studentmössor som våra studenter bär.

På torsdag kan den som vill få se på studentmössor bland fjordar, fjäll, fjällor och fjuniga män. I den grönländska filmen Qaqqat alanngui firar några ungdomar, att skoltiden äntligen är över. De lejer båttaxi för att komma ut till en vik med fjällstuga långt hemifrån för några dagar. Det är försommar och ljust nästan dygnet om, öl finns så det räcker och de har ingen som vakar över dem.

Tror de. För precis som det sägs om stugan i Pålnoviken vid Torneträsk lär det kunna spöka kring en grönländsk stuga. I trakten har nämligen gruvliga saker hänt några år tidigare, vilket förstås inte skrämmer de här ungdomarna. Inte förrän de får anledning till det, och då har telefonerna naturligtvis lika lite täckning som i de svenska fjällen…

Förra året gick det en svensk film på bio med ett namn, som gott kunde ha satts på den här grönländska filmen. Skumtimmen hette den, och namnet syftade på det halvdunkla ljuset över stränder och hedar under gotländska sommarnätter. ”Qaqqat alanngui” betyder ungefär ”Skuggor på fjället” och syftar på samma skumtimmar i början på den arktiska sommaren. Eller snarare på de skuggor som oväntat tycks visa sig under skumtimmen. Och dessa skuggor vill inte ungdomarna väl…

Ärligt talat är jag ytterst skeptisk till rysare. Det är få skräckfilmer som jag kunnat smälta. Jag gillade Psycho, som man inte släpptes in på, om man kom till biografen sedan huvudfilmen hade börjat (jo, på Alfred Hitchcocks uttryckliga begäran behandlade faktiskt svenska biografer sina gäster på detta vis, när filmen visades 1960 – då var jag visserligen för liten för att ens släppas in i foajén, men nu är det i alla fall så att jag sett filmen, så det så).

Jag gillade också The others 2001, där Nicole Kidman skulle undfly spöken som tassade i familjens hus, för tro det eller ej – det var knorr på avslutningen! (Den ”knöt ihop säcken”, så att säga.)

Även Pans labyrint 2006 kunde jag acceptera. I den förväxlar ett barn dröm och verklighet, när verkligheten består av fascistiska mördare i barnets vardagsmiljö. Och Barnhemmet om en familj som köper ett före detta barnhem, där det sedan börjar höras barnskrik i väggarna – också den hade knorr på avslutningen.

Qaqqat alanngui / Skuggor på fjället är faktiskt i klass med dessa. Jag vet, för jag har sett en förhandsvisning av den. Regissören Malik Kleist har personligen givit Kiruna filmstudio tillstånd att premiärvisa denna rysare nu på torsdag, vilket inte är en så liten ära för en liten filmklubb. Den stora Arctic light filmfestival har två gånger missat att ta in filmen i samband med sina sena skräckfilmsvisningar.

Den grönländska titeln förefaller mig omöjlig att uttala, och när människorna i filmen talar uppfattar jag inget annat än vissa räkneord, som sägs på danska. Det är kanske med grönlänningarna som med samisk- och meänkielitalande, som ofta tar till svenska, när de nämner stora tal?

Filmkopian är textad på danska (som kan vara svårt att lyssna på men är jättelätt att läsa). Och det ser väl ut som en tanke, att filmstudion dagarna efter den grönländska rysaren visar klassiska monsterfilmer från åren före och efter andra världskriget; sex filmer med Boris Karloff, Bela Lugosi och andra kända rysgubbar på tre dagar!

Inte är väl detta typiskt för en filmklubb, men har man själv tomtar på loftet, så är man vidsynt!

En idé i idet av Björn Forseth

Åter