ANGEL-A – gratistidning.com 2016-10-04
Änglar och busar
Film om lång blondin och kortväxt snubbe – är det lyteskomik?
Änglar – finns dom? Så hette en svensk film från 1961. Jarl Kulle och Christina Schollin var i den bara himmelskt kära, den handlade inte om riktiga änglar. Det gjorde däremot en tysk film av Wim Wenders från 1987, Himmel över Berlin. Vid den tiden var staden fortfarande delad i DDRs huvudstad på ena sidan muren och Västberlin på den andra (huvudstad i Västtyskland var dock en annan). Ängeln i huvudrollen gick »sömlöst« (som det heter i datasammanhang nuförtiden) igenom muren och lyssnade på människors längtan och ångest både här och där. Endast barn kunde fysiskt se honom, det var ändå ingen som trodde på dem.
Det där med att osedd kunna vandra omkring på jorden som en ängel eller ande har alltid tilltalat mig – så mycket att jag nästan kunnat bli religiös, om jag fått garantier för att det fungerar på det där sättet i livet efter detta. Som skolgrabb såg jag på teve Ernst Lubitschs gamla film från 1943, Himlen kan vänta (i ny version av Warren Beatty 1978). »Hjälten« tog hissen nedåt i filmens inledning, men den stannade inte förrän det blivit olidligt hett. Han hamnade nämligen i helvetet. Dock fick han en ny chans, om jag minns rätt, och kunde sedan gå omkring på stan. Det tyckte jag var en fördel med döden, för då kunde man ju gå på bio var som helst utan att betala (det kostade förstås bara femtio öre om man satt på de främsta tre bänkraderna, men veckopengen gick åt). Eftersom jag var i puberteten tänkte jag också på hur man oupptäckt kunde spana in i privata kammare, men nog om det.
Den här veckan blir det änglakör i filmstudion. För andra gången denna säsong visas en film av hårdkokte Luc Besson, som emellertid inte alltid gör hårdkokta filmer. Angel-A från 2005 verkar kanske som en sådan, eftersom huvudpersonen är en smågangster med skulder överallt och därför ganska så mordhotad. Han hamnar i sin desperata skuldfälla till slut på en av de parisiska broar över Seinen, från vilka man hoppar, när livet inte längre har något att erbjuda. På densamma ser han då en kvinna klänga…
Kvinnan är lång och blond, fifflaren är motsatsen. Ens fysiska företräden är inte alltid att föredra för skådespelare. Långa, blonda kvinnor hamnar ofta i facket för femme fatale (»dödsbringande« kvinna), medan kortväxta karlar förväntas vara roliga. De facken verkar de ha hamnat i här. Kanske utnyttjar den gode Luc Besson bägge karaktärsdragen fullt medvetet. Är han sådan, eller driver han med oss? Fifflaren med skulder heter i alla fall André och spelas av mycket korte fransmannen Jamel Debbouze, medan kvinnan (Angela – eller är det Angel-A, bokstaven A går igen?) spelas av långa blonda danskan Rie Rasmussen.
Den fatala kvinnan inleder den eländige småboven – om inte i frestelse – så i alla fall i andra banor. Är hon månne en ängel? »Ängeln och busen« – det låter som en variant av det klassiska radarparet »Skönheten och odjuret«. Nu ska det vara en komedi, men möjligen finns där ett drag av kärlek också.
Om kärlek ska jag kanske inte skriva. Det kan eventuellt i Annonsbladet hända något liknande som hänt filmstudions veckoutskick: att meddelandet hamnar i filtren för skräppost och sålunda inte levereras eller trycks (filmstudions utskick lystes i bann för att föreställningar presenterats som exempelvis 1.45 tim. + förspel; uttrycket + förspel var ödesdigert, då i samma meddelande kvinnonamn förekom samt – hemska sak – det ödesmättade ordet kärlek).
Jamel Debbouze känner vi igen från flera filmer utan att kanske ha lagt namnet på minnet: Amélie från Montmartre 2001, några Astérix-filmer och Infödd soldat 2006, för att nämna några som gått i Sverige. Honom ser vi alltså i Angel-A på folkhögskolan på torsdag.
Om bara ingen moralpolis sätter käppar i hjulet.
En idé i idet av Björn Forseth
