LEVIATAN – gratistidning.com 2015-11-16
LEVIATAN, vidundret
Odjur slaktar människor i Beslan, Beirut och Paris.
Så kan man säga. Terrorister eller maffiafigurer kallar vi gärna ”odjur”, vad nu det egentligen skulle betyda. ”Ickedjur?” Eller ”illasinnade djur” – eller helt enkelt ”rovdjur”?
När ett gangstergäng typ IS verkar omänskligt i övermått kan man ta till liknelser. De fornnordiska sagorna berättar om Midgårdsormen, som ringlar runt hela jorden (detta betyder inte att våra förfäder visste att jorden var rund som ett klot, men kanske rund som en skiva). I Bibeln skäller Gud ut Job för att denne klagat på, att Gud varit taskig mot honom. Herren undrar om Job tror sig kunna dra upp en valfisk med krok och hålla den som husdjur: Försök med det, du, tycker Gud, så får du se hur det går. Tänk på, vem du sätter dig upp emot, ungefär.
Här skrev jag valfisk, för så talar Bibeln. Men valar är inte fiskar och min gamla skolbibel kallar inom parentes odjuret i fråga ”krokodil”. Det kan förstås ha varit Midgårdsormen. Dess namn är i alla fall Leviatan i den svenska bibeln och på flertalet språk i Europa. På ryska heter den Leviafan, på kymriska Lefiathan, Levijatan på serbo-kroatiska.
Slår man upp ”Leviatan” i Nationalencyklopedin hamnar man på uppslagsordet ”Ryska federationen”. Stavar man i stället på engelskt vis ”Leviathan” kommer man till den bibliska förklaringen, men också till en engelsk bok från 1651. I den liknar författaren Thomas Hobbes den allsmäktiga statsmakten vid detta havsodjur. Men han tänker sig allmakten som nödvändig för att undvika ett allas krig mot alla, eftersom människor först och främst tänker på sig själva. – Men vad kan då Ryssland och Hobbes ha gemensamt?
Jo, under uppslaget om Ryssland nämns den ryska filmen Leviatan från 2014. Den visar filmstudion nu på torsdag, så då kan man själv ta reda på sambandet. Handlar den om en allsmäktig statsmakt? Eller om allsmäktiga ligor som IS? Kanske bägge i förening? Ty filmen handlar om en korrumperad borgmästare på Kolahalvön, en som vill åt en vanlig medborgares fina tomtmark. En oskyldig människa utsätts alltså, likt Job, för prövningar. Men inte av Gud utan av ett slags maffia, och sådana blev det gott om i Ryska federationen och andra före detta sovjetstater just när de blev före detta. Det finns en viss nostalgi för Sovjetunionen, en tid utan vare sig inbördeskrig i Kaukasus eller terroristdåd på konserthus i Moskva (sorgligt bortglömt när man jämför med det nyliga attentatet mot ett konserthus i Paris), och vill man tala med Hobbes kan man tala om Sovjetunionen som Leviatan.
Redan kyrkofadern Augustinus skrev för ganska exakt 1.700 år sedan Om gudsstaten, i vilken de gudfruktiga skulle kunna leva gott, till skillnad från hur människorna hade det i samhällena runtomkring honom. Priset för ett gott liv var alltså att underkasta sig Gud, ungefär som att priset för det goda livet i Hobbes allsmäktiga stat var att avstå från en del av människans naturliga frihet. Hobbes hade säkert läst sin Augustinus. Det påminner mig om vad en kvinna från dåvarande Tjeckoslovakien sa till mig: ”Om man bara visar litet intresse genom att gå på några fackmöten och någon kurs kan man leva ett gott liv”.
Så kan man förstå sovjetnostalgin. När Sovjet kuppartat ”lades ner” kapade småpåvar och fixare (Sovjets motsvarigheter till kupongklippare) för glatta livet åt sig allt de kunde av folkets egendom och kallade det ”privat egendom”. Det skulle säkert Västs politiker trycka på gillaknappen åt (Facebook var inte uppfunnet då, men lite poetisk frihet kanske gör det enklare att förstå vad jag menar). Därav det enorma antalet ryssländska miljardärer med makt: oligarkerna. Leviatan.
Och att få dem på kroken är lika svårt för den enskilde medborgaren som det en gång var för Job. Om korruption idag berättar Andrej Zvjagintsev i torsdagens oscarsnominerade film på Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth
