FASANJÄGARNA – gratistidning.com 2016-04-25
Fasansfullt
För ett år sedan inledde undertecknad en krönika med orden ”Är det politiskt korrekt att göra narr av blattar?” följt av självrättelsen att man inte får kalla människor så, lika lite som skinnskallar.
Detta lömskt satiriska grepp föranleddes av en serie böcker av den danske författaren Jussi Adler-Olsen, vari en bitter poliskommissarie helst vill vara för sig själv på sitt nya fönsterlösa källarkontor (som han som straff tilldelats) men påtvingas en städare, som inte är polis. Städaren är invandrare, serverar sötsliskigt te, spelar konstig musik och fyller det danska språket med stort inslag av skämt om kameler, vilket allt kommissarien retar sig på. Om detta stönar och tänker han på ett sätt som – ifall han hade tänkt högt – kunde ha uppfattats som en smula främlingsfientligt. Läsare av böckerna kände igen sig i författarens avsiktliga språkbruk som jag efterapade, men en väninna sa upp bekantskapen. Det är smällar man får ta, när man inte vill vara politiskt korrekt.
Men varför då den satiren? Jo, filmstudion skulle just visa den första filmatiseringen av denna danska serie av deckare, Kvinnan i rummet från 2013.
Nu visade det sig snopet nog, att vid filmatiseringen av boken hade man helt strukit kommissariens alla stönanden om svartskallar och dylikt. Kanske hade filmskaparna kunnat ersätta hans diskbänksrealistiska formuleringar med en kapten Haddocks vokabulär, ungefär som översättarna av Kalle Anka & c:o alltid gjort: när någon av deras figurer halsar en flaska så innehåller den läskeblask. Men kommissariens förutfattade meningar om invandrare hade nog gått förlorade bland alla bomber och järngranater. Och det är klart: när man gör en långfilm av tre hundra sidor bok måste man sålla. De kanske bedömde det som väldigt besvärligt att på bioduken framställa kommissariens tankar som just tankar. Filmskaparna nöjde sig med att framställa kommissarien som vresig och ogin mot sin påtvingade städhjälp. Som dock i filmen säkert talade danska på ett sätt, som roade (eller irriterade) danskarna. Invandraren spelades nämligen av svenske Fares Fares.
Alltnog, det omaka paret – den folkskygge polisen Carl Mørck och hans städhjälp Assad – blir förstås ett radarpar, vad det lider. Det förstår läsaren snart, när Assad inte bara sorterar buntar med ouppklarade fall utan börjar lösa dem också. Och för att även biopubliken ska uppfatta det måste man skriva ett manus som får med kärnan i deras förhållande, trots att Mørcks inledande motvilja mot Assad inte visas upp som i boken. Lyckas man med det? – Tja, filmen lockade flera läsare, som ville se hur kriminalhistorien tog sig ut på film. De var överlag mycket nöjda med hur filmskaparna lyckats med att framställa fallet med kvinnan i buren, trots att händelseförloppet ändrats i förhållande till boken. Ett bra betyg åt manuset!
Nu är det dags för film nummer två efter bok nummer två: Fasanjägarna (2014). En dam jag mötte på sta’n förra torsdagen beklagade, att hon valt bort den kvällens film till förmån för ett annat evenemang, och då rekommenderade jag henne å det varmaste att satsa på Fasanjägarna i alla fall. Hon hade inte sett Kvinnan i rummet och inte läst böckerna, men böckerna (och filmerna) är separata historier, så det är bara att hoppa på tåget.
Handlingen i Fasanjägarna avslöjas inte med ett ord i danska Wikipedia eller i någon annan version – utom den tyska. Så vill ni förstöra en bra deckare med att få veta allt i förväg, bör ni vara väl förfarna i det tyska språket. Själv vill jag inte avslöja något väsentligt men kan i korthet berätta, att ett gammalt ouppklarat fall, som huvudpersonerna fått i uppdrag att lägga ned, visar sig vara lite mysko. Det är dåliga nyheter för kommissarie Mørck, som då riskerar att få en massa arbete, när han helst vill lägga benen på bordet och sova resten av dagen. Men så lätt kommer han inte undan. En ny medhjälpare påtvingas honom, inte heller denna är godkänd polis men lika irriterande effektiv som Assad – och uppkäftig därtill.
Fallet, då? Jo, 1987 mördas ett par skolbarn hemma hos sig. Spåren leder till ett närbeläget skolinternat i stil med vår berömda jämtländska tillflyktsort för blåblodiga ungar. Skandal! En av eleverna där tar på sig mordet och sitter sedan dess inne. Fallet borde alltså avskrivas, men… Utan anknytning till dansk överklass fattar inte källarpolisens hjälpare, vilket minerat fält de ger sig ut på, när de vill kolla internatet närmare. ”Vad vet du om internatskolor?” frågar Mørck. ”Tja”, svarar Assad, ”dit skickar man väl sina barn, när man inte vill umgås med dem”.
Och tjugo år senare är de, som var barn då, vuxna. Och mäktiga. Och fasanjägare. Se dem i all sin ömklighet denna torsdag på Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth
