Garbo och Mesch – gratistidning.com 2015-06-23
I de lugnaste vatten…
”I de lugnaste vattnen går de största fiskarna”, säger man. Om Kiruna är det lugnaste av Sveriges vatten – vilka är då de största fiskarna?
Talesättet syftar väl närmast på, att där man minst anar det går fula fiskar omkring, vilka i sin tur inte är malar eller gäddor utan riktigt mänskliga skurkar. Man kan utvidga talesättet till, att i den lugnaste lilla håla kan de mest spännande personer bo utan att andra invånare har en aning om det.
Kiruna en håla? Jag hör fnysningen. Fast en gång var Kiruna en riktig håla, ett slags Klondyke där det gick vilt till. Men det satte sådana som Hjalmar Lundbohm stopp för genom att göra ett riktigt samhälle av kåkstaden. Idag har vi väl inte längre några stora personligheter av hans, Johan Turis eller Emilie Demants kaliber?
Tja, på midsommarafton kom jag i samspråk med ett par turister, som över en karta diskuterade vilken väg de skulle ta till något ställe, varför jag frågade om jag kunde hjälpa till. De skulle besöka damens gammelfarfars grav, förklarade de. Hon hette Mesch, och gammelfarfars förnamn var Borg…
Jag ser på min högra hand. Denna hand har tryckt en hand tillhörig en ättling till den store Borg Mesch!
En annan gammal storhet som vi ännu kan spåra är gruvarbetarbasen Oskar Lindell på Kirsten Kjærs tavla i Folkets hus, ty han var farfarsbror till sin porträttlike ättling Johannes, som till för någon månad sedan ännu vandrade på Kirunas gator (men nu har flyttat söderut).
Jaja, det är nog gott och väl –men vad har detta med film att göra? undrar kanske någon. Nå, Borg Mesch-ättlingen berättade, att hennes bror och dennes bägge tonåriga barn varit totalt ointresserade av sin store namnes göranden och låtanden. De senare reagerade på tonåringars vis på sin fasters berättelser med ”Ööö”. Tills de en dag kom till Kiruna och fick sig ett föredrag om stadens tidiga historia till livs. Då väcktes de ur den törnrosasömn de vilat i och blev eld och lågor.
Detta har bara med film att göra därför att händelseförloppet liknar en mycket traditionell dramaturgi inom skönlitteratur, teater och film. Nyligen visade SVT dramaserien Restless från 2012 om en ung, frigjord och självständig hippie på sjuttiotalet med en lite jobbig mamma (Charlotte Rampling) boende på landet, en mamma som bara blir ännu jobbigare av att hon har någon löjlig förföljelsemani. Dottern: (stön) ”Kom igen nu”! Så påstår sig mamman till och med ha levt under falsk flagg i hela dotterns liv. Kul att få veta det som vuxen! Men det är inte det värsta: mamman har varit spion.
Resten av dramaturgin kan var och en föreställa sig. Något liknande och ändå helt olikt är dramaturgin i Fredrik Backmans roman Min mormor hälsar och säger förlåt, där en sjuåring (nästan åtta) med nära förhållande till sin svärjande och vilda mormor efter den senares död i cancer upptäcker det ena efter det andra som tyder på, att mormor egentligen var mer av en superhjälte än en vanlig mormor.
Åter apropå film, så berättade nyligen för mig en här i vår lugna stad boende dam, Anna (nästan 94), om att hon i sin ungdom jobbade som piga i utkanten av Stockholm, i en stadsdel där många inom filmen bodde. I huset kom och gick skådespelare och regissörer, och en som hon ibland träffade hette Greta Garbo…
Mitt ibland oss finns alltså personligheter med spännande historier. Kanske någon bland dina grannar? Eller någon bland återvändarna under Kirunafestivalen? – Då är det dags att skriva om dem. Eller göra en film om dem. Den dramaturgiska uppbyggnaden har vi ju redan beskrivit!
En idé i idet av Björn Forseth
