Familjen Bélier

FAMILJEN BÉLIER – gratistidning.com 2016-04-11

Familjen Bélier

Förr i världen spelade man Roliga familjen. Så kom Familjen Flinta på teve, den var rolig. Sedan kom Familjen Addams, den var orolig. Och nu kommer döva Familjen Bélier.

En filmtitel med ordet ”familjen” i låter dötråkigt. Kanske mindre barn uppskattar det, men i den känsliga åldern mellan dem och vuxna skulle man aldrig betala för att gå på bio och se något så töntigt som en ”familjefilm”.

När undertecknad själv var i denna omtumlande tid i livet, hörde jag då och då vuxna tala om det franska språket som så vackert och om Paris som så speciellt. Följden blev förstås, att jag fnös åt allt som hade med Frankrike att göra och vände blicken mot det amerikanska bräkandet i stället (ordvalet har jag lånat från en ledande importör av Hollywoodfilm, Conny Plånborg).

Men så gjorde vi en påskresa till Paris. Och jag baxnade! Vad var väl skyskrapor mot att gå omkring bland palats, tempel och alléer, som vore man mitt i Romarriket under dess glansperiod? Det är ingen idé att försöka övertyga de klentrogna, inte ens med bilder. Man måste uppleva det, och jag upplevde, att de vuxna hade haft rätt.

Om Paris, i alla fall. Språket, då? Nja, det var väl på nivå med svenskan, tyckte pubertetsynglingen. Inget att se film på. Idag är ynglingen äldre, och nutida svenska skådespelare talar inte på film som de gör på teater; i stället talar de så naturligt, att man på teve måste slå på Text-tv sidan 199 för att uppfatta vad de säger. Så är det väl med moderna engelsktalande skådespelare också, men det anar de svenske inte, eftersom det redan är textat. Och franskan: den som för två veckor sedan på filmstudion såg den svenske konsuln på franska försöka övertala den tyske generalguvernören att inte spränga Eiffeltornet och bränna upp Mona Lisa – hur skulle den åskådaren kunna klaga på, att de talade franska? Minns också förra årets filmer: var inte den allra mest spännande filmen fransk, kanske (Berätta inte för någon)? Och var inte det årets roligaste film – och därtill den minst politiskt korrekta, alla kategorier – var inte den också fransk, va (Bröllopskaos)?

Man får tänka om. När Audrey Tautou 2001 slog igenom med buller och bång i Amélie från Montmartre, så följdes den av fler så kallade ”må bra-filmer” på det tungomålet, som dock går utmärkt att använda också i de mest förhärdade sammanhang som Nikita (1990) och andra av Luc Bessons filmer (som Den sista striden från 1983, en helt otextad film – inte för att franskan är vacker utan därför att stridisarna ingenting har att säga, sedan mänskligheten förlorat talförmågan efter det stora kärnvapenkriget; den måste filmstudion ta upp igen någon gång!).

Alltnog och emedan, det behövs inte kärnvapenkrig för att få tyst på människorna. En del föds döva redan idag. I 2014 års Familjen Bélier nu på torsdag på Folkets hus är alla i familjen stendöva. Utom en: äldsta dottern, som går på högstadiet. Hon har fått inte bara talförmåga utan även sångförmåga. Detta aaanar inte vare sig brorsan eller föräldrarna. Dock gläder de sig åt talförmågan. Ty då kan dottern användas som tolk vid läkarbesök och annat och kan presentera vänner hon tar med sig hem. Att ta hem kompisar undviker dock dottern, för föräldrarna är utstuderat pilska och ägnar sig så fort tillfälle bjuds åt älskog, som dem själva ovetande hörs högt och ljudligt för alla besökare. Dottern brukar ta på sig hörlurar för att låta musik överrösta handpåläggningarna.

En fördel med må bra-filmer (på vilket språk som helst) är, att man kan få tips av dem, på hur man kan öka sin egen… ja, hur man mår bra på olika sätt.

En idé i idet av Björn Forseth

Åter