INSIDE LLEWYN DAVIS – gratistidning.com 2015-09-07
I bröders huvud
Bröder som gör film tillsammans
tycks vara ett säkert koncept.
Paolo och Vittorio Taviani i Italien har i en lång rad filmer turats om att regissera varannan scen… Deras filmer har fått stort genomslag på festivaler, och deras Padre padrone (1977) slog väl rätt bra i Sverige. En sexårig pojke på Sardinien sätts av sin fader ensam i en vildmarkshydda för att vakta fåren mot rovdjur. Den skräck som lillen nattetid känner får honom att smita iväg till andra, lite äldre herdar för att få sällskap. Men det upptäcker fadern, som med aga gränsande till tortyr lär pojken hur viktigt det är att aldrig överge fåren. I stället för skolgång blir pojken ända upp till värnpliktsåldern boendes ute med fåren. Som vuxen skriver han sedan boken som blev denna film.
Senast gjorde bröderna Taviani Caesar måste dö (2012), en dokumentär där fångar i ett italienskt fängelse sätter upp Shakespeares Julius Caesar, en befriande terapiform som i verkligheten redan hade prövats på Kumla på 1980-talet med resultatet att fyra av skådespelarna rymde.
I vårt grannland har vi Mika och Aki Kaurismäki, som dock brukar göra var sina filmer, inte var sina scener. Storebror Mika är väl mest känd för gangsterkomedin Helsinki Napoli – All night long (1987), som i Italien fick heta Napoli–Berlino – Un taxi nella notte. Kanske var Helsingfors för exotiskt för italiensk publik. Men det hörs, att det är en ”road-movie”, vilket är ett kännemärke för Mika-filmer.
Lillebror Aki är den som driver med det finska. I Akis filmer talar man inte i onödan. När jag såg Flickan från tändsticksfabriken från 1990 (känn rytmen i dess underbara finska titel Tulitikkutehtaan tyttö – T-t-t-t-t-tt), tittade jag på klockan, när någon i filmen sa de första orden: Huvudpersonen går in i en tobaksaffär och säger ”Philip Morris” och får cigarettpaketet utan ett ”Varsågod” eller något annat knapsu till svar. Filmen hade då pågått i tolv minuter. Sedan blir tjejen kär, sviken, mördar den svekfulle och hamnar på fästning, allt på en timme och tio minuter och nästan utan ett ord.
Efter den galna filmen Leningrad cowboys go America (1989) om världens sämsta rockband, som lämnar tundran för att slå igenom på Yankee stadium, har Kirunafestivalen gästats av själva bandet, som så att säga kom tillbaka till tundran.
Kiruna filmstudio visade härom året Nathalie (2011) med Audrey Tautou i titelrollen (hon som spelade Amélie från Montmartre, ni vet). I den här filmen jobbar hon på ett företag lett av en svensk, varvid all personal instruerats att dua varandra, vilket inte är särskilt franskt… Filmen regisserades av bröderna David och Stéphane Foenkinos.
Från Belgien har vi fått många socialrealistiska dramer av bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne: Sonen (2002), Barnet (2005) och Två dagar, en natt (2014) med flera.
I ”Barnet” bor ett par gatuungdomar i hålor och under broar. De älskar varandra. Hon föder ett barn, och när hon lämnat det hos honom ett tag för att gå och skaffa mat, säljer han barnet… (Observera, att filmen fortsätter därifrån; den unge mannen är helt enkelt bara socialt inkompetent, som man säger idag, medan flickan svimmar när hon får veta.)
Nå, denna vecka är det ett amerikanskt brödrapar som gjort filmen: Joel och Ethan Coen. De har gjort en rad egensinniga filmer i film noir-stil och en mer rak kriminalare, Fargo (1996). De gjorde 2000 ”sin” version av Homeros Odyssén (O brother, where art thou?) och sin version av den gamla engelska komedin Ladykillers 2004 samt sin version av vilda västern-filmen De sammanbitna (1969) – True grit (2010). Stenhård krigskritik var det med No country for old men (2007) och nu på torsdag är det musik som gäller.
För Inside Llewyn Davis (2013) är en dramakomedi om en folkmusiksångare, Llewyn Davis. Och eftersom bröderna Coen har gjort filmen får man nog valuta för pengarna.
Men varför finns det inte en massa filmsystrar som regissörer?
En idé i idet av Björn Forseth
