Hell, president!

HAIL, CAESAR! – gratistidning.com 2017-01-30

 

Hell, president!

Där Astérix är på äventyr hälsar romarna med salve (goddag eller hej). Men på latin är det olika om de hälsar på en eller flera personer. »Hej du!« är alltså salve medan »Hej på er!« blir salvete. På gammelsvenska sa man »Hell!«. – Hur blev det då, när de hälsade på flera personer…?

Så kan man filosofera, när filmstudion på torsdag visar en film som heter Hail, Caesar! »Hell, kejsare!« alltså. Den handlar om en »fixare« på ett av Hollywoods stora filmbolag på femtiotalet. Kanske någon som folk vördnadsfullt hälsar och ser upp till som till en kejsare. Tills en av skådespelarna han ansvarar för bara försvinner…

Den filmen kan ligga rätt i tiden. Kejsartyper finns det gott om, låt vara att folk kanske inte ser upp till dem som till kejsare utan att de själva ser sig som sådana. Se bara på Gambias förre president Yahya Jammeh som vägrade avgå efter ett val, som han erkänt att han förlorat. När sådana figurer till slut flyr utomlands, brukar det påstås, att de tagit med sig statskassan. Precis det påstods om Jammeh, men någon dag senare ansågs påståendet inte bevisat.

I den store Charles Chaplins film En kung i New York (1957) är han just en kung som flyr sitt land efter en revolution och anklagas för att ha stuckit med statskassan. Det hade han inte (vilket han efter en tids lyxliv på Hotell Ritz möjligen ångrar).

På tal om kejsartyper, så sitter i stormakt A (som vi sa i militärövningar på den gamla galna tiden) en president, som befolkningen tycks se upp till såsom till en lillefar, och kanske gör han skäl för benämningen, kanske inte. Hans land har inte mycket till demokratiskt arv, men statskassan har ingen president stuckit med – det har oligarker gjort.

Också i stormakt B sitter nu en kejsartyp, en man av folket (om än från den rikare delen) som nu utfärdar dekret efter dekret och – olikt »politikerna« – visar handlingskraft.

Hade den presidenten regerat Ryssland, hade dekreten kallats ukaser. En ukas är en härskares påbud, som inte bådar gott. Ändå kallades 1965 en impopulär svensk högskolereform Universitetskanslersämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar med den i det läget något illa valda förkortningen ukas. Lika olyckligt var det av Trump att använda parollen Amerika först, ty så hette förut en rörelse som anklagats för antisemitism.

Efter en av de trumpska ukaserna tillåts plötsligt inte människor med viss bakgrund efter semester i utlandet att återvända till hem och jobb. Den svenske filmregissören Tarik Saleh befann sig då redan i Utah på Sundancefestivalen, där han nu fick pris för sin film The Nile Hilton incident med Fares Fares. Han hade mer tur än den iranske regissören Asghar Farhadi (som gjort den på Arctic light filmfestival visade Nader och Simin – en separation från 2011): han ska inte släppas in till Oscarsfestivalen, där han nu har en film nominerad.

Detta förfarande är inte nytt. Charlie Chaplins film om kungen i New York var en giftig satir som alls inte spelats in i New York utan i London, ty Chaplin – som var en av de som gjorde Hollywood stort – var på resa i Europa när han i sin frånvaro dömdes som kommunist och inte tilläts återvända hem.

Det finns fler historiska likheter mellan film och verklighet. I Alla kungens män (USA, 1949) kämpar en man av folket mot politiker och byråkrater för den vanlige medborgarens rätt, trots trakasserier och hot, och når en dag maktens tinnar. Där genomdriver han i rask takt sina vallöften med dekret, fysiskt understödd av tidigare utstötta som ser mannen som sin »kung«. Hämnden mot det gamla etablissemanget blir ljuv och allt grövre. Frihetens seger förvänds i maffiavälde.

De, som gjorde den filmen, kanske var profetiska. Å andra sidan underkänner flera amerikanska domstolar dagens ukaser, precis som det fanns många bibliotekarier, som i strid med George W Bushs »patriotlag« vägrade tjalla på låntagare, som lånat »olämplig« litteratur. Det finns uppenbarligen tåga i rättsmedvetandet där borta.

För oss utlänningar angår närmast stormaktens utrikespolitik, som är presidentens egen domän. Han har nycklarna till atombomberna, något som dagens ungdom inte verkar inse vidden av. Jag var på en militärhistorisk resa i Nordkorea förra året. Min gode rumskamrat då fruktar nu, att Trump kan komma att atombomba Nordkorea. Tanken har aldrig varit långt borta. När Frankrike höll på att förlora sitt Vietnamkrig, sökte under fredsförhandlingarna i Genève ett amerikanskt sändebud upp den franske förhandlaren och erbjöd honom två atombomber. »Inte en, inte tre utan två«, berättade fransmannen för en amerikansk filmare (Vietnam – grisens år, 1968). Ny president i USA blev 1964 närapå Barry Goldwater, som öppet sa att fransmännen borde ha använt atombomben i Vietnam och att USA nu tio år senare borde göra det.

Men åter till Hail, Caesar (2016) på Folkets hus på torsdag. Det är bröderna Coen som gjort den. Det brukar vara ett säkert kort för en speciell sorts humor. Och George Clooney och Scarlett Johansson är väl inte de sämsta att vila ögonen på?

En idé i idet av Björn Forseth

Åter