Man borde kanske publicera refuserade artiklar, även om de inte innehåller något om film. De flesta filmkrönikor här har för övrigt aldrig publicerats någonstans. Men om de håller de egna måtten kanske artiklar som inte handlar om film borde läggas ut här. För om ingen läser dem är det ändå bättre än om ingen läser dem på min dator. För den är inte till för allmänt bruk.

OPUBLICERAT OM ANNAT ÄN FILM

I

2021-12-09 (notera datumet)

Ida hälsar

Då jag som tonåring var aktiv i en förening, insåg jag att en av femtonåringarna var organiserad nazist vid sidan om. Det var svårt att tro. Själv var jag några år äldre och lite grand av en förebild för honom, om jag så får säga, och därför tänkte jag i brådmogen nit prata med honom.

Vi hade flera allvarliga samtal. Han var uppenbart berörd av vad jag sade, men nazist förblev han. Jag tänkte att jag får fler tillfällen, men rätt vad det var flyttade vi ifrån varandra och ut ur varandras liv. Ibland undrade jag, vad det hade blivit av killen.

Han var oanad, för där vi hade mötts, sträckte han aldrig ut handen till så kallad hitlerhälsning. Denna hälsning användes annars av spansk polis, när svenskarna vid denna tid inledde semestertrafiken till playan. Då fick »hitlerhälsningen« passera.

Passerat har den gjort i Förenta staterna också. Den skulle barn och vuxna använda, när de hälsade fanan. Ceremonin att göra det med höger hand utsträckt mot fanan avskaffades av kongressen 1942 och ersattes med att föra den utsträckta handen mot hjärtat.

Efter kriget råkade hälsningen i vanrykte (utom på svenska semesterorter, kanske) och kunde hänvisas till för att skandalisera människor eller organisati0ner. Den brittiska tidningen The Sun raljerade 2015 över kungahusets »heilande« 1933, som de kommit över bilder på.

När OS i Sydkorea invigdes, satt jag vid teven och såg på. Då den tyska truppen paraderade förbi hedersläktaren, syntes hur tydligt som helst en man på den tyska avdelningen stå upp och räcka ut höger hand.

Att ingen diskussion om detta uppstod i medierna, det förstår jag fortfarande inte. Det hade annars varit något att skärskåda, till skillnad från när en bild av allas vår Ida som femtonåring dök upp 2021. Då blev det ett himla liv. Kanske borde vi ändå se det på samma sätt som britterna såg drottningmodern av 1933.

Hur gick det då för min unge nazistiske vän? Ja, trettio år senare möttes han och jag händelsevis på en järnvägsstation. Nazismen hade han vuxit ifrån och levde ett vanligt liv. Det tänker jag på ibland.

 

 

Björn Forseth, Kiruna