BAKOM STÄNGDA DÖRRAR

Man slipar knivar

Det kunde Snorre ha skrivit, men det har också Selma gjort i »Herr Arnes penningar« 1954.

 

En gång lärde jag en pojke ordet snöplig eller snöpligt. Ett inte helt lätt ord att ta till sig på direkten, kanske. Emellertid läste han då med de andra i mellanstadiet Grette Asmundssons saga i Hjalmar Alvings utmärkta, gammelmodiga översättning, i vilken det kunde stå

Då sade Grette: »Det märks inte mycket, att du har gått modigt fram ute i världen, för här skils du utan heder från dina kamrater.«

»Den elden bränner värst, som bränner en själv«, sade Gisle, »och att tas med den onde är inte gott.«

Om jag någonsin under mina undervisande år lyckades bevisa något, så var väl detta en av de sakerna: Ungar i fyran och femman läser ålderdomlig svenska lättare än vad äldre personer gör, därför att barnen inte fattar hur svår texten är.

Inför ett lov ville grabben jag nämnt inte vänta på slutet utan läste ikapp och avslutade boken. Efter lovet var det första han sa i skolan: – Grette fick ett snöpligt slut.

Det ordet dömer inte ut hela den isländska sagoskatten. Men det kan vara på sin plats att jämföra denna skatt med fransk film.

Fransk? Varför inte exempelvis hollywoodsk? – Naturligtvis kommer den motfrågan som ett brev på posten. Hade lika många kunnat franska, ryska och tyska, skulle vi ha varit friare i vårt tänkande och kunnat göra jämförelser som denna på ett självklarare sätt. Vi känner ju också till, att det allra största filmskaparlandet heter Indien, och deras drömfabrik kallas Bollywood. Folk tror gärna, att de bara gör sång- och dansfilmer. Det är inget att skratta åt. I flera länder (särskilt utanför Asien i delar av Afrika) är sång- och dansfilmer högst populära. Bra underhållning. Men man filmar också annat. När jag var i Bollywood var jag delvis på biografer med 1.500 sittplatser och såg dramer, som ingen sjöng den minsta låt i. Och det berodde inte på hakkorsen över ingångarna, som tvärtom betyder sådant som »Tomtebo« eller »Lyckoland«. Om bara en tiondel av deras produktion bestod av dramer, så skulle den tiondelen ha fyllt en stor del av Sveriges biografer.

Dessvärre är det väl bara Sveriges Television som aktivt vågar lansera film i stor skala på något språk öster om det konstantinopolitanska sundet (se bara de turkiska teveserierna i 174 avsnitt). Nå, i den bollywoodska kakan finns mycket att bita i, men den väntar jag med till en annan gång.

Låt oss alltså så länge jämföra isländsk och fransk stil. Den omedelbara orsaken är, att filmstudions sista novemberfilm inte visades förra veckan utan som en extrafilm klockan nio på kvällen efter Les misérables (2019). Även om också den var fransk, så handlar det här om den på grund av coronabestämmelserna för tidigt men ändå sent visade filmen Bakom stängda dörrar (2012). Det var om den, som den förra krönikan således borde ha handlat. Vincent van Gogh skulle den här veckan ha blivit föremål för mina kommentarer, men nu är det väl lika bra att kasta om filmerna?

Även om vi känner de isländska sagorna som ett slags skoningslös vilda västern i stil med Sergio Leones italienska spaghettivästernfilmer, så går ju inte dagens islänningar omkring och muttrar »tungur knivur«, när de rensar naglarna med en morakniv. Nejdå, de är som nordbor är mest; skriver hårdkokta deckare precis som andra mordiska kvinnliga författare, i vilka en outhärdlig rad gräsligheter utspelar sig på snart sagt vilken fridsam liten plats som helst. Om Gotland har dugt åt mordutredningar, så har Island det också. Islänningarna gör teveserier i samma genre också, så de är så lika oss så…

Kiruna filmstudio har gett filmer som Bland män och får (om två bröder boende på samma gård utan att ha talat med varandra på 40 år, från 2015) och Woman at war (om en kvinna på krigsstigen, från 2018) plats, men då har vi förstås följt trenden med de mest omtalade, där säkert fraser som »tungur knivur« kunde ha sagts i modern isländsk miljö.

Franska filmer är nog inte kända för någon viss stil, utom att de roligaste på senare år har varit därifrån. Nu har vi nya åskådargenerationer som inte har sett Visitörerna från 1993 eller uppföljaren Visitörerna II från 1998, mustiga satirer med stenhårde hjälten Jean Reno som klassmedveten riddare vid medeltida slott och som genom att borgens gamla trollkarlar av slarv blandat till en felaktig dekokt tagit honom till dagens värld, där en ättling till hunsade väpnaren Christian Clavier i vår tid visar sig vara slottets – numera turisthotellets ­– högste chef (hmmm, något måste ha ägt rum de där tusen åren, när en fattiglapp fått bättre ställning än en högadlig riddare)!

Jean Reno skrattar vi åt där, men unga åskådare kan ha missat hur den långe skinnskallen med de runda glasögonen var Luc Bessons tuffing i Den sista striden (en ljudfilm där alla figurer är stumma efter någon förtida coronapandemi, 1983), Subway (1985), Det stora blå (djupdykningens »film de la film«, 1988), Nikita (behöver den ens någon presentation? 1990) och den från 1994 i vilken Nathalie Portman föreställer en tolvåring som hjärntvättade yrkesmördaren Léon råkar bli bekant med i trapphuset.

Åter till skratten! Den förtryckta väpnaren spelades av Christian Clavier, som de unga kan ha stiftat bekantskap med på senare år, då han – nu påtagligt äldre – spelat frustrerad gentleman med unga döttrar att gifta bort katolskt i Bröllopskaos (2014) och Bröllopskaos igen (2019). Den första gifter sig förstås med en muslim, den andra med en jude och den tredje med en kines. Den fjärde, då? – Det vore mig fjärran att berätta allt i förväg, vad tror ni?

Utöver skratt? Nej, det är nog mest fördomar, som får oss att tro att fransk film har någon särskild stil. Luc Besson gör alltså hårdkokta historier, men det är det fler som gör. Vem minns inte den rafflande Berätta inte för någon (2006), och sådana har fransmännen gjort flera av, ibland som här från ett utländskt manus men förlagt till Frankrike. Frankrikes svar på Margareta Krook, Isabelle Huppert, gjorde rent hus med en villa på landet, vars ägare kom hem och då blev nackade. Detta skedde också i en utländsk roman, men filmen var på franska – och har försvunnit ur mitt titelminne…

Kanske kan man dock nämna, att en hel del franska filmer spinner kring något mysterium (som rafflaren nyss), ibland stillsamt undersökande. Förra årets Alff, filmfestivalen, visade den Agatha Christie-liknande Mysteriet Henri Pick (2019) och filmstudion avslutade årets november med Bakom stängda dörrar (2012), bägge med en fullständigt obekymrad Fabrice Luchini i huvudrollen som en intellektuell som blir inblandad i mysko händelser. I den senare filmen en söt ung gymnasist, som sakta men säkert lurar skjortan av den betydligt äldre mannen, som borde ha varit visare.

Avrundar en annan, måhända inte helt ovis, gubbe.

En idé i idet av Björn Forseth

VINCENT VAN GOGH – VID EVIGHETENS PORT

 

Missförstådd målare lyssnade inte på det örat

Veckans hjälte är vida känd för att på egen hand ha skurit av sig ena örsnibben.

 

Ordet episk har blivit mycket populärt på senare år, men det används lika felaktigt som ordet atlet. I bägge fallen naturligtvis en följd av bristande kunskaper i svenska och överdriven lyhördhet för engelska fraser. Men i Bernardo Bertoluccis i verklig mening episka dubbelfilm 1900 (det var titeln, produktionsåret var 1976) skär en man örat av sig. Mannen är lantarbetare och gör det i protest mot nära nog feodala arbetsförhållanden ända in på 1900-talet.

I Kiruna filmstudios styrelse satt i flera år, så länge han var kvar på Institutet för rymdfysik, en flamländsk man, som alltid cyklade till och från jobbet (som vi vet ligger en bit bort) och kom till filmstudions visningar på samma hoj och alltid för sent. Såvitt jag vet följer han än idag verksamheten på distans. Inte så svårt för honom, för han lärde sig svenska som en infödd. Alltnog, denne man skulle nog ha synpunkter på vårt uttal av den store målarens namn, som stavas van Gogh. Man goggar emellertid inte konstnärens namn utan säger något i stil med choch eller xox. Ljudet, om det nu bör anges med ch eller x, ska låta ungefär som första ordet i tyska »Ach, du lieber Augustin«, om någon minns den sångslingan. Adelstiteln hör till efternamnet och stavas med v, som i likhet med tyskan uttalas som f, så van Gogh säger man alltså som fann choch.

Eller vad fasen: vi Sverige säger väl fann gogg, då vet vi vem vi talar om.

Det fanns således på andra halvan av 1800-talet en stor nederländsk konstnär, som hette Vincent van Gogh. Om denne gigant har mycket skrivits och flera filmer gjorts. En del filmälskare är ointresserade av sådan bildkonst men kan ändå tycka det är spännande att följa de här skönandarnas liv. Bara det där med örat lockar ju.

Redan 1952 gjorde den svenske konstintresserade skådespelaren Hans Eklund en femton minuters kortfilm om van Gogh med hela dennes namn som titel. Fyra år senare spelade Kirk Douglas målaren i fråga i filmen Han som älskade livet, i vilken en annan känd skådespelare, Anthony Quinn, spelade en annan känd konstnär, Paul Gauguin.

Alff, Arctic light filmfestival, visade härom året en underbar variant; en tecknad – rentav oljemålad – film om van Goghs senare öden och äventyr, Loving Vincent från 2017. I denna polsk-brittisk-amerikansk-schweizisk-nederländska film av Dorota Kobiela och Hugh Welchman är hela berättelsen målad i just den stil, som var van Goghs kännemärke. I rörliga bilder! Då kan man väl till och med bli intresserad av själva konsten?

Tekniken påminner om den som används i en av de tjeckoslovakiska klassiker filmade efter science fiction-böcker, Det fantastiska äventyret (1958), där Karel Zeman sökt efterlikna de för tiden typiska randade illustrationerna från Jules Vernes bok. Visad av filmstudion, senast på 1970-talet…

Denna vecka skulle Kiruna filmstudios decemberserie ha tagit sin början med ännu en film om denne man, kanske en ny version av »Han som älskade livet«? Filmen från 2018 heter Vincent van Gogh – Vid evighetens port, och konstnären spelas av Willem Dafoe, den andre konstnären – Paul Gauguin – av Oscar Isaac.

van Goghs stil lockar till efterapning. Man kan fråga sig, vem som är vem på porträtten och i den tecknade filmen om honom…

Personligen undrar jag, vad det är i denne Dafoe som lockar till så speciella rolltolkningar, som när han 1988 fick föreställa Jesus i Kristi sista frestelse. Är det hans rådbråkade yttre? – Sådant kan äga dragningskraft. Lars von Trier tog honom till den manliga huvudrollen i den i mångas ögon förfärliga Antichhrist 2009. Hur som haver är han en skådespelare med oändligt många filmroller bakom sig.

Nu gäller det alltså för honom att föreställa van Gogh, innan öronen trillar av. Regissören Julian Schnabel har tidigare framställt anmärkningsvärda konstnärer som Basquiat – den svarte rebellen (1996), visad av filmstudion. Dagens film överlåter jag stillsamt åt ärade läsare att leta fram bland strömmande tjänster, så länge som vi begränsas av den rådande pandemin. Då kan envar själv göra sig en föreställning om, varför ett öra rök.

En idé i idet av Björn Forseth

IF BEALE STREET COULD TALK

Det mörka skrymslet

Tänk om Grönkålsgatan kunde berätta om det!

 

Grönkålsgatan i fråga, Beale Street, är en gata i staden Memphis i Tennessee i Förenta staterna. Eller i New Orleans, det finns väl flera. Runtom i världen finns det många särskilda gator och platser att göra film om. Notting Hill (1999) har mången nog hört om, ett område i London i vilket även barnfilmen Paddington (2014) spelades in. Skulle inte tro, att området är något slags getto, för de flesta filmer som vill dra in kosing, utspelar sig bland medelklass med resurser att uppleva något här i livet.

I denna trakt finns den ännu mer och för sina affärer och antikmarknad kända Portobello Road, så känd inom filmen, att den ägnades en hel sång i Walt Disneys alltför bortglömda film Sängknoppar och kvastskaft (1971). En del av de däri tecknade figurerna återanvändes två år senare i den tecknade versionen av Robin Hood.

Jodå, Disney hade ännu tidigare, 1952, gjort en vanlig Robinfilm med samma titel med Ken Annakin som regissör. En riktigt bra tolkning, om ni frågar mig, som i barnaåren hade en Robin Hood-period, då jag på biblioteket lånade alla böcker som fanns om denne till stråtrövare förklädde frihetskämpe. Med olika författare bakom samma mytiska berättelse blev det vissa skillnader, som tillfredsställde en grabbs fantasi och gjorde myten mer trovärdig. Som att läsa de olika evangelierna, kanoniska såväl som apokryfiska. Det gjorde vi i skolan, Robin var en fritidsaktivitet. – Ja, det apokryfiska var väl också något utanför skolan, om jag tänker efter.

Till yttermera visso användes samma område av Beatles-regissören Richard Lester för Greppet, 1965 (på originalets språk följdes titeln med … och hur man får det, greppet, alltså; hur man således får brudar) För övrigt en film som den unge Forseth såg, då filmen var ny och betraktaren ung. Jag tyckte denna prisbelönta film var rätt kul, minns jag. På 1980-talet såg jag den igen på teve och kom att undra, hur i all sin da’r jag hade kunnat begripa och tycka om den filmen. Men man blir helt enkelt dummare med åren, om man ser många filmer gjorda i den för tillfället gällande huvudfåran.

Om det var lätt att filma i Notting Hill, hur många böcker och filmer har då inte beskrivit delar av Paris? I det fallet ligger nog andra länder i lä, men det betyder inte, att man i parisiska filmer talar franska. Fria sinnen från hela den europabesjälade delen av världen skrev under förra århundradet böcker om eller målade av staden och bosatte sig förstås i densamma för att insupa dess intellektuella atmosfär, vilket Woody Allen så sent som 2011 anspelade på i Midnatt i Paris. Många amerikanska filmer spelades in där, men det betydde inte, att alla i dem talade franska. Ett exempel på det visade Sveriges Television nyligen med Jag minns Paris från 1954, vari en av amerikanska föräldrar i Paris uppvuxen dam, Elisabeth Taylor, charmas av en amerikansk reporter, Van Johnson, som stannar i decennier men vägrar att lära sig språket och till och med hutar åt folk som inte talar engelska. Kvinnan i fråga har aldrig varit någon annanstans och talar naturligtvis språket såsom infödd – men längtar ändå »hem« till den kontinent hon aldrig satt sin fot på.

Eva Lindfors och Marie Öhgren har skrivit en filminspirerad bok om denna anmärkningsvärda stad, Filmälskarens guide till Paris, i vilken de går igenom stadens karta sida upp och sida ner och vid varje hörn, där någon film har spelats in eller någon biograf står eller har stått nämner densamma och visar en bild om den och från filmen i fråga. Underhållande läsning att ha med sig som tågluffare. Författarna har nog sett de flesta av filmerna, erfarna medlemmar i filmstudiorörelsen, SFF, som de är.

Som en livs levande sådan reseskildrare var Jan Myrdal, som skrivit böcker och artiklar om snart sagt varje hörn av världen. En gång reste jag länge med tåg samtalandes med honom. Och fick inblick i krigshistorik i och med att hans far under andra världskriget satt i regeringen och Jan själv då som ung öppnade hemmets dörr, när en anonym tysk minister ringde på och bad att få tala med fadern, Gunnar Myrdal. När så Gunnar kom till dörren, kände denne igen tysken och släppte motvilligt in honom. Ja, Jan sa motvilligt, för mannen var visserligen för fadern en gammal bekant men mitt i brinnande krig ett veritabelt spöke. I ett slutet rum bad mannen Gunnar, i dennes egenskap av regeringsledamot, att till de allierade förmedla ett budskap om ett förestående attentat mot Adolf Hitler… Konspiratörerna ville väl sluta separatfred och samla krafterna mot Sovjetunionen. Detta fick förstås unge Jan inte veta just då utan ett halvår senare – när ministern avrättats där nere i Tyskland.

Om sådant hade jag kunnat läsa multum, men härom året hade jag behövt diskutera en 2014 tryckt amerikansk bok, som jag i Jan Myrdals och Gun Kessles 50.000 band stora efterskänkta bibliotek på nedersta planet av en händelse fann och efteråt beställde till Kiruna bokhandel för att allvarligt läsa igenom; författaren hävdade att USA främst bildades för att säkra slaveriet, inte för några tebalars skull.

I somras befann sig Myrdal på sin födelsedag hemma i Varberg, medan jag var 50 – 60 mil därifrån och lätt hade kunnat åka dit, om jag bara förskjutit ett möte med kamrater någon dag. Det gjorde jag inte, och nu är det för sent. I hela mitt liv har jag tagit felaktiga beslut. För mig har Jan Myrdal varit en person som jag tagit mycket stor lärdom av, inte bara som skildrare eller vägvisare. Även om många av er som läser detta kanske avskyr honom. En av mina allra första livsvisdomar han gav mig var indirekt: ett ledarstick jag i DN/SvD läste på min officersmäss hävdade, att »nu har den där Myrdal gått och förordat dödsstraffet också« (saxat ur minnet). Vid första bästa permis letade jag rätt på Myrdals egen text och fann, att han hade citerats ur sitt sammanhang. Så lärde jag mig, hur man kan snedvrida en annan människas uppfattning och sedan sprida förvanskningen, långt före de sociala mediernas »falska nyheter«.

Kessle och Myrdal dök upp i Afghanistan i sin cittra, han var närvarande vid ett samtal hans far hade med den indiske kämpen Jawaharlal Nehru, red elefantrygg i Kambodja och träffade många landsledare och utfattiga stridande indier i djungeln. I Turkmenistan fick han goda intryck, som sedan förbyttes i mindre goda, och då kastades han ut. Så gick det en tid för honom i Kina också, men han var väl aldrig i Nagorno-Karabach?

Detta »lilla« krig i »Höga Karabach« – det andra efter Sovjetunionens upplösning – har tvärt avslutats, med seger för ena parten, berättar SVT. Att krig faktiskt avslutas och fördrag skrivs under, ska man vara glad över i dessa dagar. Men, som nämndes i förra krönikan, har konflikten en vidare betydelse, som vi i våra trakter har anledning att notera.

Kartbilden visar dagens läge i grova drag.

Notera två Azerbajdzjan, den ena är en azerisktalande enklav inne i Armenien, utan landförbindelse med moderlandet. Det färggranna området är motsvarande enklav inom Azerbajdzjan; en armenisktalande en, som dock fått en kort korridor till »moderlandet« Armenien. Naturligtvis talar alla inblandade dessutom vad som här är lingua franca: ryska. Det får en att tänka på inbördeskrig. I det här fallet återstår bara det gula området för Höga Karabachs armenier, resten hade de tillkämpat sig tidigare och nu förlorat. Därvid var staden Sjusji/Sjusja betydelsefull, kanske för att den ligger 800 meter högre än Stepanakert och inom skjutavstånd. Skottfältet måste ha varit bra.

Armenierna behåller hem, språk och kultur. Hoppas fördraget håller! För oss är dock tankeställaren den, att armenierna absolut ville ha autonomi för sin enklav, allra helst bli självständiga, fastän de geografiskt låg i ett annat land. Så är det emellertid på större delen av jordens landmassa. Folken är sammanblandade. Vissa är fastboende i jordbrukskulturer, andra är nomadiserande med hjordar av mer eller mindre tama djur regelbundet vandrande genom samma trakter. Det är klart, att folkslagen då blir blandade, och lika klart är att de lär sig språk som ingenting och att det finns något slags gemensamt umgängesspråk.

Jämför nu Nagorno-Karabach med Nordkalotten! Låt oss med vild fantasi och för tydlighetens skull spegelvända kartbilden och spekulera i, att Sverige vore som de azerisktalande, Finland som de armenisktalande och de i Sverige belägna kommunerna Pajala och Övertorneå också som de armenisktalande. (Vi vet idag förvisso, att de i Sverige finsktalande lika gärna talar svenska – men på motsvarande sätt är det väl i Karabach också?) Den storpolitiska idén är, att alla med samma språk ska ingå i samma land. På kartbilden skulle alltså alla i det nedtonade området inne i Sverige få självständighet från Sverige och fri lejd till Finland.

Idén är långt ifrån ny eller lokal, den finns världen över. En skånsktalande officer på Jägarskolan sa en gång, att det var tur, att vi i Norden är befriade från det tänkandet; att vi lever i ett och samma land utan nationalitetsgränser. Jotack, det sa han innan saken blev aktuell på vår kant.

Att varje folk har rätt till eget land är en riktig levnadsregel, se bara på Åland, Färöarna och Grönland. Men det betyder inte, att avskiljande alltid är den rätta lösningen. Vad är det som gör, att vi här tar lugnare på detta dilemma?

Avslutningsvis tycks pandemin nu krypa in i Kiruna filmstudios verksamhet. Det i veckan nyliga beskedet om högst åtta personer ihop gäller förvisso inte förrän den 24 november, vilket skulle innebära stopp för decemberserien. Men sistlidna torsdag (då denna krönika borde ha varit publicerad, om inte personliga omständigheter ändrat på det) visades dock den programenliga filmen, If Beale Street could talk (2018), efter en vad jag kan se oöversatt roman av James Baldwin. Den kunde alltså ha handlat om vilken Grönkålsgata som helst i någon med slavättlingar befolkad stadsdel i landet i fråga. Kanske rentav i huvudstaden Washington, som i Göran Rosenbergs prisbelönta dokumentärfilm Den svarta staden med det vita huset (1989). Som namnet säger en stad till största delen bebodd av slavättlingar och en gång byggd av slavar.

Om inte denna Beale Street-film nästan varit befriad från vita skådespelare, skulle man ha tagit den för en bitterljuv romans. Men under alltihop ligger Förenta staternas onda samvete och pyr, det som den senaste tiden tillfälligt blossat upp i form av Black lives matter, Svarta liv räknas. Nöjer de sig verkligen med det? – Vi som sett denna film har delgivits en verklighet, som för oss varit omöjlig att föreställa sig. Men för dem det berör helt enkelt något som tillhör grunduppfostran.

Och så visades i direkt anslutning till denna stillsamt skakande upplevelse först som sist den allra sista filmen, Bakom stängda dörrar (2012), en lika stillsam men här lömsk fransk historia av François Ozon. Och därmed var Kiruna filmstudios hösthistoria all!

En idé i idet av Björn Forseth

LES MISÉRABLES + ALFF

Ur led står filmrullarna

Mycket hände på en gång, när filmstudion skulle visa 2019 års version av Les misérables.

 

 

Projektorn startade inte, den ende som kunde hjälpa drabbades samtidig av att dottern kraschade med bilen och undertecknad slet håret och blev skallig på kuppen. Föreställningen inställdes och visas nu i stället en tisdag dagen före filmfestivalen, Alff.

Festivalens invigningsfilm är svensk och heter Orca (2020) med för närvarande ytterst närvarande Vera Vitali och regisserad av Josephine Bornebusch. Påverkad av pandemin handlar den om pandemin i den meningen, att det blev ett annat slags film med avstånd. Orca betyder späckhuggare, och en film med just det namnet och den betydelsen kom ut 1977 i regi av Michael Anderson. Inte en mysfilm, precis, men festivalen pyser med sin »Orca«.

Allas vår Stellan har i den norska filmen Leva på hoppet (2019) en stor familj, i vilken hustrun rätt vad det är diagnosticeras med cancer, vilket verkar ligga i tiden. Den är regisserad av Maria Sødal. Om inte Stellan räcker som igenkänning, så heter han Skarsgård i efternamn i likhet med alla sina ättelägg, som vi nuförtiden ser i en rad olika åldrar i en lika lång rad filmer.

Den roliga titeln The painted bird är rolig, därför att det inte talas engelska alls i denna tjeckisk-slovakisk-ukrainska rulle från 2019. Det låter som om den handlar om någon kakadua, men det är ett långt krigsdrama. I svart-vitt. Så var det ju med filmstudions nyss visade Bait (2019) också och det har blivit vanligare att återgå till det, som var standard så sent som på 1960-talet: de flesta filmerna var svart-vita av ekonomiska skäl och var inspelade på celluloid, som då för övrigt var världsstandard. Återgå kan vara ett missvisande ord, snarare känner filmarna sig idag befriade från att följa sista skriket inom tekniken. De kan välja teknik utifrån vad som bäst gynnar filmens anda i fråga. »Bait« spelades in på 16 mm-celluloid, »The painted bird« på 35 mm (de visas dock alla med digital bioteknik idag).

Amerikanska Elisabeth Moss har vi på några år sett i framträdande roller i Jane Campions nyzeeländska teveserie Top of the lake (2013 – 2017) och den amerikanska The handmaid’s tale (2017 – 2019) efter Margaret Atwoods 1985 utgivna bok Tjänarinnans berättelse, som det förra året utkom en uppföljare till, Gileads döttrar, med möjlig bäring på det jag på denna plats skrivit om Förenta staterna… På Alff är hon med i thrillern Shirley (2020).

Allt detta och mer därtill på årets Alff från den 11 till och med den 15 november.

På tal om »Gileads döttrar« (om ett tänkbart USA) och amerikanska presidentval: nu har jänkarna till slut fått sin president, om inte allt omintetgörs av någon omräkning. I morse öppnade jag mitt lilla nyhetsankare sedan det väckt mig klockan sex, och då råkade jag rätt in i Joe Bidens stora tal i Wilmington. Det var bra, mycket bra, och amerikanerna har nu återigen en polerad politiker på plats. En sådan som vi är van vid. Vad gossen Ruda kommer att göra nu, får vi säkert strax se.

Men hälften av imperiets röstande förefaller att vilja ha en Ruda som Donald Trump, en som domderar, svär och är som folk är mest. Borde vi ha det så, kanske? På industriarbetsplatsen är det enligt min erfarenhet högt i tak och kamraterna kan komma att säga vad fasen som helst och när som helst på ett annat sätt än i välvårdade rum på ett kontor. Möjligen helt utan bevis för sina påståenden, men då kan de ju diskuteras. Polerade politiker känns ofta oäkta på sådana ställen.

Den högst produktive journalisten Stefan Lindgren kallar 2020-11-05 Donald Trump »en galen produkt av ett romarrike på dekis«.

Samme journalist Lindgren med många böcker i sin meritförteckning ger ut veckobladet Ryska posten och skriver, som många bloggare, om allt möjligt på sin hemsida. Men inte om blonda lockar, han ger allvarlig information från hela det ryskspråkiga området, det tyskspråkiga och mer, så länge det har bäring på ryskan och dem som lever i den. Och de är i Europa fler än de tysktalande och talar därmed världsdelens största språk, som därtill talas i stor utsträckning i många asiatiska länder. Hur många journalister bevakar denna del av världen utan att kräva, att alla intervjuoffer talar engelska (och därmed tillhör kretsar med andra åsikter än de som inte kan engelska)?

Förvisso har de stora medierna rysktalande korrespondenter, men hur mycket har de grävt i exempelvis det nu pågående kriget mellan delar av Azerbajdzjan och Armenien? Visst påverkas hela världen av presidentvalet i USA, men det här kriget pågår och ligger oss närmare.

Sagde Lindgren har den 18 oktober i Ryska Posten tryckt en översättning av en intervju som Dmitrij Kiseljov nyligen gjort av ledarna för Azerbajdzjan Ilham Alijev respektive Nikola Pasjinjan, som leder de armenska utbrytarkommunerna inne i detta land. För att pejla vilka principer de utgår ifrån.

Låt oss därvid för förståelsens skull låtsas att detta krig pågår i nordligaste Sverige och Finland, varvid vårt land geografiskt omvänt skulle motsvara Azerbajdzjan och Finland Armenien. De armenisktalande (»finsktalande«) kommunerna inne i Azerbajdzjan (»Sverige«) motsvaras då av Pajala och Övertorneå, vilka ligger nära Armenien (»Finland«) och också talar armeniska/finska, trots att de befinner sig inne i det Azerbajdzjan/Sverige, som annars har azeriska/svenska som modersmål. Det är dessa kommuner konflikten handlar om, de kallas i våra massmedier Nagorno-Karabach (på finska Vuoristo-Karabah) men betyder Höga Karabach.

Azerbajdzjanske Alijev säger i intervjun:

Under inga omständigheter kan Azerbajdzjans territoriella integritet kränkas. Azerbajdzjan kommer under inga omständigheter att ge sitt samtycke till Nagorno-Karabachs självständighet. Men samtidigt bygger vårt förslag på att det armeniska samfundet och det azerbajdzjanska samfundet i framtiden borde leva fredligt och samexistera på Nagorno-Karabachs territorium.

Men enligt armeniern Pasjinjan är:

…rätten till självbestämmande för folket i Nagorno-Karabach en »röd linje« som Armenien inte kan backa från.

Armenien har hela tiden varit redo för en kompromiss. […] Men Azerbajdzjan vägrade att underteckna dessa avtal eftersom man inte ville och fortfarande inte vill acceptera rätten till självbestämmande för armenierna i Nagorno-Karabach.

En mycket principfast herre, låter det som.

Synbarligen förespråkar den azeriske ledaren ett tillstånd, som tycks rätt likt det vi på Nordkalotten har idag, medan den stenhårde armeniern förespråkar att kommunerna i fråga får bryta sig ur landet Azerbajdzjan och bli självständiga (som eget land?) eller ansluta sig till Armenien, fastän de inte riktigt sitter ihop med det.

Hur ofta har ärade läsare informerats om denna ståndpunkt?

Nog om detta. Under tiden rasslar vi vidare med film på Kiruna filmstudio. På den ovanliga dagen tisdag visar studion alltså »Les misérables«, förlagd till dagens Paris, och dagen efter kastar vi oss in i en av kända skäl förkortad upplaga av Arctic Light Filmfestival. Att den ändå blir av är väl ett hälsotecken på Kiruna, om man får säga så.

En idé i idet av Björn Forseth

LES MISÉRABLES

Macron styr inte från något rymdskepp, men ändå…

I presidentvalstider finns det andra länders presidenter som väljs och stannar kvar utan att väljas, men föga ägnas de den uppmärksamhet som den här, ni vet. Inte ens på film.

 

Hur lätt blir man inte påverkad av den litteratur eller den filmkonst man följer? Bara ordet »filmkonst« kan få de små, små håren på armarna att resa sig – inte »de små, små grå cellerna«, som Hercule Poirot får att resa sig, när en mördare ska avslöjas. Håren reser sig kanske för att namn som Ingmar Bergman och Federico Fellini osökt ger sig till känna, vilket många inte vill vara med om. Bättre då om Daniel Craig och Julia Roberts dyker upp inför ens stilla sinne.

De flesta av oss i den här delen av världen är uppfödda med amerikansk film och litteratur översatt från det anglosaxiska tungomålet. Plus svenska, tack och lov. Undertecknad är därvidlag inget undantag. Jag såg jänkare vinna alla krig, så fort jag var gammal nog att smyga in på barnförbjudet, vilket dåförtiden var enda alternativet till barntillåtet. Elvaårsgränsen kom senare, ganska lägligt för mig. Barnförbjudna filmer hade för all del länge visats som matinéer för barn genom att några scener klippts bort (ofta bara sekunder), och vips hade de blivit barntillåtna!

Mitt uppvaknande kom under skolåren, kanske för att någon hade påpekat, att den mängd litteratur som på någon dag skrivits på ön Manhattan och översatts till svenska motsvarade fyrtio års produktion av romaner på persiska. Och jag som hade lärt mig att USA vann såväl Koreakriget som alla andra krig (vilka jag vid den tiden ännu inte hade insett ofta var startade av just USA ända sedan 1800-talet). Särskilt minns jag utan att minnas titeln en krigsfilm jag tidigt tog mig in på, i vilken hjältarna tog kål på nordkoreaner (som förstås behandlades som ett annat folkslag än koreaner, vilka de i själva verket hade splittrat). Jag minns inte filmen som dålig, men den långt senare gjorda Mash (1970), följd av teveserien med samma namn 1972 – 1983, blev mer »neutral«. I all försiktighet opererade de i den en och annan nordkoreansk krigsfånge och bekräftade därvid i alla fall att dessa hade samma anatomi som vi andra.

Men även en då lite mer öppnad syn hade öppnats på engelska. Ändå författas det på alla möjliga språk, medan unga svenska journalister inga andra språk kan än svenska och engelska i enlighet med den hundlika svenska mentaliteten att fullständigt anpassa sig till segerherrarna från andra världskriget (till skillnad från åren före, då tyska språket var ett stort främmande språk i vårt land). Men ryskan, franskan och kinesiskan, då – de var ju också segrarspråk? Jodå, men de räknades inte. Därmed har vi i årtionden gått miste om stora delar av världens litterära och filmiska arv och har ingen aning om, vad som rör sig i huvudena öster om Systerbäck (gränsån mot Ryssland när det självständiga Finland bildades).

Alltså har det trumpetats med segerbasuner om en handlingskraftig USA-president, som från stridsledningssäte på rymdfarkost egenhändigt avvärjer krig mellan planeters olika befolkningar.

Denna film har ett så långt namn, att undertecknad inte återfinner det; och var ska man då söka – bara sökordet superhero på IMDb ger 5.166 träffar…

Även jag kan se på pang-pangfilmer som denna. Understundom av misstag, ibland för att de kan vara intressant gjorda och rentav spännande tidsfördriv. Men om vi får en skev världsbild för att somliga sitter på andra sidan Atlanten och just därför tycks alldeles skyddade (vilket inte gäller längre), så är vi utsatta för det som de själva kallar psy-ops, det vill säga psykologisk krigföring. Detta påstås ju hela tiden ske från Ryssland, vilket väl är en del av sanningen, men om man låter sig lita på en så skevt fördelad bild som den vi visas, så är man ju redan ett propagandaoffer.

Idag röstar de officiellt i Förenta staterna för att välja president. Detta val har i svenska medier följts så till den milda grad, att alla konstigheter med valet klarlagts utan att den största konstigheten – att det militärindustriella komplexet kanske lägger krokben för Donald Trump för att han inte är tillräckligt krigisk att få fart på vapentillverkningen. Och så skulle därmed de svenska medborgarna lättas av att Joe Biden vunne och så småningom kanske gör just det… startar ett nytt krig någonstans. USAs livsluft.

Fast ho vet. Trump har dragit sig ur stora kärnvapenavtal med Ryssland och Iran, och i det senare fallet kom det så otippat, att man redan där kan ana komplexets osynliga hand. Kanske det därför smäller där.

Svenska Dagbladet tryckte den 23 oktober Thomas Steinfelds artikel Så blev Sverige Europas mest amerikaniserade land, vilken visade just det jag i skolåldern fått lära mig. Han exemplifierar med en svensk bloggare, som flyttar till New York: »Jag är verkligen glad över att ha hittat hem här i NYC«. Inte ett hem utan hem. Hur kommer det sig, att miljoner simmar över älvar och gräver sig igenom jordmassor för att ta sig in i USA, medan en blond svenska utan vidare får grönt kort och kallar staden sitt hem?

Och den 29 oktober tryckte de en från The Atlantic översatt lång artikel av Mike Giglio med den i halloweentider aningen passande rubriken Milisledaren: »Vi har hamnat i inbördeskrig«, vilket kanske kan tas med en nypa salt, men bara en nypa. I filmens värld lyckades – som jag minns det var det i näst sista omgången 2018 – den amerikanska teveserien Homeland på allvar göra troligt (trovärdigare än i nämnda tidningsartikel), att ett sådant scenario faktiskt är möjligt. Det stärks av den på riktigt oavslutade upprördheten beträffande den svarta befolkningens läge ända sedan slaveriet avskaffades, då affärsintressen några år efter inbördeskriget gjorde slut på den omskolning som i bästa välmening inletts uppifrån för att göra negrer till medborgare. Men genom att omskolningen lades ner gjordes dessa i stället till en underordnad befolkningsgrupp som absolut inte skulle få bli medborgare utan lättkontrollerade socker- och bomullsplockare som förut, för vilka det finns amerikanska ord som kan sammanfattas som svartingar, något som tidigare inte riktigt varit synonymt med slav (som ju liksom en fri man kunde ha varit färgad hur som helst).

Hollywood har ett problem här. De har till dags dato inte lyckats göra en film om denna omskolning, som få utomlands ens har hört talas om (också en följd av psykologisk krigföring). Kanske kan man säga att vår danske provokatör Lars von Trier försökt nalkas detta ämne med den oavslutade trilogin Dogville (2003) och Manderlay (2005), men det hudflängdes han av Hollywood för. – Varför det, då?

Så hur statschefer utses på alla andra håll vet vi föga om, då de valen inte längre bevakas på samma sätt, som då vi lärde oss att Finland vart sjätte år valde president Urho Kekkonen.

På torsdag kan vi trots allt få en inblick i ett tredje lands värld, som nuförtiden är väldigt lik storstadens värld var som helst. Filmstudion visar Les misérables, som den gjort förut. Samma film? – Nej, vi höll på att härom året visa fel Les misérables, eftersom den med samma titel filmats minst fem gånger på nittio-, nollnoll- och tjugohundratiotalen, en gång som musikal (2012). Den var det, som skulle visas. Och visades. Victor Hugos bok Samhällets olycksbarn (i original just Les misérables) utgavs 1862, så hela filmens historia har kunnat inrymma inspelningar av den, och den har faktiskt också spelats in minst lika många gånger till under samma namn – och i Sverige visats under bokens svenska namn.

Men nu på torsdag får vi se, vad den maliske regissören Ladj Ly har gjort av Hugos bok. Inte mycket mer än namnet. Denna Les misérables (2019) har handlingen förlagd till Paris förorter i vår egen tid, där varenda buse talar franska. Och inte följer handlingen originalet, precis. Men kanske Hugos tanke.

En idé i idet av Björn Forseth

BAIT

En käftsmäll

Bussa någon kan man göra, men också bussa på någon. Ord kan vara flertydiga.

 

Kallas en film Bait (2019) och man vill undersöka, om den verkligen heter något så enkelt som »bete«, så får man med Googles hjälp gärna svaret »jaws«, alltså »käftar«. Nu är det bara så, att det 1975 fanns en film som hette just Jaws. På svenska: Hajen…

Om jag nu hajat den engelska Bait rätt, så handlar dess fiskar snarare om torsk men framför allt om fiskare. Emellertid används ordet tydligen också som verb i betydelsen att pika någon. Det bör man kanske tänka på, om man ser denna nya film om uppenbarligen samtida problem i ett fiskeläge.

Här smyger sig ordet »bussa« in. Också det kan betyda »hetsa«, men det är nog inte vad morgonnyheterna nu gjort stor affär av. Närmare bestämt dagens skolsituation, senast illustrerad av Trollhättans kommun, som tydligen beslutat att bussa elever för att blanda nyanlända med pursvenskar. Utan undersökning ger det mig sköna vibbar, eftersom gettona i Sverige är skapade av just pursvenskar i ledande ställning (sådana som trott att folkgrupper ska hållas bland de sina i stället för att assimileras in i Sverige) samt invandrare som enbart tittar på hemlandets teve via paraboler och inte lägger två strån i kors för att följa med vad som händer i Sverige.

För övrigt bussar man ju elever i New York för att blanda rika och fattiga, så systemet är väl etablerat – till och med på en ort som svenskar så gärna vurmar för.

Det tudelade skolsystemet har väckt protester på fler håll än Trollhättan, till exempel det elände vi ständigt hör om från Luleå. Där har en kampanj mot skolnedläggningar i de omkringliggande byarna samtidigt som kommunledningen vill bygga en jätteskola i centrum för högstadierna fått majoritet i en omröstning. Men någon politiker eller statsvetare har påpekat, att endast 21 % av de röstberättigade deltagit i den omröstning de i och för sig vunnit. Det innebär att närmare åtta av tio kommunmedlemmar inte deltagit, så kommunledningen kan mycket väl ha en majoritet bakom sig.

Fast personligen tycker jag, att alla kommunledningar (kanske bortsett från sådana som Trollhättans?) verkar oförmögna att tänka baklänges. Varför kan inte (förvisso slitna men dock fungerande) gamla skolbyggnader i byar användas genom att elever bussas dit från centrum i stället för tvärtom? Fem hundra högstadieungar i samma skola, är det verkligen en god idé? Hur luttrade var vi i tonåren för att härda ut i en sådan miljö?

En likhet med ovanstående är att så gott som alla nyhetsmedier säger rakt ut, att oppositionen i Vitryssland består av en majoritet av befolkningen. – Hur vet de det? frågar sig vän av ordning. Landet i fråga har nästan lika stor befolkning som Sverige, ett tiotal miljoner, alltså. Oppositionen är av alla bilder att döma verkligen enorm – men i allmänhet beskriven från Minsk. Om de är två hundra tusen på gatorna eller två miljoner, så är de många och betydelsefulla. Men de återstående miljonerna? Något hedervärt radioreportage jag hörde hade faktiskt intervjuat människor i provinsen (alltså var som helst utanför huvudstaden), och de höll med presidenten och ville ha lugn och ro. Utländsk inblandning med hemlig önskan om att regimen störtas och släpper importen fri är något, som våra ledande medier inte ägnar särskilt intresse.

I lördags hade Filmstudion ett samarbete med Sameföreningen i och med en visning av en av Paul-Anders Simmas dokumentärfilmer, Min kära mor (2020). Man kan slå upp honom på Internationella filmdatabasen (IMDb) och finna, att han faktiskt även gjort spelfilmer. Detta om extrafilmen medan den senaste ordinarie torsdagsfilmen, Potiche – en fransk troféfru (2010), drog en del folk. Somliga ville kanske se förra generationens bägge stjärnor i all sin glans, Catherine Deneuve och Gérard Depardieu…

Denna vecka inget sådant. Inga forna stjärnor. En alldeles ny engelsk film med det bitska namnet Bait, alltså, men en som är inspelad med en 16 mm-kamera. På celluloidfilm, således. Det görs fortfarande en del filmer på celluloid. Quentin Tarantino gjorde The hateful eight (2015) på 7o mm-film, vilket efter digitalisering gav världens biografer en del huvudbry. De få som hade 70 mm-utrustning med rätta dukarna fick därmed dock rätt format och belönades med en något längre film med paus…

Att Bait nu är gjord i 16 mm är emellertid inte förvånande. Formatet är det, kanske, det är som i den gamla filmstandarden 1,33:1, som relativt nya rullar som Loving Vincent (2017) spelats in i (fast digital redan i utgångsläget). Cold war (2018) och Ida (2013) gjordes på celluloid i formatet 1,37:1. Bait har dock avsiktligt slitremsor och flimmer här och där, det är väl lite konst i det, kan man tänka.

Men det vanligare har varit, att filmbolag före digitaliseringen använt något som hetat Super 16. Det systemet var en fattigmans lösning för att skapa den nya världsstandardens vidfilm (1,66:1). Uppfanns av fotografen Rune Ericson inför Vilgot Sjömans film Lyckliga skitar (1970) och tilldelades för detta både en Guldbagge och en Oscar. Den filmen vore också värd att visas, om den ginge att få tag i. Kul och med mycket naket. Med skägg.

En idé i idet av Björn Forseth

POTICHE – EN FRANSK TROFÉFRU

Pain riche

Titeln ovan leder oss osökt till brödtexten

 

Från många får jag frågan: Hur mår du?

Det är väl befogat att fråga men framför allt vänligt. Och jodå – det knallar och går. Möjligen borde man inte uttrycka sig så, det är ju som om man raljerar, och det kan folk tolka på olika sätt.

Vore man vulgär, skulle man i detta skede leka med uttrycket »det knallar och går« genom att byta ut någon vokal, men vulgär är man väl inte. Inte längre i alla fall. Det är liksom inte läge för det, inte riktigt tid. Det kan ändå, rätt vad det är, gå knall och fall. Vem vet?

Mången har genomgått ett sådant skede. Folk som hör av sig berättar om det, så ensam är man uppenbarligen inte, och har inte varit fast man inget hört.

Ibland tänker jag därvid på spinnsidan. Så sa man ibland förr, varifrån jag nu har fått det. Det syftade då på kvinnorna, varför jag aldrig har sett ned på uttrycket spinnsidan.

Redan som barn såg jag denna sida inte som för vad den kallades. Mor var ingen som höll sig på den sidan. Hon jobbade och var inte underdånig. Gillade inte serien Dagobert heller, för den där blåsta Blondies och hennes fjolliga nyckers skull. Men också för att de slogs i den serien; Dagobert begärde löneförhöjning hos chefen men kom då därifrån med en blåtira och sönderriven slips.

Sålunda blev jag inte begeistrad i slagsmål. En av de sjusjungande Berlevågsborna i Nordnorge (kören som sökte överrösta vågorna i Häftig och begeistrad (2001) sa i åttioårsåldern framför spegeln, att han ditintills lyckats undvika slagsmål hela livet. Den repliken var guld värd.

För varför skulle man inte vara glad över något sådant? I alla klassiska vilda västernfilmer utbryter på någon gudsförgäten bar (som alltid kallas saloon) ett våldsamt slagsmål, där man slår någon annan på truten utan större anledning. Stolar går sönder som vore de gjorda av plockepinn, och räcken knäcks av slagskämpar på andra våningen. Redan som ung insmygare på barnförbjuden film föreföll mig detta aningen onödigt och inte i mors anda. Ej heller trovärdigt, för i verkliga livet skulle de på sådana orter knappast ha tillgång eller råd till kompetenta tand- och andra läkare. Alla borde gå runt med halva garnityret intryckt, om jag så får trycka mig ut.

Fruntimren, alltså. Ett ord jag lärt mig syftar på baracker, som skogsarbeterskor bebodde, Frauenzimmer. Kvinnor i den underordnade plats, som i stora delar av världen är allmängiltig, blir ofta så kallade hemmafruar, där de förväntas sköta markservicen åt äkta karln. Då hör de ofta till de fattigare klasserna. En granne vi hade i min arla skoltid hängde begagnade kondomer på tork. Det var kanske en klassmarkör.

Om de däremot är födda med silversked i mun eller gifter sig rikt, kan de på riktigt bli överflödiga och kanske lyckliga med sysslolösheten, i och med att den välbärgade familjen har råd med hushållerska, som sköter just den där markservicen.

Fast hur mycket en sådan hushållerska kan komma att betyda för familjen, enkannerligen barnen, åskådliggjordes på ett lysande sätt i Roma (2018), den film som spräckte vallen mellan bio och strömmande video.

En i överklassen lyckligt ingift som efter barnens uppväxt (barn ingår i arbetspaketet för att driva företag vidare eller bara bli stolt över) kan träningsspringa i skogen efter eget gottfinnande, och särskilt om hon har behållit formerna.

Denna form kallas tydligen potiche på franska och ska syfta på vasens. Timglas, sa vi väl i Sverige.

Men ordet ger associationer till alla fransmän. Förr sa man, att de varje morgon gick med en pain riche under armen. Utan skyddspapper, arma överbeskyddande svenskar. Jodå, det ordet var det rätta då, idag säger man baguette.

Således tänker jag alltid på pain riche, när jag hör namnet på filmen Potiche – en fransk troféfru (2012), men då syftar man uppenbarligen på hustrun i fråga. Vas eller trofé – jag har också sett översättningarna skyltdocka, älskarinna och – miss Detroit. Kanske för att slikt fala kvinnor iakttogs där en gång?

Alltnog, nu på torsdag visar Filmstudion en fransk komedi (det verkar vara mest franska skrattfester nuförtiden, Hollywood är ofta ännu på kiss- och bajsstadiet) med titeln Potiche – en fransk troféfru (2010). I den känner vi gärna igen skådespelarna, för trots att innehållet föreställer sjuttiotalet, så är den inspelad på tjugohundratalet. Och Catherine Deneuve, fransk films Margareta Krook, är alltjämt stilig och Gérard Dépardieu alltjämt – öööh – tjock samt Fabrice Luchini och Karin Viard alltjämt roliga.

Utan att bära pain riche under armarna.

En idé i idet av Björn Forseth

KON-TIKI

På villande hav

Som det är nu, så äter jag och äter jag. I spegeln ser jag ut som en trind och präktig silverrygg, men vågen i Kiruna visar, att jag inte gått upp ett hekto. Det är kanske äventyraren i mig, långt där inne.

 

Det finns äventyrare, som verkligen går in för äventyren och genomför dem. Härom året pratade jag med ett gäng svenskar, vilka om vintern hade rört sig i trakterna av den kallaste platsen på norra halvklotet, i Ryssland alltså. De hade där ute i vildmarken tyckt, att det verkligen var så kallt att det gjorde ont att tala.

Det måste det ha gjort. Vi i Kiruna anar väl. Det behöver inte vara sextio grader kallt för att göra ont. Att återfå blodcirkulationen i frusna lemmar är rena tortyren, då skriker man gärna högt och hoppas att ingen hör. I femtio – sextio grader måste de ha haft det problemet gång på gång och gett upp alla försök att hålla masken.

Hur göra? Många av oss har varit där ute och sovit i tält i sträng kyla. Bevisligen går det. Personligen har jag haft mer besvär av kondensen. Den förbannade kissnödigheten uppstår alltid mitt i natten, om det ändå (bara) är tjugofem minusgrader, och sätter man sig då upp får man is i håret efter kondensen inne i tältet. Och måste sedan ta sig ut på något sätt. Allra, allra djupast har jag vintertid sovit, när det varit hård vind, närmast storm. Då har all kondens blåst bort. Bara man kan lita på, att inte hela tältet också gör det.

En tjej, som gick gymnasiet i Kiruna och blev kommunläkare i Kautokeino hälsade jag på, och hennes karl – dubbelt så lång som hon och aktiv bilskrotsamlare – visade mig en stor och tjock julpresentbok med många bilder från en vinterresa. Inte hans eller hennes, boken var en gåva från en av deltagarna. En sådan där tjusig en att ge bort, men den återfanns inte på någon norsk eller svensk bokhandelsdisk, då den var utgiven i Sovjetunionen.

Åttiotalet, alltså. Givaren och ett antal andra killar (bara killar) från Leningrad eller Moskva hade gjort sitt livs vinterresa, ungefär som norrmän har som livsuppgift att en gång paddla längs hela norska kusten eller vandra, alternativt skidra, genom hela Norge (med visst intrång genom Sverige här i våra trakter). Sovjetmedborgarnas plan var att med slädhundar ta sig från Berings sund vid gränsen mot Amerika och hela vägen till Murmansk. På vintern. Övernatta skulle de göra i ett stort tält tillsammans och så klart laga mat i det. Låter lite som Ernest H Shackletons bravader på Sydpolen.

Hur skulle de då klä sig, stadspojkar som de var? De tog lärdom av hur jakuterna i Sacha/Jakutien traditionellt klätt sig som renskötare. Klädda i beaska, renskinnspäls med renhåren utåt och därutanpå en beaska med håren inåt, skulle de väl reda sig?

Sagt och gjort, de gjorde sitt livs färd över hela norra SSSR och fotograferade hela tiden.

I tältet blev det trångt, därav uppstod munhuggning. På några foton såg man, hur hundarna sov utspridda på tundran men hoprullade som kanelbullar. Fast något avvek: en del kanelbullar var större än hundarna. Det var människor i sina renskinnspälsar, utspridda utanför tältet. Varför gjorde de på detta viset?

–På grund av det myckna kivandet i tältet, fick jag veta.

–Ja men, hur kunde de överleva nätterna på det sättet? undrade förstås jag.

–Man drog in händer och huvud i pälsen och somnade.

–I de temperaturerna måste de ha vaknat! protesterade jag.

–Då reste man sig och sprang omkring i tio minuter, tills man fått upp värmen igen, så kunde man somna om.

Och så fortsatte de alltså. Framme i Murmansk hade sedan inte en enda av dem kunnat sova inomhus på en månad. En grabb hade ett helt år efteråt en normal kroppstemperatur på 78 grader.

Människan är nog gjord för något annat än vår vanliga tillvaro som soffpotatisar.

Dessa var alla av äventyrarens slag, skulle jag vilja påstå. De genomför något, till skillnad från somliga – som undertecknad – som börjar bra och sedan på gamla dagar upptäcker att inget blivit gjort.

Den svenske polarforskaren Otto Nordenskjöld efterlämnade ett kulturellt avtryck, gjorde något i livet. Men sedan kom norrmännen, i union med Sverige men ivriga på att upplösa densamma. Kanske det påverkade deras driftighet? Sådana som upptäcktsresanden Fridtjof Nansen seglade norrut med ångfartyget Fram, frös fast men tog sig till fots vidare och överlevde vintern på Nordpolen. Roald Amundsen tog rätt på gamla skorven Fram och anses ha blivit den förste som seglat genom Nordvästpassagen och var för övrigt den som besegrade Shackleton och kom till Sydpolen först.

Om honom har norrmännen gjort en spelfilm, Amundsen (2019), som Kiruna filmstudio har i sitt arkiv. I den filmen spelas Amundsen av Pål Sverre Hagen, och egendomligt nog spelar i en annan film samma skådespelare en annan äventyrare och vetenskaplig pådrivare, nu från varmare breddgrader: Thor Heyerdahl. Denne, idag bara 18 år död, drog efter Andra världskriget en lans för att Polynesien skulle ha befolkats västerifrån, från Amerika och alls inte från Asien, som alla vetenskapsmän sa. För att bevisa att det kunde ha gått till så, lät han bygga en flotte av balsa (ty sådana fanns på sjöarna där i Sydamerika) och friseglade med den från Peru västerut. Ombord hade han andra äventyrliga norrmän samt svensken Bengt Danielsson, sedermera legendarisk svensk ambassadör på Tahiti.

Sådana figurer bör avbildas. Heyerdahl gjorde det själv genom att filma hela expeditionen på balsaflotten, vilket blev en dokumentär som fick en Oscar. Den finns också i filmstudions arkiv, men det är som spelfilm den nu på torsdag kommer att visas, Kon-Tiki från 2012. Också Oscarsnominerad, men varför har den redan fallit i glömska?

Till rent fantastiska scenerier inbjuds man denna vecka att skåda detta makalösa äventyr, som har återgivits med enligt undertecknad utmärkt manus av Petter Skavlan.

En idé i idet av Björn Forseth

CORPUS CHRISTI

Hoc est corpus

»Polis, polis, potatisgris!« ropade fyraårige Björn uppifrån en trappa mot en nedanför sig stående konstapel med schäfer.

 

Förra veckan skrev jag om att Andra världskriget var oemotståndligt i litteratur och på film. En annan sak, som bort vara lika oemotståndlig, är latinet. – Vem bryr sig? säger då den gode svensken, som bara bryr sig om språk och seder i stormakt A. Men latin, detta utdöda talspråk, har präglat hela den eurasiatiska delen av världen (Amerikat inräknat) sedan ett par tusen år tillbaka. Nästan all undervisning i Europa skedde på latin, oavsett i vilket land den bedrevs. När Martin Luther hade sina middagssamtal med unga anhängare, talade de ömsom latin, ömsom något annat.

Latin borde ha blivit EUs språk, för det är det enda som samtliga europeiska länder och folk har gemensamt, till och med små språk som samiskan har latinska influenser. Dessutom är det såsom utdött helt neutralt, inte ens italienare eller rumäner kan göra anspråk på det. – Men det sägs att det är för svårt.

För svårt, säger européerna, som har så in i Norden många språk att hålla reda på. Hur svårt är det inte att få tag på simultantolkar fram och tillbaka mellan 25 språk? Och för övrigt är det så, att om latinet är svårt, så är det för att det är så exakt att ingen översättning kan missförstås. Då kan tyska Ursula von der Leyen ta till den engelska storsläggan hur mycket hon vill, för exaktheten är det inte så noga med, när man ska klubba ned ryssar.

I mitten av 1400-talet, ganska länge sedan då, ledde Jan Hus de Böhmiska bröderna, som var en mot kyrkan upprorisk reformrörelse. De översatte Bibeln till tjeckiska, vilket nog var Gudi behagligt och hundra år före Martin Luther, som fick Boken och Gudstjänsten översatt till tyska. I sin polemik mot prästernas mässande på latin (så att lokalbefolkningen aldrig visste vad som egentligen stod i det hebreiska Gamla testamentet eller det grekiska Nya) drog de en kritisk lans mot prästernas hokus pokus filiokus där framme vid altaret. De hade väl hört latinska hoc est enim corpus meum, »ty detta är min lekamen«, och filioque, »och av sonen«, utan att begripa ett smack. Kanske var det omedevetet av detta, som lilla jag på lika oförskämt vis utropat Polis, polis, potatisgris mot en intet ont anande uniformerad konstapel. Och jycke. Då var inte ens gängkriminaliteten på modet, och undertecknad bodde inte i något utanförskap. Men jag gjorde aldrig om det.

Nå, herrnhuterna, brödraskapet, levde kvar och fick 1722 en fristad hos greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf och finns än idag som något slags biskopskyrka på ömse sidor Atlanten. Hus själv, stekt på bål 1415, var alltså föregångare till Martin Luther, men efterföljaren Thomas Müntzer, ledare för bondeupproret 1524 – 1525, fick föga stöd av Luther. – En ytterst bitter lärdom, tyckte Mikael Ludenfot, som då han träffade Luther först var dennes moståndare; sedan »föll fjällen från hans ögon« och till sist blev han förargad på den bondefientliga reformatorn. (Mikael Ludenfot/Mika Hakim skrevs av den store finske författaren Mika Waltari 1949).

Latinet är ändå ännu i högsätet, tro inget annat. All sjukvårdspersonal världen över kommer i kontakt med det. Titta bara på er senaste magnetröntgenanalys, så fattar ni. Det står nog om en massa kringirrande broskbitar, men på latin – så att läkare och syrror på andra platser kan hitta dem.

Personligen har broskbitarna fått mindre betydelse, sedan man hittat en stor bit av något i högra klungan. Den såg på en röntgenbild ut som en bit knäckebröd. Av denna tog de med tång, som stacks upp genom näsan och ned i lungans vindlingar som på någon annan egyptisk farao, bitar, som de sedan sände till Skövde och Lausanne. Den senare platsen ligger inte nästgårds utan i Schweiz. Bitarnas ursprung är fortfarande gåtfullt, men på tisdag kanske jag får en förklaring. Det är sent. Sunderby och Umeå sjukhus ville inte vänta utan genast ta itu med de två metastaser, som de hittade i hjärnan. Den ena mitt i, där nere i djupet, den andra buktande ut från höger tinning – vilket gett mig slagsida åt vänster.

Slagsidan är borta sedan ett bra tag. Kortisonbehandlingen har gjort mig stabilt dyngrak, och strålbehandlingen har ännu inte ändrat på det. Men det mesta kan jag göra. Nu i helgen har jag varit hos en dam i stället för på patienthotellet, och därvid tog jag en promenad runt Nydalasjön. Jo – hela. En ganska lång sträcka, visade det sig. Det var då det framkom, att broskbitarna inte var som förut. Som tidigare sjuksköterska har min kära granne Mari-Ann av Bränneriträsket på Vindö brukat säga, att artroser har en tendens att stelna och ge med sig med tiden, om man inte är alltför orörlig. I det läget tycks min artros i vänster ankel just ha börjat befinna sig, om det inte var så, att Maries dyrbara lilla flaska med den eteriska oljan copaiba från Young living hade haft något med Nydalavandringen att göra efter att ha smorts in. Gång brukar vara smärtsam, till skillnad från cykling. Men nu gick jag fullständigt obehindrat hela denna rundvandring kring den fina sjön, kring vilken det ännu i lundarna står hart när glömda privata stugor. Somliga bär spår av mänsklig närvaro, andra lutar åt fördömelsen, ofta är de mycket mysigt belägna.

Men det ska visst vara så, att man inte får låta dem gå i arv. Kommunen vill bara ha Nydala som fritidsområde, så stugorna rivs, när ägarna gett upp inför förfallet. Så kan man också göra för att vara rättvis.

KFUM och Finska klubben har stugor, som nog inte kommer att överges. Den senare var öppen, när jag passerade. Jag tittade in, och där inne var några farbröder i mysig miljö. Av bara farten frågade jag med min medicinstinnaste röst på finska, om det här var vad jag trodde. Det var det, och där stod jag och perklade på, som om ingenting hade hänt. Ingen känsla av översitteri, som man kan stöta på i Kiruna, där finsktalande tappar tålamodet med folk, som inte kan tala riktigt. Skulle jag ha bosatt mig i Umeå, skulle jag definitivt ha börjat gå på Finska klubben och där suttit och spelat spel och lärt mig mera finska.

Veckans film på filmstudion har visst med latinet att göra. Den har visserligen en polsk titel, men på »svenska« är den tagen från den katolska liturgin, Corpus Christi, vilket ska förstås som Kristi lekamen (eller kropp som ovan i hokus, pokus, filiokus; hoc est corpus…). En gangster har dragning åt att bli präst, för det tror han på. Men med sitt bagage är han inte bjuden in på den banan. Dock får han en osannolik chans – men hur mycket gangster sitter kvar i honom?

Nu på torsdag på Kiruna filmstudio, som inte väjer för andra språk än de anglosaxiska.

En idé i idet av Björn Forseth

A HIDDEN LIFE

Ett liv i lönn

Andra världskriget slutar aldrig att locka filmmakare.

 

Nej, Andra världskriget lockar fortfarande. Viss nazianstruken ungdom vurmar än för stordåd i österled; den store norske författaren Jo Nesbø, som körde stjärnfiguren Harry Hole i botten, om någon frågar mig, skrev i alla fall mycket intressant i Holedeckaren Rödhake (2008) om just norska SS-nazister under kriget. De var fler än nazimotståndarna i Hjemmefronten, påstod han.

Framför allt var det andra världskriget det sista stora krig, som byggts upp på kampen mellan Ont och Gott, ungefär som Sagan om ringen. Inte helt enkelt, kanske: två busar gjorde upp om Polen. Detta har det famösa fredsprojektet EU gjort till en trossats. Men de bägge figurerna var inte så lika, som sentida historiker försöker få oss att tro. Adolf Hitler ville utrotning och skrev öppet om det i Min kamp, som hela världen kunde läsa. Josef Stalin ville därför få med västmakterna på organiserat motstånd mot det framtida Tredje riket. Detta gick mycket trögt, eftersom de så kallade västmakterna inte riktigt tog herr Hitlers utrotningsplaner på allvar, vilket dock uppstickaren och den annars så imperialistiske Winston Churchill genomskådade, om än länge förgäves. Till slut lät det slappa England Hitler få sin vilja igenom och stoppade inte ett tidigt kuppförsök mot honom, varpå Sovjet slöt Ribbentropp–Molotov-avtalet med arvfienden, det Tyskland som de redan läst ville utrota slaverna och ta deras land. Därvid våldtog de bägge Polen, så att Sovjet fick andrum genom att ta tillbaka hela det polska territorium, som de bara några år tidigare uppgivit i det första världskriget.

Detta krig spökar överallt. EG – senare EU – har tagit på entreprenad att göra upp efter nittonhundratalets världskrig, men de biter sig i svansen. I Jugoslavienkriget gjorde FN förvisso en usel insats och bådade därmed väg för Nato, eftersom EG själva inte hade stridande förband. När Slovenien ensidigt sa upp sin del av Jugoslavien, teg EG. När Kroatien strax därefter gjorde detsamma, ställde Tyskland (som hela tiden sedan Andra världskriget hade behållit goda förbindelser med den tidens nazimakt, Ustasja) hela förbundet inför ett ultimatum: antingen skulle de godkänna Jugoslaviens sönderfall eller skulle inte Tyskland stödja det nyligen godkända Maastrichtfördraget, och då skulle det inte bli något EU.

Sedan vart det bara en tidsfråga, innan EU hade godkänt Serbiens förstöring genom Kosovos utbrytning, vilket ännu är ett olöst sår i Europas hjärta. Och när Cypern röstade om fred mellan det grekiska, västra Cypern och det östra, turkiska, så röstade västra Cypern nej till fred – och denna krigsvulna del togs upp i EU!!!

Idag kan vi skåda oväntade följder av denna EU-krigsretorik genom det ödesmättade och krigsliknande förhållande, som råder mellan Turkiet och Grekland i Egeiska havet.

Om denna ödeläggande krigspolitik, som vi genom grundlagsändringar blivit en del av, har Stefan Lindgren skrivit, i det han beskrivit vår nuvarande överkucku, Ursula von der Leyen. Jag brukar inte länka till andras krönikor men gör det, så att någon i framtiden kan se vad det handlar om.

För vår egen del, något utanför EUs domvärjo, har det experimenterats friskt i Nordiskt försvarssamarbete. Det både låter och känns bra, de nordiska folken är liksom vi. Men två av länderna är med i Nato, som hägrar än för våra ledare. Ska det bli deras äreminne – att de till varje pris ville bli med i Nato, även om Nato själv blivit en krigsorganisation med behovet att kunna slå till 600 mil från Bryssel?

Svenskarna tycks vara rädda för Fake news och verkar då vara nog så frispråkiga och självständiga. Kanske skulle de gärna ha kritiserat kränkningar av både ryska och danska fartyg förra veckan, men som det just nu ser ut, nämns inte den danska kränkningen med samma fermitet som den ryska. »Engelska flottan har siktats vid Vinga«, sa man förr, men i dessa uppräkningar av hot mot Sverige hade man kunnat vänta sig samtidiga uppräkningar av svenska kränkningar av Rysslands gränser. Förekommer de ens? – Jo, det gör de, men när sågs de i Aktuellt sist?

Rädslan för och misstänksamheten mot USA är emellertid inte mod inom svensk journalistik. Den är helt beroende av amerikanska mediers misstänksamhet mot det egna landet. De trumpska förledelserna är uppenbarligen farliga men ändå bara förvillelser »inom familjen«. När han efter åtta år avgår, återgår ju allt till det normala, det vill säga att det nordamerikanska militärindustriella komplexet får full kraft igen.

Det har aldrig gillat en figur som Trump, som inte velat starta nya krig, komplexets livsluft. De startade på adertonhundratalet med kränkningar av Korea, krig mot Filippinerna och erövrande av Haiti. Att Trump ville sluta fred med Kim Jong Un gick verkligen stick i stäv med deras livsstil.

Nej, det finns så mycket att berätta om det goda kriget, det andra världskriget. Nuförtiden kan faktiskt också den förlorande sidan beses på oförfalskat sätt, se bara hur den tyska på sin tid sensationella och stilbildande U-båten (1981) under sitt ikoniska namn Das Boot blivit två teveserier med samma namn.

Förutom det av England stoppade störtandet av Hitler i rättan tid har andra tyskar gjort motstånd och stoppats. Vi har sett Röda kapellet stoppas (DDR 1970) och gymnasisternas motstånd i Vita rosen kväsas (BRD 1982). I veckans torsdagsfilm på filmstudion tas ett annat grepp: högt uppe i de österrikiska alperna är bönderna vid den här tiden genom Anschluß goda kämpar för det nationalsocialistiska Stortyskland. De kämpar först och främst för att genom stenhårt arbete på de tvärbranta fjällsluttningarna skaffa mat till bordet på gammalt vis, och det bästa en bonde kan finna är en god hustru. Tillsammans kan de hålla gård och arbete samman och få barn att föra arvet vidare.

Men när en bonde visserligen värvas till främmande land och sedan desillusionerad kommer hem och inte längre vill värvas till orättivsa krigshandlingar, måste han genom den nya tyska logiken tas om hand. Dock är han ingen främling, inte ens en jude. Därför måste det gå »rättvisans väg«, som den nu ser ut i Tredje riket.

Terrence Malick har om ett äkta rättsfall gjort en stillsam helaftonsfilm, till stor del inspelad på ort och ställe i de österrikiska alperna. Bara det har kostat. Även om hela studioarbetet gjorts i mest tyska studior. I bakgrunden talas ideligen österrikisk bergstyska, och dialogen är därutöver sparsam. Då hart när hela skådespelarbesättningen är tysktalande (utöver vår svenske Michael Nyqvist som biskop), kunde Malick helt ha släppt den onödiga engelska dialogen, som alltså framförs av tyskar som August Diehl och Valerie Pachner.

Men ett storverk är det. På Folkets hus på torsdag. Det kan de se, som är i Kiruna då. Själv sitter jag »låst« på Umeå jättestora sjukhus för att få skallen bestrålad. Alltför snabbt skulle det påverka bland annat minnet, vilket jag förstås inte vill. (Hur skulle de här krönikorna då skrivas?) Men de serverar patienter mycket och gratis mat här. Vilka mängder! – Synd att man ska ha förlorat smaksinnet…

En idé i idet av Björn Forseth