ANGRY INDIAN GODDESSES
Indiska gudinnor
En del retar upp sig på små ord. Men övergrepp kan inte beskrivas med nog stora ord.
William Shakespeares tänkta syster skulle inte ha haft en chans att få några pjäser publicerade, även om hon varit lika begåvad som brodern.
Det är kärnan i dagens ledare i NSD, på Internationella kvinnodagen. Jag har sett den här kvinnan gå från kassan på Konsum Lappgatan via Norrbottensmedias officin i Kiruna till den plats i Härnösand varifrån hon idag skriver sin ledare. Henne beundrar jag mycket.
Men i det hon bekräftar vårt språks brister i form av begrepp som »Tjänsteman, brandman, bankman, talman« väcker hon också språkpolisen inom mig. Ordet man kan vara såväl substantiv som pronomen, om någon kommer ihåg sin skolgrammatik (varje ord man kan foga »-jävel« till är substantiv, har jag hört som modern förklaring; hundjävel, biljävel). SAOB skriver om den förstnämnda varianten
1) människa; person;
[…] ofta svårt att skilja från 5)
5) vuxen person av hankön
Förklaring ett är alltså ibland svår att skilja från förklaring fem. Man är således en människa i en massa sammanhang, en karl endast i vissa. Problemet med ordet är inbyggt i svenskan, inte i närbesläktade språk som norska, danska eller tyska, där ordet man syftar på långt hår från en hästnacke. Endast i svenskan kan substantivet man betyda människa eller karl. En människa eller karl stavas nämligen i de andra språken: mann, mand, Mann. Synd att inte svenskan har en sådan stavningsåtskillnad, för då hade vårt strävande efter jämställdhet inte behövt gå på den här onödiga minan.
De nämnda språken skiljer sig nämligen inte åt vad gäller pronominet man, som för dem alla betyder något allmänt; varken karl eller kona. SO skriver:
obestämd person el. grupp av (ofta tongivande) personer
»Man är väl svensk, då kan man säga vad man vill« och vips har tre man trängts in i en mening. Inget av dem betyder vare sig karl eller kona. Denna obestämda person finns lika mycket i de andra nämnda språken, så nog hade vi därför vunnit på en extra bokstav i det svenska man i betydelsen karl. (Det skrevs faktiskt mand(h) under åren 1523—1692). Med den stavningen, i linje med norskan, danskan och tyskan, hade inte könsmedvetna svenska skribenter behövt skriva »en« för att slippa skriva »man«…
Sådana här språknoteringar välkomnas inte av alla, så låt oss gå över till ledarens kärna: nej, Shakespeares syster hade aldrig haft någon chans.
En sådan krönika i form av ledare skulle inte ha publicerats idag, om det inte varit den 8 mars, Internationella kvinnodagen. Kiruna filmstudio brukar månaden med den dagen visa enbart filmer med kvinnliga hjältar. Hjälte innebär inte nödvändigtvis någon amazon utan kan vara en intellektuellt och moraliskt framstående person, eller – som i ledaren – en framstående dramatiker. Som regissören av denna veckas filmtips, Pan Nalin.
Men, undrar svensk vän av ordning, det namnet kan ingen av oss veta något om; är regissören mand(h) eller kvinna? Tja – vem bryr sig?
I Indien har hemska övergrepp på kvinnor på senare år kommit till allmän kännedom, fast våldtäkterna länge förekommit såsom något slags kulturell sedvänja. Kulturell osed, skulle jag hellre vilja kalla den. Skillnaden idag är att indierna pratar om den och demonstrerar mot lagens njugga sätt att döma rätt och fel efter kön. Detta har på senare år lett till upprörda demonstrationer mot den egna »sedvänjan«, men var den ett tema i tevedokumentären om Narendra Modi?
Filmen Angry Indian Goddesses (2015) skulle gott kunnat heta »Arga indiska gudinnor« i Sverige, för den är ju översatt. Den engelska titeln låter i svenska öron rätt romantisk, översatt kan man börja undra. Hinduer, som de flesta där är, håller sig med en hel rad gudar och gudinnor. Det skämtar de om i handlingen. Och indier vet vi ju, vad det är. Men arga, varför då?
De som skämtar är ett gäng tjejkompisar på något slags möhippa ute på landet, där en av dem bor eller har tillgång till en stuga. Deltagarna är mer eller mindre ovana vid den enkla standarden men är i högsta grad väninnor och har i flera dagar kolossalt roligt och pratar om sådant som väninnor pratar om var som helst. Eller karlar. Och det vet vi ju, vad det är, käre läsare. Väldigt intimt och / eller kärleksfullt.
Hade det varit en svensexa, hade pratet nog inte förfärat, och ingen hade reagerat på, om deltagarna i det varma Indien klätt sig i kortbrallor eller trasiga jeans. Men nu handlar det om en möhippa, där deltagarna går klädda avslappat och skrattar instämmande åt allt de andra säger. Ingen utom husan bär sari, och för övrigt befinner sig inga andra än kvinnor i huset.
För en mand(h) som undertecknad kan tjattret tjejerna emellan te sig aningen jobbigt, men det går att leva med. Dock kanske inte många karlar där ute skulle må bra av att höra det?
Ställ den frågan och se på SVT Play denna högaktuella indiska film från det stora landet med de stora problemen, fastän dryga hälften av jordens befolkning är just kvinnor. Att filmen börjar med snabba klipp med tjattrande tjatmajor och hoppande hoppetossor är kanske till för att skrämma bort oönskad publik – eller för att tillfredsställa européers förväntningar på indisk film. Hur som haver är det bara att vänta ut denna rasande inledning.
Kanske är det en tanke: »Rasande indiska gudinnor«?
En idé i idet av Björn Forseth