Småroligt i gamla böcker blir småkul i gamla filmer.

Ynglingar i gymnasiet, det gamla till och med, var väl hågade att diskutera vansinnigheter och gladdes åt att finna förvridna historier i officiellt godtagbara böcker. Den som på skolbiblioteket fann erotisk litteratur blev lycklig, men ekivoka historier dög också. Om någon författare vore lagd åt sådana, så…

Sådana författare fanns. Undertecknad nöjde sig inte med ordningssamma författare. Författaren skulle chockera. Och en sådan råkade undertecknad finna och fann författaren i fråga god.

Ynglingen fann således i James Thurber en författare att fördjupa sig i under långraster. Mannen var amerikan och skrev underliga historier, sådana som en gymnasist med fantasi kunde fördjupa sig i. Som till exempel novellen Fåglarna och rävarna, mindre än en sida lång. Den hade kunnat handla om förra veckans film, eftersom handlingen utspelar sig i ett fågelreservat, där hundratals näktergalar lever lyckliga tillsammans.

»När stängslet sattes upp, protesterade ett band rävar, som bodde i närheten, mot denna som de påstod godtyckliga och onaturliga gränsdragning.«

Emellertid gjorde de ingenting åt stängslet, ty de var fullt upptagna med att civilisera traktens gäss och ankor. Först när den kampanjen var genomförd och inget mer fanns att äta, angrep de reservatet.

»Näktergalarna utgjorde ett ständigt hot mot världsfreden«, hävdade rävarnas ledare och konkluderade så småningom med «Ni ser framför er en ny Lincoln«, sade han. »Vi har befriat alla dessa fåglar!«.

Jodå, Thurber låter sina läsare spåra ur ordentligt. Sådant går an för en finnig gymnasist.

En av hans allra första noveller, några sidor lång, filmades och fick en oväntad titel i Sverige, Här kommer en annan (1947). Novellen och filmens originaltitel var Walter Mittys hemliga liv.

Egentligen skulle filmstudion den här dagen ha visat en kinesisk-amerikansk dramatisk komedi, The farewell (2019) och därmed avsluta höstsäsongen. Såsom varande en smårolig film hade det blivit en lagom julhälsning. En smårolig julhälsning på ömsom amerikanska, ömsom kinesiska (mandarin, närmare bestämt). Men i dessa coronatider får vi (o)roa oss på annat sätt. Är det roligt att säga »Farväl«? – Det får tittaren själv avgöra.

Farväl betyder bara »Adjö« eller »Hej då», så vi kan väl säga »Farväl«. För att återgå till den för gymnasten roligare Farväl, så var den för undertecknad rolig just därför, att en rätt stel lektor blev mjukare, när han fann något roligt i språket. »Far« kunde böjas till »fader«, och då kunde nog »väl« också böjas. Sagt och gjort: »Fader vädel«, gott folk.

På detta tillkrånglade sätt vill undertecknade hälsa fader vädel och godan jul, som här i våra trakter inte sker på ljusan dag. Men snön den faller, och Här sjunker en annan.

En idé i idet av Björn Forseth

Skriv ut