Nattens häxor

JAG, DANIEL BLAKE

Nattens häxor

En snickare som av sin läkare av hälsoskäl anmodas att avhålla sig från arbete i ett antal veckor men av det sociala och Arbetsförmedlingen uppmanas att ta anvisade arbeten, som då omintetgör hans rehabilitering – se där hur dagens häxkittel kan suga.

 

Som en stormvind om natten drar hon fram över de tasmanska vidderna för att hämnas de förfärliga oförrätter, som en brittisk officer åsamkat hennes familj.

Vilken hon? Vilken brittisk officer?

Vi åskådare måste då sättas oss in i, att det brittiska imperiet på sin tid deporterade oönskade element från Europa till Australien. De använde Australien på liknande sätt som Ryssland använde Sibirien (den som i höstas såg filmstudions film En officer och spion från 2018 kan dra sig till minnes, att kapten Dreyfus dumpades på Djävulsön, även det ett lands soptipp för sina deporterade).

I filmen The nightingale (2018) drar som en nattlig kuling på adertonhundratalet en irländska fram, en individ ur britternas slavbefolkning, tillsammans med en urinvånare, som inte tillhör britternas deporterade utan snarare tvärtom men med minst lika goda skäl att bekämpa imperiet.

Under andra världskriget fruktade tyskarna en sovjetisk bombeskader, som nattetid med urgamla flygplan flög in och släppte bomber manuellt. Av tyskarna kallades de »Nattens häxor«, eftersom eskadern helt bemannades av kvinnor. I »The nightingale« är kvinnan dock ute drygt hundra år tidigare.

Se där en del av historien vi föga visste något om, och särskilt en del av jorden vi inte visste mycket om.

Om inte coronan hade varit, skulle denna film visas i kväll. Men om nu pandemin går mot en lättnad, hör denna film till dem, som filmstudion kommer att visa.

Under tiden, just idag, börjar filmstudion uppmuntra sina medlemmar med tips om filmer, som alla kan hämtas gratis. Veckans tips är Jag, Daniel Blake (2016), som antingen vi eller Arctic light filmfestival har visat. Vi är särskilt förtjusta i regissören av denna hans femtioförsta film (och han har gjort tre till efter den här). Man kan ju inte säga, att han gjort en film om året, för då skulle vi ha att göra med ett slags Mozart. Det har vi inte.

Nej, Ken Loach är född 1936 och skulle ha blivit jurist. Tur att han inte blev det. På omvägar kom han 1966 att regissera ett långfilmslångt avsnitt av en engelsk teveserie, Cathy come home. Det fick politiska efterdyningar i hela kungariket. Det handlade nämligen om hur en av landets då många hemlösa på grund av familjeförhållandena kunde fråntas sitt barn av känslokalla brittiska myndigheter.

Huruvida någon läsare känner igen sig och påstår att hemlösa finns än idag liksom känslokalla myndigheter – det vet jag inte. Detta blev i alla fall Ken Loaches väg; de fattigas, de utnyttjades – tja, samhällets olycksbarns. Men ämnet för varje film blev så olikartat, att många blev humoristiska. Som »Jag, Daniel Blake« blev på sitt eget sätt. Galghumoristiskt, säger man visst.

En sådan sjutusan till regissör rekryteras omedelbart till Hollywood. Anledningen till att så många nappar på deras sockrade erbjudanden vet jag inte, kanske för att Europas filmstudior i många stycken lades i ruiner under första världskriget. Med Atlanten som vallgrav kunde man fritt kosta på sig vad som helst i filmväg.

Idag fungerar inte Atlanten som vallgrav. Det moderna atomkriget skulle tvinga till och med New York att släcka all reklam och dra ner alla gardiner. Till och med mot den nattliga stormvinden…

Alltnog, Ken Loach blev aldrig rekryterad. Lär känna honom i kväll. Gratis. Filmstudion kan bara tipsa om filmer som kan ses gratis. På SVT Play finns hur mycket som helst att se gratis. Vill man komma direkt till «Jag, Daniel Blake«, kan denna länk användas.

En idé i idet av Björn Forseth