BAKOM STÄNGDA DÖRRAR
Man slipar knivar
Det kunde Snorre ha skrivit, men det har också Selma gjort i »Herr Arnes penningar« 1954.
En gång lärde jag en pojke ordet snöplig eller snöpligt. Ett inte helt lätt ord att ta till sig på direkten, kanske. Emellertid läste han då med de andra i mellanstadiet Grette Asmundssons saga i Hjalmar Alvings utmärkta, gammelmodiga översättning, i vilken det kunde stå
Då sade Grette: »Det märks inte mycket, att du har gått modigt fram ute i världen, för här skils du utan heder från dina kamrater.«
»Den elden bränner värst, som bränner en själv«, sade Gisle, »och att tas med den onde är inte gott.«
Om jag någonsin under mina undervisande år lyckades bevisa något, så var väl detta en av de sakerna: Ungar i fyran och femman läser ålderdomlig svenska lättare än vad äldre personer gör, därför att barnen inte fattar hur svår texten är.
Inför ett lov ville grabben jag nämnt inte vänta på slutet utan läste ikapp och avslutade boken. Efter lovet var det första han sa i skolan: – Grette fick ett snöpligt slut.
Det ordet dömer inte ut hela den isländska sagoskatten. Men det kan vara på sin plats att jämföra denna skatt med fransk film.
Fransk? Varför inte exempelvis hollywoodsk? – Naturligtvis kommer den motfrågan som ett brev på posten. Hade lika många kunnat franska, ryska och tyska, skulle vi ha varit friare i vårt tänkande och kunnat göra jämförelser som denna på ett självklarare sätt. Vi känner ju också till, att det allra största filmskaparlandet heter Indien, och deras drömfabrik kallas Bollywood. Folk tror gärna, att de bara gör sång- och dansfilmer. Det är inget att skratta åt. I flera länder (särskilt utanför Asien i delar av Afrika) är sång- och dansfilmer högst populära. Bra underhållning. Men man filmar också annat. När jag var i Bollywood var jag delvis på biografer med 1.500 sittplatser och såg dramer, som ingen sjöng den minsta låt i. Och det berodde inte på hakkorsen över ingångarna, som tvärtom betyder sådant som »Tomtebo« eller »Lyckoland«. Om bara en tiondel av deras produktion bestod av dramer, så skulle den tiondelen ha fyllt en stor del av Sveriges biografer.
Dessvärre är det väl bara Sveriges Television som aktivt vågar lansera film i stor skala på något språk öster om det konstantinopolitanska sundet (se bara de turkiska teveserierna i 174 avsnitt). Nå, i den bollywoodska kakan finns mycket att bita i, men den väntar jag med till en annan gång.
Låt oss alltså så länge jämföra isländsk och fransk stil. Den omedelbara orsaken är, att filmstudions sista novemberfilm inte visades förra veckan utan som en extrafilm klockan nio på kvällen efter Les misérables (2019). Även om också den var fransk, så handlar det här om den på grund av coronabestämmelserna för tidigt men ändå sent visade filmen Bakom stängda dörrar (2012). Det var om den, som den förra krönikan således borde ha handlat. Vincent van Gogh skulle den här veckan ha blivit föremål för mina kommentarer, men nu är det väl lika bra att kasta om filmerna?
Även om vi känner de isländska sagorna som ett slags skoningslös vilda västern i stil med Sergio Leones italienska spaghettivästernfilmer, så går ju inte dagens islänningar omkring och muttrar »tungur knivur«, när de rensar naglarna med en morakniv. Nejdå, de är som nordbor är mest; skriver hårdkokta deckare precis som andra mordiska kvinnliga författare, i vilka en outhärdlig rad gräsligheter utspelar sig på snart sagt vilken fridsam liten plats som helst. Om Gotland har dugt åt mordutredningar, så har Island det också. Islänningarna gör teveserier i samma genre också, så de är så lika oss så…
Kiruna filmstudio har gett filmer som Bland män och får (om två bröder boende på samma gård utan att ha talat med varandra på 40 år, från 2015) och Woman at war (om en kvinna på krigsstigen, från 2018) plats, men då har vi förstås följt trenden med de mest omtalade, där säkert fraser som »tungur knivur« kunde ha sagts i modern isländsk miljö.
Franska filmer är nog inte kända för någon viss stil, utom att de roligaste på senare år har varit därifrån. Nu har vi nya åskådargenerationer som inte har sett Visitörerna från 1993 eller uppföljaren Visitörerna II från 1998, mustiga satirer med stenhårde hjälten Jean Reno som klassmedveten riddare vid medeltida slott och som genom att borgens gamla trollkarlar av slarv blandat till en felaktig dekokt tagit honom till dagens värld, där en ättling till hunsade väpnaren Christian Clavier i vår tid visar sig vara slottets – numera turisthotellets – högste chef (hmmm, något måste ha ägt rum de där tusen åren, när en fattiglapp fått bättre ställning än en högadlig riddare)!
Jean Reno skrattar vi åt där, men unga åskådare kan ha missat hur den långe skinnskallen med de runda glasögonen var Luc Bessons tuffing i Den sista striden (en ljudfilm där alla figurer är stumma efter någon förtida coronapandemi, 1983), Subway (1985), Det stora blå (djupdykningens »film de la film«, 1988), Nikita (behöver den ens någon presentation? 1990) och den från 1994 i vilken Nathalie Portman föreställer en tolvåring som hjärntvättade yrkesmördaren Léon råkar bli bekant med i trapphuset.
Åter till skratten! Den förtryckta väpnaren spelades av Christian Clavier, som de unga kan ha stiftat bekantskap med på senare år, då han – nu påtagligt äldre – spelat frustrerad gentleman med unga döttrar att gifta bort katolskt i Bröllopskaos (2014) och Bröllopskaos igen (2019). Den första gifter sig förstås med en muslim, den andra med en jude och den tredje med en kines. Den fjärde, då? – Det vore mig fjärran att berätta allt i förväg, vad tror ni?
Utöver skratt? Nej, det är nog mest fördomar, som får oss att tro att fransk film har någon särskild stil. Luc Besson gör alltså hårdkokta historier, men det är det fler som gör. Vem minns inte den rafflande Berätta inte för någon (2006), och sådana har fransmännen gjort flera av, ibland som här från ett utländskt manus men förlagt till Frankrike. Frankrikes svar på Margareta Krook, Isabelle Huppert, gjorde rent hus med en villa på landet, vars ägare kom hem och då blev nackade. Detta skedde också i en utländsk roman, men filmen var på franska – och har försvunnit ur mitt titelminne…
Kanske kan man dock nämna, att en hel del franska filmer spinner kring något mysterium (som rafflaren nyss), ibland stillsamt undersökande. Förra årets Alff, filmfestivalen, visade den Agatha Christie-liknande Mysteriet Henri Pick (2019) och filmstudion avslutade årets november med Bakom stängda dörrar (2012), bägge med en fullständigt obekymrad Fabrice Luchini i huvudrollen som en intellektuell som blir inblandad i mysko händelser. I den senare filmen en söt ung gymnasist, som sakta men säkert lurar skjortan av den betydligt äldre mannen, som borde ha varit visare.
Avrundar en annan, måhända inte helt ovis, gubbe.
En idé i idet av Björn Forseth