IF BEALE STREET COULD TALK
Det mörka skrymslet
Tänk om Grönkålsgatan kunde berätta om det!
Grönkålsgatan i fråga, Beale Street, är en gata i staden Memphis i Tennessee i Förenta staterna. Eller i New Orleans, det finns väl flera. Runtom i världen finns det många särskilda gator och platser att göra film om. Notting Hill (1999) har mången nog hört om, ett område i London i vilket även barnfilmen Paddington (2014) spelades in. Skulle inte tro, att området är något slags getto, för de flesta filmer som vill dra in kosing, utspelar sig bland medelklass med resurser att uppleva något här i livet.
I denna trakt finns den ännu mer och för sina affärer och antikmarknad kända Portobello Road, så känd inom filmen, att den ägnades en hel sång i Walt Disneys alltför bortglömda film Sängknoppar och kvastskaft (1971). En del av de däri tecknade figurerna återanvändes två år senare i den tecknade versionen av Robin Hood.
Jodå, Disney hade ännu tidigare, 1952, gjort en vanlig Robinfilm med samma titel med Ken Annakin som regissör. En riktigt bra tolkning, om ni frågar mig, som i barnaåren hade en Robin Hood-period, då jag på biblioteket lånade alla böcker som fanns om denne till stråtrövare förklädde frihetskämpe. Med olika författare bakom samma mytiska berättelse blev det vissa skillnader, som tillfredsställde en grabbs fantasi och gjorde myten mer trovärdig. Som att läsa de olika evangelierna, kanoniska såväl som apokryfiska. Det gjorde vi i skolan, Robin var en fritidsaktivitet. – Ja, det apokryfiska var väl också något utanför skolan, om jag tänker efter.
Till yttermera visso användes samma område av Beatles-regissören Richard Lester för Greppet, 1965 (på originalets språk följdes titeln med … och hur man får det, greppet, alltså; hur man således får brudar) För övrigt en film som den unge Forseth såg, då filmen var ny och betraktaren ung. Jag tyckte denna prisbelönta film var rätt kul, minns jag. På 1980-talet såg jag den igen på teve och kom att undra, hur i all sin da’r jag hade kunnat begripa och tycka om den filmen. Men man blir helt enkelt dummare med åren, om man ser många filmer gjorda i den för tillfället gällande huvudfåran.
Om det var lätt att filma i Notting Hill, hur många böcker och filmer har då inte beskrivit delar av Paris? I det fallet ligger nog andra länder i lä, men det betyder inte, att man i parisiska filmer talar franska. Fria sinnen från hela den europabesjälade delen av världen skrev under förra århundradet böcker om eller målade av staden och bosatte sig förstås i densamma för att insupa dess intellektuella atmosfär, vilket Woody Allen så sent som 2011 anspelade på i Midnatt i Paris. Många amerikanska filmer spelades in där, men det betydde inte, att alla i dem talade franska. Ett exempel på det visade Sveriges Television nyligen med Jag minns Paris från 1954, vari en av amerikanska föräldrar i Paris uppvuxen dam, Elisabeth Taylor, charmas av en amerikansk reporter, Van Johnson, som stannar i decennier men vägrar att lära sig språket och till och med hutar åt folk som inte talar engelska. Kvinnan i fråga har aldrig varit någon annanstans och talar naturligtvis språket såsom infödd – men längtar ändå »hem« till den kontinent hon aldrig satt sin fot på.
Eva Lindfors och Marie Öhgren har skrivit en filminspirerad bok om denna anmärkningsvärda stad, Filmälskarens guide till Paris, i vilken de går igenom stadens karta sida upp och sida ner och vid varje hörn, där någon film har spelats in eller någon biograf står eller har stått nämner densamma och visar en bild om den och från filmen i fråga. Underhållande läsning att ha med sig som tågluffare. Författarna har nog sett de flesta av filmerna, erfarna medlemmar i filmstudiorörelsen, SFF, som de är.
Som en livs levande sådan reseskildrare var Jan Myrdal, som skrivit böcker och artiklar om snart sagt varje hörn av världen. En gång reste jag länge med tåg samtalandes med honom. Och fick inblick i krigshistorik i och med att hans far under andra världskriget satt i regeringen och Jan själv då som ung öppnade hemmets dörr, när en anonym tysk minister ringde på och bad att få tala med fadern, Gunnar Myrdal. När så Gunnar kom till dörren, kände denne igen tysken och släppte motvilligt in honom. Ja, Jan sa motvilligt, för mannen var visserligen för fadern en gammal bekant men mitt i brinnande krig ett veritabelt spöke. I ett slutet rum bad mannen Gunnar, i dennes egenskap av regeringsledamot, att till de allierade förmedla ett budskap om ett förestående attentat mot Adolf Hitler… Konspiratörerna ville väl sluta separatfred och samla krafterna mot Sovjetunionen. Detta fick förstås unge Jan inte veta just då utan ett halvår senare – när ministern avrättats där nere i Tyskland.
Om sådant hade jag kunnat läsa multum, men härom året hade jag behövt diskutera en 2014 tryckt amerikansk bok, som jag i Jan Myrdals och Gun Kessles 50.000 band stora efterskänkta bibliotek på nedersta planet av en händelse fann och efteråt beställde till Kiruna bokhandel för att allvarligt läsa igenom; författaren hävdade att USA främst bildades för att säkra slaveriet, inte för några tebalars skull.
I somras befann sig Myrdal på sin födelsedag hemma i Varberg, medan jag var 50 – 60 mil därifrån och lätt hade kunnat åka dit, om jag bara förskjutit ett möte med kamrater någon dag. Det gjorde jag inte, och nu är det för sent. I hela mitt liv har jag tagit felaktiga beslut. För mig har Jan Myrdal varit en person som jag tagit mycket stor lärdom av, inte bara som skildrare eller vägvisare. Även om många av er som läser detta kanske avskyr honom. En av mina allra första livsvisdomar han gav mig var indirekt: ett ledarstick jag i DN/SvD läste på min officersmäss hävdade, att »nu har den där Myrdal gått och förordat dödsstraffet också« (saxat ur minnet). Vid första bästa permis letade jag rätt på Myrdals egen text och fann, att han hade citerats ur sitt sammanhang. Så lärde jag mig, hur man kan snedvrida en annan människas uppfattning och sedan sprida förvanskningen, långt före de sociala mediernas »falska nyheter«.
Kessle och Myrdal dök upp i Afghanistan i sin cittra, han var närvarande vid ett samtal hans far hade med den indiske kämpen Jawaharlal Nehru, red elefantrygg i Kambodja och träffade många landsledare och utfattiga stridande indier i djungeln. I Turkmenistan fick han goda intryck, som sedan förbyttes i mindre goda, och då kastades han ut. Så gick det en tid för honom i Kina också, men han var väl aldrig i Nagorno-Karabach?
Detta »lilla« krig i »Höga Karabach« – det andra efter Sovjetunionens upplösning – har tvärt avslutats, med seger för ena parten, berättar SVT. Att krig faktiskt avslutas och fördrag skrivs under, ska man vara glad över i dessa dagar. Men, som nämndes i förra krönikan, har konflikten en vidare betydelse, som vi i våra trakter har anledning att notera.
Kartbilden visar dagens läge i grova drag.
Notera två Azerbajdzjan, den ena är en azerisktalande enklav inne i Armenien, utan landförbindelse med moderlandet. Det färggranna området är motsvarande enklav inom Azerbajdzjan; en armenisktalande en, som dock fått en kort korridor till »moderlandet« Armenien. Naturligtvis talar alla inblandade dessutom vad som här är lingua franca: ryska. Det får en att tänka på inbördeskrig. I det här fallet återstår bara det gula området för Höga Karabachs armenier, resten hade de tillkämpat sig tidigare och nu förlorat. Därvid var staden Sjusji/Sjusja betydelsefull, kanske för att den ligger 800 meter högre än Stepanakert och inom skjutavstånd. Skottfältet måste ha varit bra.
Armenierna behåller hem, språk och kultur. Hoppas fördraget håller! För oss är dock tankeställaren den, att armenierna absolut ville ha autonomi för sin enklav, allra helst bli självständiga, fastän de geografiskt låg i ett annat land. Så är det emellertid på större delen av jordens landmassa. Folken är sammanblandade. Vissa är fastboende i jordbrukskulturer, andra är nomadiserande med hjordar av mer eller mindre tama djur regelbundet vandrande genom samma trakter. Det är klart, att folkslagen då blir blandade, och lika klart är att de lär sig språk som ingenting och att det finns något slags gemensamt umgängesspråk.
Jämför nu Nagorno-Karabach med Nordkalotten! Låt oss med vild fantasi och för tydlighetens skull spegelvända kartbilden och spekulera i, att Sverige vore som de azerisktalande, Finland som de armenisktalande och de i Sverige belägna kommunerna Pajala och Övertorneå också som de armenisktalande. (Vi vet idag förvisso, att de i Sverige finsktalande lika gärna talar svenska – men på motsvarande sätt är det väl i Karabach också?) Den storpolitiska idén är, att alla med samma språk ska ingå i samma land. På kartbilden skulle alltså alla i det nedtonade området inne i Sverige få självständighet från Sverige och fri lejd till Finland.
Idén är långt ifrån ny eller lokal, den finns världen över. En skånsktalande officer på Jägarskolan sa en gång, att det var tur, att vi i Norden är befriade från det tänkandet; att vi lever i ett och samma land utan nationalitetsgränser. Jotack, det sa han innan saken blev aktuell på vår kant.
Att varje folk har rätt till eget land är en riktig levnadsregel, se bara på Åland, Färöarna och Grönland. Men det betyder inte, att avskiljande alltid är den rätta lösningen. Vad är det som gör, att vi här tar lugnare på detta dilemma?
Avslutningsvis tycks pandemin nu krypa in i Kiruna filmstudios verksamhet. Det i veckan nyliga beskedet om högst åtta personer ihop gäller förvisso inte förrän den 24 november, vilket skulle innebära stopp för decemberserien. Men sistlidna torsdag (då denna krönika borde ha varit publicerad, om inte personliga omständigheter ändrat på det) visades dock den programenliga filmen, If Beale Street could talk (2018), efter en vad jag kan se oöversatt roman av James Baldwin. Den kunde alltså ha handlat om vilken Grönkålsgata som helst i någon med slavättlingar befolkad stadsdel i landet i fråga. Kanske rentav i huvudstaden Washington, som i Göran Rosenbergs prisbelönta dokumentärfilm Den svarta staden med det vita huset (1989). Som namnet säger en stad till största delen bebodd av slavättlingar och en gång byggd av slavar.
Om inte denna Beale Street-film nästan varit befriad från vita skådespelare, skulle man ha tagit den för en bitterljuv romans. Men under alltihop ligger Förenta staternas onda samvete och pyr, det som den senaste tiden tillfälligt blossat upp i form av Black lives matter, Svarta liv räknas. Nöjer de sig verkligen med det? – Vi som sett denna film har delgivits en verklighet, som för oss varit omöjlig att föreställa sig. Men för dem det berör helt enkelt något som tillhör grunduppfostran.
Och så visades i direkt anslutning till denna stillsamt skakande upplevelse först som sist den allra sista filmen, Bakom stängda dörrar (2012), en lika stillsam men här lömsk fransk historia av François Ozon. Och därmed var Kiruna filmstudios hösthistoria all!
En idé i idet av Björn Forseth