LES MISÉRABLES + ALFF

Ur led står filmrullarna

Mycket hände på en gång, när filmstudion skulle visa 2019 års version av Les misérables.

 

 

Projektorn startade inte, den ende som kunde hjälpa drabbades samtidig av att dottern kraschade med bilen och undertecknad slet håret och blev skallig på kuppen. Föreställningen inställdes och visas nu i stället en tisdag dagen före filmfestivalen, Alff.

Festivalens invigningsfilm är svensk och heter Orca (2020) med för närvarande ytterst närvarande Vera Vitali och regisserad av Josephine Bornebusch. Påverkad av pandemin handlar den om pandemin i den meningen, att det blev ett annat slags film med avstånd. Orca betyder späckhuggare, och en film med just det namnet och den betydelsen kom ut 1977 i regi av Michael Anderson. Inte en mysfilm, precis, men festivalen pyser med sin »Orca«.

Allas vår Stellan har i den norska filmen Leva på hoppet (2019) en stor familj, i vilken hustrun rätt vad det är diagnosticeras med cancer, vilket verkar ligga i tiden. Den är regisserad av Maria Sødal. Om inte Stellan räcker som igenkänning, så heter han Skarsgård i efternamn i likhet med alla sina ättelägg, som vi nuförtiden ser i en rad olika åldrar i en lika lång rad filmer.

Den roliga titeln The painted bird är rolig, därför att det inte talas engelska alls i denna tjeckisk-slovakisk-ukrainska rulle från 2019. Det låter som om den handlar om någon kakadua, men det är ett långt krigsdrama. I svart-vitt. Så var det ju med filmstudions nyss visade Bait (2019) också och det har blivit vanligare att återgå till det, som var standard så sent som på 1960-talet: de flesta filmerna var svart-vita av ekonomiska skäl och var inspelade på celluloid, som då för övrigt var världsstandard. Återgå kan vara ett missvisande ord, snarare känner filmarna sig idag befriade från att följa sista skriket inom tekniken. De kan välja teknik utifrån vad som bäst gynnar filmens anda i fråga. »Bait« spelades in på 16 mm-celluloid, »The painted bird« på 35 mm (de visas dock alla med digital bioteknik idag).

Amerikanska Elisabeth Moss har vi på några år sett i framträdande roller i Jane Campions nyzeeländska teveserie Top of the lake (2013 – 2017) och den amerikanska The handmaid’s tale (2017 – 2019) efter Margaret Atwoods 1985 utgivna bok Tjänarinnans berättelse, som det förra året utkom en uppföljare till, Gileads döttrar, med möjlig bäring på det jag på denna plats skrivit om Förenta staterna… På Alff är hon med i thrillern Shirley (2020).

Allt detta och mer därtill på årets Alff från den 11 till och med den 15 november.

På tal om »Gileads döttrar« (om ett tänkbart USA) och amerikanska presidentval: nu har jänkarna till slut fått sin president, om inte allt omintetgörs av någon omräkning. I morse öppnade jag mitt lilla nyhetsankare sedan det väckt mig klockan sex, och då råkade jag rätt in i Joe Bidens stora tal i Wilmington. Det var bra, mycket bra, och amerikanerna har nu återigen en polerad politiker på plats. En sådan som vi är van vid. Vad gossen Ruda kommer att göra nu, får vi säkert strax se.

Men hälften av imperiets röstande förefaller att vilja ha en Ruda som Donald Trump, en som domderar, svär och är som folk är mest. Borde vi ha det så, kanske? På industriarbetsplatsen är det enligt min erfarenhet högt i tak och kamraterna kan komma att säga vad fasen som helst och när som helst på ett annat sätt än i välvårdade rum på ett kontor. Möjligen helt utan bevis för sina påståenden, men då kan de ju diskuteras. Polerade politiker känns ofta oäkta på sådana ställen.

Den högst produktive journalisten Stefan Lindgren kallar 2020-11-05 Donald Trump »en galen produkt av ett romarrike på dekis«.

Samme journalist Lindgren med många böcker i sin meritförteckning ger ut veckobladet Ryska posten och skriver, som många bloggare, om allt möjligt på sin hemsida. Men inte om blonda lockar, han ger allvarlig information från hela det ryskspråkiga området, det tyskspråkiga och mer, så länge det har bäring på ryskan och dem som lever i den. Och de är i Europa fler än de tysktalande och talar därmed världsdelens största språk, som därtill talas i stor utsträckning i många asiatiska länder. Hur många journalister bevakar denna del av världen utan att kräva, att alla intervjuoffer talar engelska (och därmed tillhör kretsar med andra åsikter än de som inte kan engelska)?

Förvisso har de stora medierna rysktalande korrespondenter, men hur mycket har de grävt i exempelvis det nu pågående kriget mellan delar av Azerbajdzjan och Armenien? Visst påverkas hela världen av presidentvalet i USA, men det här kriget pågår och ligger oss närmare.

Sagde Lindgren har den 18 oktober i Ryska Posten tryckt en översättning av en intervju som Dmitrij Kiseljov nyligen gjort av ledarna för Azerbajdzjan Ilham Alijev respektive Nikola Pasjinjan, som leder de armenska utbrytarkommunerna inne i detta land. För att pejla vilka principer de utgår ifrån.

Låt oss därvid för förståelsens skull låtsas att detta krig pågår i nordligaste Sverige och Finland, varvid vårt land geografiskt omvänt skulle motsvara Azerbajdzjan och Finland Armenien. De armenisktalande (»finsktalande«) kommunerna inne i Azerbajdzjan (»Sverige«) motsvaras då av Pajala och Övertorneå, vilka ligger nära Armenien (»Finland«) och också talar armeniska/finska, trots att de befinner sig inne i det Azerbajdzjan/Sverige, som annars har azeriska/svenska som modersmål. Det är dessa kommuner konflikten handlar om, de kallas i våra massmedier Nagorno-Karabach (på finska Vuoristo-Karabah) men betyder Höga Karabach.

Azerbajdzjanske Alijev säger i intervjun:

Under inga omständigheter kan Azerbajdzjans territoriella integritet kränkas. Azerbajdzjan kommer under inga omständigheter att ge sitt samtycke till Nagorno-Karabachs självständighet. Men samtidigt bygger vårt förslag på att det armeniska samfundet och det azerbajdzjanska samfundet i framtiden borde leva fredligt och samexistera på Nagorno-Karabachs territorium.

Men enligt armeniern Pasjinjan är:

…rätten till självbestämmande för folket i Nagorno-Karabach en »röd linje« som Armenien inte kan backa från.

Armenien har hela tiden varit redo för en kompromiss. […] Men Azerbajdzjan vägrade att underteckna dessa avtal eftersom man inte ville och fortfarande inte vill acceptera rätten till självbestämmande för armenierna i Nagorno-Karabach.

En mycket principfast herre, låter det som.

Synbarligen förespråkar den azeriske ledaren ett tillstånd, som tycks rätt likt det vi på Nordkalotten har idag, medan den stenhårde armeniern förespråkar att kommunerna i fråga får bryta sig ur landet Azerbajdzjan och bli självständiga (som eget land?) eller ansluta sig till Armenien, fastän de inte riktigt sitter ihop med det.

Hur ofta har ärade läsare informerats om denna ståndpunkt?

Nog om detta. Under tiden rasslar vi vidare med film på Kiruna filmstudio. På den ovanliga dagen tisdag visar studion alltså »Les misérables«, förlagd till dagens Paris, och dagen efter kastar vi oss in i en av kända skäl förkortad upplaga av Arctic Light Filmfestival. Att den ändå blir av är väl ett hälsotecken på Kiruna, om man får säga så.

En idé i idet av Björn Forseth