LES MISÉRABLES
Macron styr inte från något rymdskepp, men ändå…
I presidentvalstider finns det andra länders presidenter som väljs och stannar kvar utan att väljas, men föga ägnas de den uppmärksamhet som den här, ni vet. Inte ens på film.
Hur lätt blir man inte påverkad av den litteratur eller den filmkonst man följer? Bara ordet »filmkonst« kan få de små, små håren på armarna att resa sig – inte »de små, små grå cellerna«, som Hercule Poirot får att resa sig, när en mördare ska avslöjas. Håren reser sig kanske för att namn som Ingmar Bergman och Federico Fellini osökt ger sig till känna, vilket många inte vill vara med om. Bättre då om Daniel Craig och Julia Roberts dyker upp inför ens stilla sinne.
De flesta av oss i den här delen av världen är uppfödda med amerikansk film och litteratur översatt från det anglosaxiska tungomålet. Plus svenska, tack och lov. Undertecknad är därvidlag inget undantag. Jag såg jänkare vinna alla krig, så fort jag var gammal nog att smyga in på barnförbjudet, vilket dåförtiden var enda alternativet till barntillåtet. Elvaårsgränsen kom senare, ganska lägligt för mig. Barnförbjudna filmer hade för all del länge visats som matinéer för barn genom att några scener klippts bort (ofta bara sekunder), och vips hade de blivit barntillåtna!
Mitt uppvaknande kom under skolåren, kanske för att någon hade påpekat, att den mängd litteratur som på någon dag skrivits på ön Manhattan och översatts till svenska motsvarade fyrtio års produktion av romaner på persiska. Och jag som hade lärt mig att USA vann såväl Koreakriget som alla andra krig (vilka jag vid den tiden ännu inte hade insett ofta var startade av just USA ända sedan 1800-talet). Särskilt minns jag utan att minnas titeln en krigsfilm jag tidigt tog mig in på, i vilken hjältarna tog kål på nordkoreaner (som förstås behandlades som ett annat folkslag än koreaner, vilka de i själva verket hade splittrat). Jag minns inte filmen som dålig, men den långt senare gjorda Mash (1970), följd av teveserien med samma namn 1972 – 1983, blev mer »neutral«. I all försiktighet opererade de i den en och annan nordkoreansk krigsfånge och bekräftade därvid i alla fall att dessa hade samma anatomi som vi andra.
Men även en då lite mer öppnad syn hade öppnats på engelska. Ändå författas det på alla möjliga språk, medan unga svenska journalister inga andra språk kan än svenska och engelska i enlighet med den hundlika svenska mentaliteten att fullständigt anpassa sig till segerherrarna från andra världskriget (till skillnad från åren före, då tyska språket var ett stort främmande språk i vårt land). Men ryskan, franskan och kinesiskan, då – de var ju också segrarspråk? Jodå, men de räknades inte. Därmed har vi i årtionden gått miste om stora delar av världens litterära och filmiska arv och har ingen aning om, vad som rör sig i huvudena öster om Systerbäck (gränsån mot Ryssland när det självständiga Finland bildades).
Alltså har det trumpetats med segerbasuner om en handlingskraftig USA-president, som från stridsledningssäte på rymdfarkost egenhändigt avvärjer krig mellan planeters olika befolkningar.
Denna film har ett så långt namn, att undertecknad inte återfinner det; och var ska man då söka – bara sökordet superhero på IMDb ger 5.166 träffar…
Även jag kan se på pang-pangfilmer som denna. Understundom av misstag, ibland för att de kan vara intressant gjorda och rentav spännande tidsfördriv. Men om vi får en skev världsbild för att somliga sitter på andra sidan Atlanten och just därför tycks alldeles skyddade (vilket inte gäller längre), så är vi utsatta för det som de själva kallar psy-ops, det vill säga psykologisk krigföring. Detta påstås ju hela tiden ske från Ryssland, vilket väl är en del av sanningen, men om man låter sig lita på en så skevt fördelad bild som den vi visas, så är man ju redan ett propagandaoffer.
Idag röstar de officiellt i Förenta staterna för att välja president. Detta val har i svenska medier följts så till den milda grad, att alla konstigheter med valet klarlagts utan att den största konstigheten – att det militärindustriella komplexet kanske lägger krokben för Donald Trump för att han inte är tillräckligt krigisk att få fart på vapentillverkningen. Och så skulle därmed de svenska medborgarna lättas av att Joe Biden vunne och så småningom kanske gör just det… startar ett nytt krig någonstans. USAs livsluft.
Fast ho vet. Trump har dragit sig ur stora kärnvapenavtal med Ryssland och Iran, och i det senare fallet kom det så otippat, att man redan där kan ana komplexets osynliga hand. Kanske det därför smäller där.
Svenska Dagbladet tryckte den 23 oktober Thomas Steinfelds artikel Så blev Sverige Europas mest amerikaniserade land, vilken visade just det jag i skolåldern fått lära mig. Han exemplifierar med en svensk bloggare, som flyttar till New York: »Jag är verkligen glad över att ha hittat hem här i NYC«. Inte ett hem utan hem. Hur kommer det sig, att miljoner simmar över älvar och gräver sig igenom jordmassor för att ta sig in i USA, medan en blond svenska utan vidare får grönt kort och kallar staden sitt hem?
Och den 29 oktober tryckte de en från The Atlantic översatt lång artikel av Mike Giglio med den i halloweentider aningen passande rubriken Milisledaren: »Vi har hamnat i inbördeskrig«, vilket kanske kan tas med en nypa salt, men bara en nypa. I filmens värld lyckades – som jag minns det var det i näst sista omgången 2018 – den amerikanska teveserien Homeland på allvar göra troligt (trovärdigare än i nämnda tidningsartikel), att ett sådant scenario faktiskt är möjligt. Det stärks av den på riktigt oavslutade upprördheten beträffande den svarta befolkningens läge ända sedan slaveriet avskaffades, då affärsintressen några år efter inbördeskriget gjorde slut på den omskolning som i bästa välmening inletts uppifrån för att göra negrer till medborgare. Men genom att omskolningen lades ner gjordes dessa i stället till en underordnad befolkningsgrupp som absolut inte skulle få bli medborgare utan lättkontrollerade socker- och bomullsplockare som förut, för vilka det finns amerikanska ord som kan sammanfattas som svartingar, något som tidigare inte riktigt varit synonymt med slav (som ju liksom en fri man kunde ha varit färgad hur som helst).
Hollywood har ett problem här. De har till dags dato inte lyckats göra en film om denna omskolning, som få utomlands ens har hört talas om (också en följd av psykologisk krigföring). Kanske kan man säga att vår danske provokatör Lars von Trier försökt nalkas detta ämne med den oavslutade trilogin Dogville (2003) och Manderlay (2005), men det hudflängdes han av Hollywood för. – Varför det, då?
Så hur statschefer utses på alla andra håll vet vi föga om, då de valen inte längre bevakas på samma sätt, som då vi lärde oss att Finland vart sjätte år valde president Urho Kekkonen.
På torsdag kan vi trots allt få en inblick i ett tredje lands värld, som nuförtiden är väldigt lik storstadens värld var som helst. Filmstudion visar Les misérables, som den gjort förut. Samma film? – Nej, vi höll på att härom året visa fel Les misérables, eftersom den med samma titel filmats minst fem gånger på nittio-, nollnoll- och tjugohundratiotalen, en gång som musikal (2012). Den var det, som skulle visas. Och visades. Victor Hugos bok Samhällets olycksbarn (i original just Les misérables) utgavs 1862, så hela filmens historia har kunnat inrymma inspelningar av den, och den har faktiskt också spelats in minst lika många gånger till under samma namn – och i Sverige visats under bokens svenska namn.
Men nu på torsdag får vi se, vad den maliske regissören Ladj Ly har gjort av Hugos bok. Inte mycket mer än namnet. Denna Les misérables (2019) har handlingen förlagd till Paris förorter i vår egen tid, där varenda buse talar franska. Och inte följer handlingen originalet, precis. Men kanske Hugos tanke.
En idé i idet av Björn Forseth