BAIT
En käftsmäll
Bussa någon kan man göra, men också bussa på någon. Ord kan vara flertydiga.
Kallas en film Bait (2019) och man vill undersöka, om den verkligen heter något så enkelt som »bete«, så får man med Googles hjälp gärna svaret »jaws«, alltså »käftar«. Nu är det bara så, att det 1975 fanns en film som hette just Jaws. På svenska: Hajen…
Om jag nu hajat den engelska Bait rätt, så handlar dess fiskar snarare om torsk men framför allt om fiskare. Emellertid används ordet tydligen också som verb i betydelsen att pika någon. Det bör man kanske tänka på, om man ser denna nya film om uppenbarligen samtida problem i ett fiskeläge.
Här smyger sig ordet »bussa« in. Också det kan betyda »hetsa«, men det är nog inte vad morgonnyheterna nu gjort stor affär av. Närmare bestämt dagens skolsituation, senast illustrerad av Trollhättans kommun, som tydligen beslutat att bussa elever för att blanda nyanlända med pursvenskar. Utan undersökning ger det mig sköna vibbar, eftersom gettona i Sverige är skapade av just pursvenskar i ledande ställning (sådana som trott att folkgrupper ska hållas bland de sina i stället för att assimileras in i Sverige) samt invandrare som enbart tittar på hemlandets teve via paraboler och inte lägger två strån i kors för att följa med vad som händer i Sverige.
För övrigt bussar man ju elever i New York för att blanda rika och fattiga, så systemet är väl etablerat – till och med på en ort som svenskar så gärna vurmar för.
Det tudelade skolsystemet har väckt protester på fler håll än Trollhättan, till exempel det elände vi ständigt hör om från Luleå. Där har en kampanj mot skolnedläggningar i de omkringliggande byarna samtidigt som kommunledningen vill bygga en jätteskola i centrum för högstadierna fått majoritet i en omröstning. Men någon politiker eller statsvetare har påpekat, att endast 21 % av de röstberättigade deltagit i den omröstning de i och för sig vunnit. Det innebär att närmare åtta av tio kommunmedlemmar inte deltagit, så kommunledningen kan mycket väl ha en majoritet bakom sig.
Fast personligen tycker jag, att alla kommunledningar (kanske bortsett från sådana som Trollhättans?) verkar oförmögna att tänka baklänges. Varför kan inte (förvisso slitna men dock fungerande) gamla skolbyggnader i byar användas genom att elever bussas dit från centrum i stället för tvärtom? Fem hundra högstadieungar i samma skola, är det verkligen en god idé? Hur luttrade var vi i tonåren för att härda ut i en sådan miljö?
En likhet med ovanstående är att så gott som alla nyhetsmedier säger rakt ut, att oppositionen i Vitryssland består av en majoritet av befolkningen. – Hur vet de det? frågar sig vän av ordning. Landet i fråga har nästan lika stor befolkning som Sverige, ett tiotal miljoner, alltså. Oppositionen är av alla bilder att döma verkligen enorm – men i allmänhet beskriven från Minsk. Om de är två hundra tusen på gatorna eller två miljoner, så är de många och betydelsefulla. Men de återstående miljonerna? Något hedervärt radioreportage jag hörde hade faktiskt intervjuat människor i provinsen (alltså var som helst utanför huvudstaden), och de höll med presidenten och ville ha lugn och ro. Utländsk inblandning med hemlig önskan om att regimen störtas och släpper importen fri är något, som våra ledande medier inte ägnar särskilt intresse.
I lördags hade Filmstudion ett samarbete med Sameföreningen i och med en visning av en av Paul-Anders Simmas dokumentärfilmer, Min kära mor (2020). Man kan slå upp honom på Internationella filmdatabasen (IMDb) och finna, att han faktiskt även gjort spelfilmer. Detta om extrafilmen medan den senaste ordinarie torsdagsfilmen, Potiche – en fransk troféfru (2010), drog en del folk. Somliga ville kanske se förra generationens bägge stjärnor i all sin glans, Catherine Deneuve och Gérard Depardieu…
Denna vecka inget sådant. Inga forna stjärnor. En alldeles ny engelsk film med det bitska namnet Bait, alltså, men en som är inspelad med en 16 mm-kamera. På celluloidfilm, således. Det görs fortfarande en del filmer på celluloid. Quentin Tarantino gjorde The hateful eight (2015) på 7o mm-film, vilket efter digitalisering gav världens biografer en del huvudbry. De få som hade 70 mm-utrustning med rätta dukarna fick därmed dock rätt format och belönades med en något längre film med paus…
Att Bait nu är gjord i 16 mm är emellertid inte förvånande. Formatet är det, kanske, det är som i den gamla filmstandarden 1,33:1, som relativt nya rullar som Loving Vincent (2017) spelats in i (fast digital redan i utgångsläget). Cold war (2018) och Ida (2013) gjordes på celluloid i formatet 1,37:1. Bait har dock avsiktligt slitremsor och flimmer här och där, det är väl lite konst i det, kan man tänka.
Men det vanligare har varit, att filmbolag före digitaliseringen använt något som hetat Super 16. Det systemet var en fattigmans lösning för att skapa den nya världsstandardens vidfilm (1,66:1). Uppfanns av fotografen Rune Ericson inför Vilgot Sjömans film Lyckliga skitar (1970) och tilldelades för detta både en Guldbagge och en Oscar. Den filmen vore också värd att visas, om den ginge att få tag i. Kul och med mycket naket. Med skägg.
En idé i idet av Björn Forseth