Pain riche

POTICHE – EN FRANSK TROFÉFRU

Pain riche

Titeln ovan leder oss osökt till brödtexten

 

Från många får jag frågan: Hur mår du?

Det är väl befogat att fråga men framför allt vänligt. Och jodå – det knallar och går. Möjligen borde man inte uttrycka sig så, det är ju som om man raljerar, och det kan folk tolka på olika sätt.

Vore man vulgär, skulle man i detta skede leka med uttrycket »det knallar och går« genom att byta ut någon vokal, men vulgär är man väl inte. Inte längre i alla fall. Det är liksom inte läge för det, inte riktigt tid. Det kan ändå, rätt vad det är, gå knall och fall. Vem vet?

Mången har genomgått ett sådant skede. Folk som hör av sig berättar om det, så ensam är man uppenbarligen inte, och har inte varit fast man inget hört.

Ibland tänker jag därvid på spinnsidan. Så sa man ibland förr, varifrån jag nu har fått det. Det syftade då på kvinnorna, varför jag aldrig har sett ned på uttrycket spinnsidan.

Redan som barn såg jag denna sida inte som för vad den kallades. Mor var ingen som höll sig på den sidan. Hon jobbade och var inte underdånig. Gillade inte serien Dagobert heller, för den där blåsta Blondies och hennes fjolliga nyckers skull. Men också för att de slogs i den serien; Dagobert begärde löneförhöjning hos chefen men kom då därifrån med en blåtira och sönderriven slips.

Sålunda blev jag inte begeistrad i slagsmål. En av de sjusjungande Berlevågsborna i Nordnorge (kören som sökte överrösta vågorna i Häftig och begeistrad (2001) sa i åttioårsåldern framför spegeln, att han ditintills lyckats undvika slagsmål hela livet. Den repliken var guld värd.

För varför skulle man inte vara glad över något sådant? I alla klassiska vilda västernfilmer utbryter på någon gudsförgäten bar (som alltid kallas saloon) ett våldsamt slagsmål, där man slår någon annan på truten utan större anledning. Stolar går sönder som vore de gjorda av plockepinn, och räcken knäcks av slagskämpar på andra våningen. Redan som ung insmygare på barnförbjuden film föreföll mig detta aningen onödigt och inte i mors anda. Ej heller trovärdigt, för i verkliga livet skulle de på sådana orter knappast ha tillgång eller råd till kompetenta tand- och andra läkare. Alla borde gå runt med halva garnityret intryckt, om jag så får trycka mig ut.

Fruntimren, alltså. Ett ord jag lärt mig syftar på baracker, som skogsarbeterskor bebodde, Frauenzimmer. Kvinnor i den underordnade plats, som i stora delar av världen är allmängiltig, blir ofta så kallade hemmafruar, där de förväntas sköta markservicen åt äkta karln. Då hör de ofta till de fattigare klasserna. En granne vi hade i min arla skoltid hängde begagnade kondomer på tork. Det var kanske en klassmarkör.

Om de däremot är födda med silversked i mun eller gifter sig rikt, kan de på riktigt bli överflödiga och kanske lyckliga med sysslolösheten, i och med att den välbärgade familjen har råd med hushållerska, som sköter just den där markservicen.

Fast hur mycket en sådan hushållerska kan komma att betyda för familjen, enkannerligen barnen, åskådliggjordes på ett lysande sätt i Roma (2018), den film som spräckte vallen mellan bio och strömmande video.

En i överklassen lyckligt ingift som efter barnens uppväxt (barn ingår i arbetspaketet för att driva företag vidare eller bara bli stolt över) kan träningsspringa i skogen efter eget gottfinnande, och särskilt om hon har behållit formerna.

Denna form kallas tydligen potiche på franska och ska syfta på vasens. Timglas, sa vi väl i Sverige.

Men ordet ger associationer till alla fransmän. Förr sa man, att de varje morgon gick med en pain riche under armen. Utan skyddspapper, arma överbeskyddande svenskar. Jodå, det ordet var det rätta då, idag säger man baguette.

Således tänker jag alltid på pain riche, när jag hör namnet på filmen Potiche – en fransk troféfru (2012), men då syftar man uppenbarligen på hustrun i fråga. Vas eller trofé – jag har också sett översättningarna skyltdocka, älskarinna och – miss Detroit. Kanske för att slikt fala kvinnor iakttogs där en gång?

Alltnog, nu på torsdag visar Filmstudion en fransk komedi (det verkar vara mest franska skrattfester nuförtiden, Hollywood är ofta ännu på kiss- och bajsstadiet) med titeln Potiche – en fransk troféfru (2010). I den känner vi gärna igen skådespelarna, för trots att innehållet föreställer sjuttiotalet, så är den inspelad på tjugohundratalet. Och Catherine Deneuve, fransk films Margareta Krook, är alltjämt stilig och Gérard Dépardieu alltjämt – öööh – tjock samt Fabrice Luchini och Karin Viard alltjämt roliga.

Utan att bära pain riche under armarna.

En idé i idet av Björn Forseth