KON-TIKI
På villande hav
Som det är nu, så äter jag och äter jag. I spegeln ser jag ut som en trind och präktig silverrygg, men vågen i Kiruna visar, att jag inte gått upp ett hekto. Det är kanske äventyraren i mig, långt där inne.
Det finns äventyrare, som verkligen går in för äventyren och genomför dem. Härom året pratade jag med ett gäng svenskar, vilka om vintern hade rört sig i trakterna av den kallaste platsen på norra halvklotet, i Ryssland alltså. De hade där ute i vildmarken tyckt, att det verkligen var så kallt att det gjorde ont att tala.
Det måste det ha gjort. Vi i Kiruna anar väl. Det behöver inte vara sextio grader kallt för att göra ont. Att återfå blodcirkulationen i frusna lemmar är rena tortyren, då skriker man gärna högt och hoppas att ingen hör. I femtio – sextio grader måste de ha haft det problemet gång på gång och gett upp alla försök att hålla masken.
Hur göra? Många av oss har varit där ute och sovit i tält i sträng kyla. Bevisligen går det. Personligen har jag haft mer besvär av kondensen. Den förbannade kissnödigheten uppstår alltid mitt i natten, om det ändå (bara) är tjugofem minusgrader, och sätter man sig då upp får man is i håret efter kondensen inne i tältet. Och måste sedan ta sig ut på något sätt. Allra, allra djupast har jag vintertid sovit, när det varit hård vind, närmast storm. Då har all kondens blåst bort. Bara man kan lita på, att inte hela tältet också gör det.
En tjej, som gick gymnasiet i Kiruna och blev kommunläkare i Kautokeino hälsade jag på, och hennes karl – dubbelt så lång som hon och aktiv bilskrotsamlare – visade mig en stor och tjock julpresentbok med många bilder från en vinterresa. Inte hans eller hennes, boken var en gåva från en av deltagarna. En sådan där tjusig en att ge bort, men den återfanns inte på någon norsk eller svensk bokhandelsdisk, då den var utgiven i Sovjetunionen.
Åttiotalet, alltså. Givaren och ett antal andra killar (bara killar) från Leningrad eller Moskva hade gjort sitt livs vinterresa, ungefär som norrmän har som livsuppgift att en gång paddla längs hela norska kusten eller vandra, alternativt skidra, genom hela Norge (med visst intrång genom Sverige här i våra trakter). Sovjetmedborgarnas plan var att med slädhundar ta sig från Berings sund vid gränsen mot Amerika och hela vägen till Murmansk. På vintern. Övernatta skulle de göra i ett stort tält tillsammans och så klart laga mat i det. Låter lite som Ernest H Shackletons bravader på Sydpolen.
Hur skulle de då klä sig, stadspojkar som de var? De tog lärdom av hur jakuterna i Sacha/Jakutien traditionellt klätt sig som renskötare. Klädda i beaska, renskinnspäls med renhåren utåt och därutanpå en beaska med håren inåt, skulle de väl reda sig?
Sagt och gjort, de gjorde sitt livs färd över hela norra SSSR och fotograferade hela tiden.
I tältet blev det trångt, därav uppstod munhuggning. På några foton såg man, hur hundarna sov utspridda på tundran men hoprullade som kanelbullar. Fast något avvek: en del kanelbullar var större än hundarna. Det var människor i sina renskinnspälsar, utspridda utanför tältet. Varför gjorde de på detta viset?
–På grund av det myckna kivandet i tältet, fick jag veta.
–Ja men, hur kunde de överleva nätterna på det sättet? undrade förstås jag.
–Man drog in händer och huvud i pälsen och somnade.
–I de temperaturerna måste de ha vaknat! protesterade jag.
–Då reste man sig och sprang omkring i tio minuter, tills man fått upp värmen igen, så kunde man somna om.
Och så fortsatte de alltså. Framme i Murmansk hade sedan inte en enda av dem kunnat sova inomhus på en månad. En grabb hade ett helt år efteråt en normal kroppstemperatur på 78 grader.
Människan är nog gjord för något annat än vår vanliga tillvaro som soffpotatisar.
Dessa var alla av äventyrarens slag, skulle jag vilja påstå. De genomför något, till skillnad från somliga – som undertecknad – som börjar bra och sedan på gamla dagar upptäcker att inget blivit gjort.
Den svenske polarforskaren Otto Nordenskjöld efterlämnade ett kulturellt avtryck, gjorde något i livet. Men sedan kom norrmännen, i union med Sverige men ivriga på att upplösa densamma. Kanske det påverkade deras driftighet? Sådana som upptäcktsresanden Fridtjof Nansen seglade norrut med ångfartyget Fram, frös fast men tog sig till fots vidare och överlevde vintern på Nordpolen. Roald Amundsen tog rätt på gamla skorven Fram och anses ha blivit den förste som seglat genom Nordvästpassagen och var för övrigt den som besegrade Shackleton och kom till Sydpolen först.
Om honom har norrmännen gjort en spelfilm, Amundsen (2019), som Kiruna filmstudio har i sitt arkiv. I den filmen spelas Amundsen av Pål Sverre Hagen, och egendomligt nog spelar i en annan film samma skådespelare en annan äventyrare och vetenskaplig pådrivare, nu från varmare breddgrader: Thor Heyerdahl. Denne, idag bara 18 år död, drog efter Andra världskriget en lans för att Polynesien skulle ha befolkats västerifrån, från Amerika och alls inte från Asien, som alla vetenskapsmän sa. För att bevisa att det kunde ha gått till så, lät han bygga en flotte av balsa (ty sådana fanns på sjöarna där i Sydamerika) och friseglade med den från Peru västerut. Ombord hade han andra äventyrliga norrmän samt svensken Bengt Danielsson, sedermera legendarisk svensk ambassadör på Tahiti.
Sådana figurer bör avbildas. Heyerdahl gjorde det själv genom att filma hela expeditionen på balsaflotten, vilket blev en dokumentär som fick en Oscar. Den finns också i filmstudions arkiv, men det är som spelfilm den nu på torsdag kommer att visas, Kon-Tiki från 2012. Också Oscarsnominerad, men varför har den redan fallit i glömska?
Till rent fantastiska scenerier inbjuds man denna vecka att skåda detta makalösa äventyr, som har återgivits med enligt undertecknad utmärkt manus av Petter Skavlan.
En idé i idet av Björn Forseth