CORPUS CHRISTI
Hoc est corpus
»Polis, polis, potatisgris!« ropade fyraårige Björn uppifrån en trappa mot en nedanför sig stående konstapel med schäfer.
Förra veckan skrev jag om att Andra världskriget var oemotståndligt i litteratur och på film. En annan sak, som bort vara lika oemotståndlig, är latinet. – Vem bryr sig? säger då den gode svensken, som bara bryr sig om språk och seder i stormakt A. Men latin, detta utdöda talspråk, har präglat hela den eurasiatiska delen av världen (Amerikat inräknat) sedan ett par tusen år tillbaka. Nästan all undervisning i Europa skedde på latin, oavsett i vilket land den bedrevs. När Martin Luther hade sina middagssamtal med unga anhängare, talade de ömsom latin, ömsom något annat.
Latin borde ha blivit EUs språk, för det är det enda som samtliga europeiska länder och folk har gemensamt, till och med små språk som samiskan har latinska influenser. Dessutom är det såsom utdött helt neutralt, inte ens italienare eller rumäner kan göra anspråk på det. – Men det sägs att det är för svårt.
För svårt, säger européerna, som har så in i Norden många språk att hålla reda på. Hur svårt är det inte att få tag på simultantolkar fram och tillbaka mellan 25 språk? Och för övrigt är det så, att om latinet är svårt, så är det för att det är så exakt att ingen översättning kan missförstås. Då kan tyska Ursula von der Leyen ta till den engelska storsläggan hur mycket hon vill, för exaktheten är det inte så noga med, när man ska klubba ned ryssar.
I mitten av 1400-talet, ganska länge sedan då, ledde Jan Hus de Böhmiska bröderna, som var en mot kyrkan upprorisk reformrörelse. De översatte Bibeln till tjeckiska, vilket nog var Gudi behagligt och hundra år före Martin Luther, som fick Boken och Gudstjänsten översatt till tyska. I sin polemik mot prästernas mässande på latin (så att lokalbefolkningen aldrig visste vad som egentligen stod i det hebreiska Gamla testamentet eller det grekiska Nya) drog de en kritisk lans mot prästernas hokus pokus filiokus där framme vid altaret. De hade väl hört latinska hoc est enim corpus meum, »ty detta är min lekamen«, och filioque, »och av sonen«, utan att begripa ett smack. Kanske var det omedevetet av detta, som lilla jag på lika oförskämt vis utropat Polis, polis, potatisgris mot en intet ont anande uniformerad konstapel. Och jycke. Då var inte ens gängkriminaliteten på modet, och undertecknad bodde inte i något utanförskap. Men jag gjorde aldrig om det.
Nå, herrnhuterna, brödraskapet, levde kvar och fick 1722 en fristad hos greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf och finns än idag som något slags biskopskyrka på ömse sidor Atlanten. Hus själv, stekt på bål 1415, var alltså föregångare till Martin Luther, men efterföljaren Thomas Müntzer, ledare för bondeupproret 1524 – 1525, fick föga stöd av Luther. – En ytterst bitter lärdom, tyckte Mikael Ludenfot, som då han träffade Luther först var dennes moståndare; sedan »föll fjällen från hans ögon« och till sist blev han förargad på den bondefientliga reformatorn. (Mikael Ludenfot/Mika Hakim skrevs av den store finske författaren Mika Waltari 1949).
Latinet är ändå ännu i högsätet, tro inget annat. All sjukvårdspersonal världen över kommer i kontakt med det. Titta bara på er senaste magnetröntgenanalys, så fattar ni. Det står nog om en massa kringirrande broskbitar, men på latin – så att läkare och syrror på andra platser kan hitta dem.
Personligen har broskbitarna fått mindre betydelse, sedan man hittat en stor bit av något i högra klungan. Den såg på en röntgenbild ut som en bit knäckebröd. Av denna tog de med tång, som stacks upp genom näsan och ned i lungans vindlingar som på någon annan egyptisk farao, bitar, som de sedan sände till Skövde och Lausanne. Den senare platsen ligger inte nästgårds utan i Schweiz. Bitarnas ursprung är fortfarande gåtfullt, men på tisdag kanske jag får en förklaring. Det är sent. Sunderby och Umeå sjukhus ville inte vänta utan genast ta itu med de två metastaser, som de hittade i hjärnan. Den ena mitt i, där nere i djupet, den andra buktande ut från höger tinning – vilket gett mig slagsida åt vänster.
Slagsidan är borta sedan ett bra tag. Kortisonbehandlingen har gjort mig stabilt dyngrak, och strålbehandlingen har ännu inte ändrat på det. Men det mesta kan jag göra. Nu i helgen har jag varit hos en dam i stället för på patienthotellet, och därvid tog jag en promenad runt Nydalasjön. Jo – hela. En ganska lång sträcka, visade det sig. Det var då det framkom, att broskbitarna inte var som förut. Som tidigare sjuksköterska har min kära granne Mari-Ann av Bränneriträsket på Vindö brukat säga, att artroser har en tendens att stelna och ge med sig med tiden, om man inte är alltför orörlig. I det läget tycks min artros i vänster ankel just ha börjat befinna sig, om det inte var så, att Maries dyrbara lilla flaska med den eteriska oljan copaiba från Young living hade haft något med Nydalavandringen att göra efter att ha smorts in. Gång brukar vara smärtsam, till skillnad från cykling. Men nu gick jag fullständigt obehindrat hela denna rundvandring kring den fina sjön, kring vilken det ännu i lundarna står hart när glömda privata stugor. Somliga bär spår av mänsklig närvaro, andra lutar åt fördömelsen, ofta är de mycket mysigt belägna.
Men det ska visst vara så, att man inte får låta dem gå i arv. Kommunen vill bara ha Nydala som fritidsområde, så stugorna rivs, när ägarna gett upp inför förfallet. Så kan man också göra för att vara rättvis.
KFUM och Finska klubben har stugor, som nog inte kommer att överges. Den senare var öppen, när jag passerade. Jag tittade in, och där inne var några farbröder i mysig miljö. Av bara farten frågade jag med min medicinstinnaste röst på finska, om det här var vad jag trodde. Det var det, och där stod jag och perklade på, som om ingenting hade hänt. Ingen känsla av översitteri, som man kan stöta på i Kiruna, där finsktalande tappar tålamodet med folk, som inte kan tala riktigt. Skulle jag ha bosatt mig i Umeå, skulle jag definitivt ha börjat gå på Finska klubben och där suttit och spelat spel och lärt mig mera finska.
Veckans film på filmstudion har visst med latinet att göra. Den har visserligen en polsk titel, men på »svenska« är den tagen från den katolska liturgin, Corpus Christi, vilket ska förstås som Kristi lekamen (eller kropp som ovan i hokus, pokus, filiokus; hoc est corpus…). En gangster har dragning åt att bli präst, för det tror han på. Men med sitt bagage är han inte bjuden in på den banan. Dock får han en osannolik chans – men hur mycket gangster sitter kvar i honom?
Nu på torsdag på Kiruna filmstudio, som inte väjer för andra språk än de anglosaxiska.
En idé i idet av Björn Forseth