A HIDDEN LIFE
Ett liv i lönn
Andra världskriget slutar aldrig att locka filmmakare.
Nej, Andra världskriget lockar fortfarande. Viss nazianstruken ungdom vurmar än för stordåd i österled; den store norske författaren Jo Nesbø, som körde stjärnfiguren Harry Hole i botten, om någon frågar mig, skrev i alla fall mycket intressant i Holedeckaren Rödhake (2008) om just norska SS-nazister under kriget. De var fler än nazimotståndarna i Hjemmefronten, påstod han.
Framför allt var det andra världskriget det sista stora krig, som byggts upp på kampen mellan Ont och Gott, ungefär som Sagan om ringen. Inte helt enkelt, kanske: två busar gjorde upp om Polen. Detta har det famösa fredsprojektet EU gjort till en trossats. Men de bägge figurerna var inte så lika, som sentida historiker försöker få oss att tro. Adolf Hitler ville utrotning och skrev öppet om det i Min kamp, som hela världen kunde läsa. Josef Stalin ville därför få med västmakterna på organiserat motstånd mot det framtida Tredje riket. Detta gick mycket trögt, eftersom de så kallade västmakterna inte riktigt tog herr Hitlers utrotningsplaner på allvar, vilket dock uppstickaren och den annars så imperialistiske Winston Churchill genomskådade, om än länge förgäves. Till slut lät det slappa England Hitler få sin vilja igenom och stoppade inte ett tidigt kuppförsök mot honom, varpå Sovjet slöt Ribbentropp–Molotov-avtalet med arvfienden, det Tyskland som de redan läst ville utrota slaverna och ta deras land. Därvid våldtog de bägge Polen, så att Sovjet fick andrum genom att ta tillbaka hela det polska territorium, som de bara några år tidigare uppgivit i det första världskriget.
Detta krig spökar överallt. EG – senare EU – har tagit på entreprenad att göra upp efter nittonhundratalets världskrig, men de biter sig i svansen. I Jugoslavienkriget gjorde FN förvisso en usel insats och bådade därmed väg för Nato, eftersom EG själva inte hade stridande förband. När Slovenien ensidigt sa upp sin del av Jugoslavien, teg EG. När Kroatien strax därefter gjorde detsamma, ställde Tyskland (som hela tiden sedan Andra världskriget hade behållit goda förbindelser med den tidens nazimakt, Ustasja) hela förbundet inför ett ultimatum: antingen skulle de godkänna Jugoslaviens sönderfall eller skulle inte Tyskland stödja det nyligen godkända Maastrichtfördraget, och då skulle det inte bli något EU.
Sedan vart det bara en tidsfråga, innan EU hade godkänt Serbiens förstöring genom Kosovos utbrytning, vilket ännu är ett olöst sår i Europas hjärta. Och när Cypern röstade om fred mellan det grekiska, västra Cypern och det östra, turkiska, så röstade västra Cypern nej till fred – och denna krigsvulna del togs upp i EU!!!
Idag kan vi skåda oväntade följder av denna EU-krigsretorik genom det ödesmättade och krigsliknande förhållande, som råder mellan Turkiet och Grekland i Egeiska havet.
Om denna ödeläggande krigspolitik, som vi genom grundlagsändringar blivit en del av, har Stefan Lindgren skrivit, i det han beskrivit vår nuvarande överkucku, Ursula von der Leyen. Jag brukar inte länka till andras krönikor men gör det, så att någon i framtiden kan se vad det handlar om.
För vår egen del, något utanför EUs domvärjo, har det experimenterats friskt i Nordiskt försvarssamarbete. Det både låter och känns bra, de nordiska folken är liksom vi. Men två av länderna är med i Nato, som hägrar än för våra ledare. Ska det bli deras äreminne – att de till varje pris ville bli med i Nato, även om Nato själv blivit en krigsorganisation med behovet att kunna slå till 600 mil från Bryssel?
Svenskarna tycks vara rädda för Fake news och verkar då vara nog så frispråkiga och självständiga. Kanske skulle de gärna ha kritiserat kränkningar av både ryska och danska fartyg förra veckan, men som det just nu ser ut, nämns inte den danska kränkningen med samma fermitet som den ryska. »Engelska flottan har siktats vid Vinga«, sa man förr, men i dessa uppräkningar av hot mot Sverige hade man kunnat vänta sig samtidiga uppräkningar av svenska kränkningar av Rysslands gränser. Förekommer de ens? – Jo, det gör de, men när sågs de i Aktuellt sist?
Rädslan för och misstänksamheten mot USA är emellertid inte mod inom svensk journalistik. Den är helt beroende av amerikanska mediers misstänksamhet mot det egna landet. De trumpska förledelserna är uppenbarligen farliga men ändå bara förvillelser »inom familjen«. När han efter åtta år avgår, återgår ju allt till det normala, det vill säga att det nordamerikanska militärindustriella komplexet får full kraft igen.
Det har aldrig gillat en figur som Trump, som inte velat starta nya krig, komplexets livsluft. De startade på adertonhundratalet med kränkningar av Korea, krig mot Filippinerna och erövrande av Haiti. Att Trump ville sluta fred med Kim Jong Un gick verkligen stick i stäv med deras livsstil.
Nej, det finns så mycket att berätta om det goda kriget, det andra världskriget. Nuförtiden kan faktiskt också den förlorande sidan beses på oförfalskat sätt, se bara hur den tyska på sin tid sensationella och stilbildande U-båten (1981) under sitt ikoniska namn Das Boot blivit två teveserier med samma namn.
Förutom det av England stoppade störtandet av Hitler i rättan tid har andra tyskar gjort motstånd och stoppats. Vi har sett Röda kapellet stoppas (DDR 1970) och gymnasisternas motstånd i Vita rosen kväsas (BRD 1982). I veckans torsdagsfilm på filmstudion tas ett annat grepp: högt uppe i de österrikiska alperna är bönderna vid den här tiden genom Anschluß goda kämpar för det nationalsocialistiska Stortyskland. De kämpar först och främst för att genom stenhårt arbete på de tvärbranta fjällsluttningarna skaffa mat till bordet på gammalt vis, och det bästa en bonde kan finna är en god hustru. Tillsammans kan de hålla gård och arbete samman och få barn att föra arvet vidare.
Men när en bonde visserligen värvas till främmande land och sedan desillusionerad kommer hem och inte längre vill värvas till orättivsa krigshandlingar, måste han genom den nya tyska logiken tas om hand. Dock är han ingen främling, inte ens en jude. Därför måste det gå »rättvisans väg«, som den nu ser ut i Tredje riket.
Terrence Malick har om ett äkta rättsfall gjort en stillsam helaftonsfilm, till stor del inspelad på ort och ställe i de österrikiska alperna. Bara det har kostat. Även om hela studioarbetet gjorts i mest tyska studior. I bakgrunden talas ideligen österrikisk bergstyska, och dialogen är därutöver sparsam. Då hart när hela skådespelarbesättningen är tysktalande (utöver vår svenske Michael Nyqvist som biskop), kunde Malick helt ha släppt den onödiga engelska dialogen, som alltså framförs av tyskar som August Diehl och Valerie Pachner.
Men ett storverk är det. På Folkets hus på torsdag. Det kan de se, som är i Kiruna då. Själv sitter jag »låst« på Umeå jättestora sjukhus för att få skallen bestrålad. Alltför snabbt skulle det påverka bland annat minnet, vilket jag förstås inte vill. (Hur skulle de här krönikorna då skrivas?) Men de serverar patienter mycket och gratis mat här. Vilka mängder! – Synd att man ska ha förlorat smaksinnet…
En idé i idet av Björn Forseth