EN KÄRLEKSHISTORIA
Rörande tonårslängtan
Ämnet har många ägnat sig åt, få har lyckats så bra.
En livs levande Aleksej Navalnyj – under en flygning till Moskva räddad till livet av en pilot, som avbröt färden och omedelbart gick ner – har avslöjat ett putinskt »presidentpalats« av enorma proportioner.
Det tycks vara på modet att förbygga sig. Konungar och presidenter brukar man hålla i palats, gärna palats med anor, Drottningholm till exempel. Anor smäller högt och ger anseende.
Efter en jordbävning 1977 av magnituden 7,2 var stora delar av Bulgarien och Rumänien ödelagda, och det senare landets statschef Nicolae Ceauşescu lät med Pyongyang som förebild i stället för att återuppbygga bostäder bygga ett palats med 1.100 rum. Med underjordisk tunnel och allt. Det blev inte färdigbyggt innan han själv fick åldras med palatset. Han fick aldrig användning för tunneln utan sköts, och EU färdigställde bygget.
Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan lät utan bygglov bygga ett presidentpalats om 1.150 rum, med underjordisk tunnel. Nu tvistar de om vad de kan göra, när bygglovet aldrig fanns men huset står klart.
Nu anklagas Vladimir Putin för att äga ett liknande palats med underjordisk tunnel, vilket han förnekar. Men även om det formellt ägs av staten, så skriker det ojämlikhet precis som de andra exemplen.
Vad är det med alla presidenternas män? Kunde de inte nöja sig med det nödvändigaste och lite krusiduller på det, såsom Islands presidentbostad (se foto)?
Nu ägnas inte veckans filmtips sagoslott och liknande, fast på film hade det annars gått an. Veckans filmtips är i stället ytterst vardagligt – men ändå inte, som det ska vara med ett gott filmmanus. Vi har alla gått igenom den historia, som denna film skildrar.
Roy Andersson har blivit världsberömd för filmer, som en del av åskådarna – även på filmstudion – tycker är hopplösa att se. Andra tycker att de är makalösa. Bara titlarna väcker ju frågor eller intresse: Sånger från andra våningen år 2000, Du levande 2007, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron 2014 och Om Det Oändliga 2019. För en gångs skull kan uttrycket här stämma bra in: Ingen som ser Roy Andersson blir oberörd. Man blir fascinerad eller uttröttad.
Många av oss i vissa generationer såg under några år reklamsnuttar på teve utan att ha valt att titta på reklam. Egendomliga reklamsnuttar med bleka människospillror i till synes tröstlösa situationer. De var så speciella, att man pratade om dem. De var Roy Anderssons produkter.
Han hade gjort fiasko med spelfilmen ”Giliap” år 1975 (citationstecknen hör till titeln) och ägnade sig sedan åt de här speciella reklam- och kortfilmerna. Tills han slog knockout med »Sånger från andra våningen«, som han liksom de kommande filmerna spelade in på sitt speciella sätt. I alla fall i den första av dem stod kameran fastskruvad i varje scen. Endast i en rörde den sig, i takt med ett annalkande tåg. Sin Filmstad skapade Roy Andersson av den före detta biografen Pucks salong i centrala Stockholm (foyén är antikvitetshandel). Hans filmer innehåller många storslagna scener, vars hemlighet är att de är trickfilmade, så att den gamla bion hetat Puck var väl inte det sämsta.
Men allt detta är historia. Hans debutfilm var av ett helt annat slag och gjorde stor succé, »En kärlekshistoria«. Tonåringarna som filmen handlar om, Ann-Sofie Kylin och Rolf Sohlman, har fortsatt i branschen men kanske inte blivit så omtalade. Att Roy Andersson sedan inte fick framgång med »’Giliap’« var kanske en stor olycka, ett blindskär i karriären. Det dröjde ju flera år innan han kom igen. Men kanske vann vi åskådare på det? Reklamfilmerna och de säregna långfilmerna hade kanske inte mognat utan detta bakslag.
En idé i idet av Björn Forseth