Att det redan 2011 gjordes film om en pandemi vi är inne i just nu – det anade väl ingen då?
Kände någon till, att hela Europa är arbetsplats för våra utredningar? När Sunderby sjukhus ska undersöka vävnadsprover de har tagit i bronkoskopi, skickar de dem till Skövde och till Lausanne i Schweiz!
Därifrån måste de vänta på resultat, och sådana kan ta tid. Men läkarlagen tar cancer på allvar och vill inte vänta, de försöker få tider för strålning i Umeå redan innan resultaten har kommit.
Lika bråttom går det med andra resultat. Den svenske kompositören Ludwig Göransson blev 2018 vida prisad för sin filmmusik till serietidningsfilmen Black panther, som undertecknad såg i tron, att det var en film om medborgarrättsrörelsen i USA på sjuttiotalet. Och nu har han blivit hyllad för sin »annorlunda« version av musik till senaste filmen i serien om Stjärnornas krig, Star wars, The Mandalorian (2020).
Men på vilket sätt är det annorlunda? Göransson komponerar bra men gör amerikansk musik. Den i sin tur är tidstrogen; amerikansk filmmusik idag låter inte som när man ser en äldre film, då märker man det. Nu flödar hjältetemat från tusen stråkar över ståtliga naturscenerier.
Hollywood är fena på att importera goda kompetenser från andra länder. Men det som ser ut som europeiskt, är ofta manipulerat amerikanskt:
Från Tyskland kom Hans Zimmer Gladiator (2000) och Klaus Badelt med Pirates of the Carribean – Svarta Pärlans förbannelse (2003), från Österrike skrev Max Steiner (King Kong (2005) och Harald KloserThe day after tomorrow (2004). Polacken Bronisław Kaper komponerade Myteriet på Bounty (1962), Dimitri Tiomkin (Ukraina) 55 dagar i Peking (1963) och Maurice Jarre (Frankrike) Lawrence av Arabien (1962).
Den sistnämnde gick dock sina egna vägar, särskilt med denna otroliga komposition, så entydigt är det amerikanska inte. Filmen var förresten brittisk. Och den älskade italienaren Ennio Morricone gick verkligen in för en egen stil, som slagit igenom och påverkat Hollywood. Nu är han död.
Men amerikanen Stanley Kubrick sålde totalt ut amerikanen Alex North i den brittiska 2001 – ett rymdäventyr (1968), till vilken den senare enligt kontraktet hade komponerat musiken. Kubrick använde till Norths överraskning helt annan, färdiginspelad klassisk musik…
Personligen är nu Umeå nästa. Sunderbyn kan tydligen inte stråla en skalltumör, men vi har ju ett regionsjukhus där nere. Dit tar det emellertid sju och en halv timme med nattåget. Norrtåg (som jämt riskerar att bli Nolltåg) passar inte i tiden men är bra till halva resan, till Sunderbyn. Särskilt i Umeå kommer Patienthotellet in i bilden.
För den som inte är bekant med Nolltåg, så står det faktiskt i tidtabellen vid sökning, att tåget ersätts med buss. Ideligen. Men följande otroliga tidtabellsfenomen måste tillskrivas Trafikverket:
Till vissa avgångar Kiruna station – Umeå Ö anges, att man först ska ta en ersättningsbuss från järnvägsstationen till Abisko östra, därifrån (kanske till och med samma) ersättningsbuss hela vägen till Gällivare station utan rätt att ta bussen när den är på väg söderut genom Kiruna för att till sist ta tåget från Gällivare mot Boden C för vidare befordran till Umeå.
Syftet är att ett tåg står parkerat på den enda perrongen i Kiruna, och då kan inte SJ komma in och flytta sitt lok till tågets andra ände. Att backa in tåget till Kiruna från trepartskorningen strax utanför sta’n är inte tillåtet. Så går det till på Trafikverket.
Under tiden kommer Folkets hus hela tiden in i filmbilden. Filmstudion visar nu på torsdag en högeligen aktuell film om smitta – Contagion (2011).
Det gick en gång, 1982, en film, som tjejerna dånade av. Flickorna fick se en stilig Richard Gere iden amerikanska marinens flottas helvita dagliga dräkt komma in i en smutsig verkstad och hämta ut en flicka där. En officer och gentleman hette filmen och kunde gott ha föreställt en stilig karl på något annat språk och i en annan, lika stilig uniform. Men européerna hade i sina anor klassförhållanden, som föreföll ålderdomliga jämfört med den frigjorda amerikanismen. Se bara den brittiska flottans ännu idag levande traditioner av att sjöofficerare sitter ner och dricker Drottningens skål (p.g.a. gamla låga kajutor) samt delar ut en romranson till hela besättningen med jämna mellanrum (kanske för att mota skörbjuggen). Nåja, det gjorde visst också Röda armén under fältttåget i Finnmark. I alla fall föreföll den utrikiska (alltså svenska) publiken betagen av den amerikanska frigjordheten, något som dessa lever högt på genom ideliga svordomar och vulgariteter.
Vi kanske blev aningen förvånade på filmstudion för några år sedan, då vi fick se ett örlogsfartyg i början av adertonhundratalet händelsevis hitta Myteristernas ö, dit de sista överlevande från Myteriet på Bounty (1962) hade tagit sin tillflykt. Det förvånande var, att dessa till tuppfjädrarna lika brittiska officerare inte brydde sig om de sista myteristerna (på den senare berömda, nu nyupptäckta, ön Pitcairn), men då hade vi inte kollat örlogsflaggan så noga. Vid den tiden stod inte Brittiska imperiet högt i kurs i den nya republiken Förenta staterna.
Naturligtvis har Roman Polanski tagit titeln till sin nya film En officer och spion (2019) från filmen om gentlemannen, men också från Robert Harris bok En officer och spion,som faktiskt handlar om affären Dreyfus.
Alfred Dreyfus var en fransk officer i slutet av förra århundradet. Han dömdes till livstid på Djävulsön för förräderi (den ö, som gjorde så mycket väsen av sig för den verkliga flykten av fången Papillon (därav den filmens titel 1973). Förräderiet var aldrig bekräftat i domstol, dit han såsom jude inte drogs. Den store författaren (till Nana bland andra) Émile Zola skrev en stor drapa till Dreyfus försvar, J’accuse…! (»Jag anklagar…!«),vilken rev upp himmel och jord. Om denna historia har alltså Polanski gjort en film, som filmstudion i morgon visar på Folkets hus. Ett mycket avgörande drama i fransk historia, och dåförtiden var alltså Frankrike ett mer judeföraktande land än Tyskland – bara en sådan sak.
Själv kommer undertecknad att köra filmen, trots dels alla problem med maskineriet i våras och nu förra veckan igen. Den första veckan den här säsongen gick dock bara fem minuter förlorade, tack vare Folket hus-teknikern Matti. Men Kiruna kommun tänker sig enligt dagens tidning inte ha att göra med Folkets hus i nya Kulturhuset, får vi veta. Alltnog är det på Folkets hus som erfaret folk finns, så vi får se hur det går. Tre nya biografer blir det också, varav en ett importerat populärt tillskott i stora städer men som kommer att bli till åtlöje i Kiruna – en matbio med mikroskopisk filmduk.
Man kan väl tänka sig, att nuvarande Folkets hus-förening kör vidare på bästa sätt, så länge husen står kvar.
Jodå, jag kör, styrelsen håller i trådarna. Folk har ringt och bett mig att inte tappa sugen utan kämpa på. En del har länge sett att det varit något fel på mig, men jag trodde det bara var corona… Dessutom är läkekonsten ett under i sig idag.
Efter en skön natt på patienthotellet Vistet i samma hus som sjukhuset i Sunderbyn gav de mig i måndags morse en duvning, som kallas brontoskopi och inte har något att göra med det stora urtidsdjuret brontosaurus, som jag först kom att tänka på. Därvid låg man i stället (som jag, utan lugnande medel) och såg på sitt eget innanmäte på en skärm. De stack ner en kamera med strålkastare genom ena näsborren och sprutade då och då bedövningsmedel som syntes i bild och kändes i bröst – det var rena 3D-filmen – och man följde »rören« genom kroppen ända ned i lungan. Det var rent och fint i vindlingarna som på en annan tecknad film, och det sa de var till min fördel. Jag hade ju aldrig rökt. Ändå var jag rökt därigenom att där låg en jättestor tumör och flöt. I ett hålrör, som väl följt med, stack de ned ett verktyg, som dök upp på bildskärmen. Med det knipsade de åt sig bitar av tumören och ska nu skicka alla sex till Skövde och Schweiz, vad de nu har gemensamt. Om tio dagar får jag veta säkert, vad odjuret var.
Då beslutar de också, hur de bägge metastaserna i hjärnan ska angripas, de är visst DNA-styrda och har fått någon fnurra på strängen. Under väntetiden får jag något, som började på k-ljud – jag har fått en del svårigheter med tal och skrift (vilket förhoppningsvis inte syns här). Kussimurra, gissade jag först på, men så väl var det inte. Konstantinopel eller – jo: kortison är det! Det har gjort mig mindre vinglig, så än så länge kan hemtjänsten hålla sig ur vägen.
Berings sund; Prince Wales i USA t.vr, Stora Diomede, Ryssland, t.hr. Eget foto.
Ingen film idag
Glad i hågen kommer man till Folkets hus, bara för att finna det upptaget.
Nu har korruptionsbekämparen Aleksej Navalnyj vaknat och blivit »fallet Navalnyj«. Alla massmedier ger samma bild av att han förgiftats med novitjok. Med »alla« vill jag ha sagt alla de större medierna, för visst finns det de, som ifrågasätter de rapporter, som vi samstämmigt bibringas genom dessa större och vanligare medier. De ifrågasätter redan »fallet Skripal«, bland annat för att det alldeles i närheten av förgiftningsstället fanns ett brittiskt militärt giftcentrum, som aldrig blev ordentligt ifrågasatt i sammanhanget.
Undertecknad är inte på något vis medicinskt kunnig, men Navalnyj blev sjuk på ett flygplan från Tomsk till Moskva. Så långt är detta ett oomkullrunkeligt faktum.
För det första är då Tomsk en stad på cirka en halv miljon människor, varifrån Navalnyj kunde ha tagit tåget, vilket via den större metropolen Novosibirsk tar drygt 14 timmar. Men han skulle ju inte till Omsk, även om det är en dubbelt så stor stad. Han skulle till Europas största, till Moskva. Dit for han med direktflyg, som tar ungefär fyra och en halv timme för en trehundrasextio mil.
Nu skulle inte planet gå ned någonstans, men piloten valde ändå att gå ned i Omsk för att ge Navalnyj akut vård. Hade Rysslands centrala myndigheter och särskilt dess mordiska chefstjänstemän haft ordentlig styrning på allt som hände, kunde de ha valt att tvinga piloten att följa sitt schema och flyga ända till Moskva, varunder Navalnyj torde ha dött ombord. Det gjorde han alltså inte, och denne/denna okända hjälte förblev alltså okänd hos oss, för att ingen intresserat sig för att söka upp honom eller henne. Man kan bli misstänksam för mindre.
Misstänksam blir också en gammal kalenderbitare och språkpolis, när alla medier över en natt sommaren 2020 går över från att ha kallat Vitryssland för Vitryssland till att kalla landet Belarus. Hur kunde de vara så samstämmiga? Hade de i förväg kommit överens om det? – Varning för konspiratörer, för det här liknar verkligen en konspiration. Undertecknad vill inte gärna bli kallad konspiratör, men vad ska man tro?
Jovisst kan man tro på det, som man blir itutad, och visst åker man dit ibland. Mediers och myndigheters makt att påverka ens sinne är stort. Men man kan också bestämma sig för, att inte ta något för givet.
Förra gången denna totala samstämmighet inföll var 1982, då alla medier helt plötsligt övergick från att överföra kinesiska tecken till latin, som förut körts medelst Wade-Giles system (som i Hongkong), till att överföra dem med (hanyu) pinyin, som folkrepubliken hade infört. Men den gången gick det till på det här sättet inför öppen ridå: den internationella standardiseringskommissionen hade genom ISO gjort pinyin till standard för överföring av kinesisk skrift. Detta hade i sin tur blivit möjligt, sedan den illa tålda Folkrepubliken Kina genom Maos inbjudan av amerikanska pingisspelare hade brutit isen och kommit in i värmen. 1982 hade dessutom Richard Nixon hunnit vara i Kina.
Belarus eller Vitryssland – bägge går lika lätt att säga. Men om någon försöker slå i en, att landet efter Sovjetunionen bytt namn till Belarus, så är vederbörande ute och cyklar. Det visar bara, att personen i fråga enbart får sin information från engelskan, i vilket Vitryssland i hundra år hetat Belarus.
Det angår oss inte, vad de säger på engelska. För i så fall får vi ta konsekvenserna och i fortsättningen kalla Finland för Suomi, Ungern för Magyar, Japan för Nihon och Albanien för Shqiperïa.
Den flagga de nu viftar med, vit och röd och vit, blev aldrig en del av sovjetrepubliken Vitrysslands ansikte utåt; kanske för att den under det andra världskriget hade använts av den nazistvänliga oppositionen. Och då ska man veta, att detta land led mycket svårt under den tyska nazismens ockupation, vilket en mycket berömd film (»en av mina favoriter«, Stellan Skarsgård) åskådligt berättar om: Elem Klimovs fruktansvärda Gå och se! (1985). Den är så fruktansvärd, att den borde visas för alla niondeklassare varje år. Vad de än har hört förut, så har de säkert inte hört, att Tyskland brände ned 628 vitryska byar med deras invånare. Barnet i huvudrollen, Aleksej Kravtjenko, lär ha blivit gråhårigt under inspelningen.
Även annars går vitrysk och ukrainsk film ofta till storms mot propagandistiska fördomar, som alla där borta lärt sig i skolan. I Chajtarma (2013),ettukrainsk-ryskt drama om en tatar från Krimhalvön; han var ett av Sovjetunionens främsta ess som stridsflygare. Sedan tvångsförflyttades hela hans folkgrupp från Krim, för att många av dem hade arbetat i tysk tjänst under ockupationen. Chajtarma betyder Återvändo och lär vi inte få se i Sverige, eftersom här råder total tystnad om ämnet och eftersom film från icke-amerikanska länder »endast importeras om regissören varit i närheten av att få en Oscar eller så«, som en svensk filmman sa till mig.
Just nu ligger i så fall tre ryskspråkiga filmer på visningslistan på den pågående Venedigfestivalen: Andrej Kontjalovskijs, som förut regisserat i Hollywood, Kära kamrater! (2020) om 1962 års dödsskjutningar av arbetare i Novotjerkassk,Ivan I. Tverdovskijs Konferensen (2020) om en drabbad kvinnas upplevelser av ockupationen och fritagningen av Dubrovkateatern i Moskva samt Filipp Jurievs Valpojken (2020) om en internetromans mellan en tjuktjisk pojke på ryska sidan av Berings sund och hur han tar sig över till den amerikanska sidan för att träffa henne. Det förefaller överkomligt. Man kan faktiskt se över Berings sund, som bilden till denna krönika visar. Jag vet, för jag har varit där.
Men inget av detta visas denna torsdag, ty alla salonger i Folkets hus är upptagna.
Äldre på bondgårdar blir plötsligt mördade, och ingen åker fast. Sådant har Sverige blivit.
Det är ingen rättsstat längre, den vi har. Den populäre brittiske författaren Frederic Forsyth skrev 1974 i den hemska boken om global vapenexport Krigshundarna, att Sverige var ett undantag, som inte gjorde pengar på vapenexport. Det ville vi också gärna tro, men några år senare blev det skandal, när Bofors i Karlskoga belades med smuggling av vapen, och den som åkte dit var visselblåsaren. En känd indisk intellektuell tillfrågades i svensk television om korruptionen i världen och i Sverige och svarade då:
– Förr sa vi alltid, att korruption fanns överallt i världen, utom i de skandinaviska länderna. Efter Bofors Indien-affär kan vi inte längre säga det om Sverige.
Och nu säger vi det inte ens själva.
I stället råder ett vilda västern ute i våra storstäder, där gangsters skjuter besinningslöst omkring sig och folk som råkar stå i vägen inte är heliga. Den italienska staten råkade till slut ut för två stora sprängattentat, varvid en kritiker av Cosa nostra, maffian på Sicilien, i det första sprängde kritikern i luften med en vägbomb stor nog för en stormakt att ödelägga ett helt kvarter. I det andra attentatet sprängdes ett halvdussin människor ihjäl på samma sätt, däribland åklagaren som följt upp fallet. Då liknade det alltså vietnamkriget eller vilda västern och Siciliens befolkning gjorde modigt uppror mot maffian. Staten stiftade lagar och satte in armén att hålla ordning på Sicilien. Man fick visa ID-kort för soldater, när man åkte någonstans.
Är det så det kommer att bli i Sverige också? Har vi ett sådant civilkurage efter skrotat civilförsvar och genomgången coronaepidemi?
En svensk maffialedare visar sig vara en polsk, och kommunala bolag bryter mot arbetsmiljölagar för att spara pengar. Ett svenskägt oljebolag tjänar på krig i Afrika, men i Sverige finns ingen korruption. Sådant, som filmats i Frankrike och USA förekommer inte i Sverige.
Riddar Blåskägg, i Sverige gärna kallad sol- och vårare, framställdes 1947 av Charles Chaplin i mardrömskomedin Monsieur Verdoux och 1963 av Claude Chabrol i Farlig man (med manus av François Sagan). En sol- och vårare förför rika änkor och tillägnar sig deras tillgångar (gärna med mord efter att äktenskap upprättats, då kallas han Riddar Blåskägg). Chaplin använde ett annat namn, men bägge filmerna handlar om herr Henri Landru, som i verkligheten gått till väga på detta vis för att försörja sin handikappade familj därhemma.
Men så kommer en svensk film om mord och lömska lögner, där staten totalt låtit sig förföras av en sol- och vårare i åratal. I värsta hollywoodthrillerstil går den igenom Hannes Råstams journalistiska undersökning av den för en massa mord utan upphittade offer dömde Thomas Quicks och institutionens, där han spärrats in, åsikter i fallet – med överraskande utgång.
Journalisten Råstam spelas av Jonas Karlsson, journalisten Jenny Küttim av Alba August (en frukt av goda filmare August på bägge sidor) och Quick själv av David Dencik. Med den färska, svenska filmen öppnar Kiruna filmstudio nu på torsdag sin höstsäsong. Folkets hus må hålla sin bio på sparlåga, men filmstudion fortsätter som om ingenting har hänt, eftersom det konstigt nog aldrig blir femti0 åskådare på föreställningarna.
Inga skogsbränder i år – peppar, peppar, ta i trä!
Årets sommar är snart slut. Den blev (och är) tidvis lika het som sommaren 2018, som inte kunde få oss på alerten. I stället tappade vi handlingskraft och fick ingenting gjort. Ingenting? I pandemins år har folk i alla fall byggt verandor och uthus som aldrig förr. Utrustningsaffärerna har varit fulla av folk, när vi egentligen borde ha hållit oss hemma med en god bok.
I södra Sverige kan man hålla på att såga och snickra en god bok; där kan man komma undan med det uttrycket, precis som man kan komma undan en ilsken påringning på kvällen, då man sitter och halsar en öl på krogen Kontoret nära Karlaplan i Stockholm med repliken: – Vadå? Jag sitter på Kontoret!
I resten av Sverige läser man en god bok. Men märkligt nog är det mest kvinnor, som gör det. Det roar mig att se, att medan trädgårdsodling tycks vara ett kvinnligt gebit, så förändras detta när en maskin med sits kommer in i bilden. Det är så gott som alltid en karl, som kör de nya gräsklipparna eller andra trädgårdsmaskinerna. Om kvinnorna under tiden läser – vem lagar då maten?
Så sett är det bra att vara ungkarl. Då får man både ansa trädgården, spika fast trasiga brädor och steka något.
Eller sitta vid datorn och reta sig som en annan språkpolis. Det räliga för dagen är, att alla dagstidningar samtidigt har bytt namn på ett helt land, Vitryssland. Det har förvisso skett förut, men det har inte nödvändigtvis haft med förståelse och lätt stavning att göra. Förr skrev all press Söul om huvudstaden i Sydkorea, nu skriver de Seoul. Det får vara hur krångligt det vill, bara det är på engelska.
Riksdrakar som Dagens Nyheter tar till sig vitryska skribenter eller influerare som om de vore valda representanter för ett helt folk och låter dem skriva »Ajöss, Lukasjenko!« och »Denne galne diktator« … »har nu till sist fått oss alla att inse att han bara förmår styra staten genom att hålla de egna medborgarna i ständig skräck« (DN 19/8). Kanske det, särskilt som detta illustreras av enorma, säger ENORMA demonstrationer utan polis närvarande. –Var är de? frågar jag mig. –På stationerna och slickar sina sår för att kunna slå till ännu hårdare senare? Stora demonstrationer har inte varit någon garanti mot stridsvagnar förut.
Aleksandr Lukasjenko kan fortfarande hävda att han fått 80,23 procent av rösterna i ett val, där Svetlana Tichanovskaja fått 9,9 procent – mycket, bara det. Enligt Radiosporten på P1 har flera lag påstått, att valet varit riggat, och det kan det ha varit, men när nio OSSE-länder erkänner valet, blir det svårt att bevisa, fastän den vitryska regeringen tycks beredd att ifrågasätta detta. »Ryssland har alltid varit, och kommer också att vara vår närmaste allierade, oavsett vem som styr i Vitryssland eller i Ryssland!« förklarar presidenten (som också kallas diktatorn) efteråt (Ryska posten 10/8). Han talar också om ett påstått hot från Nato. Massmedierna undersöker inte, om de folkliga demonstationerna utnyttjas av dessa krafter, men vissa källor påstår, att Polen, Litauen och Ukraina (alla med nära band till Vitryssland) redan elva dagar före valet bildade förbundet Lublin-triangeln efter förebild från ett statsbildande förbund 1569 (tysk-engelsk-finska Wikipedia). Vad ska man tro? – Under tiden agerar vår utrikesminister som om hon utan vidare visste vad som var rätt – och det har vi ju sett, att för henne är alltid Natos uppfattning rätt.
Av den oskuldsfulla anledningen att allt nu ska skrivas engelskt hade någon i all välmening annonserat om tågresor i Europa från Copenhagen C. Då har de verkligen varit insnöade. Av gammalt tillbaka har hela den europeiska järnvägsunionen stavat tidtabellernas ortnamn enligt lokal sedvänja, och det gällde både under den gamla regimen och än idag. Man for från Malmö C i direkttåg till Bucuresti Nord Gr. A, när man skulle till Bukarest i România (Rumänien). Med dagens dåliga förbindelser utgår man i stället från København H, alls icke Copenhagen C. Det är för all del samma sak, men Köpenhamn stavas på danska och centralstationen med H (Hovedbangården). Och skulle man till Moskva skrev man det så och inte på engelska. Kanske hamnade man då på stationen Moskva Belorusskaja, vilket ingalunda är engelsk stavning. Men där har vi ordet igen: Belorusskaja, Vitryska stationen.
Första delen av ordet betyder i slaviska språk såsom ryska och vitryska något vitt eller fritt. Den andra delen har samma ursprung som första delen i Rossija, Ryssland. Bägge länderna härleder sina namn till samma forntida rusiska rike.
Risken att man säger fel är det som oroar trendnissarna. Man får absolut inte lov att säga ryss/Ruße/russien/russian, när man talar om en invånare i Vitryssland, ty ryssar är de absolut inte. Men just det har man hela tiden riskerat att göra på engelska, franska och tyska för att ta några stora språk. Och det vare sig de sagt Vitryssland eller Belarus blir ändelsen densamma som för en från Ryssland. Vad är då vunnet? Kanske vi borde byta namn på bägge länderna och säga Vitrus och Rusland i stället?
Är Kiruna filmstudio nu lika trendmedveten som våra politiker och stora drakar? Tja – bland höstens filmer är det väl bara en som byter namn eller upprepar sig: Les misérables (2019). Ursprungligen en bok av Victor Hugo med just det namnet, på svenska Samhällets olycksbarn, utgiven 1862.
Bilden till denna krönika är tagen från första utgåvans omslag, återanvänt i år av Sjösala förlag med den svenska titeln.
Den franska titeln kom emellertid att bli den, som folk kände till:
Inte ens på engelska kan man undgå franskan i det här fallet. Och man kan väl kalla den en succé långt efter Hugos bortgång: filmad 1912 (stum fransk film med originaltiteln Les misérables), 1934 filmad franskt med svensk titel i Sverige, italiensk film med svensk titel 1948, amerikansk film med svensk titel i Sverige men fransk i USA 1952, fransk film med svensk titel i Sverige och original i Frankrike 1958, fransk TV-serie 2000 på franska med svensk titel på SVT (men hälften så lång på engelska på DVD), danskinstruerad engelsk version med fransk titel 1998, engelsk musikal med fransk titel 2012, brittisk TV-serie 2018 och så nu denna, Les misérables från 2019.
Den visas alltså i höst och har föga med Hugos bok att göra utan handlar om poliser i dagens Paris och de samhälleliga olycksbarn de kämpar emot. Eller med.
Victor Hugo är ändå på tapeten en gång till, för att tala om upprepningar: En officer och spion (2019) av Roman Polanski efter Victor Hugos försvarstal för den för att han var jude till Djävulsön förvisade kaptenen Alfred Dreyfus – med originaltiteln efter Hugos öppna brev: J’accuse (Jag anklagar).
Det kanske finns anledning att se fram emot filmstudions serier; femtio personers publik blir det ändå aldrig.
Lämna ingen sten ovänd, om du ska skriva om en strand – men framför allt: ta ingen sten med dig!
Blir man fumligare med åren? Antagligen. Men lika säkert är, att man helst inte vill erkänna det för sig själv. Undertecknad tappar konformade glas i vasken vid disk, verktyg flyger ur handen när de som bäst behövs och att hälla upp en kopp kaffe lämnar alltid en droppe på bordet eller fatet efter sig.
Men så såg jag en ung man i bastun öppna en shampoflaska, så att korken flög all världens väg. Det var hoppfullt.
Värre är det väl att slå sig hela tiden. Hur kan en människa släppa ned en soppåse i sin nya soptunna på landet och gå därifrån med en sårskada på näsroten, som om det varit slagsmål? (Tja, jag vann i alla fall över tunnan.)
Och hur kan man stänga frysdörren utan att först dra åt sig huvudet, så att man nästan lemlästar sitt öra? – Att man nattetid går och kissar utan att tända och då går rakt in i kanten på den toalettdörr man just öppnat, det kan väl bortförklaras med, att man varit sömndrucken. Men i vanliga fall, utan att man varit drucken alls?
Det här var väntat. På ett polskt ångtåg i min gröna ungdom satt vi ett gäng unga och barn i en kupé av den sort, där det finns sex sittplatser. En äldre polack tog miste och kom in i vår kupé, förstod emellertid av språkförbistringen att han tagit fel och tänkte då vända om. Men det kändes väl aningen oartigt, så han ville säga några ord på åtminstone tyska först och lutade sig därvid ledigt mot det lilla fönsterbordet.
Små fönsterbord på den tidens polska tåg kunde fällas ned medelst en hake på undersidan. Det var just vad den nu gjorde. Mannen halkade till och försökte sätta ihop bordet igen, med blandat resultat. Nu fann han det bäst att avlägsna sig, gick ut i korridoren och vinkade därifrån med ett generat leende åt oss, samtidigt som han stängde skjutdörren. Men drar man i den ena dörrhalvan på en sådan skjutdörr, följer den andra med. Mannen stängde alltså skjutdörren över sin egen vinkande arm.
Detta är vad jag gått och väntat på för egen del. Det – och värre ändå – hände mig på ett norskt tåg nyåret 2017, pinsamt beskrivet i krönikan »Pett’son i Amerikat eller Mr Bean i Norge« i januari 2018. Sådant ser man annars mest på bio. Mister Bean, exempelvis, eller Peter Sellers i Oh, vilket party! (1968). Verkligheten är bäst på bio, det är min absoluta övertygelse!
Apropå bio, så är det på torsdag säsongsavslutning för Kiruna filmstudio på Folkets hus efter 23 filmer (plus några för Snöfestivalen). Den avslutande filmen, denna vecka alltså, har lite grand med fumlighet att göra. Vi har väl alla i vår ungdom fumlat med kläder eller kroppsdelar på någon av det andra könet av rädsla för att göra »fel«. Som om det funnes något fel. Det är bland annat av det skälet, som man skriver skönlitteratur och filmar den. Vi ser andra fumla, för att de är sexuellt ovana och/eller hämmade av religiösa vanor eller moralkakor, och så upptäcker vi, att vi inte har varit ensamma. Det kan vara förlösande. Eller så har vi tänkt, att det är skönt att man inte är kvar i den åldern. Medelåldern får liksom ett förskönande skimmer.
Ändå är det alltid rörande med det där första. Och inte var det så länge sedan vi i vår del av världen var fångna i seder och bruk, som dagens unga inte ens har hört talas om. Tänk bara, hur föräldrarna talade om »hemgift« och om vem som skulle betala vad… Det blev bara ett ord för vår generation. Och antagligen en ekonomisk lättnad för generationen som nämnt ordet.
Avslutningsfilmen är filmatiserad roman efter en engelsk författare, Ian McEwan. Ett par nygifta ungdomar ska 1962 ha sin bröllopsnatt. Men hur gör man?
Ska det föreställa ungdomar är det bra om skådespelarna är unga. Billy Howle spelar grabben och är född 1989. Det är ju 31 år, hm… Saoirse Ronan spelar tjejen, hon är född 1994, det blir 26 i alla fall. Hon har förresten tidigt varit på tiljan eller i alla fall bioduken. Filmstudion har visat henne i Brooklyn (2015) och Lady Bird (2017), och visst har hon verkat som en flicksnärta.
Författaren har skrivit manus till denna På Chesil beach (2017), och titeln antyder stället för bröllopet: en av dessa engelska stränder med strandhotell man alltid ser på film. Till skillnad från många franska stränder, som givit upphov till uttrycket »riviera«, är det inte alltid de engelska består av triljoner och åter triljoner av sandkorn. Engelska stränder består ofta av små stenar enligt min erfarenhet. De har väl sin charm, de också. Ian McEwan tog några med sig och la på skrivbordet, när han skulle skriva romanen. Kanske för inspirationens skull eller för att plocka upp dem med tårna från golvet – vad vet jag om hans krämpor eller böjelser?
Men han nämnde dessa små stenar i ett teveprogram. Det skulle han inte ha gjort. Efter angrepp från miljövänner och hot om vite från aktuell tingsrätt, la han dem tillbaka.
I vittnens åsyn? – Ett tänkvärt dilemma för våra kommande litterära giganter.
Trevlig sommar! säger undertecknad och återkommer till filmvisningarna i september.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
»På en strand« avviker medvetet från På stranden, som var en brittisk-australisk roman av Nevil Shute med förfärande (realistiskt) innehåll 1958. Filmad året därefter.
Medan Stockholm ligger öde går film på bio i Kiruna
Vi kan skatta oss lyckliga, vi som bor här i Kiruna. Det behövs ingen biltur för att komma ut på skidtur, var vi än bor i sta’n. Ej heller behövs någon tur för att komma ut på skidtur. Med snö i slutet av maj kan varje isolerad person komma långt i majsolens sken, också nattetid.
Stackars storstadsbor! I strid med alla rekommendationer gjorde undertecknad en tiodagars utbrytning från Kiruna, en nödvändig åtgärd för en situation jag försatt mig i innan någon visste vad som skulle ske.
Det var märkligt att se en så tom kunglig huvudstad, och båtbiljetter skulle man vid landgång inte längre lämna till gasten utan slänga i en korg.
Allt har gått bra, men egendomligt nog verkar folk förutsätta, att jag flugit. Flugit! När SAS hotar dra in nödturen, för att alltför få går ombord?
Det kanske vore tid för dem, som utan att vara i riskgrupperna tänker sig att resa inom landet att prova det som går på räls. Man får visserligen ingen sovkupé från Kiruna längre, vad som än sägs i tidtabellen. Det beror på att den norska gränsen är stängd, så att tågen inte kan komma fram till den ändpunkt, där kupéer ska städas, sängar bäddas, toaletter tömmas och vattencisterner fyllas på. Man får alltså vänta till Boden för att få krypa ned under ett skönt bolster.
Men visst hade det varit skönt att få veta, om man haft covid 19 i kroppen, när man nu ändå ska ut och åka. Strax innan de stora larmen gick var jag i Göteborg och blev så dödssjuk, som man har hört om coronapatienters öde. Men detta var ju innan. Det visade sig vara simpel matförgiftning, och det är grisigt nog, fast smittar inte. Alltså hade jag inte fått covid 19 utan något slags stafylokockus 20. Man får vara glad för det lilla.
Den som vill veta mer än att det inte hjälper att knapra malariamedicin, kan med fördel titta in på det schweiziska forskningsinstitutet SPRs hemsida, Fakta om Covid-19 (svenska). Skulle sidan inte komma upp på svenska, så är er dator inte inställd på att vara svensk. Då är det bara att klicka på bokstäverna SE. I dagsläget är senaste uppdateringen från den 14 maj (det är olika på olika språk).
Nog om sådana futtiliteter! Sveriges Television hade nyligen ett reportage om en avvikande Folkets hus-biograf någonstans i Sverige. Det avvikande var, att de trotsade motgången att inte tilldelas nya premiärer, så länge som stor publik ändå skulle förbjudas. De gjorde det genom att ha en temaserie med ett mystiskt engelskt namn. Nu var det inte det underliga med att locka publik på utrikiska som var innehållet utan det faktum, att de över huvud taget visade bio.
Men det har ju Kiruna filmstudio gjort på Folkets hus varje vecka sedan stängningen började! Var är mediebevakningen på det? kan man undra.
Den här veckan till exempel råkar filmdagen torsdag vara en helgdag. Normalt skulle det hejda filmstudion, men inte nu. På skärtorsdagen visades ju Maria Magdalena (2017). Inte kom några femtio personer, men en liten tapper skara var där och såg filmen på stor duk, medan andra satt hemma och tittade på strömmad video på små skärmar.
Valborgsmässoafton blev utan brasa och det var ändå snöstorm. Även då kom några och såg My fair lady (1963) på en helaftonsföreställning med kaffepaus.
Nu är det helgdag igen, Kristi himmelsfärds dag. Det hörs på namnet, vad de som har tron då ihågkommer. I respekt för det gör filmstudion som den brukar: väljer en film med religiöst innehåll. Denna gång amerikansk.
Den engelska titeln First reformed (2017) sätter, som så ofta när filmbolaget inte översätter den, myror i huvudet på gemene åskådare. Betyder det »först förändrad« eller vad? Vad skulle det i så fall innebära?
För att få reda på det kan man skärskåda filmens bakgrund och innehåll. Till att börja med är det samma person som skrivit manus och som regisserat, Paul Schrader. En sådan kombination bäddar ofta för allvarligt syftande innehåll.
Och innehållet är tillvaron för en kyrkoherde (spelad av Ethan Hawke) för en mindre församling i den större staden New York. Det kan ju vara lugnt och fint. Kyrkoherden har emellertid varit fältpräst, det vill säga präst i väpnade styrkors uniform (ej att förväxlas med Frälsningsarmén). Förr i världen sa alla arméers själasörjare, att Gud var med dem. Om man tror på samma religion, så måste ju detta vara en intellektuell omöjlighet och då skäl för själanöd. Vad prästen i fråga här har varit med om vet vi i förstone inte, men något är det – och det är väl inte oväntat, när han tjänstgjort i den krigsmakt, som mer än någon annan för krig världen runt.
Och hans förflutna kommer i kapp honom. Han hamnar inför för präster svåra beslut. Däri ligger spänningsmomentet.
Vad har då drivit Paul Schrader? – Låt oss tänka tillbaka på den kristna kyrkan. Eller de kristna kyrkorna, ty viss uppdelning råder. Med Martin Luther gjorde man uppror mot den heliga allmänna kyrkan, den »sanna katolska«. Hos oss kallas vi protestanter, hos andra lutheraner. Men även Jean Calvin stred som Luther mot katolsk överhöghet. Den så kallade bartolomeinatten (en massaker på hugenotter) ägde rum på 1500-talet, och då flöt så mycket blod, att en film om detta med sitt blotta namn måste bli barnförbjuden. Filmstudion visade 2014 en sådan film (Henrik av Navarra 2010), vari en konstlad romans utspelade sig mitt i eländet; för husfridens skull förmäldes nämligen kalvinistiske Henrik IV med katolska Margareta av Valois. Det gick inget vidare, men låt oss ändå gå vidare: kalvinisterna kallas numera ofta reformerta och har haft en betydelsefull roll i utformningen av våra moderna kapitalistiska samhällen, kanske främst USAs.
Så långt en bakgrund. Kalvinisten Paul Schraderinspirerades av flera andra regissörers verk, till innehållet av Robert Bressons Prästmans dagbok (1951), Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963) och av Andrej Tarkovskij samt av sin egen kalvinistiska bakgrund.
Till bildformatet inspirerades han av Pawel Pawlikowskisom medIda (också en religiös film, 2013) hade spelat in en modern film i ett äldre format, 1,37 brett mot 1 i höjd – det vill säga just det som vi hade på den gamla tjocktevens tid. Det var förvisso normalbild för filmer under många, många årtionden, men sedan början av sjuttiotalet är det vidfilm som är det normala (och numera på platteveapparater också). Undertecknad ser dock ingen konstruktiv anledning till att inte använda det gamla formatet, och det gör uppenbarligen inte Schrader heller, eftersom »First reformed« är inspelad i det.
Nu kan vi äntligen sluta oss till, vad filmens titel, »First reformed«,kan stå för på svenska: »I första hand reformert«, kanske. Låter alltså som att det handlar om en mycket bestämd präst.
Envar kan på torsdag dra sin egen slutsats om detta, Folkets hus klockan 19 på Kristi himmelsfärdsdag.
Värst vad politiker och företagare skryter om hemtrakten!
Övermaga. Det är ordet för dagen i denna krönika. Det är övermaga att i ett, i ett, i ett kalla pizzerior för Arktika, turistanläggningar för Arktis och evenemang för arktiska, när allt detta äger rum i Kiruna, där det växer tall och björk så det räcker och blir över.
I Arktis växer det inte träd. Den enda inhemska institution, som inser detta, tycks vara Försvaret. När svensk militär talar om vilka förmågor vi behöver i områden som vårt, så talar de om »subarktisk« förmåga, kompetens i bältet strax under Arktis.
I samma anda är allting i Sverige bäst, störst eller åtminstone nordligast. Det brukar kallas en svensk sjuka, men jag är inte så säker på, att de är bättre i andra länder och kulturer än vi är. Så om inte något är arktiskt, så måste det väl ändå vara nordligast? I Norrländskan stod det den sjätte maj (med flera artiklar andra dagar) om ett stort projekt:
»Projektet har kallats ”världens nordligaste moské”. Nu ansöker stiftelsen Norrbottens islamiska center (NIC) återigen om förlängd markanvisning hos Luleå kommun.«
Luleå långt söder om Kiruna skulle alltså bygga världens nordligaste moské. – Är det något att yvas över? Tja, om det är det, så ska väl i alla fall någon gudomlig rättvisa råda i det som påstås.
Slår man på nätet, finner man påståenden om världens nordligaste moské inte bara på Hertsön utan på Ålidhem i Umeå, i Tromsø, i Inuvik i Kanada och på Norrmalm i Kiruna, hävdar i alla fall Hufvudstadsbladet den 20 april i fjol. Men enligt Guinness rekordbok ligger världens nordligaste moské i ryska Norilsk, betydligt nordligare än till och med Kiruna. Blå och kantig är den, det senare för klimatets skull (nedkylt tegel håller sig visst i skinnet bättre än i runda konstruktioner).
Och är man inte arktisk eller nordligare än andra, så kanske man är tuffare ändå. »Folket i det här landet är krigare«, har en president som är ett slags muntergök fast han kallas Trump sagt enligt NSD 2020-05-07. Det kanske de är, och det är inte så säkert att det är bra. Hade de inte haft det i blodet (med andra ord i folkupplysningen), så kanske de inte legat i krig ideligen. Landet hade kanske varit fredligare och mer uppskattat av Amerikas urinvånare, som av flera amerikanska filmer att döma hänger stjärnbaneret upp och ner på hemmets flaggstång. Det där ser jag direkt i en film, men det verkar inte som att åskådare i allmänhet uppmärksammar det, eftersom det är något som liksom bara skymtar i bakgrunden.
Men ser man det, så anar man förstås, att de där indianerna inte hyser överdriven respekt för fanan i fråga. Av vissa skäl.
Detta må någon läsare ondgöra sig över: indianerna var ju så grymma och alls inte så fredliga gentemot sina grannfolk, andra indianstammar. – Så var det ibland, men vad hade européerna med det att göra? Här i vårt hemland var inte förfäderna Guds bästa barn alltid, de heller. Olika folkslag har olika seder och bruk, helt enkelt. Så som folken i Europa tvingats slipa av sina kanter för att stå ut med varandra, så kunde indianfolken och invandrarna också ha klarat ut sina mellanhavanden. Men det vet vi ju, att de inte lyckades med det, när det vita folket i det där landet var krigare, som skulle ha mer och mer. Idag, i modern tid, dyker ibland något gammalt avtal mellan Förenta staternas lokala företrädare och företrädare för en viss trakts urinvånare upp. Förr sket herrefolket i de avtal de undertecknat, när det passade, men om en sådan urkund lämnas in till en domstol på tjugohundratalet, så kan dagens jurister faktiskt påverkas av vad där står i stället för att utan vidare köra över indianerna eller inuiterna.
Undertecknad har ombetts kommentera domen i Girjasmålet, som jag enbart varit åskådare till. Då har jag sagt, att för första gången har sådana där gamla urkunder överbevisat en domstol, HD rentav. Det är något nytt och det är hoppingivande. De hetlevrade personer som efter denna dom hatar samer ännu mer än de redan gjorde innan, de tycks tro att samerna i rättegången vunnit genom att ha charmat Högsta domstolens ledamöter. Kanske till och med gått sängvägen. Men gamla dokument har gällt som bevismaterial; det är märkvärdigare än charmtroll.
För att återgå till det övermaga, så är man väl ofta sådan när man pratar väder. Londondimman har man ju hört om. Det är alltid dåligt väder där. I gamla filmer om Östeuropa var det alltid mulet och grått, solen sken inte förrän Sovjetunionen hade upplösts.
Så vad ska man tro om det trolsk klingande franska landskapet Provence, när en film heter Det regnar alltid i Provence? Visserligen är det en komedi, men ändå. Denna film från 2008 provocerar med sin titel, men det ska väl en bra titel göra?
Efter förra veckans i dubbel mening iskalla film med Stellan, kan det väl kännas skönt att på torsdag se en komedi från ett landskap man hört namnet på utan att egentligen veta något om. Regnar det verkligen så mycket där?
När katten är borta dansar råttorna på bordet, tyckte Skansenexpert om att städer nu »hemsöks« av vilda djur.
I Kiruna har vi alltid haft lite coronastillhet. De vanligaste vilda djuren på våra gator och parker är förstås hararna, som så här års far omkring som ulltussar efter varandra. Men lekatter eller hermeliner har undertecknad flera gånger sett på gator och skolgårdar, och i en trädgård här i närheten stod en ren och mumsade på något en gång. Det var inte en av Jillkers tama renar på träningsrunda, men så vilda är förstås inga renar. Inte som vildsvinen som roar sig i centrala Berlin eller känguruer i Sidney.
Eller som lodjuret, som fräste åt ungarna på Gruvvägen, som bara ville krypa in i sin fina grotta, som de hade grävt dagen innan.
Andra följder än att råttorna dansar på bordet, när vi mänskor är borta från gatorna: »Utsläppsminskningarna till följd av coronakrisen har räddat över 11 000 liv bara under april«, skriver enligt SvD på valborgsmässoafton Helsingforsbaserade Centret för forskning för energi och ren luft (Crea) i en rapport, »det har gett samma effekt som om alla i Europa slutade röka under en månad.« Tror jag det. Bilismen har ju nästan stått stilla, vilket enligt SVT gjort New Delhis luft och Donaus vatten kristallklart. I Kairo kunde man nu som förr se pyramiderna från sta’n.
Det är så att man börjar glömma, hur saker och ting var. Då kan man förstås fräscha upp sitt minne med att lyssna på radiofynd i serien Radiofynd på P1. Nyligen spelade de upp ett program från 1950, då skådespelaren Orson Welles gästade Lennart Hyland med publik. Ingen av dem var någon »vem som helst«, om man gör en tillbakablick. Hyland var en av de stora inom Sveriges Radio TV. Inför honom i direktsändning klädde skådespelaren Per Oscarsson en gång av sig, sedan han som hemlig gäst i studion kommit in iförd rustning. Först demaskerades han, men det räckte inte för honom. Han fortsatte från plåtskruden till kallingarna, alltmedan han slog ett slag för öppen sexualkunskap vidlyftigt beskrivet med »vackra, runda ord« såsom »när pappas grynkorv läggs i mammas gryta«.
Samme Hyland hade alltså tidigare haft Welles som gäst, då den senare tydligen spelade Othello i Stockholm. Orson Welles hade från att vara Hollywoods gossen Ruda blivit en av USAs stora inom filmindustrin med En sensation, som hade en sensationell avslutningsbild (vilken recensenter numera ohämmat avslöjar för dem som inte sett filmen). Filmen är förresten nog mer känd under sin originaltitel Citizen Kane (1941), vilket otvunget gav dokumentärfilmen om Svenska filminstitutets förre demonchef Harry Schein titeln Citizen Schein (2017 – visad i Kiruna på filmstudion).
Orson Welles med sin ofantliga filmkarriär gjorde många filmer på italienska i Italien, till exempel David och Goliath (1960 – en film som finns att få tag i för Kiruna filmstudio om den någon gång skulle vilja visa denna lättviktiga version av detta bibliska lilla stycke). Det var också Welles som spelade den svenske ambassadören Raoul Nordling i Paris i den fransk-amerikanska filmen Brinner Paris? (1966), då denne i andra världskrigets slutskede spelade en avgörande roll för att förmå den tyske kommendanten, general Dietrich von Choltitz, att trotsa Hitlers order att lägga Paris i ruiner (i filmstudion visades häromåret en fransk-tysk film om just detta, Mannen som räddade Paris, 2014, parallellt med att exakt samma pjäs gick på scen i Stockholm – som Diplomati – med Tomas Bolme i ambassadörsrollen och Allan Svensson som generalen).
Men innan allt detta hade Welles gjort ett radioprogram, som liksom det mesta dåförtiden gick direktsänt, efter H G Wells roman Världarnas krig, varvid Welles (Orson, alltså) gjort det så realistiskt som möjligt, så att »fem tusen personer drog till skogs, för att de tog angreppet på allvar«. Så berättar Welles för Hyland och publiken i radiofyndet.
De pratar där också om den mer aktuella filmen Den tredje mannen (1949) med dess mycket medryckande melodislinga, som folk gick och visslade på.
Alltnog, i detta radiofynd hälsas gästen på engelska och publiken förutsätts hänga med till hundra procent, ty Hyland talar oavbrutet med Welles på engelska i två minuter och tjugo sekunder, som Hyland sammanfattar på svenska på tjugosex sekunder. Detta skedde alltså 1950, då Sverige ingalunda ännu var hjärntvättat i detta språk och tyska nog hade varit det mest använda utländska språket åren innan. Publiken får därför anses handplockad.
Men om det bara var så enkelt! Programledaren tjatar på den store film- och teatermannen, att han ska sjunga filmmelodin »Den tredje mannen«, trots att Welles upprepade gånger undanber sig, för att han inte kan sjunga. I sin så kallade sammanfattning på svenska efteråt glider Hyland förbi det mesta av det väsentliga i innehållet bland annat med att Orson Welles talat om hur vackert Sverige och alla kvinnor var – vilket gästen över huvud taget inte talat om.
Radiofyndet kan således ses som ett radiofynd genom sin tidiga version av förnedringsteve, som vi skulle ha sagt idag. Men inte var det något fynd, att inslaget till stor del gick på engelska. Så beter sig nämligen Sveriges Radio i ännu högre grad idag med detta enda språk, som behandlas som vore det inhemskt.
Lustigt nog talas det mer svenska än norska i den norska film, som nu ska behandlas (för att gå över till något annat). I januari visade Kiruna filmstudio en norsk film av Hans Petter Moland, Ut och stjäla hästar (2019), en fridfull sak med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Samma par gjorde 2014 en rå historia om en man som tar lagen i egna händer, ett slags norsk Death wish (1974). Men samtidigt i lite Quentin Tarantino-stil, det vill säga med fullkomligt alldagliga kommentarer i helt förvridna situationer, så att man ibland undrar, om detta ska föreställa något slags komedi?
Av någon outgrundlig anledning gick denna starka historia, En iskall jävel, aldrig upp på bio i Sverige. Det gjorde däremot det hollywoodska plagiatet Cold pursuit (2019), som regisserats av … Hans Petter Moland!
»En iskall jävel« nu på torsdag i filmstudions regi!
Detta fick inte bli löpsedelsrubrik: »Stjärnans sånger dubbade i nya musikalsuccén!«
Härom dagen visade en undersökning, att coronapandemin dominerat alla nyhetsinslag på bekostnad av rapporter om skottlossning busar emellan, skolproblem och annat. Men vad gör till exempel banditerna nu? Håller de avståndet, när de är ute? Priset på knark har förstås gått upp, när det nu blivit lite mer svårdistribuerat, men ser de till att missbrukarna håller avståndet, när de ändå är på plats?
Och hur ska det gå för de storvulna planerna på Sydsveriges höghastighetsjärnvägar för trehundra miljarder, när det nu visar sig, att man kan ha möten på distans? Idag ska undertecknad själv delta i sitt tredje zoommöte med alla i bild, när vi pratar med varann. Där tycks ju ett av argumenten för de höga planerna försvinna: att folk skulle behöva åka till varandra på möten.
Alltså talar nyheterna hellre om corona. En annan kan väl gå på i ullstrumporna och hänga med i trenden. I Finland stavar man corona korona. En del svenska rapportörer skriver Corona med stort C, fastän det inte är något namn. Dem spolar vi, sjukdomars benämningar är inte namn. Vi skriver varken svininfluensan eller spanska sjukan med stor begynnelsebokstav. Låt Corona skrivas så på öletiketter.
Ordet corona betyder krona. För att viruset ser ut som en sådan eller som ett diadem. Som valuta har det också liten begynnelsebokstav, såsom de isländska, danska, norska och svenska kronorna. På den gamla regimens tid, det vill säga när det rådde kallt krig och det fanns ett Öst- och ett Västeuropa med inte exakt samma varor i butikerna över alla gränser, då hade också alla länder egna valutor. Och Grekland hade drachma, den äldsta i bruk varande valutan på jorden.
Den övergavs över en natt, när euron infördes. Vilket historiefördärv! Hade den gemensamma valutan inte kunnat få vara drachman, då, en valuta med tusenåriga anor? – Nej, den stavades olika i de olika medlemsländerna. Det blev grekiskt ändå: euro. (Fast många svenskar tycks tro, att ordet kommer från den nu utbrexade före detta medlemmen Förenade kungariket, eftersom de envisas med att uttala det så ogrekiskt som möjligt: på engelska.)
Alltnog, när man tågluffade bland alla Europas länder gjorde man det också bland alla deras valutor. Vid varje gräns måste man växla, och flera länder tillät inte att man förde ut mer än man fört in eller kunde redogöra för med kvitton. Tjeckoslovakien hade sin koruna, gamla dagars Ungern hade korona. Själva hade vi länge riksdaler; daler kom från tyska taler (myntet i dalen). Därav dollar (som också gamla svenska Amerikautvandrare kallade daler). Finnarna kallar än idag dollarn taala, och det gör de rätt i.
Under den nu väl nämnda pandemin tvingas vi förvalta vårt pund, det vill säga se om vårt hus och ta vara på vartenda öre, eftersom många inte längre har något arbete att gå till eller i varje fall inte en kopek till några utsvävningar.
De utbrexade har inte en shilling kvar. Den ön var i början av århundradet centrum för ett stort imperium, vars upplösning mången herreman där borta ännu har svårt att smälta. Vurmen för dessa herremän och sköna damer har deras avläggare på andra sidan Atlanten tagit över i brist på egna adelsmän.
Länge gjordes kostymfilmer om imperiets män och kvinnor i Hollywood. Hollywood var fullt av engelska skådespelare, som kunde ge tilldragelserna det rätta uttalet. Om den ärade läsaren tittar på gamla godingar på teve, så lyssna till uttalet! Väldigt många skådespelare i Hollywood talade drottningens engelska, utan att det tycktes besvära producenterna. Teaterengelska talades på vita duken, och alla utbildade skådespelare även i USA hade tränat Shakespeare. Publiken skulle höra vad som sades.
Idag ska det vara verklighetsnära. Man får mumla och viska, och engelska skådespelare får talpedagoger till hjälp för att få fram det rätta amerikanska bräkandet.
Pygmalion hette i sagorna en grekisk kung, som var fena på att skulptera. Han satt på Cypern och formade i elfenben en staty av en kvinna. Den blev han förälskad i. Idag skulle vi kanske kalla den en sexleksak, men gudinnan Afrodite rördes och gav därför statyn liv. Vilken grej för en gammal ungkarl!
Detta gav den irländsk-brittiske dramatikern George Bernard Shaw uppslaget till pjäsen Pygmalion, som uruppfördes i början av första världskriget och filmades i Storbritannien strax före nästa (Pygmalion 1938). På Shaws tid var operetter populära men fick konkurrens av de »musikaliska komedierna«, musikalerna. Egentligen var de operetter, de också, men kanske med mer samhällstillvända ämnen, medan de gamla operetterna mest ägnade sig åt verklighetsflykt. Shaws pjäs blev inte bara film (som han förbannade för att de hade ändrat slutet) utan även – efter Shaws död – just musikal 1956, när tysken Frederick Loewe komponerade musik och amerikanen Alan Jay Lerner skrev text till pjäsen. De gav den en annan titel, inspirerad av en som Shaw hade som undertitel till Pygmalion, »Fair Eliza«. De kallade den »Min sköna dam« (fast på engelska: My fair lady). Det skulle väl anspela på den visserligen vackra statyn som fick liv (gatuförsäljerskan som blev fin dam) men samtidigt på att hon ju egentligen inte var någon riktig dam. Som i betydelsen »du var mig en skön juvel«.
En dubbelmening till finns i det att »my fair lady« står i refrängen på varje vers av en urgammal barnramsa:
London Bridge is falling down,
Falling down, falling down.
London Bridge is falling down,
My fair lady.
Inte nog med det! Det ryktades, att huvudpersonen Eliza Doolittle i musikalen vägrade att bli någon »Mayfair lady« (efter stadsdelen Mayfair) vilket i hennes cockneydialekt lät som Myfair…
Nå, musikalen slog, både på Broadway och i London och gick sedan runt i Norden (jajamänsan, i Svitjod med Ulla Sallert och Jarl Kulle). Den sköna damen spelades i de engelsktalande storstäderna av ett nytt engelskt stjärnskott, Julie Andrews, och professor Higgins av karaktärsskådespelaren Rex Harrison. Stanley Holloway var pappa Doolittle.
Nu var det jänkare, som tog itu med att filma själva musikalen. De ville använda ovanstående trio även i filmen. Men för producenten var Julie Andrews för okänd, ingen bra affär. Han tog Audrey Hepburn i stället, en tjej som inte lärt känna en Eliza Doolittles vardag utan vuxit upp med silversked i mun i Nederländerna och sedan i England. Svåra år var det väl när hon var med mor i hemlandet och Tyskland ockuperade det. Men sedan gjorde hon kometkarriär i Hollywood och var därför en kassako. Fast kanske fick producenten ångra sitt beslut. Hepburn klarade inte alla toner i sina sångnummer, så de lät någon annan sjunga de flesta av dem. Det tog Hepburn förfärligt hårt, hon ska ha varit otröstlig. Andrews, som gjort rollen på scen men nu inte fick den ens i denna situation, var ju en riktig sångerska och slog redan samma år (1964) igenom med Mary Poppins och redan året efter i en musikalroll jämförbar med Elizas i Sound of music.Rätt åt producenten. Hepburn ställde i alla fall inte upp på fler musikaler, om hon inte fick sjunga själv.
Vi i publiken lär dock inte höra att sköna Elizas sånger till stor del (men inte helt) är dubbade, och musikalen har samma slut som det Shaw hade förbannat – men vad det var tänker jag inte avslöja. Ty på självaste valborgsmässoafton visar filmstudion denna filmmusikal. Eftersom vi inte får vara ute och elda och vråla, så kan vi gott hålla oss inne i Folkets hus, och emedan dagen efter är en röd dag behöver man inte bekymra sig om att filmen är så lång, att det är fikapaus i mitten. Precis som på operorna.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Varför har britterna inte en shilling kvar? – För att de gjort en valutareform, som avskaffat densamma. Förr gick det 12 pence på en shilling och 20 shilling på ett pund. 21 shilling blev en guinea. Det trodde undertecknad på en resa fortfarande gällde och skulle betala teet med en påse mynt från en tidigare resa. Och blev utskrattad.
