JOURNAL 64

När mørcket lagt sig

Mycket danskt lyser upp vår virulenta tillvaro

Som språkpolis lyssnar man understundom på Språket på P1. Ett par nya begrepp har där gett sig tillkänna: flockimmunitet och social distansering.

Att man hör till en flock känns bra. Lite djuriskt. Björnar är nu inte flockdjur, men ändå. Fast social distansering: det har ju vi gamla ungkarlsstötar tillämpat hela livet, vad nytt är det på den fronten? – Inte frivilligt, för all del, men socialt distanserade? Egentligen är det fel ord som slagit igenom. Om man sitter i videosamtal med någon annan eller med flera andra, så är man ju inte socialt distanserad, bara fysiskt. Och det är väl det vi ska göra: hålla avståndet. I lumpen gällde 1,25 meters avstånd och armbågs lucka. Fast nu ska även luckan vara 1,25 meter. Fortfarande en fysisk distansering, inte social. Socialt distanserar sig gör eremiter.

Husorganet har lördagen den 18 april en av de tyngsta sidorna på länge. På sidan 17 analyserar en forskare bristerna inom äldreomsorgen, nu när gamlingarna coronadör:

Det har blivit en mycket hårdare tidspress och man jobbar mycket oftare underbemannat. Att då hinna sköta hygien och sedan organisera jobbet så att man faktiskt inte går mellan en sjuk och en frisk blir givetvis mycket svårt

säger forskaren Marta Szebehely. Och undersköterskornas fackombud Elisabeth Antfolk säger om coronan:

Vi har aldrig undrat om den skulle komma, vi undrade hur länge man skulle kunna hålla emot och hur väl man skulle hinna förbereda sig för när smittan väl skulle komma

och framhåller att såväl vinterkräksjuka som säsongsinfluensa varje år tar sig in på boenden, varför

Det är helt obegripligt att tänka sig att vi skulle ha hållit corona utanför.

Samma dag berättar i radio riksdagsledamoten Amerigo Vespucci…

Där tar jag nog fel någonstans – var det inte han som gav Amerikat sitt namn? Det var väl ett tag sedan, så i så fall tog jag fel, riksdagsmannen var inte en man utan en kvinna, det är jag säker på.

En slagning efter någon som inte var från 1400-talet ger America Vera-Zavala från radioprogrammet. Hon berättade om hur hon som treåring kom till Sverige och i skolan fick höra, att »Jaha, du har svårt med sje-ljud. Då ska du få en talpedagog som hjälper dig med det«. Det var ett annat Sverige då, tyckte americanen.

Vad allt detta som sades den 18 april pekar på är det enkla faktum, att Sverige helt ballat ur. Socialdemokratins ledning föll på åttiotalet och framåt för alla locktoner från influerare som vurmade för individens frihet – från ansvar för sina medmänniskor – och avreglerade naturliga monopol såsom skola och järnväg. Äldreomsorgen och hemtjänsten hälldes ut med badvattnet.

Det får nu gamlingarna äta upp.

En av dem som ändå inte äter upp det är undertecknad, som heller inte behövt ta äldrevården i anspråk ännu. Men man vet aldrig när det blir – se bara på den atletiske gamle Kirunabon Börje Salming, som tydligen upplevt en coronaliknande vandring i dödsskuggans dal. Man kan åka dit när som helst.

Så över till flärd och verklighetsflykt ett tag. Med litet språkpolis. Public service har utvecklat sig till en riktig bastion för en femtekolonn, som med många små steg försöker göra Sverige engelskspråkigt. Då stör jag mig inte så mycket på uttrycket public service som på det faktum, att Sveriges radio visar upp en underdånig hållning till det engelska språket genom att i åtskilliga program låta intervjuade prata på i upp till en halv minut ibland på engelska, innan programmakaren gör en sammanfattning. Inget annat språk bevisas denna upphöjda respekt. Och Sveriges television går alltmer in för att ha engelska titlar på teveserier, även när de är gjorda på något annat språk. Det senaste är dramaserien When the dust settles. »När dammet lägger sig«, tänker ni, det hade väl inte varit det sämsta namnet. Nu heter serien emellertid Når støvet lagt seg, vilket är danska, och »lagt seg« är inte detsamma som »settles«. Støv kan vara såväl damm som rök, och översättaren (undertextaren), som sett hela programmet, hade döpt det till När röken lagt sig, vilket också framgår i bild.

Detta är ännu ett kliv i samma riktning som när Folkets bio döpte den succéartade danska långfilmen En kongelig affære (2012) till A royal affair. Folkets bio hävdar, att de våndades över och diskuterade titeln mycket. Månn dä?

Än så länge släpar bokbranschen efter. Den är ju uppfödd med, att böcker på främmande språk översätts och »dubbas« till svenska inför utgivningen här i landet. På bokförlagen sitter folk som kan språk, enkannerligen svenska. De gör nog vad de kan för god språkvård (liksom SVTs undertextare, dock inte deras programchefer). Men även inom bokbranschen möter man marknadsföringsproblem. När Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse från 1985 (-86 på svenska) skulle ges ut i ny upplaga efter succén för teveserien The handmaid’s tale (som startade 2017), så fick de problem. I strid med svensk tradition gjordes inte en svensk omslagsbild utan sattes ett foto ur teveserien in (att göra egna affischer har den svenska biografbranschen totalt övergett). Skulle man därtill ändra titeln från svensk till engelsk?

Sådana problem har utgivarna av filminspelningarna efter Jussi Adler-Olsens deckare hittills inte dragit på sig. De danska titlarna på filmerna har varit efter boktitlarna, och detta har man i Sverige följt, så att den senaste filmatiseringen heter Journal 64 (2018). Ha! – Det hade den kunnat heta på snart sagt vilket språk som helst, säger nu den kritiske. Jodå, jodå, alla språk med latinet i sin bakgrund gör den titeln begriplig. Tro mig ändå, Kvinnan i rummet (2013) och Fasanjägarna (2014) klingar väl ändå svenskt? Hur som helst talar den fåordige kriminalaren Carl Mørck utmärkt danska (framförd av Nikolaj Lie Kaas), vilket inte hans städare tillika assistent Hafez el-Assad gör. Kanske för att skådespelaren är svensk, Fares Fares, men mer troligt för att han ska föreställa en invandrare.

Adler-Olsen har valt huvudpersoner med udda utstrålning. Mørck själv är illa sedd av kollegorna i polishuset och svarar dem med närmast oförskämd butterhet och är ständigt trött på el-Assads danska felsägningar, söta te, bönestunder och skämthistorier med kameler inblandade. Ändå blir de två förstås ett radarpar, det förstår man. Filmskaparna har dock inte kunnat överföra de mørckska nästan rasistiska tankarna till filmen, så där missar åskådarna en stor del av spänningen mellan dem.

En tredje udda figur kommer in i senare böcker, den ytterst sturska och chefsföraktande sekreteraren Rose Knudsen med synnerligen avvikande, nästan suspekta, vanor (Johanne Louise Schmidt). I filmerna är hon en slät figur, möjligen med mindre släta frisyrer. Men städare eller sekreterare – alla har de huvudet på skaft och blir djupt indragna i de spännande historier, som denna filmserie utgör.

Kiruna filmstudio har visat varje filmatisering, när den kommit. Journal 64 är efter fjärde boken. Den filmen visas nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

MARIA MAGDALENA

Den som Jesus älskade mest

För somliga är Lagen det som står i Skriften, för andra är det gamla landskapslagar – men är det för en coronatida regering helt enkelt ett hinder?

Finland ska nu stänga gränsen. Längs Tornedalen uppstår då problem: ett nittiotal sjuksköterskor och läkare bor på finska sidan av älven men jobbar i Sverige. Å andra sidan är ett hundratal av jobbarna på stålverket i Torneå från svenska sidan. Vilket är då problemet? – Låt syrrorna från Finland stanna i hemlandet och jobba på stålverket, medan stålisarna från Sverige stannar i Sverige och jobbar i vården.

Se där hur lätt vän av ordning kan lösa samhällsproblem!

Vi har alla vant oss vid öppna gränser och tror att det är ett EU-påfund. Det är det, men de var inte först; vem minns, att de nordiska rikena öppnade sina gränser sinsemellan redan 1954? När nu Danmark stängt sina gränser och Finland tänker göra detsamma, så bryts därmed mot både den nordiska passunionen och Schengenavtalet. I svallvågorna efter hotet om en finsk gränsstängning vill nu Sveriges regering införa en lag, som ger regeringen rätt att befalla utan att först höra riksdagen. Sådant kallas i Ryssland för ukas, i andra länder idag säger man dekret, vilka bägge är omskrivningar för att högsta statsledningen på egen hand utfärdar påbud, som vi alla måste rätta oss efter. Diktat är ett annat ord för det; diktatur kallar man envetet användande av detta styrelseskick.

Diktatur låter i nutida svenska öron främmande och skrämmande. Men det ordet har nu, i dagens diskussion om regeringens önskan om att få dessa utomordentliga befogenheter, använts. »Vill då Löfven införa diktatur?« frågades i söndags uttryckligen i en radiodiskussion på P1. Svaret från de inkallade förståsigpåarna blev förstås »Nej«, men tärningen var kastad. Regeringens ursprungliga förslag har därtill redan – allaredan första dagen – ändrats något med anledning av farhågan för detta onämnbara: riksdagen tänks nu få vetorätt mot regeringens påbud.

Allt detta härrör förstås ur läget med coronasmittan. I detta krävs en fast hand. När andra länder i beråd har beskrivits, har man uttryckt det som att de strävat efter »en stark ledare«. Just nu, i söndags, uttryckte Human rights watch sin oro för, att en del regimer utnyttjar coronasituationen till att stärka sin makt. Att bli en stark ledare sade man att Putin ville, när Ryssland höll på att upplösas i småbitar efter Jeltsins knäfall för Internationella valutafondens och svenska påtryckares tjat om att de måste nollställa hela ekonomin efter Sovjetunionen. (Oavsett vad man idag tycker om denne nye lillefar, så gjorde han något, som Sverige hade bort ta lärdom av: han stoppade avregleringen av den ryska järnvägen och sa »Det finns något som heter naturliga monopol«.)

Kanske även vi mjäkiga svenskar nu inser problemet med att styra landet i kampen mot covid-19 och därför kan tänka oss en stark ledare, som tillåts utfärda påbud utan riksdagsbeslut? I praktiken innebär detta om inte annat så i alla fall något slags undantagstillstånd.

Här kan man behöva skärskåda orden. I det gamla Rom utnämndes stundom någon dåtida romersk Löfven till diktator, när nöden krävde en stark ledning. I det nyss till självständig republik utropade Finland blev det våren 2018 uppror, varvid socialdemokraterna ersatte riksdagen med Den finska folkdelegationen och tänkte skriva ny grundlag. Men upproret blev till inbördeskrig, och folkdelegationens ordförande Manner utropades till Finlands diktator.

Uppenbarligen klingade ordet diktator inte likadant den gången som det gör i dagens debatt.

Undantagstillstånd har flera länder utropat för att med pondus kunna leda sina riken under pågående coronakaos. I princip innebär detta att en regering åsidosätter grundlagen och styr som den vill. (Diktatur kanske vore på sin plats, när vi nu konstaterat, att ordet inte behöver betyda blodspillan?) På militära kurser på nittotalet lärde undertecknad sig, att något sådant som undantagstillstånd inte fanns i svensk lagstiftning. Men vad annat än undantagstillstånd är det, om regeringen självsvåldigt får bestämma?

Låt oss därför begrunda begrepp som ukas, påbud, diktatur och undantagstillstånd. Förut brukades sådana ord bara om de andra, inte om oss i lilla Svitjod. Det är möjligt, att denna väg är den rätta att gå i den svåra situation, som vi befinner oss i – men det är inte frågan här.

Hur har vi utan buller och bång kunnat börja tala om att åsidosätta grundlagen? Det skulle ju inte vara lätt, har vi fått lära oss i skolan, det är därför grundlag endast kan ändras efter två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.

Men vi har det senaste årtiondet skådat ett smygande åsidosättande av lagar, som vi kanske inte känt oss berörda av. Regionindelningen är en sådan, hävdar jag. Sverige var indelat i landskap, län, härader, socknar och kommuner, lärde jag mig i skolan. Socknar, härader och landskap är numera historiska, men de andra gäller i lag. Län var och är statliga utskott under ledning av Konungens befallningshavande, det vill säga landshövdingen. Vissa funktioner inom dem var dock demokratiskt styrda av folkvalda landsting. På 1990-talet gjordes försök att få riksdagen att ändra länsindelningen, men det slog lokala och regionala politiker bakut emot. Då försökte man i stället att slå ihop landsting och i bästa fall frigöra dem så mycket som möjligt från länens – statens – bestämmande. Sådant kallade de regioner. Vad är det för ord? Region betyder bara område och kan användas i snart sagt alla sammanhang. Landstingen var redan regionala ledningar, nu kunde man försiktigt börja ta sig friheter i beslutsfattandet och så småningom döpa om landstingen till regioner. Fast ordet region var inte stadgat i lag, så detta har omärkligt smugit sig på oss med följden, att regionledningarna kan hävda rätten att bestämma om saker, som inte landstingen beslöt om. Som om region var en ny indelning av Sverige enligt lag.

Landet fungerar ju ändå. Kanske till och med bättre? Med den löfvenska undantagslagen kanske ännu bättre i orostid? Detta vill jag låta vara osagt, men minns var du först läste om detta krypande underminerande av Sveriges grundlagar.

Lagen med stort L brukar annars åsyfta Den heliga skrift, alltså Bibeln. Eller Koranen. Eller Toran. På Jesu tid var det den judiska lagen man skulle följa.

Hur vår kyrka i historien kunde utmåla judarna såsom de, som dödade Frälsaren, är svårt att begripa. »Var inte Jesus själv jude?«, frågade jag min kristendomslärare en gång, och det svarade han ja på och log. Han utdelade understundom nattvarden i något kapell, och dit gick jag och fick smaka äkta vin och oblat och fick bättre betyg. Men det är en annan historia.

Land ska med lag byggas, står det i ett antal gamla landskapslagar. Men att följa Lagen har under tryck av strängt religiösa under min uppväxttid betytt hårda regler om avhållsamhet i umgänget med det täcka könet. För att inte tala om, hur hårda reglerna var just för de täcka, som alltid fick skulden, om något otäckt inträffade.

Var det så på Jesu egen tid, månne? Medelhavsregionen (notera ordvalet) och särskilt Västasien, »Mellanöstern«, är ju idag den mörkaste delen av jorden, när det gäller hur man ser på kvinnor. Det behöver inte nödvändigtvis ha varit så, när Skriften kom till. Gamla testamentet innehåller texter som kunde hetsa upp annars så kyska konfirmander. Och Maria från Magdala som var en av Jesu lärjungar, fastän junge betyder pojke (i äldre översättningar användes i Apostlagärningarna 9:36 ordet lärjunginna), har av kyrkomän i generationer utan belägg förtalats såsom sköka. Hora, alltså. Därmed har de bara visat var de själva stått, ungefär vad Stieg Larsson visade med sin roman Män som hatar kvinnor.

Elitsimmerskan Magdalena Andersson, som blev finansminister, är möjligen i sin tid och land lika betydelsefull som Maria från Magdala var. Annars har hon bara namnet gemensamt med henne, men det har många – och det ska de vara glada för, tycker jag. Den förtalade Maria var den som Jesus älskade mest och som han pussade på munnen, om man får tro Filippus gnostiska evangelium (gnostisk och apokryfisk är ord som skriker, att de officiella kristna kyrkorna inte räknar dem som äkta vara). Emellertid ska man kanske återigen tänka, att det på den tiden kanske inte gick till som idag i Mellanöstern. Och för övrigt kysser ju ibland ryssarna varandra på mun trots samma kön. Även denna Maria efterlämnade ett evangelium, som naturligtvis kyrkorna inte räknar som kanoniskt. Evangelium enligt Maria Magdalena finns det tyvärr bara små fragment kvar av, men däri ber Petrus henne att berätta om vad Jesus sagt till henne mellan fyra ögon, vilket hon gör, bara för att efteråt inte bli trodd av åtminstone Andreas. När då till och med chefslärjungen Petrus uttrycker tvivel, börjar hon att gråta och ställer en motfråga (och här måste jag erkänna, att koptiska inte är undertecknads paradgren; låt mig därför använda Thor-Leif Strindbergs översättning):

Min broder Petrus, vad tror du? Tror du att jag har tänkt ut detta i mitt hjärta eller att jag ljuger om Frälsaren?

Här kommer sedan en riktigt stieglarssonsk replik från Levi:

Petrus, du är alltid hetsig. Nu ser jag att du angriper kvinnan på samma sätt som motståndarna. Men om Frälsaren gjorde henne värdig, vem är då du att avvisa henne?

Bör man inte bli nyfiken på denna Maria, som vi mest hört illasinnat snack om (nåja, yngre generationer vet väl inte ens, vem hon är men kallar flickor gärna för Magdalena ändå)?

Detta kan man på torsdag göra genom att gå på Kiruna Folkets hus. – Folkets hus? På skärtorsdagen? – Jodå, Kiruna filmstudio har faktiskt några gånger förut visat film på skärtorsdagen, när den infallit på en torsdag, som skärtorsdagar brukar göra. En gång visades den italiensk-amerikanska Barabbas (1961), en filmatisering av Pär Lagerkvists roman från 1950 (det finns en svensk inspelning från 1953), en annan den US-kanadensiska Kristi sista frestelse (1988) efter Nikos Kazantzakis grekiska roman från 1952. Det gemensamma för dessa nämnda och ämnet för dagen är, att filmerna har bibliska motiv. En vink åt skärtorsdagen för att den är vad den är. Denna veckas film vinkar alltså också åt skärtorsdagen (vilket kanske är mer behövligt än vanligt, när i år alla uppmanas att inte resa bort, inte ens under påsken). Den heter Maria Magdalena, är brittisk och från 2018.

Bio på skärtorsdagen, alltså.

En idé i idet av Björn Forseth

MOUNTAIN BETWEEN US

Avgrunden mellan oss

En ängel vid min skuldra – eller mitt onda genius?

Inom undertecknad bor en påfrestande figur. Inte påfrestande för mig själv utan för andra. Antar jag. Det är en liten moralpredikant. I filmens värld är den liknelsen inte främmande. Framlidne Walt Disney (eller hans anställda) lät framställa en hel del propagandafilmer för olika ändamål efter beställning från staten eller någon annan. Perioden Andra världskriget var en höjdpunkt för den sortens filmbeställningar, och då levde herr Disney själv.

Den tecknade filmen uppfanns inte i USA, vilket man skulle kunna tro, när det är därifrån vi ser de flesta dokumentärer om just tecknad film. Eller trickfilm, som man sa förr, idag oftare: animerad film. Det sista är ett bra ord, som täcker alla former. Disney var bra på den rent tecknade animationen, men sådana gjordes i Sverige som i Kina som i Polen som i Japan, så tekniken var välkänd.

Disneybolagets propagandafilmer under världskriget var ofta tecknade. Victory through air power (1943) var ett skickligt långfilmsexempel på detta. Kriget pågick för fullt, och seger genom luftherravälde var det tecknade budskapet. Först långt efter kriget har dubierna om nyttan med utplåningen av Dresden och liknande terrorbombningar ventilerats. I kortfilmsform framställdes Kalle Anka drömmande om sig själv som nazistisk medlöpare i form av trumslagare i en tysk promenadorkester och Stora stygga vargen som en riktig sådan medlöpare. Det kunde bli bestialiskt, när Kalle Anka som stridsflygare dödade lömska, snedögda gulingar på löpande band. Sådana filmer döljer bolaget idag, men när TV3 var nya på kabeltevehimlen, kom de på något sätt över en rad sådana rasistiska tecknade propagandafilmer och visade dem vid Bolibompadags som sin kanals variant av barnprogram.

Men för att återgå till den lilla moralpredikanten, så framställde Disney ofta moraliska dilemman i form av ett par minifigurer av till exempel Jan Långben svävande över och runt dennes skuldror och huvud: en god ande (med gloria skinande över skulten) och en illasinnad (med horn i pannan).

Men inte bara Disney använde sig av denna föreställning. Det gjordes faktiskt en hel film på denna idé 1946: En ängel vid min skuldra.

Frågan är, av vilken sort undertecknads moralpredikant är. Ty mitt lilla genius har formen av en polisbil. En språkpolis.

Språkpolisen retar sig bland annat på tjatiga fel såsom ordet »färjeläger«, senast förekommande i dagens NSD (2020-03-31):

…alla långtradare som kommer in via färjelägren i Malmö och Trelleborg.

Sådana läger finns varken i Malmö eller Trelleborg – tro mig, jag har varit där. Ej heller i Avan, som samma tidning tidigare livfullt beskrivit som tillhåll för ett dylikt. Den gången skickade min egen lilla språkpolis in en teckning till redaktionen föreställande ett vilt färjeläger i Avan.

Idag känner möjligen inte unga stadsbor till ord som färjeläge eller fiskeläge – det är väl en av urbaniseringens följder, kantänka – men drömläge ser de i alla fall när de läser lägenhetsannonser. Knappast då drömläger.

Språkpolisen noterar också ett allt vanligare användande av ordet »löpande«, som här i nämnda tidning 2020-03-07 (men kunde lika väl ha tagits från radion):

…det sker en löpande kommunikation med kommunen.

Handlar det alltså om ordonnanser, som löper eller rider eller åker motorcykel med bud mellan företag och kommun? – Antagligen inte, de menar väl »fortlöpande«.

Så kan man fortsätta att irritera sina medmänniskor. Är språkpolisen då en god eller ond ande? – Den saken må förbli ouppklarad, men väl inne på språkspåret, när det spårar in på film, så väcker de idag alltför vanliga engelskspråkiga titlarna på nya långfilmer ofta frågor: Är titeln en ordlek eller ett talesätt?

Denna vecka inleder Kiruna filmstudio sin aprilserie (och det tycks bara vara filmstudion, som över huvud taget visar bio i Kiruna i rådande situation, då föreställningarna knappast får så många som femtio åskådare), och denna serie inleds med en amerikansk film med titeln Mountain between us. Filmen är från 2017, men är titeln ett uttryck, så är det väl äldre. Jag kan dock inte finna, att så är fallet. Snarare anspelar titeln på å ena sidan, att handlingen utspelar sig i fjälltrakter, å andra sidan att två väldigt aparta personer tvingas samarbeta där. Mellan dem finns liksom ett berg av olikhet. Det närmaste jag kan komma på som svensk översättning är »en avgrund mellan oss«.

De bägge osannolika samspelande personerna spelas av två engelsmän i denna amerikanska rulle: Idris Elba och Kate Winslet (men bara den ena tillåts att föreställa britt). De har bägge bråttom hem av olika skäl, när all flygtrafik inom landet ställs in – inte på grund av corona eller något isländskt vulkanutbrott utan för att det råder busväder. Stressade som storstadsbor kan vara, när de är vana vid att få som de vill, kommer de på att dela på hyran av ett privatflyg, som en mindre nogräknad flygare startar utan att anmäla sin rutt. Så går det som det går.

En idé i idet av Björn Forseth

MARRIAGE STORY

Så går det till i kärlek

Bör en backstugusittare uttala sig om äktenskap och skilsmässa?

»Man försöker, man försöker«, säger jägaren i Hälge en gång, när hustrun kastat ut honom för att han utan baktankar uttalat sig illa i tron att han bara var öppenhjärtig. Och det gör väl de flesta i sina förhållanden. Även de ensamstående försöker och försöker – gentemot alla döda ting runtom dem. Tillhör de det äldre människoklientelet, så handlar det kanske om att inte snubbla på mattkanten och bryta lårbenshalsen.

Undertecknad har sedan unga år en märklig fäbless för att slå hål i skallen. Jag slog runt i Luossabacken en gång och hade då inte fäst hjälmen ordentligt (när det var så soligt och varmt att jag svettades) och fick därför mina egna skidkanter i skallen, sedan hjälmen flugit av. Blodvite uppstod. Jag reste mig en gång i närvaro av en hel skolklass på Stockholms C hastigt upp från huksittande – där jag hade stuvat in ett antal ryggsäckar i det nedersta skåpet – och träffade då en utfälld lucka från översta skåpet med sådan kraft, att jag föll till golvet. Jag tappade ett tag talförmågan, och blodvite uppstod.

Hur många gånger jag sytts uppe på skulten har jag ingen räkning på. Men just därför finns alltid medvetenheten om, att någon skåplucka skulle kunna stå öppen, när jag böjer mig ned för att ta upp något. Det brukar hjälpa. Men igår gjorde jag en ovanlig rörelse: lutade mig fram mot radion längst inne under köksskåpet för att inte missa något av rapporteringen om – ja, inte corona utan något mer trivialt. Och därefter rätade jag på mig rätt mot hörnet på spiskåpan. När man faller till golvet, där det blivit spår av ens löjliga trätofflor (löjliga men anatomiska), så vet man vad klockan är slagen. Blodvite, så klart.

Så ömklig kan kampen om tillvaron i en nutida lägenhet te sig. Det är inget att göra film om, bara att gå till akuten och sy. – Men hallå! Det är i dessa dagar inte så bara, det. Är man i den så kallade riskgruppen redan och dessutom mystiskt förkyld, ska man inte gå till akuten! Nej, hellre då självläka. Och det är väl klart, att ett kulhål i skallen ska väl en gammal kustjägare klara.

Sådant hör i alla fall inte världslitteraturen till. Det gör däremot människans handel och vandel, när det gäller att fortplanta sig, särskilt om kärlek är inblandad. Bör backstugusittare – ja, gamla ungkarlar, då – uttala sig om sådant; om äktenskap och om skilsmässa?

Absolut inte, borde man tycka. Men författare får skriva vad de vill, och ibland blir därav teveserier grundade på egna och andras upplevelser. En sådan, Sara Kadefors, har välsignat oss med upplevelser som Orka, orka! (2004) och aktuella Dejta (2020). En annan, hela familjen Herngren (Felix, Moa, Clara och Måns), har givit oss Bonusfamiljen (2017 och framåt). Av sådant kan även gamla ungkarlar lära sig, hur det går till idag.

För det går inte till som i Jane Austens eller Lev Tolstojs värld. Uppröras månde de rättrogna av olika förbenade religioner! Synd och skam – det är i sådan vi förkättrade västerlänningar lever, tycker de som stirrat sig blinda på flera tusen år gamla texter om hur småbönder och fåraherdar uppträdde på sin tid.

Men vad är manligt, kvinnligt och mänskligt, egentligen? Ska man utgå ifrån traditionella omvärldsuppfattningar, så måste man ta alla dem utanför Medelhavet–Västasien med i beräkningen också, och då menar jag även alla små samlar- och jägarfolks världsbilder. Dem brukar fanatikerna utelämna, och det är dem, som fanatikerna ofta ger sig på för att omvända och ödelägga, därför att de inte tror sig klara av att omvända folken i de st0ra religionerna. Men bland dessa småfolks seder och bruk finns allehanda sätt att bete sig på människor emellan, sexuellt som samhällsmässigt. På så vis knyter vårt nuvarande sambo-särbo-plastpappa/mamma-bonusbarn-samhälle ihop säcken, skulle jag vilja säga. »Fader« och »moder« kallades alla vuxna av barnen i en del gamla indianböcker, inte utan historisk bakgrund.

Amrisarna är i detta sammanhang uppenbarligen något eftersläpande, i alla fall i Hollywoods version. Marriage story är en ny film från förra året. »Noah Baumbachs [regissören] skarpa och inkännande syn på ett äktenskaps upplösande och en familj som hålls ihop«, står det i Internationella filmdatabasen IMDB. Det låter som något av Ingmar Bergman, men så är det av allt att döma inte. Fast i så fall skulle familjen kanske inte ha hållits ihop. Mer Sara Kadefors, då.

Men är nu detta något att göra biofilm av, när vi sett »Bonusfamiljen« på teve? Föreligger inte »larmar och gör sig till«-varning? Nå, de där borta i Amerikat får väl göra sin tolkning av människornas egendomliga umgängesformer. Alltid lär man sig något om hur de beter sig hos dem, inte bara hur det gick till i Jane Austens England.

Det blir nu på torsdag på Folkets hus – just när man trodde, att biografen som sådan var död över hela landet. Filmstudion kommer inte upp i 500 själar på föreställningen (man skulle inte ens rymmas då) och visar sällan rena premiärer (som filmbolagen just nu ställer in, då de inte kan få publik nog att betala utgifterna med), så filmstudion kör som vanligt. Men denna gång börjar man med årsmöte en timme före föreställningen.

En idé i idet av Björn Forseth

GLORIA

Panterdrottningen

Känd film heter »Lejonkungen« – tar för givet att flockens ledare måste vara en hanne

I dessa virulenta tider är det inte bara samhället runtom en som ställs på huvudet. Ens eget huvud ställs också på… ö, huvudet, om någon förstår vad jag menar.

En fjälla från fjällen besökte mig förra veckan för att lämna saker, och själv bara önskade jag att ingenting lämna henne. Ty jag var förkyld och hade därtill på besök i Stockholmsområdet ådragit mig detta ovälkomna störningsmoment. Så jag höll mig på min kant (det skulle jag ha gjort ändå – tro inget annat; hon är bunden vid en annan); alltså, jag höll mig på min kant för att inte sprida cirunaviruset (för corona var det inte, om jag får tro Sjukvårdsupplysningens utmärkta utfrågning på tjatten). Gammal backstusittare som jag är, om uttrycket tillåts, skämdes jag föga för mitt ålderdomligt inredda kök, som en tidigare kvinnlig besökare till och med tyckt var camp (och därtill beklagat, att min kran – den över vasken, alltså – var modern, vilket skulle ha förtagit en del av kökets rustika charm).

Men dagen efter såg jag köksinredningen i ett förkylningens förklarande ljus: den var inte bara lantlig som i någon nedärvd gammal sommarstuga, den var smutsig.

Precis som vid alla andra sjukskrivningar genom åren får den sjukskrivne plötsligt oanade (driv)krafter att hålla rent, snygga upp och reparera. Och visst har efter ett ryck köksluckornas smutsränder nu ersatts med patina.

Den energin kanske man ska vara tacksam för. Ungkarlens enkla tjäll blir annars för ingrott, kantänka. Men för den undersysselsatte kunde den hellre ha använts till att skriva en roman eller en symfoni eller att träna inför Dundret runt. Men det sistnämnda har ju ställts in, och nu uttalas högt, att undertecknads åldersgrupp ska isoleras.

Isoleras! Här ska inte isoleras utan ut och förmeras, som norrmännen säger. – Äsch, sådana tankar är väl just vad som ska stängas inne. Fast de kanske inte är rädda för vilda pensionärer som sprider sin vildhavre blandad med covid-19 utan visar omsorg om oss skröpliga gamlingar; vi ska inte nås av otäcka virusformer. Det räcker med dem, vi får via bredbandet.

Pandemiska följder på andra områden är exempelvis våra seders fördärv, som någon kanske skulle säga. Nu har de börjat göra skämtfilm av den norska statsministern, som plötsligt undvikit att ta i hand. Tillfället måste nu vara gyllene för de personer, som anser kvinnor vara orena och ej böra vidröras. Nu kan de som anser sig tillhöra det ädla könet söka jobb på verkstäder, där chefen är kvinna, och lättvint låta bli att hälsa med handslag »med hänsyn till folkhälsan under rådande pandemi«. Detta tillfälle utgör ett så kallat fönster i vårt folkskick, varigenom man kan slinka in och bli accepterad, utan att någon märker ens inställning. Kvinnliga arbetskamrater kommer förstås att märka det, vad det lider, men då är de redan etablerade.

När fan blir gammal, blir han religiös, säger man. Förutsatt att fan liksom Gud är en han, en av det ädla könet. Religiösa undrar jag ändå om de kvinnoföraktande blir, det har de ju dittills trott om sig själva hela tiden. Kvinnoföraktet har så att säga haft gudomlig bekräftelse. Däremot blir kvinnor bara tuffare med åren, tycks det mig. Undantag finns, så klart, men att många när de blivit äldre ser hur livet fungerar och människorna är skapta gör väl att fjällen faller från de gamla fjällornas ögon. Att samma fjäll inte faller från ögonen på gamla män, som alltid hatat kvinnor, beror kanske på att de tjänar på att ingenting förstå.

Inom filmens värld var gamla kvinnor förr något som hamnade i någon tankens byrålåda. Den minnesgode kanske drar sig till minnes en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet.

Jodå – att hitta en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet är väl en baggis för den nyfikne – och för den minnesgode med!

Nå, alltså, vid den tiden då undertecknad läste Kalle Anka & C:O, nämndes en viss annons i radionyheterna. En tidigare stor Hollywoodidol hade passerat femtiostrecket (vilket för dåvarande mig var uråldrigt), blivit bortglömd och hade därför i tidskriften Variety den 24 september 1962 satt in följande annons under rubriken «Anställning sökes, kvinnor, skådespelare«:

Frånskild trebarnsmamma till 10, 11 & 15. Amerikan. Trettio års erfarenhet som skådespelerska inom filmen. Alltjämt flyttbar och älskvärdare än vad som sägs. Söker fast anställning i Hollywood. (Har haft det på Broadway.)

Bette Davis, ℅ Martin Baum, G.A.C.

Referenser på begäran.

Den satt. Bette Davis gjorde come-back med Vad hände med Baby Jane? redan samma år och spelade in flera roller fram till sin död 1989. Andra äldre damer från tilja och duk nyttjas numera längre; jag tänker på primadonnor som franska Mylène Demongeot, tyska Barbara Sukowa och svenska Suzanne Reuter, för att nämna några – och det var väl härligt, att publiken lät pantertanterna Siw Malmkvist, Towa Carson och Ann-Louise Hanson år 2004 vinna i Mello! Inom parentes sagt.

Sukowa, som Kiruna filmstudio senast visade i titelrollen Hannah Arendt (2012), var förresten med i en film med bäring på denna veckas filmstudiofilm, Gloria från 2013. Regissören Sebastián Lelio lät sig som så många före honom utnyttjas till att göra en hollywoodrulle av en film han redan hade gjort i Chile, alltså »Gloria«. Hans engelskspåkiga äventyr från 2018 fick heta Gloria Bell…

En vanlig biograf hade förstås köpt in visning av den med en känd hollywoodaktris i rollen som Gloria. Filmstudion kör dock originalet, där Paulina García, chilensk femtioplussare, spelar kvinnan som lever ut på Santiagos nöjesställen, fast vissa misstycker.

Nu på torsdag den 19 mars 2020. Datumet är viktigt, för kommer det då fler än 500 åskådare, kommer föreställningen att ställas in.

En idé i idet av Björn Forseth

BESKYDDARNA

Hemmafronten

Kvinnor är bra att ha när män ska ut och kriga

För tre dagar sedan var det Internationella kvinnodagen, det vill säga årsdagen av textilarbeterskornas strejk i Petrograd 1917 – inledningen till både den ryska revolutionen och just Internationella kvinnodagen. Det kan vara värt en extra bild i denna krönika. Från Ryska posten har jag knipit denna, som återges med översättning av texten på banderollen:

Utan kvinnors deltagande är rösträtten inte allmän

Så brukade jag också i min ungdom säga till tjejer, som var väldigt revolutionära: Utan kvinnors deltagande är inte värnplikten allmän. »Tänkte inte på det«, kunde de ha sagt, men komikergänget Lorry var ju inte kända ännu. I stället brukade de få tunghäfta eller fnysa.

Eftersom hela mars månad är en kvinnomånad för Kiruna filmstudio, blir det då idel filmer med hjältinnor. Förresten borde väl de där textilarbeterskorna ha fått någon film om sig, eller? För att ta reda på sådant kan man kamma igenom Internationella filmdatabasen, imdb.com, vilket är en grannlaga uppgift, då den innehåller all världens filmer från slutet av 1800-talet till idag. En sökning enbart på frasen »International Women’s Day« ger elva träffar, mest kortfilmer. Den enda långfilmen är rysk med just titeln 8 mars (2000). Men en fyra minuter lång pedagogisk framställning av dagens betydelse för kvinnor på landet finns i tecknad form, Förfärliga Vavila och moster Arina (Sovjet 1928). De elva träffarna säger dock inte allt. Den 8 mars är temat för flera avsnitt i engelskspråkiga teveserier, liksom för – håll i er nu – James Bond. Där får Daniel Craig klä sig i rollen som kvinna till rösten av sin chef M, Judi Dench, i en hyllning till dagen år 2011. När får vi se den kortisen på bio?

Kvinnor visade alltså i mars 1917 framfötterna i Ryssland. Under världskrigen gjorde de också det i andra länder, där männen kallats in och någon måste tillverka ammunitionen åt dem. Eller odla deras proviant. Den store engelska dramatikern Ken Loach visade 2013 i långfilmsdokumentären The Spirit of ’45 (Andan från 1945), hur den mycket starka kvinnorollen i Storbritannien under andra världskriget förbyttes i »kasta ut barnet med badvattnet«, alltså kvinnorna. Då skulle de gå tillbaka till spisen och foga sig.

Något liknande rådde väl i Sverige under samma period. Då sågs en vapenför manlig individ i civila kläder som en skummis – antagligen en snajdare som höll sig undan, som svek. En sådan beskrev Hans Alfredsson tydligt i sin film Tuppen 1981 (i vilken förresten kompisen Tage Danielsson i bakgrunden i en scen vände sig om och tittade mot kameran från en cykel – hur många upptäckte egentligen, att det var han?).

I vårt land under det kalla kriget var hemmafronten organiserad på förhand. Av Om kriget kommer, 1961 års upplaga av Vägledning för Sveriges medborgare, framgår, att »Genom en ekonomisk försvarsberedskap söker vi trygga landets försörjning under krigsförhållanden«. »Om Du skall arbeta i sjukvården, produktionen eller kommunikationerna eller i annan del av totalförsvaret: Följ de anvisningar som Du fått redan i fred av myndigheter och arbetsgivare«… Alla skulle krigsplaceras, till exempel i jordbruket.

En ny fransk spelfilm, Beskyddarna (2017), handlar om kvinnorna i lantbruket under första världskriget. Särskilt om livet på en viss gård och de kvinnor som lämnats kvar där, när alla männen kallats in till militärtjänstgöring. Föga kunde de väl då ana, hur upplogat stora delar av Frankrike skulle komma att bli av skyttegravar och bombgropar. Den omfattningen har väl bara överträffats av Kambodja, sedan USA på 1970-talet försökt bomba det landet tillbaka till stenåldern. Lika illa som det efteråt gick för de kambodjanska fattigbönderna gick det väl inte i Frankrike, vars rikedom hade skapat läskunniga och någorlunda informerade bönder.

Alltnog, regissören Xavier Beauvois är nog mest känd för en tidigare film om ett avsides kloster i Algeriet under dess inbördeskrig på 1990-talet, Gudar och människor (2010). Den har filmstudion visat på sin tid.

Nu denna vecka visas »Beskyddarna«. På torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

GRETA

Den förtroende-ingivande Greta…

…i mellanmjölkens kungarike

Vad ska man tro om prinsar och prinsessor? Trots att få människor i vårt land på direkt fråga, om de tycker att ämbeten ska ärvas, svarar att de tycker det. Vi har blivit lite för vana vid något slags demokratisk ordning. Ändå läser vi sagor som Prinsessan på ärten och Lille prinsen. Själva ordet prins/essa betyder ju furste/furstinna men är för oss i allmänhet varken någon som är först eller främst utan bara någon sagofigur. I min brors bil säger vägvisaren inte bara till om vilken väg han ska ta från A till B utan placerar här och där ut små prinsar eller prinsessor (de ser ut som badankor men bär krona) Vad de har i vägkartan att göra framgår inte. Kanske är det rojalistisk smygpropagande, vad vet väl en simpel cyklist? Men så vana vid fenomenet är vi, att det tycks helt naturligt med lite prinsar här och var. Kanske är det så i furstestaterna söder om Medelhavet; de har så många prinsar och prinsessor att dessa kan dyka upp snart sagt var som helst.

En del sagor berättar om ett land styrt av en mäktig och klok kung, som med hjärtat på rätta stället ser till att rättvisa skipas och folket behandlas väl. Tills någon elak släkting ärver tronen.

Inte påtalar den vuxne högläsaren för de oskyldiga barnen det orimliga i, att en så kallad upplyst despot styr land och folk efter att ha ärvt ämbetet. Upprördheten ägnas helt och hållet elakheten hos efterföljaren.

Varenda unge i dagens generation har sett Frost (2013) eller Frost II (2019) på svenska, samiska eller engelska (varvid i det sista fallet entusiastiska femtekolonnare fått sitta och läsa undertexterna högt för sina småbarn). I de filmerna är det så politiskt korrekt, att en ung flicka styr hela riket. Folket är bara nöjt med att ha en upplyst härskare. En tidigare generation ungar såg Lejonkungen (1994) och lärde sig, att kungamakten ärvdes genom börd och inte minst art. Det skulle man kunna kalla rasism i den högre skolan, eftersom en ideologi grundad på art svårligen skulle kunna kallas artism.

Då är det väl helt i sin ordning, att vi även utanför sagoböckernas värld godtar envälde, när det verkar vara ett upplyst sådant. Alltså: det är helt i sin ordning att vi säljer vapen till Saudi-Arabien, men inte att landet i fråga styckar en medborgare på en utländsk ambassad. Någon måtta får det vara.

Därför var det väl inte helt ologiskt, att vår egen kung för sexton år sedan talade gillande om sin kollega i Brunei, vilket han taskigt nog fått sota för i efterhand. I den mån en nutida svensk monark får sota för något alls. Det han sa var ju i samklang med vår berättartradition för våra små barn.

Däremot använder vi gärna uttryck som kung på en söderhavsö, skidkung, utbrytarnas konung och dylika bildlika begrepp. På samma sätt kan vi använda ordet drottning. En kvinnlig hjälte, en hjältinna, kan gott få epitetet drottning. En kung eller drottning är singular i ett givet land, men kanske kan man ändå säga, att textilarbeterskorna, som strejkade i Petrograd den 8 mars 1917, var kvinnorörelsens okrönta drottningar allihop. De satte dagordningen och startade en revolution.

För några år sedan inföll 8 mars på en torsdag, den veckodag då Kiruna filmstudio kör sin film. Med början det året har därefter hela marsserien präglats av filmer med drottningar i huvudrollen, alltså hjältinnor. Varje år är frågan: får man ihop fyra eller fem filmer med kvinnor i de ledande rollerna?

Jo, det får man, om man glömmer bort illusioner och romantik. I år börjar filmstudions marsserie med en omtumlande thriller med Greta i titelrollen. Då tänker ni förstås på allas vår Greta i dagens världspolitik, men namnet har hon inte monopol på. Det kunde vara hon som är med Hans i sagan om honom och Greta men är inte det; i filmen Greta från 2018 är det en Greta av en helt annan sort, vilket en ung studentska snart får uppdaga, sedan hon kontaktat denna äldre Greta för att i all välmening återlämna hittegods. Den till synes så rara lilla tanten spelas av franska Isabelle Huppert.

På filmstudion nu på torsdag således den första av fyra filmer med kvinnliga hjältar.

En idé i idet av Björn Forseth

MAX SCHMELING

Ring, så boxar vi

Är man kändis spelar det väl ingen roll, om man belönas av nazister, eller?

Boxning faller inte alla på läppen. Den som utövar den får ofta på läppen, och upplever man det som barn, erkänner man att det gör ont och slutar sannolikt med boxningen.

Ingemar Johanssons bravader i kampen om VM-titeln i tungvikt var det, som fick oss småpojkar att vilja bli boxare. Där satt vi 1959 med våra föräldrar mitt i natten och drack te och åt bullar till det från utlandet på svenska radiosända matchreportaget, då Ingo slog Floyd Patterson. Proffsboxning var förbjuden i Sverige, så man såg inte mycket av den varan ens på teve, som vi då ännu inte hade. Men vad jag minns var de länge återhållsamma till och med med att visa stillbilder på tevenyheterna.

Jag hörde till dem, som prövade med riktiga boxhandskar tillsammans med kamrater i kvarteret. Därvid upptäckte jag, att det gjorde ont att få på nöten. Då tappade jag lusten, men jag hann ge en mindre pojke en smocka, innan jag la av. Han såg minst lika ledsen ut som jag, vilket jag många gånger har tänkt på under livet efteråt. Han blev inte skadad, men varför var det så lätt för mig att slå en annan, när jag fick chansen?

Den saken är då och då föremål för diskussion och utredning. Det har ju visat sig, att det inte bara var elaka typer, som torterade och mördade människor under Tredje rikets tid i Tyskland. Nej, vanliga familjefäder (och dito mödrar, inte att förglömma) som gullade med sina barn och ville familjen det allra bästa, kunde på arbetstid tortera människor. Inte för att de var bestialiskt lagda, utan för att de inte ville svika gänget. Till och med äldre tyskar/österrikare kunde delta i massmord, trots att de gavs möjligheten att utan repressalier avstå. De ville inte svika gänget.

Vad vet vi om oss själva, ifall vi skulle hamna i ett överläge såsom tillhöriga den favoriserade folkgruppen i ett framtida mardrömsscenario?

Om detta har skrivits och skrivs nya avslöjande redogörelser, som kommer fram allt eftersom. Att de, som då var med, håller på att ta slut, gör inte att vittnesmålen försvinner. Samma beteende finns i andra länder på senare tid. Men andra världskriget har en förunderlig dragningskraft på oss, kanske för att de onda och de goda var så lätta att känna igen.

Fast kanske inte för yngre personer idag. När 75 års-dagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz i Polen den 27 januari i år skulle firas, bjöds inte representanter för befriarna (Röda armén) in. Ingen president Putin där, alltså, men Ukrainas Zelenskij var inbjuden och passade på att hävda, att det var ukrainare, som befriat lägret. Att det var »den första ukrainska fronten« som gjort det betydde dock bara, att förbandsbeteckningen var Röda arméns benämning på framryckningsriktningen (i Sovjet som i Tsarryssland mönstrades inte soldater in efter folkgrupp eller geografi utan blandades avsiktligt). Ett strå vassare var kanske den tyska tidningen Der Spiegel, som i ett twitterinlägg påstod, att USAs armé befriat Auschwitz. Det påstod även USAs ambassad i Danmark i en tweet. Der Spiegel bad senare om ursäkt, det gjorde visst inte ambassaden.

De, som levde och tjänade på Tredje riket, var ibland kändisar. Huruvida de då var nazister själva eller nyttiga idioter eller på något sätt försökte bevara sin heder trots allt, det är ett outslitligt ämne för litteratur, teater och film. I den ungerska filmen Mephisto beskrev 1981 István Szabó, hur en antinazistisk skådespelare, besatt av att få framgång och berömmelse, gör karriär på tiljan i Berlin på 30-talet genom att bit för bit tulla på sin självständighet, tills han utan att märka hur det gått till är stjärna helt i nazismens sold. Filmen fick Oscar som bästa utländska film. Szabó fortsatte sitt studium av hur sådant kan gå till i I örnens grepp (2001) om den hyllade dirigenten på Berlin-filharmonikerna Wilhelm Furtwangler (i Stellan Skarsgårds gestalt) under Tredje rikets tid. Hans vandel utreddes i avnazifieringsiver av en amerikansk officer, som ingenting visste om musik och fnös åt symfonisk sådan. Hur skulle en sådan person kunna avgöra, om den store dirigenten var stor för att han smörat för nazisterna eller för att han var… duktig?

Att smöra och på så sätt att göra karriär bortförklaras gärna efteråt med, att »man var tvungen«. Vissa blev förvisso tvungna att slåss för Tredje riket. I den amerikanska rullen Viljans seger (1989) hamnar en gammal grekisk olympier i Auschwitz och »återupptäcks« av tyskarna som den berömde judiske boxaren Salamo Arouch. Så länge som han då ställer upp som boxare i match efter match inför fångvaktarna får han leva. Där kan man väl försvara sig med, att »man var tvungen«.

Filmen i fråga spelades förresten in i själva Auschwitzlägret och bar sin titel säkert inte utan orsak. Tredje rikets stolthet bland regissörer, Leni Riefenstahl, hade ju blivit världsberömd för sin skickligt gjorda »Viljans triumf«. Eller »seger«.

Nu på torsdag visar filmstudion ett av dessa moraliska dilemman. Tyske Max Schmeling var europamästare i lätt tungvikt 1927 – 1929 och i tungvikt 1939 – 1942, självfallet en oerhört populär person i den tidens Tyskland, först Weimarrepublikens, sedan Tredje rikets. Därvid blev det världsmästerskapsmatcher mellan honom och amerikanske Joe Louis 1936 och 1938. Detta vållade naziledarna vissa bekymmer, emedan amerikanen var ättling till slavar. Hur nationalhjälten Schmeling hanterade detta och sin karriär (som inte hindrade honom från att skickas till fronten), framställs i den 2010 producerade tyska film, som bär hans namn.

En idé i idet av Björn Forseth

HIGH LIFE

Klackarna i taket

eller

Tyngdlösa tungviktare

Det är något visst med relationen mellan far och dotter. Far och son är en annan, i väldigt maskulina kulturer ofta helt avgörande relation. Macho kallas den ibland, mulligt mansgrisig ibland.

Far och dotterförhållandet utstrålar föräldrastolthet och barnakärlek samt en märklig dragning till fadern från flickebarnets sida – en som kanske strålar lika starkt från gossebarn. Men i det senare fallet bromsas barnets kärlek till fadern om den inte är sådan som machokulturen förväntar sig. – Eller vad vet en ungkarl.

Kärleken mellan föräldrar och barn är inte given i naturen, kan man tro när man läser Margaret Meads omtumlande avhandling om könsförhållanden på Nya Guinea, Kvinnligt, manligt, mänskligt (1935, på svenska – med bättre titel – 1948). I alla fall inte som den kärlek vi på vårt håll är vana vid idag. Då ska man dock tänka på, att det inte var så många generationer sedan, som »barn inte skulle synas« här hos oss.

Mead studerade tre folk på Nya Guinea, en ö med mängder av folkslag, ibland så isolerade att de inte kände till omvärlden alls.

Den outtröttlige naturvetaren David Attenborough avslutade på sjuttiotalet sin banbrytande trettonavsnittsserie om evolutionen, Liv på jorden, med ett sista avsnitt om ett djur, som i de tolv första avsnitten förbigåtts: människan. För att få veta, om vanliga ansiktsuttryck och mänskliga reaktioner var medfödda eller inlärda genom samspel med andra människor, skulle Attenborough behöva finna människor, som inte hade träffat »sådana som oss«. Och han fann dem: på Nya Guinea.

Dessa människors boningar hade händelsevis setts från luften av ett passerande sportflygplan. När antropologerna sökte upp folkgruppen filmades de oerhört nyfikna och försiktiga invånarna. De räknade inte bara på fingrarna som vi gör utan gick vidare med handleder, armbågar och axlar. Men de skrattade till, där vi skulle ha skrattat till och gav gensvar i gester och minspel som vi skulle ha gjort…

Attenborough och hans antropologer fick denna engångschans att lära känna människan, tack vare att de inte bemötte det okända med att skjuta på det, vilket annars har varit det sätt den vite mannen normalt betett sig på.

Som en författare som engelske H G Wells upprepat beskrev och som årets Snöfestivalbesökare kunde se i en av de tre filmer, som visades gratis genom filmstudions försorg: Först på månen (1964) efter Wells roman. Skjuta först och fråga sedan, alltså, vårt eviga öde.

De tre folk som Mead studerade på Nya Guinea var fullständigt olika till sitt sätt, och det var det hon ville visa (därmed inte sagt att något av dessa tre skulle föreställa det typiska för Nya Guinea): hos två av dem följde både kvinnor och män samma sätt att vara, på ett sätt som vi i Europa kallar könsroll. I ett av dem var alla idel feminina typer, om man ska renodla enligt europeisk fördom. I ett annat var det kvinnorna som bestämde. Där var det männen, som fåfängt pyntade sig och speglade sig för att göra sig sedda. Det tredje folket var utpräglat maskulint enligt samma fördom som innan. Hos dem var kärleken generationer emellan uppdelad på ett komplicerat sätt. Man älskade farbror men inte far, bara som ett exempel bland många (eller var det farfars bror? – jag minns inte riktigt). Mammor smorde in brösten med illasmakande fett, när de tyckte att ungarna hade ammat nog. Ett annat exempel.

För en gammal boomare som undertecknad (en som fått sin glans från silverskeden en växt upp med), så är det att se dagens barnkära unga vuxna en lisa för själen.

Men är sådana känslor lika kulturellt betingade som de guineanska kannibalättlingarnas familjeförhållanden? Kommer bandet mellan fader och dotter att vara likadant i framtiden, när jorden kanske blivit otjänlig för människor? Då människan därför blivit långseglare i rymden?

Det senare är en känd fantasi, månne allra bäst framställd i Harry Martinsons diktverk Aniara (väl överfört till filmduken av Pella Kågerman och Hugo Lilja 2018). Så kan science fiction se ut, då den kan ge oss nu levande en och annan tankeställare.

Möjligen är det det, som den franska filmregissören Claire Denis vill med sin färska science fictionrulle High life från samma år som Aniara. High life är »livet på toppen«, »extravagans« eller något däråt, fast toppen just inte är något man kan finna i rymden mer än bildlikt.

Historien är likt Aniara ett rymdskepp på drift. I det här fallet inte en jättelik folkförflyttning från en förstörd jord till Mars – utan ett experiment med människor, som möjliggjorts genom att en mängd busar fått den här överdådiga resan gratis mot att de ställt upp som försökskaniner åt en läkare, som bär drag av typen Josef Mengele (ni vet den där nazistiske fängelseläkaren som gjorde makabra och bestialiska människoförsök på koncentrationslägerfångar). Läkaren i det här fallet spelas av Juliette Binoche, vars koncentrationsläger alltså är en sluten rymdfarkost.

Ombord frodas samtidigt ett förhållande mellan en liten flicka och hennes far. Faderskärlek och barnatro mitt i en så destruktiv miljö? – Ja, så kan science fiction leka med ens känslor och omvärldsuppfattning.

Det görs på torsdag den 20 februari 2020 i filmstudions visning av High life.

En idé i idet av Björn Forseth