LES MISÉRABLES
»De miserabla« för femtioelfte gången
Inga skogsbränder i år – peppar, peppar, ta i trä!
Årets sommar är snart slut. Den blev (och är) tidvis lika het som sommaren 2018, som inte kunde få oss på alerten. I stället tappade vi handlingskraft och fick ingenting gjort. Ingenting? I pandemins år har folk i alla fall byggt verandor och uthus som aldrig förr. Utrustningsaffärerna har varit fulla av folk, när vi egentligen borde ha hållit oss hemma med en god bok.
I södra Sverige kan man hålla på att såga och snickra en god bok; där kan man komma undan med det uttrycket, precis som man kan komma undan en ilsken påringning på kvällen, då man sitter och halsar en öl på krogen Kontoret nära Karlaplan i Stockholm med repliken: – Vadå? Jag sitter på Kontoret!
I resten av Sverige läser man en god bok. Men märkligt nog är det mest kvinnor, som gör det. Det roar mig att se, att medan trädgårdsodling tycks vara ett kvinnligt gebit, så förändras detta när en maskin med sits kommer in i bilden. Det är så gott som alltid en karl, som kör de nya gräsklipparna eller andra trädgårdsmaskinerna. Om kvinnorna under tiden läser – vem lagar då maten?
Så sett är det bra att vara ungkarl. Då får man både ansa trädgården, spika fast trasiga brädor och steka något.
Eller sitta vid datorn och reta sig som en annan språkpolis. Det räliga för dagen är, att alla dagstidningar samtidigt har bytt namn på ett helt land, Vitryssland. Det har förvisso skett förut, men det har inte nödvändigtvis haft med förståelse och lätt stavning att göra. Förr skrev all press Söul om huvudstaden i Sydkorea, nu skriver de Seoul. Det får vara hur krångligt det vill, bara det är på engelska.
Riksdrakar som Dagens Nyheter tar till sig vitryska skribenter eller influerare som om de vore valda representanter för ett helt folk och låter dem skriva »Ajöss, Lukasjenko!« och »Denne galne diktator« … »har nu till sist fått oss alla att inse att han bara förmår styra staten genom att hålla de egna medborgarna i ständig skräck« (DN 19/8). Kanske det, särskilt som detta illustreras av enorma, säger ENORMA demonstrationer utan polis närvarande. –Var är de? frågar jag mig. –På stationerna och slickar sina sår för att kunna slå till ännu hårdare senare? Stora demonstrationer har inte varit någon garanti mot stridsvagnar förut.
Aleksandr Lukasjenko kan fortfarande hävda att han fått 80,23 procent av rösterna i ett val, där Svetlana Tichanovskaja fått 9,9 procent – mycket, bara det. Enligt Radiosporten på P1 har flera lag påstått, att valet varit riggat, och det kan det ha varit, men när nio OSSE-länder erkänner valet, blir det svårt att bevisa, fastän den vitryska regeringen tycks beredd att ifrågasätta detta. »Ryssland har alltid varit, och kommer också att vara vår närmaste allierade, oavsett vem som styr i Vitryssland eller i Ryssland!« förklarar presidenten (som också kallas diktatorn) efteråt (Ryska posten 10/8). Han talar också om ett påstått hot från Nato. Massmedierna undersöker inte, om de folkliga demonstationerna utnyttjas av dessa krafter, men vissa källor påstår, att Polen, Litauen och Ukraina (alla med nära band till Vitryssland) redan elva dagar före valet bildade förbundet Lublin-triangeln efter förebild från ett statsbildande förbund 1569 (tysk-engelsk-finska Wikipedia). Vad ska man tro? – Under tiden agerar vår utrikesminister som om hon utan vidare visste vad som var rätt – och det har vi ju sett, att för henne är alltid Natos uppfattning rätt.
Av den oskuldsfulla anledningen att allt nu ska skrivas engelskt hade någon i all välmening annonserat om tågresor i Europa från Copenhagen C. Då har de verkligen varit insnöade. Av gammalt tillbaka har hela den europeiska järnvägsunionen stavat tidtabellernas ortnamn enligt lokal sedvänja, och det gällde både under den gamla regimen och än idag. Man for från Malmö C i direkttåg till Bucuresti Nord Gr. A, när man skulle till Bukarest i România (Rumänien). Med dagens dåliga förbindelser utgår man i stället från København H, alls icke Copenhagen C. Det är för all del samma sak, men Köpenhamn stavas på danska och centralstationen med H (Hovedbangården). Och skulle man till Moskva skrev man det så och inte på engelska. Kanske hamnade man då på stationen Moskva Belorusskaja, vilket ingalunda är engelsk stavning. Men där har vi ordet igen: Belorusskaja, Vitryska stationen.
Första delen av ordet betyder i slaviska språk såsom ryska och vitryska något vitt eller fritt. Den andra delen har samma ursprung som första delen i Rossija, Ryssland. Bägge länderna härleder sina namn till samma forntida rusiska rike.
Risken att man säger fel är det som oroar trendnissarna. Man får absolut inte lov att säga ryss/Ruße/russien/russian, när man talar om en invånare i Vitryssland, ty ryssar är de absolut inte. Men just det har man hela tiden riskerat att göra på engelska, franska och tyska för att ta några stora språk. Och det vare sig de sagt Vitryssland eller Belarus blir ändelsen densamma som för en från Ryssland. Vad är då vunnet? Kanske vi borde byta namn på bägge länderna och säga Vitrus och Rusland i stället?
Är Kiruna filmstudio nu lika trendmedveten som våra politiker och stora drakar? Tja – bland höstens filmer är det väl bara en som byter namn eller upprepar sig: Les misérables (2019). Ursprungligen en bok av Victor Hugo med just det namnet, på svenska Samhällets olycksbarn, utgiven 1862.
Bilden till denna krönika är tagen från första utgåvans omslag, återanvänt i år av Sjösala förlag med den svenska titeln.
Den franska titeln kom emellertid att bli den, som folk kände till:
Inte ens på engelska kan man undgå franskan i det här fallet. Och man kan väl kalla den en succé långt efter Hugos bortgång: filmad 1912 (stum fransk film med originaltiteln Les misérables), 1934 filmad franskt med svensk titel i Sverige, italiensk film med svensk titel 1948, amerikansk film med svensk titel i Sverige men fransk i USA 1952, fransk film med svensk titel i Sverige och original i Frankrike 1958, fransk TV-serie 2000 på franska med svensk titel på SVT (men hälften så lång på engelska på DVD), danskinstruerad engelsk version med fransk titel 1998, engelsk musikal med fransk titel 2012, brittisk TV-serie 2018 och så nu denna, Les misérables från 2019.
Den visas alltså i höst och har föga med Hugos bok att göra utan handlar om poliser i dagens Paris och de samhälleliga olycksbarn de kämpar emot. Eller med.
Victor Hugo är ändå på tapeten en gång till, för att tala om upprepningar: En officer och spion (2019) av Roman Polanski efter Victor Hugos försvarstal för den för att han var jude till Djävulsön förvisade kaptenen Alfred Dreyfus – med originaltiteln efter Hugos öppna brev: J’accuse (Jag anklagar).
Det kanske finns anledning att se fram emot filmstudions serier; femtio personers publik blir det ändå aldrig.
En idé i idet av Björn Forseth