PÅ CHESIL BEACH
På en strand
Lämna ingen sten ovänd, om du ska skriva om en strand – men framför allt: ta ingen sten med dig!
Blir man fumligare med åren? Antagligen. Men lika säkert är, att man helst inte vill erkänna det för sig själv. Undertecknad tappar konformade glas i vasken vid disk, verktyg flyger ur handen när de som bäst behövs och att hälla upp en kopp kaffe lämnar alltid en droppe på bordet eller fatet efter sig.
Men så såg jag en ung man i bastun öppna en shampoflaska, så att korken flög all världens väg. Det var hoppfullt.
Värre är det väl att slå sig hela tiden. Hur kan en människa släppa ned en soppåse i sin nya soptunna på landet och gå därifrån med en sårskada på näsroten, som om det varit slagsmål? (Tja, jag vann i alla fall över tunnan.)
Och hur kan man stänga frysdörren utan att först dra åt sig huvudet, så att man nästan lemlästar sitt öra? – Att man nattetid går och kissar utan att tända och då går rakt in i kanten på den toalettdörr man just öppnat, det kan väl bortförklaras med, att man varit sömndrucken. Men i vanliga fall, utan att man varit drucken alls?
Det här var väntat. På ett polskt ångtåg i min gröna ungdom satt vi ett gäng unga och barn i en kupé av den sort, där det finns sex sittplatser. En äldre polack tog miste och kom in i vår kupé, förstod emellertid av språkförbistringen att han tagit fel och tänkte då vända om. Men det kändes väl aningen oartigt, så han ville säga några ord på åtminstone tyska först och lutade sig därvid ledigt mot det lilla fönsterbordet.
Små fönsterbord på den tidens polska tåg kunde fällas ned medelst en hake på undersidan. Det var just vad den nu gjorde. Mannen halkade till och försökte sätta ihop bordet igen, med blandat resultat. Nu fann han det bäst att avlägsna sig, gick ut i korridoren och vinkade därifrån med ett generat leende åt oss, samtidigt som han stängde skjutdörren. Men drar man i den ena dörrhalvan på en sådan skjutdörr, följer den andra med. Mannen stängde alltså skjutdörren över sin egen vinkande arm.
Detta är vad jag gått och väntat på för egen del. Det – och värre ändå – hände mig på ett norskt tåg nyåret 2017, pinsamt beskrivet i krönikan »Pett’son i Amerikat eller Mr Bean i Norge« i januari 2018. Sådant ser man annars mest på bio. Mister Bean, exempelvis, eller Peter Sellers i Oh, vilket party! (1968). Verkligheten är bäst på bio, det är min absoluta övertygelse!
Apropå bio, så är det på torsdag säsongsavslutning för Kiruna filmstudio på Folkets hus efter 23 filmer (plus några för Snöfestivalen). Den avslutande filmen, denna vecka alltså, har lite grand med fumlighet att göra. Vi har väl alla i vår ungdom fumlat med kläder eller kroppsdelar på någon av det andra könet av rädsla för att göra »fel«. Som om det funnes något fel. Det är bland annat av det skälet, som man skriver skönlitteratur och filmar den. Vi ser andra fumla, för att de är sexuellt ovana och/eller hämmade av religiösa vanor eller moralkakor, och så upptäcker vi, att vi inte har varit ensamma. Det kan vara förlösande. Eller så har vi tänkt, att det är skönt att man inte är kvar i den åldern. Medelåldern får liksom ett förskönande skimmer.
Ändå är det alltid rörande med det där första. Och inte var det så länge sedan vi i vår del av världen var fångna i seder och bruk, som dagens unga inte ens har hört talas om. Tänk bara, hur föräldrarna talade om »hemgift« och om vem som skulle betala vad… Det blev bara ett ord för vår generation. Och antagligen en ekonomisk lättnad för generationen som nämnt ordet.
Avslutningsfilmen är filmatiserad roman efter en engelsk författare, Ian McEwan. Ett par nygifta ungdomar ska 1962 ha sin bröllopsnatt. Men hur gör man?
Ska det föreställa ungdomar är det bra om skådespelarna är unga. Billy Howle spelar grabben och är född 1989. Det är ju 31 år, hm… Saoirse Ronan spelar tjejen, hon är född 1994, det blir 26 i alla fall. Hon har förresten tidigt varit på tiljan eller i alla fall bioduken. Filmstudion har visat henne i Brooklyn (2015) och Lady Bird (2017), och visst har hon verkat som en flicksnärta.
Författaren har skrivit manus till denna På Chesil beach (2017), och titeln antyder stället för bröllopet: en av dessa engelska stränder med strandhotell man alltid ser på film. Till skillnad från många franska stränder, som givit upphov till uttrycket »riviera«, är det inte alltid de engelska består av triljoner och åter triljoner av sandkorn. Engelska stränder består ofta av små stenar enligt min erfarenhet. De har väl sin charm, de också. Ian McEwan tog några med sig och la på skrivbordet, när han skulle skriva romanen. Kanske för inspirationens skull eller för att plocka upp dem med tårna från golvet – vad vet jag om hans krämpor eller böjelser?
Men han nämnde dessa små stenar i ett teveprogram. Det skulle han inte ha gjort. Efter angrepp från miljövänner och hot om vite från aktuell tingsrätt, la han dem tillbaka.
I vittnens åsyn? – Ett tänkvärt dilemma för våra kommande litterära giganter.
Trevlig sommar! säger undertecknad och återkommer till filmvisningarna i september.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
»På en strand« avviker medvetet från På stranden, som var en brittisk-australisk roman av Nevil Shute med förfärande (realistiskt) innehåll 1958. Filmad året därefter.
DS