FIRST REFORMED
En fältpräst i sta’n
Medan Stockholm ligger öde går film på bio i Kiruna
Vi kan skatta oss lyckliga, vi som bor här i Kiruna. Det behövs ingen biltur för att komma ut på skidtur, var vi än bor i sta’n. Ej heller behövs någon tur för att komma ut på skidtur. Med snö i slutet av maj kan varje isolerad person komma långt i majsolens sken, också nattetid.
Stackars storstadsbor! I strid med alla rekommendationer gjorde undertecknad en tiodagars utbrytning från Kiruna, en nödvändig åtgärd för en situation jag försatt mig i innan någon visste vad som skulle ske.
Det var märkligt att se en så tom kunglig huvudstad, och båtbiljetter skulle man vid landgång inte längre lämna till gasten utan slänga i en korg.
Allt har gått bra, men egendomligt nog verkar folk förutsätta, att jag flugit. Flugit! När SAS hotar dra in nödturen, för att alltför få går ombord?
Det kanske vore tid för dem, som utan att vara i riskgrupperna tänker sig att resa inom landet att prova det som går på räls. Man får visserligen ingen sovkupé från Kiruna längre, vad som än sägs i tidtabellen. Det beror på att den norska gränsen är stängd, så att tågen inte kan komma fram till den ändpunkt, där kupéer ska städas, sängar bäddas, toaletter tömmas och vattencisterner fyllas på. Man får alltså vänta till Boden för att få krypa ned under ett skönt bolster.
Men visst hade det varit skönt att få veta, om man haft covid 19 i kroppen, när man nu ändå ska ut och åka. Strax innan de stora larmen gick var jag i Göteborg och blev så dödssjuk, som man har hört om coronapatienters öde. Men detta var ju innan. Det visade sig vara simpel matförgiftning, och det är grisigt nog, fast smittar inte. Alltså hade jag inte fått covid 19 utan något slags stafylokockus 20. Man får vara glad för det lilla.
Den som vill veta mer än att det inte hjälper att knapra malariamedicin, kan med fördel titta in på det schweiziska forskningsinstitutet SPRs hemsida, Fakta om Covid-19 (svenska). Skulle sidan inte komma upp på svenska, så är er dator inte inställd på att vara svensk. Då är det bara att klicka på bokstäverna SE. I dagsläget är senaste uppdateringen från den 14 maj (det är olika på olika språk).
Nog om sådana futtiliteter! Sveriges Television hade nyligen ett reportage om en avvikande Folkets hus-biograf någonstans i Sverige. Det avvikande var, att de trotsade motgången att inte tilldelas nya premiärer, så länge som stor publik ändå skulle förbjudas. De gjorde det genom att ha en temaserie med ett mystiskt engelskt namn. Nu var det inte det underliga med att locka publik på utrikiska som var innehållet utan det faktum, att de över huvud taget visade bio.
Men det har ju Kiruna filmstudio gjort på Folkets hus varje vecka sedan stängningen började! Var är mediebevakningen på det? kan man undra.
Den här veckan till exempel råkar filmdagen torsdag vara en helgdag. Normalt skulle det hejda filmstudion, men inte nu. På skärtorsdagen visades ju Maria Magdalena (2017). Inte kom några femtio personer, men en liten tapper skara var där och såg filmen på stor duk, medan andra satt hemma och tittade på strömmad video på små skärmar.
Valborgsmässoafton blev utan brasa och det var ändå snöstorm. Även då kom några och såg My fair lady (1963) på en helaftonsföreställning med kaffepaus.
Nu är det helgdag igen, Kristi himmelsfärds dag. Det hörs på namnet, vad de som har tron då ihågkommer. I respekt för det gör filmstudion som den brukar: väljer en film med religiöst innehåll. Denna gång amerikansk.
Den engelska titeln First reformed (2017) sätter, som så ofta när filmbolaget inte översätter den, myror i huvudet på gemene åskådare. Betyder det »först förändrad« eller vad? Vad skulle det i så fall innebära?
För att få reda på det kan man skärskåda filmens bakgrund och innehåll. Till att börja med är det samma person som skrivit manus och som regisserat, Paul Schrader. En sådan kombination bäddar ofta för allvarligt syftande innehåll.
Och innehållet är tillvaron för en kyrkoherde (spelad av Ethan Hawke) för en mindre församling i den större staden New York. Det kan ju vara lugnt och fint. Kyrkoherden har emellertid varit fältpräst, det vill säga präst i väpnade styrkors uniform (ej att förväxlas med Frälsningsarmén). Förr i världen sa alla arméers själasörjare, att Gud var med dem. Om man tror på samma religion, så måste ju detta vara en intellektuell omöjlighet och då skäl för själanöd. Vad prästen i fråga här har varit med om vet vi i förstone inte, men något är det – och det är väl inte oväntat, när han tjänstgjort i den krigsmakt, som mer än någon annan för krig världen runt.
Och hans förflutna kommer i kapp honom. Han hamnar inför för präster svåra beslut. Däri ligger spänningsmomentet.
Vad har då drivit Paul Schrader? – Låt oss tänka tillbaka på den kristna kyrkan. Eller de kristna kyrkorna, ty viss uppdelning råder. Med Martin Luther gjorde man uppror mot den heliga allmänna kyrkan, den »sanna katolska«. Hos oss kallas vi protestanter, hos andra lutheraner. Men även Jean Calvin stred som Luther mot katolsk överhöghet. Den så kallade bartolomeinatten (en massaker på hugenotter) ägde rum på 1500-talet, och då flöt så mycket blod, att en film om detta med sitt blotta namn måste bli barnförbjuden. Filmstudion visade 2014 en sådan film (Henrik av Navarra 2010), vari en konstlad romans utspelade sig mitt i eländet; för husfridens skull förmäldes nämligen kalvinistiske Henrik IV med katolska Margareta av Valois. Det gick inget vidare, men låt oss ändå gå vidare: kalvinisterna kallas numera ofta reformerta och har haft en betydelsefull roll i utformningen av våra moderna kapitalistiska samhällen, kanske främst USAs.
Så långt en bakgrund. Kalvinisten Paul Schrader inspirerades av flera andra regissörers verk, till innehållet av Robert Bressons Prästmans dagbok (1951), Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963) och av Andrej Tarkovskij samt av sin egen kalvinistiska bakgrund.
Till bildformatet inspirerades han av Pawel Pawlikowski som med Ida (också en religiös film, 2013) hade spelat in en modern film i ett äldre format, 1,37 brett mot 1 i höjd – det vill säga just det som vi hade på den gamla tjocktevens tid. Det var förvisso normalbild för filmer under många, många årtionden, men sedan början av sjuttiotalet är det vidfilm som är det normala (och numera på platteveapparater också). Undertecknad ser dock ingen konstruktiv anledning till att inte använda det gamla formatet, och det gör uppenbarligen inte Schrader heller, eftersom »First reformed« är inspelad i det.
Nu kan vi äntligen sluta oss till, vad filmens titel, »First reformed«, kan stå för på svenska: »I första hand reformert«, kanske. Låter alltså som att det handlar om en mycket bestämd präst.
Envar kan på torsdag dra sin egen slutsats om detta, Folkets hus klockan 19 på Kristi himmelsfärdsdag.
En idé i idet av Björn Forseth