DET REGNAR ALLTID I PROVENCE
Regn och ruskprickar
Värst vad politiker och företagare skryter om hemtrakten!
Övermaga. Det är ordet för dagen i denna krönika. Det är övermaga att i ett, i ett, i ett kalla pizzerior för Arktika, turistanläggningar för Arktis och evenemang för arktiska, när allt detta äger rum i Kiruna, där det växer tall och björk så det räcker och blir över.
I Arktis växer det inte träd. Den enda inhemska institution, som inser detta, tycks vara Försvaret. När svensk militär talar om vilka förmågor vi behöver i områden som vårt, så talar de om »subarktisk« förmåga, kompetens i bältet strax under Arktis.
I samma anda är allting i Sverige bäst, störst eller åtminstone nordligast. Det brukar kallas en svensk sjuka, men jag är inte så säker på, att de är bättre i andra länder och kulturer än vi är. Så om inte något är arktiskt, så måste det väl ändå vara nordligast? I Norrländskan stod det den sjätte maj (med flera artiklar andra dagar) om ett stort projekt:
»Projektet har kallats ”världens nordligaste moské”. Nu ansöker stiftelsen Norrbottens islamiska center (NIC) återigen om förlängd markanvisning hos Luleå kommun.«
Luleå långt söder om Kiruna skulle alltså bygga världens nordligaste moské. – Är det något att yvas över? Tja, om det är det, så ska väl i alla fall någon gudomlig rättvisa råda i det som påstås.
Slår man på nätet, finner man påståenden om världens nordligaste moské inte bara på Hertsön utan på Ålidhem i Umeå, i Tromsø, i Inuvik i Kanada och på Norrmalm i Kiruna, hävdar i alla fall Hufvudstadsbladet den 20 april i fjol. Men enligt Guinness rekordbok ligger världens nordligaste moské i ryska Norilsk, betydligt nordligare än till och med Kiruna. Blå och kantig är den, det senare för klimatets skull (nedkylt tegel håller sig visst i skinnet bättre än i runda konstruktioner).
Och är man inte arktisk eller nordligare än andra, så kanske man är tuffare ändå. »Folket i det här landet är krigare«, har en president som är ett slags muntergök fast han kallas Trump sagt enligt NSD 2020-05-07. Det kanske de är, och det är inte så säkert att det är bra. Hade de inte haft det i blodet (med andra ord i folkupplysningen), så kanske de inte legat i krig ideligen. Landet hade kanske varit fredligare och mer uppskattat av Amerikas urinvånare, som av flera amerikanska filmer att döma hänger stjärnbaneret upp och ner på hemmets flaggstång. Det där ser jag direkt i en film, men det verkar inte som att åskådare i allmänhet uppmärksammar det, eftersom det är något som liksom bara skymtar i bakgrunden.
Men ser man det, så anar man förstås, att de där indianerna inte hyser överdriven respekt för fanan i fråga. Av vissa skäl.
Detta må någon läsare ondgöra sig över: indianerna var ju så grymma och alls inte så fredliga gentemot sina grannfolk, andra indianstammar. – Så var det ibland, men vad hade européerna med det att göra? Här i vårt hemland var inte förfäderna Guds bästa barn alltid, de heller. Olika folkslag har olika seder och bruk, helt enkelt. Så som folken i Europa tvingats slipa av sina kanter för att stå ut med varandra, så kunde indianfolken och invandrarna också ha klarat ut sina mellanhavanden. Men det vet vi ju, att de inte lyckades med det, när det vita folket i det där landet var krigare, som skulle ha mer och mer. Idag, i modern tid, dyker ibland något gammalt avtal mellan Förenta staternas lokala företrädare och företrädare för en viss trakts urinvånare upp. Förr sket herrefolket i de avtal de undertecknat, när det passade, men om en sådan urkund lämnas in till en domstol på tjugohundratalet, så kan dagens jurister faktiskt påverkas av vad där står i stället för att utan vidare köra över indianerna eller inuiterna.
Undertecknad har ombetts kommentera domen i Girjasmålet, som jag enbart varit åskådare till. Då har jag sagt, att för första gången har sådana där gamla urkunder överbevisat en domstol, HD rentav. Det är något nytt och det är hoppingivande. De hetlevrade personer som efter denna dom hatar samer ännu mer än de redan gjorde innan, de tycks tro att samerna i rättegången vunnit genom att ha charmat Högsta domstolens ledamöter. Kanske till och med gått sängvägen. Men gamla dokument har gällt som bevismaterial; det är märkvärdigare än charmtroll.
För att återgå till det övermaga, så är man väl ofta sådan när man pratar väder. Londondimman har man ju hört om. Det är alltid dåligt väder där. I gamla filmer om Östeuropa var det alltid mulet och grått, solen sken inte förrän Sovjetunionen hade upplösts.
Så vad ska man tro om det trolsk klingande franska landskapet Provence, när en film heter Det regnar alltid i Provence? Visserligen är det en komedi, men ändå. Denna film från 2008 provocerar med sin titel, men det ska väl en bra titel göra?
Efter förra veckans i dubbel mening iskalla film med Stellan, kan det väl kännas skönt att på torsdag se en komedi från ett landskap man hört namnet på utan att egentligen veta något om. Regnar det verkligen så mycket där?
En idé i idet av Björn Forseth