Well, sa Welles om Wells

EN ISKALL JÄVEL

Well, sa Welles om Wells

När katten är borta dansar råttorna på bordet, tyckte Skansenexpert om att städer nu »hemsöks« av vilda djur.

 

I Kiruna har vi alltid haft lite coronastillhet. De vanligaste vilda djuren på våra gator och parker är förstås hararna, som så här års far omkring som ulltussar efter varandra. Men lekatter eller hermeliner har undertecknad flera gånger sett på gator och skolgårdar, och i en trädgård här i närheten stod en ren och mumsade på något en gång. Det var inte en av Jillkers tama renar på träningsrunda, men så vilda är förstås inga renar. Inte som vildsvinen som roar sig i centrala Berlin eller känguruer i Sidney.

Eller som lodjuret, som fräste åt ungarna på Gruvvägen, som bara ville krypa in i sin fina grotta, som de hade grävt dagen innan.

Andra följder än att råttorna dansar på bordet, när vi mänskor är borta från gatorna: »Utsläppsminskningarna till följd av coronakrisen har räddat över 11 000 liv bara under april«, skriver enligt SvD på valborgsmässoafton Helsingforsbaserade Centret för forskning för energi och ren luft (Crea) i en rapport, »det har gett samma effekt som om alla i Europa slutade röka under en månad.« Tror jag det. Bilismen har ju nästan stått stilla, vilket enligt SVT gjort New Delhis luft och Donaus vatten kristallklart. I Kairo kunde man nu som förr se pyramiderna från sta’n.

Det är så att man börjar glömma, hur saker och ting var. Då kan man förstås fräscha upp sitt minne med att lyssna på radiofynd i serien Radiofynd på P1. Nyligen spelade de upp ett program från 1950, då skådespelaren Orson Welles gästade Lennart Hyland med publik. Ingen av dem var någon »vem som helst«, om man gör en tillbakablick. Hyland var en av de stora inom Sveriges Radio TV. Inför honom i direktsändning klädde skådespelaren Per Oscarsson en gång av sig, sedan han som hemlig gäst i studion kommit in iförd rustning. Först demaskerades han, men det räckte inte för honom. Han fortsatte från plåtskruden till kallingarna, alltmedan han slog ett slag för öppen sexualkunskap vidlyftigt beskrivet med »vackra, runda ord« såsom »när pappas grynkorv läggs i mammas gryta«.

Samme Hyland hade alltså tidigare haft Welles som gäst, då den senare tydligen spelade Othello i Stockholm. Orson Welles hade från att vara Hollywoods gossen Ruda blivit en av USAs stora inom filmindustrin med En sensation, som hade en sensationell avslutningsbild (vilken recensenter numera ohämmat avslöjar för dem som inte sett filmen). Filmen är förresten nog mer känd under sin originaltitel Citizen Kane (1941), vilket otvunget gav dokumentärfilmen om Svenska filminstitutets förre demonchef Harry Schein titeln Citizen Schein (2017 – visad i Kiruna på filmstudion).

Orson Welles med sin ofantliga filmkarriär gjorde många filmer på italienska i Italien, till exempel David och Goliath (1960 – en film som finns att få tag i för Kiruna filmstudio om den någon gång skulle vilja visa denna lättviktiga version av detta bibliska lilla stycke). Det var också Welles som spelade den svenske ambassadören Raoul Nordling i Paris i den fransk-amerikanska filmen Brinner Paris? (1966), då denne i andra världskrigets slutskede spelade en avgörande roll för att förmå den tyske kommendanten, general Dietrich von Choltitz, att trotsa Hitlers order att lägga Paris i ruiner (i filmstudion visades häromåret en fransk-tysk film om just detta, Mannen som räddade Paris, 2014, parallellt med att exakt samma pjäs gick på scen i Stockholm – som Diplomati – med Tomas Bolme i ambassadörsrollen och Allan Svensson som generalen).

Men innan allt detta hade Welles gjort ett radioprogram, som liksom det mesta dåförtiden gick direktsänt, efter H G Wells roman Världarnas krig, varvid Welles (Orson, alltså) gjort det så realistiskt som möjligt, så att »fem tusen personer drog till skogs, för att de tog angreppet på allvar«. Så berättar Welles för Hyland och publiken i radiofyndet.

De pratar där också om den mer aktuella filmen Den tredje mannen (1949) med dess mycket medryckande melodislinga, som folk gick och visslade på.

Alltnog, i detta radiofynd hälsas gästen på engelska och publiken förutsätts hänga med till hundra procent, ty Hyland talar oavbrutet med Welles på engelska i två minuter och tjugo sekunder, som Hyland sammanfattar på svenska på tjugosex sekunder. Detta skedde alltså 1950, då Sverige ingalunda ännu var hjärntvättat i detta språk och tyska nog hade varit det mest använda utländska språket åren innan. Publiken får därför anses handplockad.

Men om det bara var så enkelt! Programledaren tjatar på den store film- och teatermannen, att han ska sjunga filmmelodin »Den tredje mannen«, trots att Welles upprepade gånger undanber sig, för att han inte kan sjunga. I sin så kallade sammanfattning på svenska efteråt glider Hyland förbi det mesta av det väsentliga i innehållet bland annat med att Orson Welles talat om hur vackert Sverige och alla kvinnor var – vilket gästen över huvud taget inte talat om.

Radiofyndet kan således ses som ett radiofynd genom sin tidiga version av förnedringsteve, som vi skulle ha sagt idag. Men inte var det något fynd, att inslaget till stor del gick på engelska. Så beter sig nämligen Sveriges Radio i ännu högre grad idag med detta enda språk, som behandlas som vore det inhemskt.

Lustigt nog talas det mer svenska än norska i den norska film, som nu ska behandlas (för att gå över till något annat). I januari visade Kiruna filmstudio en norsk film av Hans Petter Moland, Ut och stjäla hästar (2019), en fridfull sak med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Samma par gjorde 2014 en rå historia om en man som tar lagen i egna händer, ett slags norsk Death wish (1974). Men samtidigt i lite Quentin Tarantino-stil, det vill säga med fullkomligt alldagliga kommentarer i helt förvridna situationer, så att man ibland undrar, om detta ska föreställa något slags komedi?

Av någon outgrundlig anledning gick denna starka historia, En iskall jävel, aldrig upp på bio i Sverige. Det gjorde däremot det hollywoodska plagiatet Cold pursuit (2019), som regisserats av … Hans Petter Moland!

»En iskall jävel« nu på torsdag i filmstudions regi!

En idé i idet av Björn Forseth