MY FAIR LADY
Min sköna dam
Detta fick inte bli löpsedelsrubrik: »Stjärnans sånger dubbade i nya musikalsuccén!«
Härom dagen visade en undersökning, att coronapandemin dominerat alla nyhetsinslag på bekostnad av rapporter om skottlossning busar emellan, skolproblem och annat. Men vad gör till exempel banditerna nu? Håller de avståndet, när de är ute? Priset på knark har förstås gått upp, när det nu blivit lite mer svårdistribuerat, men ser de till att missbrukarna håller avståndet, när de ändå är på plats?
Och hur ska det gå för de storvulna planerna på Sydsveriges höghastighetsjärnvägar för trehundra miljarder, när det nu visar sig, att man kan ha möten på distans? Idag ska undertecknad själv delta i sitt tredje zoommöte med alla i bild, när vi pratar med varann. Där tycks ju ett av argumenten för de höga planerna försvinna: att folk skulle behöva åka till varandra på möten.
Alltså talar nyheterna hellre om corona. En annan kan väl gå på i ullstrumporna och hänga med i trenden. I Finland stavar man corona korona. En del svenska rapportörer skriver Corona med stort C, fastän det inte är något namn. Dem spolar vi, sjukdomars benämningar är inte namn. Vi skriver varken svininfluensan eller spanska sjukan med stor begynnelsebokstav. Låt Corona skrivas så på öletiketter.
Ordet corona betyder krona. För att viruset ser ut som en sådan eller som ett diadem. Som valuta har det också liten begynnelsebokstav, såsom de isländska, danska, norska och svenska kronorna. På den gamla regimens tid, det vill säga när det rådde kallt krig och det fanns ett Öst- och ett Västeuropa med inte exakt samma varor i butikerna över alla gränser, då hade också alla länder egna valutor. Och Grekland hade drachma, den äldsta i bruk varande valutan på jorden.
Den övergavs över en natt, när euron infördes. Vilket historiefördärv! Hade den gemensamma valutan inte kunnat få vara drachman, då, en valuta med tusenåriga anor? – Nej, den stavades olika i de olika medlemsländerna. Det blev grekiskt ändå: euro. (Fast många svenskar tycks tro, att ordet kommer från den nu utbrexade före detta medlemmen Förenade kungariket, eftersom de envisas med att uttala det så ogrekiskt som möjligt: på engelska.)
Alltnog, när man tågluffade bland alla Europas länder gjorde man det också bland alla deras valutor. Vid varje gräns måste man växla, och flera länder tillät inte att man förde ut mer än man fört in eller kunde redogöra för med kvitton. Tjeckoslovakien hade sin koruna, gamla dagars Ungern hade korona. Själva hade vi länge riksdaler; daler kom från tyska taler (myntet i dalen). Därav dollar (som också gamla svenska Amerikautvandrare kallade daler). Finnarna kallar än idag dollarn taala, och det gör de rätt i.
Under den nu väl nämnda pandemin tvingas vi förvalta vårt pund, det vill säga se om vårt hus och ta vara på vartenda öre, eftersom många inte längre har något arbete att gå till eller i varje fall inte en kopek till några utsvävningar.
De utbrexade har inte en shilling kvar. Den ön var i början av århundradet centrum för ett stort imperium, vars upplösning mången herreman där borta ännu har svårt att smälta. Vurmen för dessa herremän och sköna damer har deras avläggare på andra sidan Atlanten tagit över i brist på egna adelsmän.
Länge gjordes kostymfilmer om imperiets män och kvinnor i Hollywood. Hollywood var fullt av engelska skådespelare, som kunde ge tilldragelserna det rätta uttalet. Om den ärade läsaren tittar på gamla godingar på teve, så lyssna till uttalet! Väldigt många skådespelare i Hollywood talade drottningens engelska, utan att det tycktes besvära producenterna. Teaterengelska talades på vita duken, och alla utbildade skådespelare även i USA hade tränat Shakespeare. Publiken skulle höra vad som sades.
Idag ska det vara verklighetsnära. Man får mumla och viska, och engelska skådespelare får talpedagoger till hjälp för att få fram det rätta amerikanska bräkandet.
Pygmalion hette i sagorna en grekisk kung, som var fena på att skulptera. Han satt på Cypern och formade i elfenben en staty av en kvinna. Den blev han förälskad i. Idag skulle vi kanske kalla den en sexleksak, men gudinnan Afrodite rördes och gav därför statyn liv. Vilken grej för en gammal ungkarl!
Detta gav den irländsk-brittiske dramatikern George Bernard Shaw uppslaget till pjäsen Pygmalion, som uruppfördes i början av första världskriget och filmades i Storbritannien strax före nästa (Pygmalion 1938). På Shaws tid var operetter populära men fick konkurrens av de »musikaliska komedierna«, musikalerna. Egentligen var de operetter, de också, men kanske med mer samhällstillvända ämnen, medan de gamla operetterna mest ägnade sig åt verklighetsflykt. Shaws pjäs blev inte bara film (som han förbannade för att de hade ändrat slutet) utan även – efter Shaws död – just musikal 1956, när tysken Frederick Loewe komponerade musik och amerikanen Alan Jay Lerner skrev text till pjäsen. De gav den en annan titel, inspirerad av en som Shaw hade som undertitel till Pygmalion, »Fair Eliza«. De kallade den »Min sköna dam« (fast på engelska: My fair lady). Det skulle väl anspela på den visserligen vackra statyn som fick liv (gatuförsäljerskan som blev fin dam) men samtidigt på att hon ju egentligen inte var någon riktig dam. Som i betydelsen »du var mig en skön juvel«.
En dubbelmening till finns i det att »my fair lady« står i refrängen på varje vers av en urgammal barnramsa:
London Bridge is falling down,
Falling down, falling down.
London Bridge is falling down,
My fair lady.
Inte nog med det! Det ryktades, att huvudpersonen Eliza Doolittle i musikalen vägrade att bli någon »Mayfair lady« (efter stadsdelen Mayfair) vilket i hennes cockneydialekt lät som Myfair…
Nå, musikalen slog, både på Broadway och i London och gick sedan runt i Norden (jajamänsan, i Svitjod med Ulla Sallert och Jarl Kulle). Den sköna damen spelades i de engelsktalande storstäderna av ett nytt engelskt stjärnskott, Julie Andrews, och professor Higgins av karaktärsskådespelaren Rex Harrison. Stanley Holloway var pappa Doolittle.
Nu var det jänkare, som tog itu med att filma själva musikalen. De ville använda ovanstående trio även i filmen. Men för producenten var Julie Andrews för okänd, ingen bra affär. Han tog Audrey Hepburn i stället, en tjej som inte lärt känna en Eliza Doolittles vardag utan vuxit upp med silversked i mun i Nederländerna och sedan i England. Svåra år var det väl när hon var med mor i hemlandet och Tyskland ockuperade det. Men sedan gjorde hon kometkarriär i Hollywood och var därför en kassako. Fast kanske fick producenten ångra sitt beslut. Hepburn klarade inte alla toner i sina sångnummer, så de lät någon annan sjunga de flesta av dem. Det tog Hepburn förfärligt hårt, hon ska ha varit otröstlig. Andrews, som gjort rollen på scen men nu inte fick den ens i denna situation, var ju en riktig sångerska och slog redan samma år (1964) igenom med Mary Poppins och redan året efter i en musikalroll jämförbar med Elizas i Sound of music. Rätt åt producenten. Hepburn ställde i alla fall inte upp på fler musikaler, om hon inte fick sjunga själv.
Vi i publiken lär dock inte höra att sköna Elizas sånger till stor del (men inte helt) är dubbade, och musikalen har samma slut som det Shaw hade förbannat – men vad det var tänker jag inte avslöja. Ty på självaste valborgsmässoafton visar filmstudion denna filmmusikal. Eftersom vi inte får vara ute och elda och vråla, så kan vi gott hålla oss inne i Folkets hus, och emedan dagen efter är en röd dag behöver man inte bekymra sig om att filmen är så lång, att det är fikapaus i mitten. Precis som på operorna.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Varför har britterna inte en shilling kvar? – För att de gjort en valutareform, som avskaffat densamma. Förr gick det 12 pence på en shilling och 20 shilling på ett pund. 21 shilling blev en guinea. Det trodde undertecknad på en resa fortfarande gällde och skulle betala teet med en påse mynt från en tidigare resa. Och blev utskrattad.
DS