JOURNAL 64
När mørcket lagt sig
Mycket danskt lyser upp vår virulenta tillvaro
Som språkpolis lyssnar man understundom på Språket på P1. Ett par nya begrepp har där gett sig tillkänna: flockimmunitet och social distansering.
Att man hör till en flock känns bra. Lite djuriskt. Björnar är nu inte flockdjur, men ändå. Fast social distansering: det har ju vi gamla ungkarlsstötar tillämpat hela livet, vad nytt är det på den fronten? – Inte frivilligt, för all del, men socialt distanserade? Egentligen är det fel ord som slagit igenom. Om man sitter i videosamtal med någon annan eller med flera andra, så är man ju inte socialt distanserad, bara fysiskt. Och det är väl det vi ska göra: hålla avståndet. I lumpen gällde 1,25 meters avstånd och armbågs lucka. Fast nu ska även luckan vara 1,25 meter. Fortfarande en fysisk distansering, inte social. Socialt distanserar sig gör eremiter.
Husorganet har lördagen den 18 april en av de tyngsta sidorna på länge. På sidan 17 analyserar en forskare bristerna inom äldreomsorgen, nu när gamlingarna coronadör:
Det har blivit en mycket hårdare tidspress och man jobbar mycket oftare underbemannat. Att då hinna sköta hygien och sedan organisera jobbet så att man faktiskt inte går mellan en sjuk och en frisk blir givetvis mycket svårt
säger forskaren Marta Szebehely. Och undersköterskornas fackombud Elisabeth Antfolk säger om coronan:
Vi har aldrig undrat om den skulle komma, vi undrade hur länge man skulle kunna hålla emot och hur väl man skulle hinna förbereda sig för när smittan väl skulle komma
och framhåller att såväl vinterkräksjuka som säsongsinfluensa varje år tar sig in på boenden, varför
Det är helt obegripligt att tänka sig att vi skulle ha hållit corona utanför.
Samma dag berättar i radio riksdagsledamoten Amerigo Vespucci…
Där tar jag nog fel någonstans – var det inte han som gav Amerikat sitt namn? Det var väl ett tag sedan, så i så fall tog jag fel, riksdagsmannen var inte en man utan en kvinna, det är jag säker på.
En slagning efter någon som inte var från 1400-talet ger America Vera-Zavala från radioprogrammet. Hon berättade om hur hon som treåring kom till Sverige och i skolan fick höra, att »Jaha, du har svårt med sje-ljud. Då ska du få en talpedagog som hjälper dig med det«. Det var ett annat Sverige då, tyckte americanen.
Vad allt detta som sades den 18 april pekar på är det enkla faktum, att Sverige helt ballat ur. Socialdemokratins ledning föll på åttiotalet och framåt för alla locktoner från influerare som vurmade för individens frihet – från ansvar för sina medmänniskor – och avreglerade naturliga monopol såsom skola och järnväg. Äldreomsorgen och hemtjänsten hälldes ut med badvattnet.
Det får nu gamlingarna äta upp.
En av dem som ändå inte äter upp det är undertecknad, som heller inte behövt ta äldrevården i anspråk ännu. Men man vet aldrig när det blir – se bara på den atletiske gamle Kirunabon Börje Salming, som tydligen upplevt en coronaliknande vandring i dödsskuggans dal. Man kan åka dit när som helst.
Så över till flärd och verklighetsflykt ett tag. Med litet språkpolis. Public service har utvecklat sig till en riktig bastion för en femtekolonn, som med många små steg försöker göra Sverige engelskspråkigt. Då stör jag mig inte så mycket på uttrycket public service som på det faktum, att Sveriges radio visar upp en underdånig hållning till det engelska språket genom att i åtskilliga program låta intervjuade prata på i upp till en halv minut ibland på engelska, innan programmakaren gör en sammanfattning. Inget annat språk bevisas denna upphöjda respekt. Och Sveriges television går alltmer in för att ha engelska titlar på teveserier, även när de är gjorda på något annat språk. Det senaste är dramaserien When the dust settles. »När dammet lägger sig«, tänker ni, det hade väl inte varit det sämsta namnet. Nu heter serien emellertid Når støvet lagt seg, vilket är danska, och »lagt seg« är inte detsamma som »settles«. Støv kan vara såväl damm som rök, och översättaren (undertextaren), som sett hela programmet, hade döpt det till När röken lagt sig, vilket också framgår i bild.
Detta är ännu ett kliv i samma riktning som när Folkets bio döpte den succéartade danska långfilmen En kongelig affære (2012) till A royal affair. Folkets bio hävdar, att de våndades över och diskuterade titeln mycket. Månn dä?
Än så länge släpar bokbranschen efter. Den är ju uppfödd med, att böcker på främmande språk översätts och »dubbas« till svenska inför utgivningen här i landet. På bokförlagen sitter folk som kan språk, enkannerligen svenska. De gör nog vad de kan för god språkvård (liksom SVTs undertextare, dock inte deras programchefer). Men även inom bokbranschen möter man marknadsföringsproblem. När Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse från 1985 (-86 på svenska) skulle ges ut i ny upplaga efter succén för teveserien The handmaid’s tale (som startade 2017), så fick de problem. I strid med svensk tradition gjordes inte en svensk omslagsbild utan sattes ett foto ur teveserien in (att göra egna affischer har den svenska biografbranschen totalt övergett). Skulle man därtill ändra titeln från svensk till engelsk?
Sådana problem har utgivarna av filminspelningarna efter Jussi Adler-Olsens deckare hittills inte dragit på sig. De danska titlarna på filmerna har varit efter boktitlarna, och detta har man i Sverige följt, så att den senaste filmatiseringen heter Journal 64 (2018). Ha! – Det hade den kunnat heta på snart sagt vilket språk som helst, säger nu den kritiske. Jodå, jodå, alla språk med latinet i sin bakgrund gör den titeln begriplig. Tro mig ändå, Kvinnan i rummet (2013) och Fasanjägarna (2014) klingar väl ändå svenskt? Hur som helst talar den fåordige kriminalaren Carl Mørck utmärkt danska (framförd av Nikolaj Lie Kaas), vilket inte hans städare tillika assistent Hafez el-Assad gör. Kanske för att skådespelaren är svensk, Fares Fares, men mer troligt för att han ska föreställa en invandrare.
Adler-Olsen har valt huvudpersoner med udda utstrålning. Mørck själv är illa sedd av kollegorna i polishuset och svarar dem med närmast oförskämd butterhet och är ständigt trött på el-Assads danska felsägningar, söta te, bönestunder och skämthistorier med kameler inblandade. Ändå blir de två förstås ett radarpar, det förstår man. Filmskaparna har dock inte kunnat överföra de mørckska nästan rasistiska tankarna till filmen, så där missar åskådarna en stor del av spänningen mellan dem.
En tredje udda figur kommer in i senare böcker, den ytterst sturska och chefsföraktande sekreteraren Rose Knudsen med synnerligen avvikande, nästan suspekta, vanor (Johanne Louise Schmidt). I filmerna är hon en slät figur, möjligen med mindre släta frisyrer. Men städare eller sekreterare – alla har de huvudet på skaft och blir djupt indragna i de spännande historier, som denna filmserie utgör.
Kiruna filmstudio har visat varje filmatisering, när den kommit. Journal 64 är efter fjärde boken. Den filmen visas nu på torsdag på Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth