INTE DEN DU TROR
Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga
Ord ges ny betydelse och sin själ kan man dölja i Facebook
allmänna råd, rekommendationer, benämning på av en statlig förvaltningsmyndighet fattade normbeslut som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende.
Sålunda talar Nationalencyklopedin. Det har varit mycket hallå kring uttrycket »rekommendationer«, som Folkhälsomyndigheten har utfärdat. »De ska åtlydas«, dundrar statsministern. Därmed blir de ett språkligt missfoster. Ty rekommendera betyder att man bör göra så som rekommenderas, precis som NE skriver. Bör, var ordet.
När Kiruna filmstudio annonserar sina filmer, anges på begäran om de är barntillåtna eller inte. Förr var det enkelt: btill. var barntillåtet och bfbj. barnförbjudet (vilket betydde en femtonårsgräns). Ungefär vid den tid, då undertecknads filmintresse på allvar hade väckts, infördes en gräns vid elva år, till. fr. 11 år. Långt senare tillkom till. fr. 7 år. Alla dessa gränser finns kvar, fastän vi sedan 2011 inte längre har någon filmcensur i Sverige.
Ingen censur alls, faktiskt. Filmcensuren var den sista utposten, om man säger så. Inte ens en av de under censuråren högsta ansvariga på Statens biografbyrå tyckte att någon som helst censur någonsin var motiverad i en demokrati, enligt egen utsago i ett annandagsprogram på P1 om underhållningsvåld. »Så här kände du då inte i början av 80-talet?«, frågade då programledaren och fick svaret att »Jag blev klokare med åren, kan man säga«.
Men i och med att censur inte längre finns, kan man således visa vad som helst var som helst – fast ska det visas offentligt på bio, ska det ha en åldersgräns. För att få en sådan måste distributören lämna in en kopia av filmen till Statens medieråd för granskning. Gör distributören inte det, blir filmen automatiskt barnförbjuden, det säger sig själv. Detta kan förklara, hur en ibland fullständigt barnvänlig komedi är stämplad som barnförbjuden. Eller så är den det för att filmen är så gammal, att när den gick på biograferna rådde en helt annan moraluppfattning. Den blev då i sin tid barnförbjuden för att någon i filmen fick en yxa i ryggen.
I föregångarna i barnaskydd på filmens område, Amerikas förenta stater, var de hundra år före oss och tillät barn att se yxor även i skallar, däremot inte en kvinnlig bröstvårta.
Till saken: hur ska man då ange att en film säkert hade blivit tillåten för elvaåringar eller till och med tioåringar i vuxens sällskap, om man inte lämnat in filmen till Medierådet men ändå vill sälja den som DVD? – Jo, då skriver man på asken »lämplig från 11 år« eller »rekommenderas från 11 år«.
Hur ska då ordet »rekommenderas« nu tydas? Enligt vanligt folkspråk, förstås. Alltså bör man följa rekommendationen. Men måste inte. Filmen är bara olämplig för den som är under elva år gammal.
NE är faktiskt också inne på den linjen i artikeln om allmänna råd eller rekommendationer: de är inte rättsligt bindande. Men då ekar statsministerns ord i örat. Längre ned har NE alldeles nyligen lagt till några rader, synbart efter Folkhälsomyndighetens uttalanden, att rekommendationer i det sammanhanget ska följas och inte läsas »allmänspråkligt«.
Således glider man i språket. »Parbleu!«, skulle markisen av Canteclaer ha sagt till sin lågättade granne Oliver B Bumble, »Staten tar sig friheter, när man inte längre kan lita på ett tidigare så entydigt begrepp, fi donc!«. På det skulle nog den gode Bumble genmäla, att »Folkhälsomyndigheten och regeringen tänker väl ändå på folkets bästa«. Jodå, men då kunde de ha använt ett ord med rättsligt bindande innebörd. Lag stiftar de inte, och föreskrifter är det kommuner som utfärdar. Men de kunde ha använt ett ord som anvisning, exempelvis.
Är då allmänspråkligheter något att dra upp i dessa allvarliga tider? Tja, gå bara tillbaka till förra veckans krönika, vari undertecknad varnade för idéer om att låta regeringen utfärda ukaser, alltså stifta lag utan riksdagens hörande. Nu beslöt man så, fast med brasklappen att riksdagen i efterhand ska kunna lägga in sitt veto mot regeringen, alltid något. Men sedan tog det bara någon dag för riksdagsoppositionens ledare att framföra ett önskemål om att ändra grundlagen i den här riktningen.
Ändra grundlagen. Alltså öppna för undantagstillstånd och ukaser.
Men över till något roligare. Vem är förresten den här ovan citerade sprätten med sin franska brytning? – Jo, en av figurerna i holländaren Marten Toonders tecknade serie Tom Poes (Tom Puss på svenska, antagligen är serien översatt från engelska). Puss är en kissemiss, helt naken i sin söta, vita päls. Kissen bor i en liten skogsstuga och är klok som en katt men i likhet med en del andra seriehjältar en riktig torrboll. Den färgsprakande huvudpersonen är i stället hans vän, den »lågättade« innehavaren av slottet Bumblestone, en godhjärtad, generös men aningen aningslös brunbjörn klädd i rutig kavaj och ständigt rökande pipa.
En egenhet med serien är utöver avancerat detaljerade teckningar att texten i de mycket långa äventyren är i romanform, tryckt under bilderna – inte i pratbubblor. Detta gav mig en gång under en period som lärare (jo, en sådan har jag haft) infallet att låta ungarna själva skriva text under bilderna, sedan jag hade kopierat en serie och undanröjt originaltexterna. Det experimentet skulle öka läslusten, var min enfaldiga tanke. Efter den kom eftertanken med sin kranka blekhet: bröt jag sålunda mot copyright-reglerna?
Gjort var ju gjort, men jag kunde alltid fråga författaren själv. På den tiden googlade man inte, man skrev till dagstidningen, där han publicerades och fick sitt brev vidaresänt. Toonder bodde sedan länge på Irland, och därifrån kom en dag ett brev från småstaden Greystones på den gröna ön. »I stället för att ha trampat på copyright-lagarna har ni bevisat mig en sällsynt ynnest«, skrev den stora författaren. Han trodde att experimentet kunde öka både läslust och skapande hos barnen. Vilket det kanske gjorde i långa loppet, vad vet jag? En blev poet, i alla fall. En av tjugo. Men bäst av allt: en – säger 1 – som vägrade läsa böcker, föll till slut för Tom Puss-albumen och gick sedan till biblioteket för att sluka dem alla.
Ska det bli min runa?
Den fisförnäme markisen av Canteclaer i Tom Puss perklar visserligen på franska, men därmed inte sagt att det ligger i det språkets natur. Nu på torsdag kommer både goda och onda att tala franska – vilket förresten varenda buse i det landet gör, som mina gamla lärare sa. Nå, alltså, i filmstudions film denna vecka på torsdag är Juliette Binoche Inte den du tror, en film från 2019. Hon lägger upp vad som ska föreställa henne själv på Facebook och försöker den vägen spionera på mannen, som hon anser ha svikit henne.
Kanske vår hjältinna förläst sig på Ludwig Wittgenstein och anser, att allt är sken. Därför kan hon på Facebook ge en utvald bild av sig själv i stället för den som andra ser av henne för att andra inte ska se vad hon själv ser, ty vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, som hennes läromästare ju sagt. Men det är farliga saker, ty på sociala medier finns också andra som ser henne. Och de talar franska allihop!
Wittgenstein hör nog inte hit alls men är grundbulten i en svensk film, Skenbart: en film om tåg (av Peter Dalle 2003), vilket är vitsigt, om någon förstår vad jag menar (fast inte på andra språk, så distributionen blev inte så stor).
På filmstudion nu på torsdag. Enda sättet att gå på bio i Kiruna nuförtiden är att gå på filmstudion i det annars så tomma Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth