MARIA MAGDALENA
Den som Jesus älskade mest
För somliga är Lagen det som står i Skriften, för andra är det gamla landskapslagar – men är det för en coronatida regering helt enkelt ett hinder?
Finland ska nu stänga gränsen. Längs Tornedalen uppstår då problem: ett nittiotal sjuksköterskor och läkare bor på finska sidan av älven men jobbar i Sverige. Å andra sidan är ett hundratal av jobbarna på stålverket i Torneå från svenska sidan. Vilket är då problemet? – Låt syrrorna från Finland stanna i hemlandet och jobba på stålverket, medan stålisarna från Sverige stannar i Sverige och jobbar i vården.
Se där hur lätt vän av ordning kan lösa samhällsproblem!
Vi har alla vant oss vid öppna gränser och tror att det är ett EU-påfund. Det är det, men de var inte först; vem minns, att de nordiska rikena öppnade sina gränser sinsemellan redan 1954? När nu Danmark stängt sina gränser och Finland tänker göra detsamma, så bryts därmed mot både den nordiska passunionen och Schengenavtalet. I svallvågorna efter hotet om en finsk gränsstängning vill nu Sveriges regering införa en lag, som ger regeringen rätt att befalla utan att först höra riksdagen. Sådant kallas i Ryssland för ukas, i andra länder idag säger man dekret, vilka bägge är omskrivningar för att högsta statsledningen på egen hand utfärdar påbud, som vi alla måste rätta oss efter. Diktat är ett annat ord för det; diktatur kallar man envetet användande av detta styrelseskick.
Diktatur låter i nutida svenska öron främmande och skrämmande. Men det ordet har nu, i dagens diskussion om regeringens önskan om att få dessa utomordentliga befogenheter, använts. »Vill då Löfven införa diktatur?« frågades i söndags uttryckligen i en radiodiskussion på P1. Svaret från de inkallade förståsigpåarna blev förstås »Nej«, men tärningen var kastad. Regeringens ursprungliga förslag har därtill redan – allaredan första dagen – ändrats något med anledning av farhågan för detta onämnbara: riksdagen tänks nu få vetorätt mot regeringens påbud.
Allt detta härrör förstås ur läget med coronasmittan. I detta krävs en fast hand. När andra länder i beråd har beskrivits, har man uttryckt det som att de strävat efter »en stark ledare«. Just nu, i söndags, uttryckte Human rights watch sin oro för, att en del regimer utnyttjar coronasituationen till att stärka sin makt. Att bli en stark ledare sade man att Putin ville, när Ryssland höll på att upplösas i småbitar efter Jeltsins knäfall för Internationella valutafondens och svenska påtryckares tjat om att de måste nollställa hela ekonomin efter Sovjetunionen. (Oavsett vad man idag tycker om denne nye lillefar, så gjorde han något, som Sverige hade bort ta lärdom av: han stoppade avregleringen av den ryska järnvägen och sa »Det finns något som heter naturliga monopol«.)
Kanske även vi mjäkiga svenskar nu inser problemet med att styra landet i kampen mot covid-19 och därför kan tänka oss en stark ledare, som tillåts utfärda påbud utan riksdagsbeslut? I praktiken innebär detta om inte annat så i alla fall något slags undantagstillstånd.
Här kan man behöva skärskåda orden. I det gamla Rom utnämndes stundom någon dåtida romersk Löfven till diktator, när nöden krävde en stark ledning. I det nyss till självständig republik utropade Finland blev det våren 2018 uppror, varvid socialdemokraterna ersatte riksdagen med Den finska folkdelegationen och tänkte skriva ny grundlag. Men upproret blev till inbördeskrig, och folkdelegationens ordförande Manner utropades till Finlands diktator.
Uppenbarligen klingade ordet diktator inte likadant den gången som det gör i dagens debatt.
Undantagstillstånd har flera länder utropat för att med pondus kunna leda sina riken under pågående coronakaos. I princip innebär detta att en regering åsidosätter grundlagen och styr som den vill. (Diktatur kanske vore på sin plats, när vi nu konstaterat, att ordet inte behöver betyda blodspillan?) På militära kurser på nittotalet lärde undertecknad sig, att något sådant som undantagstillstånd inte fanns i svensk lagstiftning. Men vad annat än undantagstillstånd är det, om regeringen självsvåldigt får bestämma?
Låt oss därför begrunda begrepp som ukas, påbud, diktatur och undantagstillstånd. Förut brukades sådana ord bara om de andra, inte om oss i lilla Svitjod. Det är möjligt, att denna väg är den rätta att gå i den svåra situation, som vi befinner oss i – men det är inte frågan här.
Hur har vi utan buller och bång kunnat börja tala om att åsidosätta grundlagen? Det skulle ju inte vara lätt, har vi fått lära oss i skolan, det är därför grundlag endast kan ändras efter två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.
Men vi har det senaste årtiondet skådat ett smygande åsidosättande av lagar, som vi kanske inte känt oss berörda av. Regionindelningen är en sådan, hävdar jag. Sverige var indelat i landskap, län, härader, socknar och kommuner, lärde jag mig i skolan. Socknar, härader och landskap är numera historiska, men de andra gäller i lag. Län var och är statliga utskott under ledning av Konungens befallningshavande, det vill säga landshövdingen. Vissa funktioner inom dem var dock demokratiskt styrda av folkvalda landsting. På 1990-talet gjordes försök att få riksdagen att ändra länsindelningen, men det slog lokala och regionala politiker bakut emot. Då försökte man i stället att slå ihop landsting och i bästa fall frigöra dem så mycket som möjligt från länens – statens – bestämmande. Sådant kallade de regioner. Vad är det för ord? Region betyder bara område och kan användas i snart sagt alla sammanhang. Landstingen var redan regionala ledningar, nu kunde man försiktigt börja ta sig friheter i beslutsfattandet och så småningom döpa om landstingen till regioner. Fast ordet region var inte stadgat i lag, så detta har omärkligt smugit sig på oss med följden, att regionledningarna kan hävda rätten att bestämma om saker, som inte landstingen beslöt om. Som om region var en ny indelning av Sverige enligt lag.
Landet fungerar ju ändå. Kanske till och med bättre? Med den löfvenska undantagslagen kanske ännu bättre i orostid? Detta vill jag låta vara osagt, men minns var du först läste om detta krypande underminerande av Sveriges grundlagar.
Lagen med stort L brukar annars åsyfta Den heliga skrift, alltså Bibeln. Eller Koranen. Eller Toran. På Jesu tid var det den judiska lagen man skulle följa.
Hur vår kyrka i historien kunde utmåla judarna såsom de, som dödade Frälsaren, är svårt att begripa. »Var inte Jesus själv jude?«, frågade jag min kristendomslärare en gång, och det svarade han ja på och log. Han utdelade understundom nattvarden i något kapell, och dit gick jag och fick smaka äkta vin och oblat och fick bättre betyg. Men det är en annan historia.
Land ska med lag byggas, står det i ett antal gamla landskapslagar. Men att följa Lagen har under tryck av strängt religiösa under min uppväxttid betytt hårda regler om avhållsamhet i umgänget med det täcka könet. För att inte tala om, hur hårda reglerna var just för de täcka, som alltid fick skulden, om något otäckt inträffade.
Var det så på Jesu egen tid, månne? Medelhavsregionen (notera ordvalet) och särskilt Västasien, »Mellanöstern«, är ju idag den mörkaste delen av jorden, när det gäller hur man ser på kvinnor. Det behöver inte nödvändigtvis ha varit så, när Skriften kom till. Gamla testamentet innehåller texter som kunde hetsa upp annars så kyska konfirmander. Och Maria från Magdala som var en av Jesu lärjungar, fastän junge betyder pojke (i äldre översättningar användes i Apostlagärningarna 9:36 ordet lärjunginna), har av kyrkomän i generationer utan belägg förtalats såsom sköka. Hora, alltså. Därmed har de bara visat var de själva stått, ungefär vad Stieg Larsson visade med sin roman Män som hatar kvinnor.
Elitsimmerskan Magdalena Andersson, som blev finansminister, är möjligen i sin tid och land lika betydelsefull som Maria från Magdala var. Annars har hon bara namnet gemensamt med henne, men det har många – och det ska de vara glada för, tycker jag. Den förtalade Maria var den som Jesus älskade mest och som han pussade på munnen, om man får tro Filippus gnostiska evangelium (gnostisk och apokryfisk är ord som skriker, att de officiella kristna kyrkorna inte räknar dem som äkta vara). Emellertid ska man kanske återigen tänka, att det på den tiden kanske inte gick till som idag i Mellanöstern. Och för övrigt kysser ju ibland ryssarna varandra på mun trots samma kön. Även denna Maria efterlämnade ett evangelium, som naturligtvis kyrkorna inte räknar som kanoniskt. Evangelium enligt Maria Magdalena finns det tyvärr bara små fragment kvar av, men däri ber Petrus henne att berätta om vad Jesus sagt till henne mellan fyra ögon, vilket hon gör, bara för att efteråt inte bli trodd av åtminstone Andreas. När då till och med chefslärjungen Petrus uttrycker tvivel, börjar hon att gråta och ställer en motfråga (och här måste jag erkänna, att koptiska inte är undertecknads paradgren; låt mig därför använda Thor-Leif Strindbergs översättning):
Min broder Petrus, vad tror du? Tror du att jag har tänkt ut detta i mitt hjärta eller att jag ljuger om Frälsaren?
Här kommer sedan en riktigt stieglarssonsk replik från Levi:
Petrus, du är alltid hetsig. Nu ser jag att du angriper kvinnan på samma sätt som motståndarna. Men om Frälsaren gjorde henne värdig, vem är då du att avvisa henne?
Bör man inte bli nyfiken på denna Maria, som vi mest hört illasinnat snack om (nåja, yngre generationer vet väl inte ens, vem hon är men kallar flickor gärna för Magdalena ändå)?
Detta kan man på torsdag göra genom att gå på Kiruna Folkets hus. – Folkets hus? På skärtorsdagen? – Jodå, Kiruna filmstudio har faktiskt några gånger förut visat film på skärtorsdagen, när den infallit på en torsdag, som skärtorsdagar brukar göra. En gång visades den italiensk-amerikanska Barabbas (1961), en filmatisering av Pär Lagerkvists roman från 1950 (det finns en svensk inspelning från 1953), en annan den US-kanadensiska Kristi sista frestelse (1988) efter Nikos Kazantzakis grekiska roman från 1952. Det gemensamma för dessa nämnda och ämnet för dagen är, att filmerna har bibliska motiv. En vink åt skärtorsdagen för att den är vad den är. Denna veckas film vinkar alltså också åt skärtorsdagen (vilket kanske är mer behövligt än vanligt, när i år alla uppmanas att inte resa bort, inte ens under påsken). Den heter Maria Magdalena, är brittisk och från 2018.
Bio på skärtorsdagen, alltså.
En idé i idet av Björn Forseth