SPARTACUS

Slaven som inte talade slaviska

Måste slavar vara av afrikansk härkomst?

 

På torsdag ska vi minnas en slav. Men först måste vi undersöka det märkliga valet av oscarsvinnare igår, måndag den 10 februari 2020.

Vann gjorde en utmärkt sydkoreansk film, som kanske skulle kunna hänföras till samma kategori som engelska Ladykillers från 1955; en mycket svart… ähm… komedi. Den sydkoreanska succén heter Parasit och är naturligtvis ny – det hör till reglerna för att få kandidera till en Oscar (den är alltså från förra året).

Men vinna kan man i många grenar. Parasit blev »Bästa internationella film« (som det heter från och med i år, tidigare hette det »Bästa utländska film«). Det låter i förstone jättebra. Men Bästa utländska film antyder, att all film gjord utanför Förenta staterna är av sekunda kvalitet. Denna övermaga inställning ville akademien bakom Oscarsstatyetten med det nya namnet nog få bort. Men Bästa internationella – skulle det vara bättre? Om det är något lands filmer som är internationella, det vill säga som når ut över hela jorden, så är det väl Hollywoods. Och i någon mån Bollywoods (indiska sång- och dansfilmer är ju omåttligt populära i Asien och Afrika).

Men nu är det så, att det allra finaste priset heter Bästa film, vilket alltid varit detsamma som en inhemsk, alltså amerikansk, film. Bortsett från mexikanska, chilenska och andra inte fullt så värdefulla amerikanska länder, förstås. Men med möjlighet för andra fina engelskspråkiga länders filmer att ändå kunna få en Oscar som Bästa film. Allt engelskspråkigt har således i all tysthet räknats som US-amerikanskt.

Om detta hade Kulturnyheterna på SVT eller andra likartade redaktioner kunnat berätta. Det har jag inte sett att någon gjort. De har berättat, att Parasit skrällde genom att vara första icke-engelskspråkiga film att få Oscar som Bästa film. Förvisso ett trendbrott, men varför då över huvud taget ha kvar priset Bästa internationella film? (Parasit fick alltså bägge priserna.)

Det kulturnyheterna inte spann vidare på var den fullkomligt uppenbara följdfrågan: Varför har priset Bästa film då varit synonymt med Bästa inhemska (USA-) film? – Men så är det ofta i journalistiken; trådar att börja nysta upp ligger utslängda inför dem utan att de ser dem.

Undertecknads egen, oprofessionella, undersökning ger inte vid handen, att Akademien bakom Oscar har någon stadga som säger, att priset för Bästa film måste vara amerikansk eller på engelska. Det har bara varit underförstått i lika hög grad som att alla filmer på övriga två hundra språk fram till i år har räknats som utländska. Tio andra icke-engelskspråkiga filmer före Parasit har nominerats till priset sedan 1938 utan att ha fått det.

Parasit har gått i Kiruna, Folkets hus snappar ibland upp vad som händer, låt vara att sålunda uppsnappade filmer ofta bara visas en föreställning. Den är värd att klassas som Bästa film, vilket den alltså igår gjorde utan att vara på engelska (helt först med att bryta USA-vallen var den ändå inte, ty franska The artist från 2011 blev ju Bästa film – den var stum).

Till veckans tema: slavar. Inte slaver. Slaver talar något slaviskt språk såsom tjeckiska, ryska eller serbo-kroatiska. En slav behöver inte tala något sådant språk. Inte något språk alls, faktiskt. Det beror på, vad han eller hon ska användas till.

Under min uppväxt sas det, att slaveri var något förlegat. Det är det inte. Idag lever omfattande mängder av människor i slaveri, särskilt unga kvinnor. De rövas bort på väg från livsmedelsbutiken eller till skolan och stuvas in i långtradare eller båtar för att tas till rikare länder, där det finns gott om människor (mest män), som gladeligen betalar för att våldta dem. Dessa slavinnor kan inte köpa sig fria och har små utsikter att komma ur handeln med livet i behåll.

Klassiskt slaveri med slavmarknader, där människor köps och säljs och således i någon utsträckning måste månas om (ingen vill ju att en investering ska förloras), lär fortfarande förekomma på sina håll i Afrika och Västasien. Därvid har de stackars mänskliga varorna föga hjälp av traktens dominerande religioner.

Vi är många som förbinder slaveri med afrikaner, som rövats bort i sina afrikanska hemländer och sålts till europeiska slavhandlare, vilka tagit dem över Atlanten till en framtid i Amerikatt, som de sedan aldrig kunnat lämna. De har ju generationerna igenom blivit engelskspråkiga och glömt bort sina rötters kulturer. När USA bildades var de fler än de vita men räknades förstås inte. En och annan vit kunde också vara slav och en och annan svart kunde köpa sig fri eller bli friköpt. Hudfärgen var inte liktydig med att vara slav. Den tanken tycks däremot ha börjat prägla de vita amerikanerna vid tiden för deras eget uppror mot kolonialmakten, för vid det laget fick de vita sova dåligt för att det fanns så ruskigt många slavar och förekom så många slavuppror. Och deras slavar var ju svarta. (När de vita amerikanerna hundra år sedan förbjöds att fortsätta hålla slavar, blev tanken om att svarta som sådana var mindervärdiga en bärande idé.)

För två tusen femtio år sedan pågick ett riktigt stort slavuppror. Då var kontinenten där borta inte upptäckt ännu. Upproret skedde i det imperium, som kallades Romarriket. Slaveri var inget konstigt alls dåförtiden, slavar höll alla prominenta riken sig med. Blev man besegrad i strid, bestraffad för något eller satt i skuld, så kunde man dömas till galärerna eller någon annan sorts slavtillvaro. Rasismen var inte född, om ens ett ord för något sådant fanns.

Thrakien var ett land, som transkriberas med th på svenska för att antyda ett läspljud. Det var inget slaviskt land men låg ungefär där, där sådana idag finns, mellan Medelhavet och Svarta havet. Språket thrakerna talade är utdött men anses inte ha haft släktskap med områdets nuvarande språk, förutom att det var indoeuropeiskt.

Det var en thrakisk slav, som år 75 före vår tideräkning satte igång det uppror, som allvarligt kom att hota Rom, som då hade införlivat Thrakien i riket. Thraken hette Spartacus och var en atlet (inte som ungdomar idag lånar ordet från engelskan i betydelsen idrottsman), alltså ett muskelknippe med vighet och elegans. Han tjänade som gladiator, skulle alltså utkämpa tvekamper inför betalande publik och var sålunda en betydande investering för den gladiatorskola han skulle representera. Där någonstans gick det snett, och hans flykt drog flera till sig, tills han med sin utbildning kunde uppbåda en armé på uppemot 40.000 man att kämpa mot romerska legioner.

Howard Fast, en amerikansk författare, skrev 1951 en roman om Spartacus, och den sovjet-armeniske kompositören Aram Chatjaturjan skrev fem år senare en balett på samma tema. Några år därefter ville skådespelaren Kirk Douglas producera en film utifrån Fasts bok och bad stjärnregissören Stanley Kubrick (som senare, 1968, gjorde tidernas rymdfilm, 2001 – ett rymdäventyr) att ta regiuppdraget. De hade nyligen samarbetat med och motarbetat varandra med filmen Ärans väg (1957). Kubrick tog jobbet, men de kom inte överens. Filmen Spartacus (1960) kom att för evigt förbindas med Kirk Douglas och vara hans stolthet, medan Kubrick gott kunde ha varit filmen förutan, enligt egen utsago.

Filmen blev ändå den mest stjärnbeströdda av Kubricks filmer, om man med stjärnor menar namnkunniga medarbetare. Förutom Douglas deltog många av dåtidens stora engelska scenkonstnärer: Laurence Olivier, Charles Laughton, Peter Ustinov och Jean Simmons samt amerikanerna Tony Curtis (i en mjukisroll som var före sin tid) och John Gavin (som en ung Julius Cæsar). Alla nu borta. Till och med Kirk Douglas själv, som avled förra onsdagen vid en ålder av drygt 103 år.

Manusförfattaren Dalton Trumbo tillhörde för övrigt »the Hollywood ten«, hade alltså varit en av de politiska fångarna i USA och fick därför inte anställas. I Spartacus trotsade man svartlistningen och skrev Trumbos namn i produktionsuppgifterna.

På torsdag visar filmstudion Spartacus klockan 19. Det är en gammaldags helaftonsfilm i två akter med musikaliska uvertyrer och är inte dataanimerad (det var filmer inte 1960). I pausen blir det fika, och den publik som är där kommer att informeras om smärre sammanhang av en hundraårig Douglas (textad på svenska)…

En idé i idet av Björn Forseth

MIDSOMMAR

Horror in the midnight sun

Vem anar väl allt oblygt otyg som sker under vårt midsommarfirande?

 

Nyss hemkommen från Folkets hus, grunnar jag på filmen jag just sett: Porträtt av en kvinna i brand, en fransk rulle från 2019. Ingen dålig titel, om man vill få folk att höja på ögonbrynen. – Ingen dålig film, heller, men det är egentligen en annan historia.

Nej, titeln får en att fundera på, om filmen ska handla om någon eldig donna i stil med den isländska, som sprängde kraftledningar (filmstudion visade den i september, Woman at war från 2018). Den kvinnan var verkligen på krigsstigen. Eller ska filmen handla om en kvinna som likt en Jeanne d’arc eldas upp för att hon brutit mot kvinnorollen?

Lösningen på den gåtan får man svar på, om man ser filmen. Vilket jag inte vill förmena någon att göra i stället för att få enkla svar här.

Mina funderingar efter filmen gäller faktiskt inte brandorsaken utan att filmen är fransk. I en spännande bok av den flyhänta Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden, berättar amerikanskan i huvudrollen om sin mans fäbless för franska filmer, till vilka hon själv brukar somna. Varför då, då? – Ja, läsarna antas väl dra slutsatsen, att fransk film är tråkig.

Den visan har jag hört förut. Jag hörde också förr ofta (och spred länge själv!) historien om SJs ostmackor, som skulle ha åkt till Hamburg och tillbaka innan man fick dem över disk i restaurangvagnen. Både den om mackorna och den om fransk film hör till de seglivade vandringssägner, som förgiftar människors sinnen fullständigt i onödan (ungefär som när skolbarn automatiskt säger, att skolmaten smakar skit). Vad gäller SJs mackor går tågen inte längre till Hamburg, bara en sådan sak. Vad fransk film gäller, så tillåt en yngling (som Kolingen sa) att påpeka, att de roligaste skrattfesterna det senaste årtiondet har varit filmer på det franska tungomålet, och vad spänning beträffar kan jag bara slänga ur mig titlar som Berätta inte för någon (2006) och Anthony Zimmer (2005), så kanske någon minns vilken fart de gick med.

Fördomar. Dylika hyser vi lite till mans, ingen idé att förneka en sådan sak. Månne å andra sidan utlänningar hyser fördomar om svenskarna? Ni har väl hört beskrivningarna av upprörda immigranter, som skriver hem och berättar om att svenskarna på midsommar dansar kring en fallosfigur och härmar grodor.

Ärligt talat vet jag inte alls, vad som sägs om våra seder och bruk. Något anar jag dock, att det förekommer missförstånd eller rentav medvetna förvrängningar. I en hollywoodrulle från 1963, Jagad av agenter, anländer en försupen Nobelpristagare i litteratur (Paul Newman) från USA och råkar snart likt Cary Grant i Alfred Hitchcocks I sista minuten (1959) in i oönskade förvecklingar med… agenter. Medan Grant jagas av besprutningsflygplan i Förenta staterna jagas Newman in och ut ur svenska bastur för både kvinnor och män och tar emot sitt Nobelpris i ett konserthus, där hedersingången kantas av soldater och matroser i stället för av studenter.

Midsommarfirandet tycks tilldra sig särskilt intresse, kanske är det de små grodorna som lockar. Eller orgierna under midnattssolen, som vanligen antas skina i hela landet. Solen, alltså, inte stjärtarna. Detta kan vi snart ta reda på, för denna torsdag visar filmstudion en amerikansk film från 2019 med den upplysande titeln Midsommar. Den uppmärksamme noterar här, att denna amerikanska film inte fått en engelsk titel i Sverige, vilket väl idag får sägas vara anmärkningsvärt. Men förklaringen är enkel: filmen heter så på engelska.

Nu när vi vant oss vid att tala om Morden i Midsumer har anglosaxarna alltså börjat ge sina filmer svenska titlar. Det är väl bra för varumärket, kantänka.

En randanmärkning: rubriken på denna krönika är på engelska. Det var ett sätt att anknyta till den svensk-amerikanska kalkonfilmen Terror in the midnight sun, som var den första amerikanska titeln på Rymdinvasion Lappland (1959), för övrigt en flitigt visad film på Arctic light filmfestival i Kiruna.

Filmen »Midsommar« rubriceras som drama och skräck och mystik. Midsommarfirandet ska nämligen ha undertoner, som gemene man bland oss svennar aldrig stöter på. Fast vem vet: det kanske bedrivs riter till Frös och Frejas ära där ute, fast vi själva är för dragna för att märka det.

Den som är nyfiken får se, »Midsommar« firas alltså på filmstudion denna veckas torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

DE TAPPRA 600

Är film om kalkon lika med kalkonfilm?

Lord Tennyson har inte bara skrivit om de nyårsklockor vi hör uppläsas varje nyår utan även om lätt kavalleri

Krim är en halvö, så pass vet kanske de flesta. Den har ju sedan 2014 gjort sig påmind, då en mängd gröna gubbar spred sig där och tyst och stilla tog över området, som varit ukrainskt sedan den ukrainske sovjetledaren 1954 helt sonika flyttat gränsen mellan Ryssland och Ukraina (vilket Nikita Crusjtjov saknat lagstöd för – men vem brydde sig, när gränsen mellan de ryska och ukrainska sovjetrepublikerna på marken var lika omärklig som den mellan Norge och Sverige?)

De gröna gubbarna var inte från Mars, fast den färgen länge här på jorden ansetts vara kännetecknande för invånare på nämnda planet. Därtill att de var experter på kanaler, ty sådana genomkorsar ju Mars yta. Så kunde man tro. Den brittiske författaren H. G. Wells gjorde det på sitt vis 1898 i sin Världarnas krig, då han lät marsianer landa på och invadera jordklotet med död och förstörelse som följd. Dock var gubbarna inte gröna, men det blev de i synen mot slutet av boken.

År 2014 var de ryssländska soldater, vilket alla anat men först senare fick bekräftat. Även i Ryssland, ja, i Sovjetunionen, hade man trott på marsianernas kanaler där ute i rymden. En sägenomspunnen science fiction-film 1924 (stum) av Jakov Protazanov hette Aelita (förlaga var boken Aelita – prinsessa från Mars) och handlade om hur jordbor for till den röda planeten för att hjälpa de feodalt förtryckta marsianerna att göra revolution. Sovjet var tidigt ute med rymdplaner.

För att återgå till halvön, så är den också sägenomspunnen men för mindre tjusande historier. Krimkriget i mitten av 1800-talet höll på att avbryta den bernadotteska alliansfriheten, som Sverige följt ända sedan 1814. Oscar I, född fransman men som Karl Johans son uppvuxen i Sverige, var visst inte lika fredsinriktad som fadern utan såg en chans att i ett framtida fredsslut kunna kräva Finland åter från Ryssland. Men för det krävdes att Sverige varit med i kriget och att Ryssland förlorat det.

Det blev ett stort litet krig. Krim var sedan sjuttio år tillbaka en rysk halvö med staden Sevastopol som hemmahamn för landets Svarta havsflotta. Närmaste granne var det Osmanska väldet, ibland säger man det Ottomanska, ett imperium sedan 1300-talet men nu statt i sönderfall. Det hade kejsardömet Ryssland föreslagit de andra imperierna på kontinenten (de holländska, franska och brittiska) att man borde dela upp mellan sig. (Det gjorde de först efter första världskriget, med alla de följder vi nu får leva.) Imperier vill härska. Britterna hävdade att de behärskade vågorna, medan Ryssland strävade efter fri sjöfart ut ur och in i Svarta havet, och i Palestina bråkade de om inflytande. Ryssland och Osmanska riket gick i krig 1853. De andra imperierna slog sig året efter ihop för att mota olle i grind genom att belägra Östersjön och anfalla Krim för att om möjligt sänka den ryska Svarta havsflottan. Det var här Oscar såg sin chans att få Finland åter. Sverige måste alltså gå med i kriget för att i fredsförhandlingar efteråt kunna ställa krav. (Tekniken var inte svensk; redan Sardinien hade gått med i Krimkriget för att efteråt kunna ställa krav på Italien.)

Men ack – Svarta havsflottan sänktes och kriget tog slut 1856, innan Sverige hade hunnit förklara krig. Så kan det gå.

I historien heroiserade sedan de brittiska imperialisterna sina truppers insatser, fast det slagit slint ordentligt på Balaklava på Krim med den lätta brigadens anfall och snöpliga ändalykt, de tappra 600:s öde. Därav Alfred Tennysons dikt »Charge of the light brigade«. Ältandet av den och händelsen bakom den kanske kan inlemmas i imperiers tendens att inte erkänna sina tillkortakommanden; vi har väl alla hört den tyska »dolkstötslegenden« efter Versaillesfreden 2018, då Tyskland straffades som enda skyldiga bland alla världskrigets så gott som lika goda kålsupare. Legenden om de tappra 600:s öde i Krimkriget är något liknande.

Det enda goda med Krimkriget kanske var införandet av sjuksköterskan, yrket som än idag i svenskan har en feminin form även på manliga utövare. Florence Nightingale var dess anstiftare och förebild, låt vara nyanserad idag.

Kvar idag är varken det ryska, det osmanska, det holländska, det franska eller det brittiska imperiet. Men har de försvunnit ur medvetandet? – Knappast. I Ryssland vurmar Vladimir Zjirinovskij för de gamla imperiegränserna och i Förenade kungariket gör man film efter film på temat imperiet, låt vara ofta med kritisk framtoning.

Det kan man möjligen inte säga om Tony Richardsons film om lätta brigadens anfall i Balaklava, De tappra 600 från 1968. Till att börja med inleds den med en tecknad sekvens för att ge en bakgrund till Krimkriget: det brittiska lejonet sover på sin ö, de franska och holländska djuren strosar på fastlandet och i det Osmanska riket går en kalkon och kluckar för sig själv, när plötsligt bakom horisonten en jättestor rysk björn kommer fram och sopar kalkonen all världens väg. Fastlandsrikena vänder ängsligt blickarna mot England, och det brittiska lejonet vaknar så äntligen.

Här ska man tänka engelskt. Det Osmanska riket kallas i animationen Turkiet, fast det formellt inte heter så förrän efter världskriget. Turkiet och kalkon är samma ord på engelska…

Det må vara imperieromantik, men den kan också leda till kritik mot militär hjälteromantik. Richardson har i alla fall en rätt diger lista på sitt CV, filmer som Se dig om i vrede 1959, En doft av honung 1961, Långdistanslöparen 1962, Tom Jones! 1963, Gränsen 1982 och teveserien Fantomen på Operan 1990. Avgör själv på torsdag, då filmstudion visar »De tappra 600«.

En idé i idet av Björn Forseth

HELAN & HALVAN

’

Helan går

Nyårsrevyer, buskis, farser och personlighetslära – hur går det ihop?

 

Guldbaggegalan har varit och Svenska Dagbladets korrespondent vill helst »glömma det svaga svenska filmåret 2019«. Jag vet inte det, jag. Flest baggar fick två filmer, den ena And then we danced (jo, den är svensk, men eftersom den utspelas i Georgien och man pratar georgiska, så är titeln på… ööö, engelska) har Arctic light filmfestival visat.

Lika många baggar, fyra, fick Aniara. Den har Kiruna filmstudio visat. Så nog håller vi oss framme, alltid.

Och hålla oss framme bör vi. Ty så fort man åkt iväg på begravning, så är det någon som dör bakom ens rygg. Det är som Tim Healy sa till kompisen Jimmy Nail på luckan i en mellansäsong av teveserien Öl, kvinnor och tegel (1983 – 2004):

– Förr bjöds vi på bröllop – nu förstår du, bjuds vi på begravningar.

Så vi håller oss framme. En förebild för oss därvidlag är Ann-Kristin Semberg med sina krönikor i Kiruna-tidningen. Undertecknad blev härom året påmind om henne fast under namnet Lundström, då jag övernattade i Hetta och där såg hennes bok Hunteerinkiä köökissä (1987). Hon vart ju också framträdande inom finsk (eller meänkielisk) amatörteater här.

Filmstudion är inget alternativ till amatörteater. Det låter som så, men namnet bedrar. Där tittar man på film, helt enkelt. Således kan man både spela amatörteater och gå på bio. För övrigt bör man det, om man kan. Den här veckan visar filmstudion något, som också har ett namn som kan leda tankarna vilse: Helan & Halvan från 2018.

Frågar man unga av idag, vilka Helan och Halvan var, är det långtifrån säkert, att de hört namnen ens. Det kunde ju vara någon pedagogisk barnfilm om ett helt ägg respektive en kokt halva. Eller en pilsnerfilm om en som dricker helpavor och en annan som föredrar halvor. Eller varför inte, för att göra det komplett: en familjefilm om dem som till jul inte helan tar och därför inte heller halvan får.

I min barndom nämndes ibland Fyrtornet och Släpvagnen (Fyrtornet och Släpvagnen på äventyr var en dansk film 1955, som följdes av tecknade serier). Den hade en förlaga i en annan dansk, stum, film: Snö, skidor, skälmungar (1923). I bägge var ena gubben lång och smal och den andre kort och tjock. Eller på politiskt korrekt språk: en slank och en satt.

En inom de sköna konsterna inte helt ovanlig kombination. Hur framställs till att börja med Don Quijote och Sancho Panza? Jag bara frågar. Kanske utgör kroppskonstitutionen även i verkligheten ett mått på karaktärsdragen? Vad var det den kallades, den där »Kretschmers typlära«? Enligt den fanns det ju samband mellan rund kroppsform och utåtriktat sätt, mellan magerlagd form och inåtvänd läggning, mellan stor, muskulös kropp och sävlighet. Där finner vi Astérix som den ettrige lille runde och Obélix som den store, snälle jätten.

Vår filmkultur är full av Kretschmers personlighetstyper, fastän vetenskapen fullständigt har förkastat den typläran.

I det facket har vi Helan och Halvan. De hette ju inte så utan Stan Laurel och Oliver Hardy. I Danmark kallades de Gøg og Gokke, i Norge samma som i Sverige men i Finland Ohukainen ja Paksukainen, det vill säga rakt på sak: den smale och den fete. Notera, att man i alla fall utom det svensk-norska namngett personerna i ordningen smal – tjock. Varför vi börjar med Helan är kanske för att vi annars inte Halvan får.

Alltnog, radarparet Stan och Ollie började med sitt parande 1927 och höll på med det en bit in på 1950-talet. De började alltså inom stumfilmen och klarade att fortsätta i samma stil i ljudfilm, de flesta korta filmer. Pajaser, skulle en del säga om dem. Deras humor var väl också väldigt amerikansk med mycket pang, bom och smäll. Det sägs ändå, att det inte var amerikanen Oliver (Helan) utan engelsmannen Stan (Halvan) som mest utvecklade komiken i filmerna, vem regissören än var.

I början av 1950-talet gjorde paret en turné i Storbritannien och Irland för att liksom göra come-back. Det var kanske i sista minuten, för de hade redan börjat glömmas bort. Med sig hade de sina hustrur, som inte alltid drog jämnt. Det är om denna inte konfliktbefriade turné, som filmen »Helan & Halvan« handlar.

Men i medvetande om hur filmtiteln kan misstolkas och nonchaleras, kommer Kiruna filmstudio att ge de åskådare som är mindre bevandrade i Kretschmers personlighetstyper en lektion i hur Helan och Halvans verkliga filmer tog sig ut. Som förspel kommer en av deras enaktare, På nattkröken från 1932, att visas.

Halvan hedras för övrigt som bygdens son i Windermere, i det engelska sjödistriktet. Stanley Laurel var ju från Ulverston där.

En idé i idet av Björn Forseth

ANTHONY ZIMMER

Sekundsnabba beslut

I det senaste avsnittet av radioserien »Människor och tro« hävdas, att för en del kristna är det lika bra, att jorden går under, för då kommer ju Jesus tidigare.

 

 

Ett inte helt ovanligt sätt att resonera bland fanatiker, oavsett ideologi.

Min förra krönika våndades inför läget, våndades inför en eventuell »apokalyps« med anledning av ett hotande storkrig mellan USA och Iran. Det blev inte en sådan apokalyps, för bägge sidor lade band på sig. Världen kunde ett kort ögonblick andas ut – och så sköts det ukrainska passagerarplanet ned. De 146 ombord hann dock säkert uppleva undergången, innan de slog i backen.

– Det här handlar ibland om sekundsnabba beslut, sade president Donald Trump enligt TT den 10 januari. Då avsåg han att han inte skulle behöva ha demokratiskt fattade beslut i ryggen för att trycka på knappen till ett anfall på främmande makt. Han tryckte heller inte på knappen, när Iran besvarade mordet på sin general med robotangrepp på amerikanska baser i Irak. De iranska ledarna tryckte alltså inte heller på den allvarligaste knappen, eftersom de till och med lär ha låtit motståndarna i förväg veta, vilka målen var.

Men någon i den spända situationen nervös luftvärnschef tryckte på knappen. Det var ett sekundsnabbt beslut. Den luftvärnschefen kommer inte att sova gott resten av sitt liv.

Demokratiskt stöd inför sekundsnabba beslut brukar inte behövas på andra håll heller. Det ligger i sakens natur. I gengäld erfordras genuint välutbildade och samhällspolitiskt orienterade knapptryckare, och det är den aktuella statens ansvar. Ty genuin allmänbildning och kompetens kan förhindra katastrofer.

Det gjorde överstelöjtnant Stanislav Petrov den 26 september 1983. Han var vid tillfället vakthavande befäl på en sovjetisk stridsledningscentral med uppgift att avfyra ett robotanfall med kärnvapen mot USA, ifall USA kunde konstateras ha anfallit Sovjetunionen. Det var ett sådant amerikanskt anfall dataskärmarna denna dag oväntat visade upp. Han lät personalen kontrollera och kontrollera om resultaten, ty han var välutbildad och ansvarsfull och tvivlade på att anfallet verkligen hade startats. Och han visste, att om han tryckte på vedergällningsknappen, så skulle den mänskliga civilisationen slås ut. Han hade bara minuter på sig, för om de amerikanska robotarna hunne brisera, skulle det vara för sent att vedergälla dem.

Han tryckte inte på knappen, och intet ont vederfors honom i efterhand, trots att man först långt senare fann felet: reflektioner från månen hade givit dem förvrängda signaler. Händelsen hölls hemlig under det kalla kriget.

Tjugufem dagar tidigare hade emellertid någon annan gett skjutorder mot ett sydkoreanskt passagerarflygplan på villovägar över Sachalin. 269 människor förlorade livet efter förväxlingen av passagerar- och spionplan. Förklaringen hjälper inte, ansvaret var den sovjetiska statens.

Fem år senare sköt USA-flottan ned ett iranskt passagerarplan på väg till Dubai, varvid alla 290 ombord omkom. Ett misstag, men ansvaret var Förenta staternas.

År 2001 sköt Ukrainas luftvärn under övning ned ett passagerarplan på väg över Svarta havet från Tel Aviv med 78 döda som följd, vilket var Ukrainas ansvar.

Tretton år senare sköt någon under det nya kriget i östra Ukraina ned ett malaysiskt passagerarplan med 298 ombord, men där har ingen stat erkänt ansvar. Ingen annan heller, även om separatister anklagas.

Helt säker flyger man alltså inte, även om man kallar vissa länder skurkstater och försöker släta över vad snälla stater gör. Särskilt oroad måste man bli av listan på nedskjutna civilflygplan, för den är längre än vad jag här har angivit.

Den som vill kan läsa den på finska Wikipedia, »Luettelo alas ammutuista siviililentokoneista« eller på engelska, tyska och så vidare.

Sekundsnabba beslut kräver alltså välutbildade och bildade människor för att fattas. Har vi sådana personer på ledande poster i vårt land? Har länder med kapacitet att förgöra oss alla sådana personer på ledande poster?

Detta dilemma illustrerade en amerikansk film mycket allvarligt 1964: Bombsäkert av Sidney Lumet. Ett tekniskt fel, likt det överstelöjtnant Petrov långt senare råkade ut för, sänder iväg en flottilj bombplan mot sovjetiska mål och passerar den tidsgräns, då inte ens USAs president kan återkalla dem. I filmen sitter presidenten i nödtelefonsamtal med Sovjets generalsekreterare och försöker hindra civilisationens undergång – hur det går ska inte här avslöjas.

Stanley Kubrick gjorde samma år en bisarr komedi av nästan samma historia: Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

När efter det kalla kriget kärnvapenkriget försvann ur medvetandet blev filmens alla goda krafter enormt välutbildade och kloka, medan det motsatta gällde för de elaka krafterna. Detta i allmänhet.

Men ingenting är nytt under solen. I min barndom, då det fanns filmcensur och bara två åldersgränser – barnförbjudet och barntillåtet – visades på söndagseftermiddagarna så kallade matinéer, vilka var barntillåtna. (Matiné betyder bara eftermiddagsföreställning, men i Sverige betydde det alltså också föreställning för barn.) Dessa matinéer bestod ofta av barnförbjudna filmer, ur vilka de barnförbjudna scenerna klippts bort och sålunda gjort filmerna barntillåtna. Också ett sätt att hålla det yngre släktet uppdaterat till de senaste rullarna.

Alltnog, många av dessa filmer var vilda västernfilmer, av vilka det fanns fler än himlavalvets stjärnor. Där var hjälten normalt mycket polerad. Vilka bovarna var behövde man aldrig tvivla på: de var orakade, nämligen.

En gång vid skiftet 1960- och 1970-tal såg jag hemma hos någon med 16 mm-projektor en kinesisk äventyrsfilm, som en lokal kinarestaurangägare kommit över. Det var dubbelt exotiskt, eftersom ingen hade sett kinesisk film och knappt någon en tvättäkta kines. I denna film om kamp mellan styrkor från Folkets befrielsearmé och styrkor från Kuomintang, var alla från Kuomintang lika orakade som någonsin banditerna i en Hopalong Cassidy-rulle. Restaurangägaren fann filmen jättespännande och sufflerade oss i det kinesiska tungomålet obevandrade med utrop som »han där är kommunist«, »han är Kuomintang«, »den är kommunist«, vilka vi snart själva kunde känna igen på barberingsgraden.

Man skulle ha kunnat tro, att Gilette sponsrade filmerna.

Vi ser på vita duken och i teve ofta insatsstyrkor med prickskyttar och oerhört disciplinerade poliser i stridsmundering skjuta folk på hundratals meters håll i gisslansituationer och liknande. Det är ingen måtta på pricksäkerheten. Om man får tro dem, borde alla länders insatsstyrkor skicka sina anställda att tävla i skidskytte (men herregud – det är kanske det de gör allihop, vad vet väl jag?). Sådana filmer kan bli för mycket, när det blir pang-pang hela tiden. En film måste nämligen lika mycket som en bok ha sina lugna partier och bör helst ge ett sken av trovärdighet.

Låt vara att verkligheten i dagens Sverige ofta överträffar dikten med alla skottlossningar och sprängattentat.

I den franska thrillern Anthony Zimmer (2005) är det lugnt som i ett normalt romantiskt drama, tills något plötsligt händer och det springs som galningar i trappor och på gator. Så bygger man upp spänning.

Titeln är namnet på en av polisen länge jagad förbrytare, som de aldrig har lyckats få på bild. Inget vittne har sett hans ansikte, och det har inte en maffiaorganisation med horn i sidan till honom heller. Alla jagar de alltså en »vålnad«, som är ytterst förslagen och använder all modern teknik och förställningskonst för att slippa igenom alla fångstnät.

Men polisen känner till hans hemliga fästmö, där har han en svag punkt. Och även i denna film ges tillfälle för ett sekundsnabbt beslut, se själva…

Det blir den här torsdagens film på filmstudion. Ett ordentligt stilbrott ifrån den stillsamma norska filmen med Stellan Skarsgård förra veckan. Sådana stilbrott berikar.

En idé i idet av Björn Forseth

UT OCH STJÄLA HÄSTAR

Simpel häststöld eller bara jordens undergång

Det drar ihop sig till apokalyps i Västasien. Hinner jorden gå under genom krig innan klimatet gör slut på den?

I min bokhylla står en bok med den upplyftande titeln »Katastrof! 15 vägar till vår undergång« från 1982 av den sovjetamerikanske författaren Isaac Asimov, som är mest känd för science fiction men också för populärvetenskapliga verk. Denna bok handlar inte om lömska utomjordingar utan om vad vi vet, såsom att solen en dag brinner ut.

Inte bara i litteraturen utan även i filmens värld är apokalypser, undergångsprofetior, ett populärt tema. Skräckfilmer för publik som ogillar skräckfilmer. Nu, när vi vet att livet på jorden nästan utplånats några gånger genom långvarig vulkanism eller störtande asteroider, så har det gjorts äventyrshistorier om – vad annat kunde man vänta sig? – hotande asteroider, som Nasa efter en månads varsel skickar upp en hoper outbildade astronauter till för att landa på och spränga (Armageddon 1998). Den bibliska vinklingen (Harmagedon på svenska) är populär, fast den antagligen går dagens unga svenska publik förbi men kanske i stället lockar gamlingar som undertecknad, vilka läst Bibeln i skolan.

En, som ytterst seriöst behandlat risken för i farlig riktning inkommande asteroider, är den lankesengelske science fiction-författaren Arthur C Clarke, som i »Möte med Rama« 1973 beskriver hur man i framtiden bemöter risken för en sådan planetkrock. Inte med en månads varsel utan flera års…

En filmatisering av den boken har varit på gång sedan 2017, det ryktades ett tag att Morgan Freeman skulle spela huvudrollen i den. Men det projektet är än så länge bara ett… rykte.

Samme författare, som överlag är känd för – med Nationalencyklopedins ord – »teknologisk optimism«, skrev faktiskt tidigt om en mänsklighetens efter en femtioårig guldålder mjuka undergång genom varsam övervakning av utomjordingar (!) i »Mot nya världar« 1953. Men själva jordklotets undergång har nog ingen åskådliggjort bättre än – av alla filmskapare! – den nordiska filmens gossen Ruda, Lars von Trier, i Melancholia (2011). Kan man kalla det realism, när det är ett påhitt? Men nog känns det realistiskt, när mänskligheten fått en vetenskaplig förklaring till, att den starkt lysande stjärnan på himlen är en planet på fatal kurs, en planet som på några år växer till en extra »måne« och inte på något vis går att stoppa utan till sist kommer att suga åt sig allt löst på jordytan (inklusive atmosfären), innan den krockar med oss. Det realistiska är, att människor med den vetskapen allteftersom slutar sina jobb, slutar få lön, slutar läsa böcker och se teveserier på Netflix och slutar betala för det de vill ha: tar i stället för att köpa och äter och har samlag till höger och vänster med vem som helst utan kondom eller religiösa kval. Skit samma.

Men med fötterna på dagens jord är det apokalyptiska tongångar i massmedierna. Läget är spänt mellan USA och Iran, och Nato manar den 6 januari Iran att undvika våld och eskalering, rapporterar SVT.

Nato må ha varit en organisation, som 1949 bildats för självförsvar mot ett eventuell sovjetiskt angrepp, men har efter det kalla krigets slut i stället för att ha lagts ned lagt ved på brasor för att berättiga sin existens.

Det hotande, det apokalytiska, är ju just att organisationen inte är någon fredsstiftelse med uppdrag att analysera situationen och föreslå fredsuppehållande åtgärder. I det aktuella fallet vet vi alla, att Iran ansågs ha levt upp till vad som stadgades i det så kallade Iranavtalet 2015, undertecknat av Iran och USA och EU med flera, varför ljusare tider av fredlig samvaro vankades – men att Förenta staternas nye president tvärt sade upp avtalet 2018. Lika tvärt återinförde USA sanktioner som försvårade dagligt liv för Irans befolkning. Och så mördade för några dagar sedan USA en högt uppsatt iransk general, som enligt rapporter från Sveriges radios Cecilia Uddén verkar ha varit i Irak för att förmedla bud till Saudi-Arabien i underhandsförhandlingar om fred i konflikterna mellan de två länderna. I det läget säger Natochefen Jens Stoltenberg: »En ny konflikt vore inte i någons intresse. Så Iran måste undvika ytterligare våld och eskalering.« På detta måste många vid presskonferensen närvarande ha studsat, och mycket riktigt: »På en fråga från en journalist om huruvida någon vid mötet efterfrågade återhållsamhet från den amerikanska sidan så upprepade Stoltenberg sitt tidigare besked.« Citaten efter SVT.

Hade jag skrivit detta i ett kommentarfält på något socialt medium, skulle jag ha bombarderats med motfrågor utan samband med vad jag skrivit. Därför håller jag mig undan sådana plattformar, ty där kan inte seriös diskussion bedrivas. Men en sådan motfråga är det ändå på plats att besvara:

Iran (liksom Saudi-Arabien) styrs som i förmedeltida mörker, ett religiöst skräckvälde av Den heliga inkvisitionens kaliber. Den mördade generalen hörde till deras kabinett (men verkar ha varit en stark kraft i kampen mot undergångssekten Daesh, IS). Allt detta hör i dagens analys ändå inte hit!

Nato uppfyller fullständigt sin huvudmans strävan, och vilken är då huvudmannen? I sitt avskedstal som Förenta staternas president varnade Dwight D Eisenhower i direktsändning i TV den 17 januari 1961 för, vad han kallade, »det militärindustriella komplexet« (militärindustrin och politiken i förening) som hotade att styra landets politik. Det har det sedan gjort, ty Eisenhower tycks ha talat för döva öron. Ingen president kommer undan det, demokrat eller republikan. Den nuvarande amerikanske presidenten verkar vilja hålla sig ifrån utländska krigsäventyr och visar det genom sitt mjuka sätt mot Nordkorea. Där finns för det militärindustriella komplexet sannolikt inte så mycket pengar att hämta, det gör det däremot i Mellanöstern. I fråga om Iran har han således komplexets fulla stöd (eller komplexet driver honom i den riktningen), och Nato traskar patrull i husbondens spår.

Det hedrar SVT Nyheter att ha tydliggjort dubbelheten i Natos uttalande (fast sedan tycks analysen aldrig ha sänts i etern).

Vad har nu detta med det nya filmåret att göra? Föga. Men, som Killinggängets företrädare i en tvåtimmars enmansshow uttalade för flera år sedan, så kan man inte i längden hålla på att roa, när verkligheten trycker på.

På torsdag denna vecka, den 9 januari, inleder Kiruna filmstudio verksamhetsåret 2020 med en film helt utan koppling till Mellanöstern eller mänsklighetens utplånande. Tvärtom med koppling till nordisk natur och vanliga människor som inte tar kål på varandra. Stellan Skarsgård gör återigen ett av sina många framträdanden i norsk film i Ut och stjäla hästar från 2019: Han spelar en norsk grabb, som i femtio år bott i Sverige och därför talar som en Skarsgård. I barndomen hade något hemskt hänt i hans norska hembygd, när han och en kamrat skulle ut och stjäla hästar. Sådant var kanske inte helt ovanligt dåförtiden, man får sluta att bli överraskad. I alla fall hade hans far lämnat familjen för en annan kvinna och grabben hamnat i Sverige. På gamla dar återvänder han och får då till granne en annan gubbe, som starkt påminner om någon han kände för femtio år sedan…

Enda kopplingen till dagens oro är väl att allas vår Stellan samma dag som norske Stoltenberg solkade sitt rykte vann en Golden globe-statyett och var glad att han äntligen »följt i sin sons fotspår«.

En idé i idet av Björn Forseth

I TRYGGA HÄNDER

Ett barn är fött

– men vems?

Fint folk går in genom entrén, populasen genom köksingången.

 

Förra veckan annonserade Saudi-Arabiens regent, att restauranger nu inte längre skulle behöva ha två ingångar, det vill säga en för män och en annan för kvinnor och familjer. Förra året (eller var det i våras?) hade samme regent ändrat lagen på så sätt, att kvinnor nu skulle få lov att köra bil.

Kanske läge för att få Nobels fredspris? Inte för att det har något med fred att göra, än mindre för att – som Alfred Nobel skrev i sitt testamente –

den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.

Men den norska Nobelpriskommittén har ju genom åren inte i någon högre grad brytt sig om gamle Alfreds önskemål, så visst kunde fredspris för att kvinnor ska få gå in genom huvudingångar vara möjligt.

Notera, att jag skrivit om Saudi-Arabiens »regent«. Kungen är visst sjuklig, så regenten är en av de tusentals prinsarna (kanske den utvecklingen oroat den svenska regeringen, som nyligen beslöt minska antalet svenska »kungligheter«). Nå, vanligen kallar våra massmedier ett kungadömes ledare kung eller prins eller liknande och en republiks ledare naturligtvis president, försåvitt det inte handlar om ett land, som det är önskvärt att läsaren uppfattar som lömskt eller ondskefullt. Då kallas ledaren alltid diktator, vare sig det är fråga om en republik eller en monarki.

Men den uppmärksamme noterar nu, att Saudi-Arabien ju är ett land som påminner om Sydafrika under apartheid eller USAs sydstater fram till 1960-talets slut, då svarta och vita hade olika ingångar till restauranger, biografer och toaletter samt olika parkbänkar. Han eller hon kan gott undra över, varför Sverige och hela FN (utom USA, rika stater i Brittiska samväldet, Israel, Frankrike, Italien och Tyskland) bojkottade Sydafrika i alla sammanhang medan Saudi-Arabien behandlades som ett bra land att samarbeta med och turista i. Inte kallades det landets ledare diktator, inte.

Nej, favoritländer ska omhuldas – vad ska man annars ha beteckningen VIP till? – så den saken är värd att fundera på. Ännu mer kan man fundera över, varför mänskliga rättigheter aldrig varit något krav för handel med dessa favoritländer, allt under det att Nordkoreas folk kämpar mot svält för att de inte får inhandla någonting från omvärlden tack vare ett – säger 1 – lands beslut om att belägga det med sanktioner. Jag har varit i det lilla landet två gånger med trettiosju års mellanrum, den senare gången under pågående sanktioner. Då var vi ett gäng militärhistoriskt intresserade, alls icke några nordkoreaentusiaster. Icke desto mindre var även den resegruppen ödmjuk efter sitt besök. I Nordkorea får kvinnor gå in i samma ingång som män, bara en sådan sak…

Om nu ett land, som vi ständigt bombarderas med som varande ont, visar sig vara bättre för barns hälsa än det rikaste landet i världen är – det land som vi ständigt får höra ska vara vår förebild – så får man ännu en anledning att tänka på hur olika ödets lotter faller. Eller snarare: hur olika propagandan är om favoritländer och hatländer. Enligt Unicef-rapporten »The State of the World’s Children« avled 2018 fem barn per tusen födda före fem års ålder i lilla Kuba, i närbelägna jätten USA sju. I Latinamerika plus Karibien var antalet 16, så där stack Kuba ut. 99 av 100 kubanska barn hade ympats mot tio olika farsoter, i USA hade mellan 76 och 97 procent av barnen sådant skydd. I det fallet ligger Karibien och Latinamerika överlag bättre till än USA, men till och med då sticker Kuba ut.

Ändå förhindras Kuba medelst amerikanska sanktioner att köpa de mediciner de behöver. Astra Zeneca såg sig tvingat att lämna Kuba, när USAs sanktioner riskerade att drabba dem. Återigen är det inte nödvändigtvis bäst för människor i favoritländer, och ändå löper vi räddhågset med i förföljelsen av de oönskade länderna. När det gällde apartheid stack i stället USA ut genom att gå i spetsen för att stödja Sydafrika.

Mer om barn. I juletid är det lagom att tala om dem. Julfilmer tenderar att ha premiär i juletid. De tenderar också att vara komedier eller allmänt må väl-rullar. Årets engelska julrulle heter Last Christmas (2019) och stämmer in på bägge beskrivningarna men utspelar sig inte helt i »yuletide«. En i historien central butik säljer nämligen julpynt året om och kan sålunda förlänga säsongen. Men se den, för all del – den är en romantisk överraskning (mer kan jag inte yppa utan att förstöra för åskådaren).

Den svenska julfilmen i år är varken komedi eller må väl-anpassad i största allmänhet. Jag kommer hem igen till jul (2019) är ett drama i julstämningsgynnande miljö med julstämningshämmande undertoner. Svensk skådespelarelit gör bra ifrån sig.

Filmstudions julfilm utspelar sig i julstämningsfrämmande miljö. I trygga händer (2019) stämmer förvisso in på den kristna synen på vad som är julens budskap: ett barn är fött. I likhet med den bibliska berättelsen vet man inte heller här vem som avlat barnet (fast som barn drog jag i söndagsskolan slutsatsen, att Josef så klart var fadern, det ville de bara inte säga, eftersom han och Maria var ogifta; jungfrufödsel kunde den jungfruliga småttingen som var jag inte godkänna).

Alltnog, i den här filmen är det varken jul eller snö i Paris, där en ung studentska kommer in på BB och vill föda och uttryckligen avsäger sig moderskapet. Hon varken vill säga sitt namn eller ange något skäl. Nu träder en apparat igång för sådana här fall – inte den heliga inkvisitionen som lägger den blivande modern på sträckbänken för att dra ur henne sanningen, nej, det är det moderna samhällsmaskineriet som ger henne ett par månaders ångertid varunder barnet genast efter födseln måste överlämnas till temporära fosterföräldrar. Med sådana kan man tro att det är som med den på obestämd tid temporära järnvägsstationen i Kiruna att de kan vara fosterföräldrar på obestämd tid. Men inte så i Frankrike (jag erkänner villigt, att jag inte vet vad som gäller i vårt land). Under ångertiden ska barnet tas om hand av de provisoriska fosterföräldrarna, medan maskineriet går igenom alla aktuella ansökningar om adoption. Och bland dessa finns det fattiga och rika, par och enskilda, sådana som nyligen ansökt och sådana som börjat ge upp efter tio års väntan – plus de temporära föräldrarna som barnet ju under två månader präglats på. Se där en inbyggd spänning i den till synes banala historien!

På torsdag är alltså ett barn fött. Sedan är höstserien och filmstudions hela verksamhetsår slut. Mycket tyder på att ett nytt börjar i januari. God jul!

En idé i idet av Björn Forseth

A LIAR’S AUTOBIOGRAPHY:

THE UNTRUE STORY OF MONTY PYTHON’S GRAHAM CHAPMAN

En dårpippis lögner

I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.

 

Så lyder den första raden i Högt över Saarijärvis moar, första delen i Väinö Linnas episka trilogi om familjen Koskela från ryskt 1800-tal till självständigt femtiotal med en sammanfattning av Okänd soldat i ett kapitel.

Den raden är värd att citera. Att öppna en bok på det sättet fångar läsaren med ett strupgrepp. Man liksom hajar, att »nu ska du få höra«.

I skrivande stund är det på dagen 102 år sedan Finland förklarade sig självständigt. Sveriges Television verkar vara den enda landsomfattande institution eller medium som bryr sig. De visar 2017 års filmatisering av Okänd soldat.

Fast av någon anledning inte hela filmen utan den så kallade internationella versionen, som är 47 minuter kortare än originalet genom att ha prioriterat pangpang, som det förekommer rätt mycket av. Den internationella publiken antogs väl inte vara intresserad av soldaternas funderingar eller eskapader i det av Finland i tre år ockuperade Fjärrkarelen. Å andra sidan inleds denna internationella version av filmen med en pedagogisk kartbeskrivning av utgångsläget. På engelska.

Originalet håller tre timmar och tre minuter, samma längd som den första filmatiseringen från 1955. Denna nya originalversion var Kiruna filmstudio först med att visa på bio här hemma; okunniga filmimportörer hade nämligen nappat på den internationella och lagt ut den på biograferna. Fast en tid senare tog de in även originalet och visade det. Sent ska syndaren vakna. Eller tog de intryck av Kiruna filmstudios initiativ?

Men vadan denna utvikning med fortsättningskriget, Jussi, gräftan och kärret? – Finlands dag, förstås. Den, som intresserar sig för grannlandets historia eller bara för film (eller både/och), kan med fördel köpa in undertecknads bok, som vid sidan om denna krönika finns avbildad och länkad till:

Revolutionernas och Finlands 1917

i filmkrönikans form

Där finns 2017 års Idéer i idet (fritt fabulerade filmkrönikor varje vecka) samlade, och i dem finns inflikat tidningsurklipp från motsvarande vecka 1917 – urklipp ur finländska dagstidningar, vilka i kronologisk ordning avspeglar vad som hände i Ryssland och Finland detta revolutionsår ända fram till en märklig och för Finland avgörande händelse på nyårsaftonen.

Men nu är det 2019, och det arbetsamma bläddrandet i hundra år gamla finska dagstidningar behöver fabuleraren av dessa rader inte längre bry sig om.

Förra veckan var temat kammarspel. Den veckans film på filmstudion var ett spännande drama genom telefonsamtal i en dansk larmcentral. Denna veckas film är så långt ifrån kammarspel man kan komma. Faktum är, att den är en självbiografi, som är så långt ifrån sanningen man kan komma. Dessutom gjord av en döing.

Graham Chapman var en av den engelska knäppgöksgruppen Monty Pythons medlemmar. I detta vilda gäng var han till och med för de andra en ovanligt vild knäppgök. Därtill akrobatisk som en annan Malena Ernman. Och, som om inte det räckte: piprökande alkoholiserad homosexuell. Att vara det var inte comme-il-faut på den tiden men störde inte gänget mer än för att Chapman hade en vana att komma i sista minuten till alla tagningar. Och i sista minuten kom han, som man säger, ut ur garderoben inför offentligheten i slutet av den period, då teveserien Monty Pythons flygande cirkus gjordes, varpå en ur tevepubliken skrev till redaktionen och klagade med hänvisning till Bibeln, kanske tredje Mosebok 20:13: »Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden«, och det skulle ju förrättas medelst stening. Pythonmedlemmen Eric Idle skrev ett svar med orden »Vi har funnit vem förövaren är och skjutit honom«.

I själva verket avled Graham Chapman 1989 av strupcancer. De överlevande i gänget undvek den privata begravningen för att inte den flygande cirkusen skulle bli en medial cirkus på kyrkogården och skickade bara en krans. Två månader senare höll de i stället en stor minneshögtid till hans ära. I hans respektlösa anda sade John Cleese bland annat följande inför den stora församlingen:

Vi tänker väl alla på, hur synd det är att en så begåvad, duglig och vänlig, så ovanligt intelligent man så plötsligt skulle ryckas ifrån oss vid bara fyrtioåtta års ålder; innan han lyckats genomföra mycket av det han var förmögen till och innan han haft tillräckligt roligt.

Men jag skulle vilja säga: «Struntprat! Bra att bli av med den snyltaren, hoppas han grillas!«

Varför jag känner att detta bör sägas är, att han aldrig skulle förlåta mig om jag lät bli att ta detta gyllene tillfälle att chocka er alla å hans vägnar. Allt var gott nog för honom utom god smak utan mening.

Chapman hade nio år före sin död ljugit ihop en självbiografi. Han hann dessutom läsa in den på band, vilket gänget 2011 beslöt utgå ifrån i en ny film med honom i huvudrollen, A Liar’s Autobiography (så långt samma titel som den som bok utgivna självbiografin): The Untrue Story of Monty Python’s Graham Chapman (uttytt som »En lögnhals självbiografi: osanningen om Graham Chapman i Monthy Python«). Året efter hade den premiär men kom aldrig upp på svenska biografer.

Att Graham Chapman fick huvudrollen gjordes möjligt genom bandinspelningen och att hela filmen animerades; ömsom tecknades, ömsom levandegjordes med dockor. Även levande filminslag togs med, däribland en del av ovan citerade griftetal av John Cleese. Nästan på dagen trettio år efter detta tal visar Kiruna filmstudio denna film för första gången på svensk bio, och som en hyllning till Graham Chapman får den ett två minuters förspel, ett utdrag från en utomhusföreställning på Hollywood Bowl, som Michael Palin kallar Reagan Memorial Bowl med anledning av de då nya Minuteman-robotarna med kärnvapenlast. Chapman ska då i en ring på scenen gå en match som »Bombar-Harris« mot »Bombar-Harris«, varvid han spelar bägge kontrahenterna själv.

Bomber Harris kallades efter andra världskriget den brittiska flygvapenbefälhavare, som låg bakom bland annat utplåningen av staden Dresden. I den här sketchen anspelar man på president Reagans motsvarighet Colin Powell, »Colin Bomber Harris«.

Den matchen bör ses för att förstås, vilket man alltså kan göra på torsdag den 12 december på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

DEN SKYLDIGE

Kamraten i kammaren

Kammarspel skulle man kunna kalla politikernas spel för gallerierna, det vill säga deras framföranden i kammaren.

Men sådan är jag nu inte, i alla fall inte nu, alltså. Jag tänkte berätta om kammarspel inom filmen, men hur Nationalencyklopedin definierar detta ord är värt några rader först:

kammarspel, teaterpjäs i mindre format med få roller och sparsam dekor, avsedd att spelas i en liten lokal

Termen Kammerspiel myntades av Max Reinhardt i Tyskland kring sekelskiftet 1900 och infördes 1907 i Sverige av Strindberg som benämning på dramerna ”Oväder”, ”Brända tomten”, ”Spöksonaten”, ”Pelikanen” och ”Svarta handsken”, skrivna för Intima teatern i Stockholm.

Inom filmen brukas termen Kammerspielfilm internationellt för en tysk stumfilmsgenre som dels utvecklats ur Reinhardts kammarspel, dels var en reaktion mot expressionismen. I Sverige används termen i enlighet med teaterdefinitionen; bl.a. har flera av Bergmans filmer betecknats som kammarspel.

Låter inte uppmuntrande. Man vill väl ha liv och rörelse på bioduken!

Då ska man ta sig en titt på operan någon gång. – Ännu tråkigare! säger ni nu. Och så sa även jag en gång, sedan jag hade somnat på en kolossalt påkostad operaföreställning i Łódź i Polen under en ungdomsidrottsresa. Men man får väl lära känna det man vankänner någon gång. När det begav sig var jag ju slagen till slant av Chess, och det var en opera. Förvisso var arrangörerna fega gentemot den förmodat operaföraktande stora publiken (så’na som undertecknad, kantänka) och kallade därför verket musikal. Men opera var det, det går inte att bortförklara.

Således behöver inte opera vara något tråkigt eller något som inte rör på sig. Den som provat på de från Metropolitan eller annan scen direktsända operorna på Folkets hus har kunnat konstatera, att med mängder av kameror i både närbilds- och panoramalägen och med svensk text, så har det både rört på sig och varit underhållande.

Opera är nu inte detsamma som kammarspel, men teater har en tendens att bli det genom sina begränsningar i rummet. Film behöver inte ha sådana begränsningar, men ibland görs ändå kammarspel för bio, som vi nyss hörde – och då inte bara av Ingmar Bergman.

Ett berömt sådant – med både liv och rörelse (och död) – är Alfred Hitchcocks Repet från 1948. Ett par studenter i estetik tar sin lärares berättelse om det perfekta mordet på blodigt allvar och dödar en av sina klasskamrater, varvid de stolt visar upp det perfekta resultatet för sin lärare. (Detta förstör inte filmen för er, ty sålunda inleds filmen.) Resten av filmen utspelas i det rum där den börjar, med den förtvivlade läraren försökande förklara hur missuppfattad han blivit.

Ett kammarspel.

Flera filmade kammarspel utspelar sig i någon telefonkiosk eller koffert i en bil, men så trång behöver inte en kammare vara. Det kan, som i tevefilmen Konspirationen (2001), vara i en villa i Wannsee runt ett middagsbord, där Tredje rikets toppar 1942 samlas för att ha det trevligt, allt under det de söker komma till en slutlig lösning på judefrågan (med andra ord: hur de på effektivast möjliga sätt ska kunna utrota alla judar).

Två exempel på kammarspel, och inget var roligt.

Denna vecka visar filmstudion ett förra året producerat kammarspel, ett danskt drama som bara utspelar sig i en larmcentral i Köpenhamn och mest på telefon. Trettiosex priser har danskarna fått, varför vi kan utlova en spännande historia som rör på sig, fast den knappt gör det. Den skyldige heter detsamma på danska och svenska, och den nästan ende skådespelaren är en som man aldrig vet, var han hör hemma – i Danmark eller i Sverige? – Jakob Cedergren. Nagelbitare utlovas!

En idé i idet av Björn Forseth

KAPERNAUM

Brottsligt att sätta barn till denna världen?

– Nu är det fest i Kapernaum! utropade Alf Svensson 1998.

 

 

Alf Svensson var vid den tiden ledare för Kristdemokraterna, som den gången hade flyt. Idag festar man inte i Kapernaum.

Men var ligger då detta Kapernaum? Det enkla svaret är: i Israel. Nationalencyklopedin stavar stadens namn Kafarnaum. Det mer eftertänksamma svaret är: i Kanaans land, för det är ju en ruinlämning idag. Och så säger man Kapernaum, om man har läst sin Bibel.

Staden är visst ingen man festar i idag, vad jag förstår. Men på Jesu tid var den centralen för Rörelsen, Jesu aktivister. Efter honom blev det kristendom, fast den historien går jag inte in på. Men är man kristdemokrat och aktivist, så ligger det förstås nära till hands för en att kalla sitt centrum Kapernaum, även om det rent krasst skulle kunna kallas Jönköping.

Jul i Kapernaum hette SVTs julkalender 1995. Den titeln hade nog inspirerats både av Bibeln och av Kalle Anka-serien Jul i Ankeborg (egentligen Jul på Björnberget från 1947), vilken i sin tur var Carl Barks fria tolkning av Charles Dickens bok En julsaga (1843). Den senare var ett slags spökbok, och då är det inte tal om fest. Fest är det inte tal om i Libanon idag, heller. Där känner man också till historien om Kapernaum, fast frågan är om den spelar någon som helst roll för de upproriska folkmassorna som nu i månader har demonstrerat med krav på hela regeringens avgång.

Det är hårda bud i Libanon, men hårdare än så har de varit. De led ju av ett sextonårigt inbördeskrig ända till 1991, lika oförsonligt som inbördeskriget i före detta Jugoslavien. De som nu demonstrerar är kanske frukten av alla av inbördeskrigets slut lättade människor, om jag säger så.

Libanons filmindustri gick inte under under krigsåren. Faktiskt gjordes redan på inbördeskrigets andra år en storproduktion avsedd att ses i utlandet, en nära tre timmar lång film om Muhammed, Mohammed – härföraren (1976, alltså). Den gick på svenska biografer och alla talade engelska. Utom lite arabiska ibland. Det var regissören Moustapha Akkads sätt att vara pedagog. För den arabisktalande allmänheten spelade han samtidigt och parallellt in samma historia (fast en halvtimme längre och i 70 mm-formatet) med dublettskådespelare. Den versionen, Al-risâlah, visades inte hos oss.

Den uppmärksamme läsaren undrar här förstås, hur de rättrogna med sitt avbildningsförbud kunde acceptera en spelfilm om Muhammed. Svaret är, att profetens ansikte aldrig visades (en liknande inställning hade Hollywood 1959, när Ben-Hur spelades in; i den filmen visades aldrig Kristi ansikte).

Libanon som filmland var väl inte så bemärkt utomlands under de fördömda sexton åren. Hos oss fick vi 2007 se det romantiska dramat Caramel, som visade upp en romantisk sida. Nyligen såg vi på Arctic light filmfestival en »rättegångsfilm«, Förolämpningen (2017). Kanske inspirerad av Perry Mason (om nu någon av de yngre eventuella läsarna vet vem det var)?

Arabiska rättegångar har förekommit förut på bio på senare år. Nojoom – Age 10 and Divorced (detta ska föreställa en svensk titel på en jemenitisk film från 2014) handlade om att en tioårig flicka söker upp en domare och – begär att få ta ut skilsmässa…

Ett barn som vädjar till en domstol är denna vecka högaktuell på filmstudion, då novemberseriens sista film går. Den är libanesisk från 2018 och heter – som skarptänkta läsare av hela denna röriga krönika nog räknat ut – Kapernaum. I den stämmer en liten pojke sina föräldrar för att de fött honom…

En idé i idet av Björn Forseth