MOUNTAIN BETWEEN US

Avgrunden mellan oss

En ängel vid min skuldra – eller mitt onda genius?

 

Inom undertecknad bor en påfrestande figur. Inte påfrestande för mig själv utan för andra. Antar jag. Det är en liten moralpredikant. I filmens värld är den liknelsen inte främmande. Framlidne Walt Disney (eller hans anställda) lät framställa en hel del propagandafilmer för olika ändamål efter beställning från staten eller någon annan. Perioden Andra världskriget var en höjdpunkt för den sortens filmbeställningar, och då levde herr Disney själv.

Den tecknade filmen uppfanns inte i USA, vilket man skulle kunna tro, när det är därifrån vi ser de flesta dokumentärer om just tecknad film. Eller trickfilm, som man sa förr, idag oftare: animerad film. Det sista är ett bra ord, som täcker alla former. Disney var bra på den rent tecknade animationen, men sådana gjordes i Sverige som i Kina som i Polen som i Japan, så tekniken var välkänd.

Disneybolagets propagandafilmer under världskriget var ofta tecknade. Victory through air power (1943) var ett skickligt långfilmsexempel på detta. Kriget pågick för fullt, och seger genom luftherravälde var det tecknade budskapet. Först långt efter kriget har dubierna om nyttan med utplåningen av Dresden och liknande terrorbombningar ventilerats. I kortfilmsform framställdes Kalle Anka drömmande om sig själv som nazistisk medlöpare i form av trumslagare i en tysk promenadorkester och Stora stygga vargen som en riktig sådan medlöpare. Det kunde bli bestialiskt, när Kalle Anka som stridsflygare dödade lömska, snedögda gulingar på löpande band. Sådana filmer döljer bolaget idag, men när TV3 var nya på kabeltevehimlen, kom de på något sätt över en rad sådana rasistiska tecknade propagandafilmer och visade dem vid Bolibompadags som sin kanals variant av barnprogram.

Men för att återgå till den lilla moralpredikanten, så framställde Disney ofta moraliska dilemman i form av ett par minifigurer av till exempel Jan Långben svävande över och runt dennes skuldror och huvud: en god ande (med gloria skinande över skulten) och en illasinnad (med horn i pannan).

Men inte bara Disney använde sig av denna föreställning. Det gjordes faktiskt en hel film på denna idé 1946: En ängel vid min skuldra.

Frågan är, av vilken sort undertecknads moralpredikant är. Ty mitt lilla genius har formen av en polisbil. En språkpolis.

Språkpolisen retar sig bland annat på tjatiga fel såsom ordet »färjeläger«, senast förekommande i dagens NSD (2020-03-31):

…alla långtradare som kommer in via färjelägren i Malmö och Trelleborg.

Sådana läger finns varken i Malmö eller Trelleborg – tro mig, jag har varit där. Ej heller i Avan, som samma tidning tidigare livfullt beskrivit som tillhåll för ett dylikt. Den gången skickade min egen lilla språkpolis in en teckning till redaktionen föreställande ett vilt färjeläger i Avan.

Idag känner möjligen inte unga stadsbor till ord som färjeläge eller fiskeläge – det är väl en av urbaniseringens följder, kantänka – men drömläge ser de i alla fall när de läser lägenhetsannonser. Knappast då drömläger.

Språkpolisen noterar också ett allt vanligare användande av ordet »löpande«, som här i nämnda tidning 2020-03-07 (men kunde lika väl ha tagits från radion):

…det sker en löpande kommunikation med kommunen.

Handlar det alltså om ordonnanser, som löper eller rider eller åker motorcykel med bud mellan företag och kommun? – Antagligen inte, de menar väl »fortlöpande«.

Så kan man fortsätta att irritera sina medmänniskor. Är språkpolisen då en god eller ond ande? – Den saken må förbli ouppklarad, men väl inne på språkspåret, när det spårar in på film, så väcker de idag alltför vanliga engelskspråkiga titlarna på nya långfilmer ofta frågor: Är titeln en ordlek eller ett talesätt?

Denna vecka inleder Kiruna filmstudio sin aprilserie (och det tycks bara vara filmstudion, som över huvud taget visar bio i Kiruna i rådande situation, då föreställningarna knappast får så många som femtio åskådare), och denna serie inleds med en amerikansk film med titeln Mountain between us. Filmen är från 2017, men är titeln ett uttryck, så är det väl äldre. Jag kan dock inte finna, att så är fallet. Snarare anspelar titeln på å ena sidan, att handlingen utspelar sig i fjälltrakter, å andra sidan att två väldigt aparta personer tvingas samarbeta där. Mellan dem finns liksom ett berg av olikhet. Det närmaste jag kan komma på som svensk översättning är »en avgrund mellan oss«.

De bägge osannolika samspelande personerna spelas av två engelsmän i denna amerikanska rulle: Idris Elba och Kate Winslet (men bara den ena tillåts att föreställa britt). De har bägge bråttom hem av olika skäl, när all flygtrafik inom landet ställs in – inte på grund av corona eller något isländskt vulkanutbrott utan för att det råder busväder. Stressade som storstadsbor kan vara, när de är vana vid att få som de vill, kommer de på att dela på hyran av ett privatflyg, som en mindre nogräknad flygare startar utan att anmäla sin rutt. Så går det som det går.

En idé i idet av Björn Forseth

MARRIAGE STORY

Så går det till i kärlek

Bör en backstugusittare uttala sig om äktenskap och skilsmässa?

 

»Man försöker, man försöker«, säger jägaren i Hälge en gång, när hustrun kastat ut honom för att han utan baktankar uttalat sig illa i tron att han bara var öppenhjärtig. Och det gör väl de flesta i sina förhållanden. Även de ensamstående försöker och försöker – gentemot alla döda ting runtom dem. Tillhör de det äldre människoklientelet, så handlar det kanske om att inte snubbla på mattkanten och bryta lårbenshalsen.

Undertecknad har sedan unga år en märklig fäbless för att slå hål i skallen. Jag slog runt i Luossabacken en gång och hade då inte fäst hjälmen ordentligt (när det var så soligt och varmt att jag svettades) och fick därför mina egna skidkanter i skallen, sedan hjälmen flugit av. Blodvite uppstod. Jag reste mig en gång i närvaro av en hel skolklass på Stockholms C hastigt upp från huksittande – där jag hade stuvat in ett antal ryggsäckar i det nedersta skåpet – och träffade då en utfälld lucka från översta skåpet med sådan kraft, att jag föll till golvet. Jag tappade ett tag talförmågan, och blodvite uppstod.

Hur många gånger jag sytts uppe på skulten har jag ingen räkning på. Men just därför finns alltid medvetenheten om, att någon skåplucka skulle kunna stå öppen, när jag böjer mig ned för att ta upp något. Det brukar hjälpa. Men igår gjorde jag en ovanlig rörelse: lutade mig fram mot radion längst inne under köksskåpet för att inte missa något av rapporteringen om – ja, inte corona utan något mer trivialt. Och därefter rätade jag på mig rätt mot hörnet på spiskåpan. När man faller till golvet, där det blivit spår av ens löjliga trätofflor (löjliga men anatomiska), så vet man vad klockan är slagen. Blodvite, så klart.

Så ömklig kan kampen om tillvaron i en nutida lägenhet te sig. Det är inget att göra film om, bara att gå till akuten och sy. – Men hallå! Det är i dessa dagar inte så bara, det. Är man i den så kallade riskgruppen redan och dessutom mystiskt förkyld, ska man inte gå till akuten! Nej, hellre då självläka. Och det är väl klart, att ett kulhål i skallen ska väl en gammal kustjägare klara.

Sådant hör i alla fall inte världslitteraturen till. Det gör däremot människans handel och vandel, när det gäller att fortplanta sig, särskilt om kärlek är inblandad. Bör backstugusittare – ja, gamla ungkarlar, då – uttala sig om sådant; om äktenskap och om skilsmässa?

Absolut inte, borde man tycka. Men författare får skriva vad de vill, och ibland blir därav teveserier grundade på egna och andras upplevelser. En sådan, Sara Kadefors, har välsignat oss med upplevelser som Orka, orka! (2004) och aktuella Dejta (2020). En annan, hela familjen Herngren (Felix, Moa, Clara och Måns), har givit oss Bonusfamiljen (2017 och framåt). Av sådant kan även gamla ungkarlar lära sig, hur det går till idag.

För det går inte till som i Jane Austens eller Lev Tolstojs värld. Uppröras månde de rättrogna av olika förbenade religioner! Synd och skam – det är i sådan vi förkättrade västerlänningar lever, tycker de som stirrat sig blinda på flera tusen år gamla texter om hur småbönder och fåraherdar uppträdde på sin tid.

Men vad är manligt, kvinnligt och mänskligt, egentligen? Ska man utgå ifrån traditionella omvärldsuppfattningar, så måste man ta alla dem utanför Medelhavet–Västasien med i beräkningen också, och då menar jag även alla små samlar- och jägarfolks världsbilder. Dem brukar fanatikerna utelämna, och det är dem, som fanatikerna ofta ger sig på för att omvända och ödelägga, därför att de inte tror sig klara av att omvända folken i de st0ra religionerna. Men bland dessa småfolks seder och bruk finns allehanda sätt att bete sig på människor emellan, sexuellt som samhällsmässigt. På så vis knyter vårt nuvarande sambo-särbo-plastpappa/mamma-bonusbarn-samhälle ihop säcken, skulle jag vilja säga. »Fader« och »moder« kallades alla vuxna av barnen i en del gamla indianböcker, inte utan historisk bakgrund.

Amrisarna är i detta sammanhang uppenbarligen något eftersläpande, i alla fall i Hollywoods version. Marriage story är en ny film från förra året. »Noah Baumbachs [regissören] skarpa och inkännande syn på ett äktenskaps upplösande och en familj som hålls ihop«, står det i Internationella filmdatabasen IMDB. Det låter som något av Ingmar Bergman, men så är det av allt att döma inte. Fast i så fall skulle familjen kanske inte ha hållits ihop. Mer Sara Kadefors, då.

Men är nu detta något att göra biofilm av, när vi sett »Bonusfamiljen« på teve? Föreligger inte »larmar och gör sig till«-varning? Nå, de där borta i Amerikat får väl göra sin tolkning av människornas egendomliga umgängesformer. Alltid lär man sig något om hur de beter sig hos dem, inte bara hur det gick till i Jane Austens England.

Det blir nu på torsdag på Folkets hus – just när man trodde, att biografen som sådan var död över hela landet. Filmstudion kommer inte upp i 500 själar på föreställningen (man skulle inte ens rymmas då) och visar sällan rena premiärer (som filmbolagen just nu ställer in, då de inte kan få publik nog att betala utgifterna med), så filmstudion kör som vanligt. Men denna gång börjar man med årsmöte en timme före föreställningen.

En idé i idet av Björn Forseth

GLORIA

Panterdrottningen

Känd film heter »Lejonkungen« – tar för givet att flockens ledare måste vara en hanne

 

I dessa virulenta tider är det inte bara samhället runtom en som ställs på huvudet. Ens eget huvud ställs också på… ö, huvudet, om någon förstår vad jag menar.

En fjälla från fjällen besökte mig förra veckan för att lämna saker, och själv bara önskade jag att ingenting lämna henne. Ty jag var förkyld och hade därtill på besök i Stockholmsområdet ådragit mig detta ovälkomna störningsmoment. Så jag höll mig på min kant (det skulle jag ha gjort ändå – tro inget annat; hon är bunden vid en annan); alltså, jag höll mig på min kant för att inte sprida cirunaviruset (för corona var det inte, om jag får tro Sjukvårdsupplysningens utmärkta utfrågning på tjatten). Gammal backstusittare som jag är, om uttrycket tillåts, skämdes jag föga för mitt ålderdomligt inredda kök, som en tidigare kvinnlig besökare till och med tyckt var camp (och därtill beklagat, att min kran – den över vasken, alltså – var modern, vilket skulle ha förtagit en del av kökets rustika charm).

Men dagen efter såg jag köksinredningen i ett förkylningens förklarande ljus: den var inte bara lantlig som i någon nedärvd gammal sommarstuga, den var smutsig.

Precis som vid alla andra sjukskrivningar genom åren får den sjukskrivne plötsligt oanade (driv)krafter att hålla rent, snygga upp och reparera. Och visst har efter ett ryck köksluckornas smutsränder nu ersatts med patina.

Den energin kanske man ska vara tacksam för. Ungkarlens enkla tjäll blir annars för ingrott, kantänka. Men för den undersysselsatte kunde den hellre ha använts till att skriva en roman eller en symfoni eller att träna inför Dundret runt. Men det sistnämnda har ju ställts in, och nu uttalas högt, att undertecknads åldersgrupp ska isoleras.

Isoleras! Här ska inte isoleras utan ut och förmeras, som norrmännen säger. – Äsch, sådana tankar är väl just vad som ska stängas inne. Fast de kanske inte är rädda för vilda pensionärer som sprider sin vildhavre blandad med covid-19 utan visar omsorg om oss skröpliga gamlingar; vi ska inte nås av otäcka virusformer. Det räcker med dem, vi får via bredbandet.

Pandemiska följder på andra områden är exempelvis våra seders fördärv, som någon kanske skulle säga. Nu har de börjat göra skämtfilm av den norska statsministern, som plötsligt undvikit att ta i hand. Tillfället måste nu vara gyllene för de personer, som anser kvinnor vara orena och ej böra vidröras. Nu kan de som anser sig tillhöra det ädla könet söka jobb på verkstäder, där chefen är kvinna, och lättvint låta bli att hälsa med handslag »med hänsyn till folkhälsan under rådande pandemi«. Detta tillfälle utgör ett så kallat fönster i vårt folkskick, varigenom man kan slinka in och bli accepterad, utan att någon märker ens inställning. Kvinnliga arbetskamrater kommer förstås att märka det, vad det lider, men då är de redan etablerade.

När fan blir gammal, blir han religiös, säger man. Förutsatt att fan liksom Gud är en han, en av det ädla könet. Religiösa undrar jag ändå om de kvinnoföraktande blir, det har de ju dittills trott om sig själva hela tiden. Kvinnoföraktet har så att säga haft gudomlig bekräftelse. Däremot blir kvinnor bara tuffare med åren, tycks det mig. Undantag finns, så klart, men att många när de blivit äldre ser hur livet fungerar och människorna är skapta gör väl att fjällen faller från de gamla fjällornas ögon. Att samma fjäll inte faller från ögonen på gamla män, som alltid hatat kvinnor, beror kanske på att de tjänar på att ingenting förstå.

Inom filmens värld var gamla kvinnor förr något som hamnade i någon tankens byrålåda. Den minnesgode kanske drar sig till minnes en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet.

Jodå – att hitta en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet är väl en baggis för den nyfikne – och för den minnesgode med!

Nå, alltså, vid den tiden då undertecknad läste Kalle Anka & C:O, nämndes en viss annons i radionyheterna. En tidigare stor Hollywoodidol hade passerat femtiostrecket (vilket för dåvarande mig var uråldrigt), blivit bortglömd och hade därför i tidskriften Variety den 24 september 1962 satt in följande annons under rubriken «Anställning sökes, kvinnor, skådespelare«:

Frånskild trebarnsmamma till 10, 11 & 15. Amerikan. Trettio års erfarenhet som skådespelerska inom filmen. Alltjämt flyttbar och älskvärdare än vad som sägs. Söker fast anställning i Hollywood. (Har haft det på Broadway.)

Bette Davis, ℅ Martin Baum, G.A.C.

Referenser på begäran.

Den satt. Bette Davis gjorde come-back med Vad hände med Baby Jane? redan samma år och spelade in flera roller fram till sin död 1989. Andra äldre damer från tilja och duk nyttjas numera längre; jag tänker på primadonnor som franska Mylène Demongeot, tyska Barbara Sukowa och svenska Suzanne Reuter, för att nämna några – och det var väl härligt, att publiken lät pantertanterna Siw Malmkvist, Towa Carson och Ann-Louise Hanson år 2004 vinna i Mello! Inom parentes sagt.

Sukowa, som Kiruna filmstudio senast visade i titelrollen Hannah Arendt (2012), var förresten med i en film med bäring på denna veckas filmstudiofilm, Gloria från 2013. Regissören Sebastián Lelio lät sig som så många före honom utnyttjas till att göra en hollywoodrulle av en film han redan hade gjort i Chile, alltså »Gloria«. Hans engelskspåkiga äventyr från 2018 fick heta Gloria Bell…

En vanlig biograf hade förstås köpt in visning av den med en känd hollywoodaktris i rollen som Gloria. Filmstudion kör dock originalet, där Paulina García, chilensk femtioplussare, spelar kvinnan som lever ut på Santiagos nöjesställen, fast vissa misstycker.

Nu på torsdag den 19 mars 2020. Datumet är viktigt, för kommer det då fler än 500 åskådare, kommer föreställningen att ställas in.

En idé i idet av Björn Forseth

BESKYDDARNA

Hemmafronten

Kvinnor är bra att ha när män ska ut och kriga

För tre dagar sedan var det Internationella kvinnodagen, det vill säga årsdagen av textilarbeterskornas strejk i Petrograd 1917 – inledningen till både den ryska revolutionen och just Internationella kvinnodagen. Det kan vara värt en extra bild i denna krönika. Från Ryska posten har jag knipit denna, som återges med översättning av texten på banderollen:

Utan kvinnors deltagande är rösträtten inte allmän

Så brukade jag också i min ungdom säga till tjejer, som var väldigt revolutionära: Utan kvinnors deltagande är inte värnplikten allmän. »Tänkte inte på det«, kunde de ha sagt, men komikergänget Lorry var ju inte kända ännu. I stället brukade de få tunghäfta eller fnysa.

Eftersom hela mars månad är en kvinnomånad för Kiruna filmstudio, blir det då idel filmer med hjältinnor. Förresten borde väl de där textilarbeterskorna ha fått någon film om sig, eller? För att ta reda på sådant kan man kamma igenom Internationella filmdatabasen, imdb.com, vilket är en grannlaga uppgift, då den innehåller all världens filmer från slutet av 1800-talet till idag. En sökning enbart på frasen »International Women’s Day« ger elva träffar, mest kortfilmer. Den enda långfilmen är rysk med just titeln 8 mars (2000). Men en fyra minuter lång pedagogisk framställning av dagens betydelse för kvinnor på landet finns i tecknad form, Förfärliga Vavila och moster Arina (Sovjet 1928). De elva träffarna säger dock inte allt. Den 8 mars är temat för flera avsnitt i engelskspråkiga teveserier, liksom för – håll i er nu – James Bond. Där får Daniel Craig klä sig i rollen som kvinna till rösten av sin chef M, Judi Dench, i en hyllning till dagen år 2011. När får vi se den kortisen på bio?

Kvinnor visade alltså i mars 1917 framfötterna i Ryssland. Under världskrigen gjorde de också det i andra länder, där männen kallats in och någon måste tillverka ammunitionen åt dem. Eller odla deras proviant. Den store engelska dramatikern Ken Loach visade 2013 i långfilmsdokumentären The Spirit of ’45 (Andan från 1945), hur den mycket starka kvinnorollen i Storbritannien under andra världskriget förbyttes i »kasta ut barnet med badvattnet«, alltså kvinnorna. Då skulle de gå tillbaka till spisen och foga sig.

Något liknande rådde väl i Sverige under samma period. Då sågs en vapenför manlig individ i civila kläder som en skummis – antagligen en snajdare som höll sig undan, som svek. En sådan beskrev Hans Alfredsson tydligt i sin film Tuppen 1981 (i vilken förresten kompisen Tage Danielsson i bakgrunden i en scen vände sig om och tittade mot kameran från en cykel – hur många upptäckte egentligen, att det var han?).

I vårt land under det kalla kriget var hemmafronten organiserad på förhand. Av Om kriget kommer, 1961 års upplaga av Vägledning för Sveriges medborgare, framgår, att »Genom en ekonomisk försvarsberedskap söker vi trygga landets försörjning under krigsförhållanden«. »Om Du skall arbeta i sjukvården, produktionen eller kommunikationerna eller i annan del av totalförsvaret: Följ de anvisningar som Du fått redan i fred av myndigheter och arbetsgivare«… Alla skulle krigsplaceras, till exempel i jordbruket.

En ny fransk spelfilm, Beskyddarna (2017), handlar om kvinnorna i lantbruket under första världskriget. Särskilt om livet på en viss gård och de kvinnor som lämnats kvar där, när alla männen kallats in till militärtjänstgöring. Föga kunde de väl då ana, hur upplogat stora delar av Frankrike skulle komma att bli av skyttegravar och bombgropar. Den omfattningen har väl bara överträffats av Kambodja, sedan USA på 1970-talet försökt bomba det landet tillbaka till stenåldern. Lika illa som det efteråt gick för de kambodjanska fattigbönderna gick det väl inte i Frankrike, vars rikedom hade skapat läskunniga och någorlunda informerade bönder.

Alltnog, regissören Xavier Beauvois är nog mest känd för en tidigare film om ett avsides kloster i Algeriet under dess inbördeskrig på 1990-talet, Gudar och människor (2010). Den har filmstudion visat på sin tid.

Nu denna vecka visas »Beskyddarna«. På torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

GRETA

Den förtroende-ingivande Greta…

…i mellanmjölkens kungarike

Vad ska man tro om prinsar och prinsessor? Trots att få människor i vårt land på direkt fråga, om de tycker att ämbeten ska ärvas, svarar att de tycker det. Vi har blivit lite för vana vid något slags demokratisk ordning. Ändå läser vi sagor som Prinsessan på ärten och Lille prinsen. Själva ordet prins/essa betyder ju furste/furstinna men är för oss i allmänhet varken någon som är först eller främst utan bara någon sagofigur. I min brors bil säger vägvisaren inte bara till om vilken väg han ska ta från A till B utan placerar här och där ut små prinsar eller prinsessor (de ser ut som badankor men bär krona) Vad de har i vägkartan att göra framgår inte. Kanske är det rojalistisk smygpropagande, vad vet väl en simpel cyklist? Men så vana vid fenomenet är vi, att det tycks helt naturligt med lite prinsar här och var. Kanske är det så i furstestaterna söder om Medelhavet; de har så många prinsar och prinsessor att dessa kan dyka upp snart sagt var som helst.

En del sagor berättar om ett land styrt av en mäktig och klok kung, som med hjärtat på rätta stället ser till att rättvisa skipas och folket behandlas väl. Tills någon elak släkting ärver tronen.

Inte påtalar den vuxne högläsaren för de oskyldiga barnen det orimliga i, att en så kallad upplyst despot styr land och folk efter att ha ärvt ämbetet. Upprördheten ägnas helt och hållet elakheten hos efterföljaren.

Varenda unge i dagens generation har sett Frost (2013) eller Frost II (2019) på svenska, samiska eller engelska (varvid i det sista fallet entusiastiska femtekolonnare fått sitta och läsa undertexterna högt för sina småbarn). I de filmerna är det så politiskt korrekt, att en ung flicka styr hela riket. Folket är bara nöjt med att ha en upplyst härskare. En tidigare generation ungar såg Lejonkungen (1994) och lärde sig, att kungamakten ärvdes genom börd och inte minst art. Det skulle man kunna kalla rasism i den högre skolan, eftersom en ideologi grundad på art svårligen skulle kunna kallas artism.

Då är det väl helt i sin ordning, att vi även utanför sagoböckernas värld godtar envälde, när det verkar vara ett upplyst sådant. Alltså: det är helt i sin ordning att vi säljer vapen till Saudi-Arabien, men inte att landet i fråga styckar en medborgare på en utländsk ambassad. Någon måtta får det vara.

Därför var det väl inte helt ologiskt, att vår egen kung för sexton år sedan talade gillande om sin kollega i Brunei, vilket han taskigt nog fått sota för i efterhand. I den mån en nutida svensk monark får sota för något alls. Det han sa var ju i samklang med vår berättartradition för våra små barn.

Däremot använder vi gärna uttryck som kung på en söderhavsö, skidkung, utbrytarnas konung och dylika bildlika begrepp. På samma sätt kan vi använda ordet drottning. En kvinnlig hjälte, en hjältinna, kan gott få epitetet drottning. En kung eller drottning är singular i ett givet land, men kanske kan man ändå säga, att textilarbeterskorna, som strejkade i Petrograd den 8 mars 1917, var kvinnorörelsens okrönta drottningar allihop. De satte dagordningen och startade en revolution.

För några år sedan inföll 8 mars på en torsdag, den veckodag då Kiruna filmstudio kör sin film. Med början det året har därefter hela marsserien präglats av filmer med drottningar i huvudrollen, alltså hjältinnor. Varje år är frågan: får man ihop fyra eller fem filmer med kvinnor i de ledande rollerna?

Jo, det får man, om man glömmer bort illusioner och romantik. I år börjar filmstudions marsserie med en omtumlande thriller med Greta i titelrollen. Då tänker ni förstås på allas vår Greta i dagens världspolitik, men namnet har hon inte monopol på. Det kunde vara hon som är med Hans i sagan om honom och Greta men är inte det; i filmen Greta från 2018 är det en Greta av en helt annan sort, vilket en ung studentska snart får uppdaga, sedan hon kontaktat denna äldre Greta för att i all välmening återlämna hittegods. Den till synes så rara lilla tanten spelas av franska Isabelle Huppert.

På filmstudion nu på torsdag således den första av fyra filmer med kvinnliga hjältar.

En idé i idet av Björn Forseth

MAX SCHMELING

Ring, så boxar vi

Är man kändis spelar det väl ingen roll, om man belönas av nazister, eller?

 

Boxning faller inte alla på läppen. Den som utövar den får ofta på läppen, och upplever man det som barn, erkänner man att det gör ont och slutar sannolikt med boxningen.

Ingemar Johanssons bravader i kampen om VM-titeln i tungvikt var det, som fick oss småpojkar att vilja bli boxare. Där satt vi 1959 med våra föräldrar mitt i natten och drack te och åt bullar till det från utlandet på svenska radiosända matchreportaget, då Ingo slog Floyd Patterson. Proffsboxning var förbjuden i Sverige, så man såg inte mycket av den varan ens på teve, som vi då ännu inte hade. Men vad jag minns var de länge återhållsamma till och med med att visa stillbilder på tevenyheterna.

Jag hörde till dem, som prövade med riktiga boxhandskar tillsammans med kamrater i kvarteret. Därvid upptäckte jag, att det gjorde ont att få på nöten. Då tappade jag lusten, men jag hann ge en mindre pojke en smocka, innan jag la av. Han såg minst lika ledsen ut som jag, vilket jag många gånger har tänkt på under livet efteråt. Han blev inte skadad, men varför var det så lätt för mig att slå en annan, när jag fick chansen?

Den saken är då och då föremål för diskussion och utredning. Det har ju visat sig, att det inte bara var elaka typer, som torterade och mördade människor under Tredje rikets tid i Tyskland. Nej, vanliga familjefäder (och dito mödrar, inte att förglömma) som gullade med sina barn och ville familjen det allra bästa, kunde på arbetstid tortera människor. Inte för att de var bestialiskt lagda, utan för att de inte ville svika gänget. Till och med äldre tyskar/österrikare kunde delta i massmord, trots att de gavs möjligheten att utan repressalier avstå. De ville inte svika gänget.

Vad vet vi om oss själva, ifall vi skulle hamna i ett överläge såsom tillhöriga den favoriserade folkgruppen i ett framtida mardrömsscenario?

Om detta har skrivits och skrivs nya avslöjande redogörelser, som kommer fram allt eftersom. Att de, som då var med, håller på att ta slut, gör inte att vittnesmålen försvinner. Samma beteende finns i andra länder på senare tid. Men andra världskriget har en förunderlig dragningskraft på oss, kanske för att de onda och de goda var så lätta att känna igen.

Fast kanske inte för yngre personer idag. När 75 års-dagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz i Polen den 27 januari i år skulle firas, bjöds inte representanter för befriarna (Röda armén) in. Ingen president Putin där, alltså, men Ukrainas Zelenskij var inbjuden och passade på att hävda, att det var ukrainare, som befriat lägret. Att det var »den första ukrainska fronten« som gjort det betydde dock bara, att förbandsbeteckningen var Röda arméns benämning på framryckningsriktningen (i Sovjet som i Tsarryssland mönstrades inte soldater in efter folkgrupp eller geografi utan blandades avsiktligt). Ett strå vassare var kanske den tyska tidningen Der Spiegel, som i ett twitterinlägg påstod, att USAs armé befriat Auschwitz. Det påstod även USAs ambassad i Danmark i en tweet. Der Spiegel bad senare om ursäkt, det gjorde visst inte ambassaden.

De, som levde och tjänade på Tredje riket, var ibland kändisar. Huruvida de då var nazister själva eller nyttiga idioter eller på något sätt försökte bevara sin heder trots allt, det är ett outslitligt ämne för litteratur, teater och film. I den ungerska filmen Mephisto beskrev 1981 István Szabó, hur en antinazistisk skådespelare, besatt av att få framgång och berömmelse, gör karriär på tiljan i Berlin på 30-talet genom att bit för bit tulla på sin självständighet, tills han utan att märka hur det gått till är stjärna helt i nazismens sold. Filmen fick Oscar som bästa utländska film. Szabó fortsatte sitt studium av hur sådant kan gå till i I örnens grepp (2001) om den hyllade dirigenten på Berlin-filharmonikerna Wilhelm Furtwangler (i Stellan Skarsgårds gestalt) under Tredje rikets tid. Hans vandel utreddes i avnazifieringsiver av en amerikansk officer, som ingenting visste om musik och fnös åt symfonisk sådan. Hur skulle en sådan person kunna avgöra, om den store dirigenten var stor för att han smörat för nazisterna eller för att han var… duktig?

Att smöra och på så sätt att göra karriär bortförklaras gärna efteråt med, att »man var tvungen«. Vissa blev förvisso tvungna att slåss för Tredje riket. I den amerikanska rullen Viljans seger (1989) hamnar en gammal grekisk olympier i Auschwitz och »återupptäcks« av tyskarna som den berömde judiske boxaren Salamo Arouch. Så länge som han då ställer upp som boxare i match efter match inför fångvaktarna får han leva. Där kan man väl försvara sig med, att »man var tvungen«.

Filmen i fråga spelades förresten in i själva Auschwitzlägret och bar sin titel säkert inte utan orsak. Tredje rikets stolthet bland regissörer, Leni Riefenstahl, hade ju blivit världsberömd för sin skickligt gjorda »Viljans triumf«. Eller »seger«.

Nu på torsdag visar filmstudion ett av dessa moraliska dilemman. Tyske Max Schmeling var europamästare i lätt tungvikt 1927 – 1929 och i tungvikt 1939 – 1942, självfallet en oerhört populär person i den tidens Tyskland, först Weimarrepublikens, sedan Tredje rikets. Därvid blev det världsmästerskapsmatcher mellan honom och amerikanske Joe Louis 1936 och 1938. Detta vållade naziledarna vissa bekymmer, emedan amerikanen var ättling till slavar. Hur nationalhjälten Schmeling hanterade detta och sin karriär (som inte hindrade honom från att skickas till fronten), framställs i den 2010 producerade tyska film, som bär hans namn.

En idé i idet av Björn Forseth

HIGH LIFE

Klackarna i taket

eller

Tyngdlösa tungviktare

Det är något visst med relationen mellan far och dotter. Far och son är en annan, i väldigt maskulina kulturer ofta helt avgörande relation. Macho kallas den ibland, mulligt mansgrisig ibland.

Far och dotterförhållandet utstrålar föräldrastolthet och barnakärlek samt en märklig dragning till fadern från flickebarnets sida – en som kanske strålar lika starkt från gossebarn. Men i det senare fallet bromsas barnets kärlek till fadern om den inte är sådan som machokulturen förväntar sig. – Eller vad vet en ungkarl.

Kärleken mellan föräldrar och barn är inte given i naturen, kan man tro när man läser Margaret Meads omtumlande avhandling om könsförhållanden på Nya Guinea, Kvinnligt, manligt, mänskligt (1935, på svenska – med bättre titel – 1948). I alla fall inte som den kärlek vi på vårt håll är vana vid idag. Då ska man dock tänka på, att det inte var så många generationer sedan, som »barn inte skulle synas« här hos oss.

Mead studerade tre folk på Nya Guinea, en ö med mängder av folkslag, ibland så isolerade att de inte kände till omvärlden alls.

Den outtröttlige naturvetaren David Attenborough avslutade på sjuttiotalet sin banbrytande trettonavsnittsserie om evolutionen, Liv på jorden, med ett sista avsnitt om ett djur, som i de tolv första avsnitten förbigåtts: människan. För att få veta, om vanliga ansiktsuttryck och mänskliga reaktioner var medfödda eller inlärda genom samspel med andra människor, skulle Attenborough behöva finna människor, som inte hade träffat »sådana som oss«. Och han fann dem: på Nya Guinea.

Dessa människors boningar hade händelsevis setts från luften av ett passerande sportflygplan. När antropologerna sökte upp folkgruppen filmades de oerhört nyfikna och försiktiga invånarna. De räknade inte bara på fingrarna som vi gör utan gick vidare med handleder, armbågar och axlar. Men de skrattade till, där vi skulle ha skrattat till och gav gensvar i gester och minspel som vi skulle ha gjort…

Attenborough och hans antropologer fick denna engångschans att lära känna människan, tack vare att de inte bemötte det okända med att skjuta på det, vilket annars har varit det sätt den vite mannen normalt betett sig på.

Som en författare som engelske H G Wells upprepat beskrev och som årets Snöfestivalbesökare kunde se i en av de tre filmer, som visades gratis genom filmstudions försorg: Först på månen (1964) efter Wells roman. Skjuta först och fråga sedan, alltså, vårt eviga öde.

De tre folk som Mead studerade på Nya Guinea var fullständigt olika till sitt sätt, och det var det hon ville visa (därmed inte sagt att något av dessa tre skulle föreställa det typiska för Nya Guinea): hos två av dem följde både kvinnor och män samma sätt att vara, på ett sätt som vi i Europa kallar könsroll. I ett av dem var alla idel feminina typer, om man ska renodla enligt europeisk fördom. I ett annat var det kvinnorna som bestämde. Där var det männen, som fåfängt pyntade sig och speglade sig för att göra sig sedda. Det tredje folket var utpräglat maskulint enligt samma fördom som innan. Hos dem var kärleken generationer emellan uppdelad på ett komplicerat sätt. Man älskade farbror men inte far, bara som ett exempel bland många (eller var det farfars bror? – jag minns inte riktigt). Mammor smorde in brösten med illasmakande fett, när de tyckte att ungarna hade ammat nog. Ett annat exempel.

För en gammal boomare som undertecknad (en som fått sin glans från silverskeden en växt upp med), så är det att se dagens barnkära unga vuxna en lisa för själen.

Men är sådana känslor lika kulturellt betingade som de guineanska kannibalättlingarnas familjeförhållanden? Kommer bandet mellan fader och dotter att vara likadant i framtiden, när jorden kanske blivit otjänlig för människor? Då människan därför blivit långseglare i rymden?

Det senare är en känd fantasi, månne allra bäst framställd i Harry Martinsons diktverk Aniara (väl överfört till filmduken av Pella Kågerman och Hugo Lilja 2018). Så kan science fiction se ut, då den kan ge oss nu levande en och annan tankeställare.

Möjligen är det det, som den franska filmregissören Claire Denis vill med sin färska science fictionrulle High life från samma år som Aniara. High life är »livet på toppen«, »extravagans« eller något däråt, fast toppen just inte är något man kan finna i rymden mer än bildlikt.

Historien är likt Aniara ett rymdskepp på drift. I det här fallet inte en jättelik folkförflyttning från en förstörd jord till Mars – utan ett experiment med människor, som möjliggjorts genom att en mängd busar fått den här överdådiga resan gratis mot att de ställt upp som försökskaniner åt en läkare, som bär drag av typen Josef Mengele (ni vet den där nazistiske fängelseläkaren som gjorde makabra och bestialiska människoförsök på koncentrationslägerfångar). Läkaren i det här fallet spelas av Juliette Binoche, vars koncentrationsläger alltså är en sluten rymdfarkost.

Ombord frodas samtidigt ett förhållande mellan en liten flicka och hennes far. Faderskärlek och barnatro mitt i en så destruktiv miljö? – Ja, så kan science fiction leka med ens känslor och omvärldsuppfattning.

Det görs på torsdag den 20 februari 2020 i filmstudions visning av High life.

En idé i idet av Björn Forseth

SPARTACUS

Slaven som inte talade slaviska

Måste slavar vara av afrikansk härkomst?

 

På torsdag ska vi minnas en slav. Men först måste vi undersöka det märkliga valet av oscarsvinnare igår, måndag den 10 februari 2020.

Vann gjorde en utmärkt sydkoreansk film, som kanske skulle kunna hänföras till samma kategori som engelska Ladykillers från 1955; en mycket svart… ähm… komedi. Den sydkoreanska succén heter Parasit och är naturligtvis ny – det hör till reglerna för att få kandidera till en Oscar (den är alltså från förra året).

Men vinna kan man i många grenar. Parasit blev »Bästa internationella film« (som det heter från och med i år, tidigare hette det »Bästa utländska film«). Det låter i förstone jättebra. Men Bästa utländska film antyder, att all film gjord utanför Förenta staterna är av sekunda kvalitet. Denna övermaga inställning ville akademien bakom Oscarsstatyetten med det nya namnet nog få bort. Men Bästa internationella – skulle det vara bättre? Om det är något lands filmer som är internationella, det vill säga som når ut över hela jorden, så är det väl Hollywoods. Och i någon mån Bollywoods (indiska sång- och dansfilmer är ju omåttligt populära i Asien och Afrika).

Men nu är det så, att det allra finaste priset heter Bästa film, vilket alltid varit detsamma som en inhemsk, alltså amerikansk, film. Bortsett från mexikanska, chilenska och andra inte fullt så värdefulla amerikanska länder, förstås. Men med möjlighet för andra fina engelskspråkiga länders filmer att ändå kunna få en Oscar som Bästa film. Allt engelskspråkigt har således i all tysthet räknats som US-amerikanskt.

Om detta hade Kulturnyheterna på SVT eller andra likartade redaktioner kunnat berätta. Det har jag inte sett att någon gjort. De har berättat, att Parasit skrällde genom att vara första icke-engelskspråkiga film att få Oscar som Bästa film. Förvisso ett trendbrott, men varför då över huvud taget ha kvar priset Bästa internationella film? (Parasit fick alltså bägge priserna.)

Det kulturnyheterna inte spann vidare på var den fullkomligt uppenbara följdfrågan: Varför har priset Bästa film då varit synonymt med Bästa inhemska (USA-) film? – Men så är det ofta i journalistiken; trådar att börja nysta upp ligger utslängda inför dem utan att de ser dem.

Undertecknads egen, oprofessionella, undersökning ger inte vid handen, att Akademien bakom Oscar har någon stadga som säger, att priset för Bästa film måste vara amerikansk eller på engelska. Det har bara varit underförstått i lika hög grad som att alla filmer på övriga två hundra språk fram till i år har räknats som utländska. Tio andra icke-engelskspråkiga filmer före Parasit har nominerats till priset sedan 1938 utan att ha fått det.

Parasit har gått i Kiruna, Folkets hus snappar ibland upp vad som händer, låt vara att sålunda uppsnappade filmer ofta bara visas en föreställning. Den är värd att klassas som Bästa film, vilket den alltså igår gjorde utan att vara på engelska (helt först med att bryta USA-vallen var den ändå inte, ty franska The artist från 2011 blev ju Bästa film – den var stum).

Till veckans tema: slavar. Inte slaver. Slaver talar något slaviskt språk såsom tjeckiska, ryska eller serbo-kroatiska. En slav behöver inte tala något sådant språk. Inte något språk alls, faktiskt. Det beror på, vad han eller hon ska användas till.

Under min uppväxt sas det, att slaveri var något förlegat. Det är det inte. Idag lever omfattande mängder av människor i slaveri, särskilt unga kvinnor. De rövas bort på väg från livsmedelsbutiken eller till skolan och stuvas in i långtradare eller båtar för att tas till rikare länder, där det finns gott om människor (mest män), som gladeligen betalar för att våldta dem. Dessa slavinnor kan inte köpa sig fria och har små utsikter att komma ur handeln med livet i behåll.

Klassiskt slaveri med slavmarknader, där människor köps och säljs och således i någon utsträckning måste månas om (ingen vill ju att en investering ska förloras), lär fortfarande förekomma på sina håll i Afrika och Västasien. Därvid har de stackars mänskliga varorna föga hjälp av traktens dominerande religioner.

Vi är många som förbinder slaveri med afrikaner, som rövats bort i sina afrikanska hemländer och sålts till europeiska slavhandlare, vilka tagit dem över Atlanten till en framtid i Amerikatt, som de sedan aldrig kunnat lämna. De har ju generationerna igenom blivit engelskspråkiga och glömt bort sina rötters kulturer. När USA bildades var de fler än de vita men räknades förstås inte. En och annan vit kunde också vara slav och en och annan svart kunde köpa sig fri eller bli friköpt. Hudfärgen var inte liktydig med att vara slav. Den tanken tycks däremot ha börjat prägla de vita amerikanerna vid tiden för deras eget uppror mot kolonialmakten, för vid det laget fick de vita sova dåligt för att det fanns så ruskigt många slavar och förekom så många slavuppror. Och deras slavar var ju svarta. (När de vita amerikanerna hundra år sedan förbjöds att fortsätta hålla slavar, blev tanken om att svarta som sådana var mindervärdiga en bärande idé.)

För två tusen femtio år sedan pågick ett riktigt stort slavuppror. Då var kontinenten där borta inte upptäckt ännu. Upproret skedde i det imperium, som kallades Romarriket. Slaveri var inget konstigt alls dåförtiden, slavar höll alla prominenta riken sig med. Blev man besegrad i strid, bestraffad för något eller satt i skuld, så kunde man dömas till galärerna eller någon annan sorts slavtillvaro. Rasismen var inte född, om ens ett ord för något sådant fanns.

Thrakien var ett land, som transkriberas med th på svenska för att antyda ett läspljud. Det var inget slaviskt land men låg ungefär där, där sådana idag finns, mellan Medelhavet och Svarta havet. Språket thrakerna talade är utdött men anses inte ha haft släktskap med områdets nuvarande språk, förutom att det var indoeuropeiskt.

Det var en thrakisk slav, som år 75 före vår tideräkning satte igång det uppror, som allvarligt kom att hota Rom, som då hade införlivat Thrakien i riket. Thraken hette Spartacus och var en atlet (inte som ungdomar idag lånar ordet från engelskan i betydelsen idrottsman), alltså ett muskelknippe med vighet och elegans. Han tjänade som gladiator, skulle alltså utkämpa tvekamper inför betalande publik och var sålunda en betydande investering för den gladiatorskola han skulle representera. Där någonstans gick det snett, och hans flykt drog flera till sig, tills han med sin utbildning kunde uppbåda en armé på uppemot 40.000 man att kämpa mot romerska legioner.

Howard Fast, en amerikansk författare, skrev 1951 en roman om Spartacus, och den sovjet-armeniske kompositören Aram Chatjaturjan skrev fem år senare en balett på samma tema. Några år därefter ville skådespelaren Kirk Douglas producera en film utifrån Fasts bok och bad stjärnregissören Stanley Kubrick (som senare, 1968, gjorde tidernas rymdfilm, 2001 – ett rymdäventyr) att ta regiuppdraget. De hade nyligen samarbetat med och motarbetat varandra med filmen Ärans väg (1957). Kubrick tog jobbet, men de kom inte överens. Filmen Spartacus (1960) kom att för evigt förbindas med Kirk Douglas och vara hans stolthet, medan Kubrick gott kunde ha varit filmen förutan, enligt egen utsago.

Filmen blev ändå den mest stjärnbeströdda av Kubricks filmer, om man med stjärnor menar namnkunniga medarbetare. Förutom Douglas deltog många av dåtidens stora engelska scenkonstnärer: Laurence Olivier, Charles Laughton, Peter Ustinov och Jean Simmons samt amerikanerna Tony Curtis (i en mjukisroll som var före sin tid) och John Gavin (som en ung Julius Cæsar). Alla nu borta. Till och med Kirk Douglas själv, som avled förra onsdagen vid en ålder av drygt 103 år.

Manusförfattaren Dalton Trumbo tillhörde för övrigt »the Hollywood ten«, hade alltså varit en av de politiska fångarna i USA och fick därför inte anställas. I Spartacus trotsade man svartlistningen och skrev Trumbos namn i produktionsuppgifterna.

På torsdag visar filmstudion Spartacus klockan 19. Det är en gammaldags helaftonsfilm i två akter med musikaliska uvertyrer och är inte dataanimerad (det var filmer inte 1960). I pausen blir det fika, och den publik som är där kommer att informeras om smärre sammanhang av en hundraårig Douglas (textad på svenska)…

En idé i idet av Björn Forseth

MIDSOMMAR

Horror in the midnight sun

Vem anar väl allt oblygt otyg som sker under vårt midsommarfirande?

 

Nyss hemkommen från Folkets hus, grunnar jag på filmen jag just sett: Porträtt av en kvinna i brand, en fransk rulle från 2019. Ingen dålig titel, om man vill få folk att höja på ögonbrynen. – Ingen dålig film, heller, men det är egentligen en annan historia.

Nej, titeln får en att fundera på, om filmen ska handla om någon eldig donna i stil med den isländska, som sprängde kraftledningar (filmstudion visade den i september, Woman at war från 2018). Den kvinnan var verkligen på krigsstigen. Eller ska filmen handla om en kvinna som likt en Jeanne d’arc eldas upp för att hon brutit mot kvinnorollen?

Lösningen på den gåtan får man svar på, om man ser filmen. Vilket jag inte vill förmena någon att göra i stället för att få enkla svar här.

Mina funderingar efter filmen gäller faktiskt inte brandorsaken utan att filmen är fransk. I en spännande bok av den flyhänta Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden, berättar amerikanskan i huvudrollen om sin mans fäbless för franska filmer, till vilka hon själv brukar somna. Varför då, då? – Ja, läsarna antas väl dra slutsatsen, att fransk film är tråkig.

Den visan har jag hört förut. Jag hörde också förr ofta (och spred länge själv!) historien om SJs ostmackor, som skulle ha åkt till Hamburg och tillbaka innan man fick dem över disk i restaurangvagnen. Både den om mackorna och den om fransk film hör till de seglivade vandringssägner, som förgiftar människors sinnen fullständigt i onödan (ungefär som när skolbarn automatiskt säger, att skolmaten smakar skit). Vad gäller SJs mackor går tågen inte längre till Hamburg, bara en sådan sak. Vad fransk film gäller, så tillåt en yngling (som Kolingen sa) att påpeka, att de roligaste skrattfesterna det senaste årtiondet har varit filmer på det franska tungomålet, och vad spänning beträffar kan jag bara slänga ur mig titlar som Berätta inte för någon (2006) och Anthony Zimmer (2005), så kanske någon minns vilken fart de gick med.

Fördomar. Dylika hyser vi lite till mans, ingen idé att förneka en sådan sak. Månne å andra sidan utlänningar hyser fördomar om svenskarna? Ni har väl hört beskrivningarna av upprörda immigranter, som skriver hem och berättar om att svenskarna på midsommar dansar kring en fallosfigur och härmar grodor.

Ärligt talat vet jag inte alls, vad som sägs om våra seder och bruk. Något anar jag dock, att det förekommer missförstånd eller rentav medvetna förvrängningar. I en hollywoodrulle från 1963, Jagad av agenter, anländer en försupen Nobelpristagare i litteratur (Paul Newman) från USA och råkar snart likt Cary Grant i Alfred Hitchcocks I sista minuten (1959) in i oönskade förvecklingar med… agenter. Medan Grant jagas av besprutningsflygplan i Förenta staterna jagas Newman in och ut ur svenska bastur för både kvinnor och män och tar emot sitt Nobelpris i ett konserthus, där hedersingången kantas av soldater och matroser i stället för av studenter.

Midsommarfirandet tycks tilldra sig särskilt intresse, kanske är det de små grodorna som lockar. Eller orgierna under midnattssolen, som vanligen antas skina i hela landet. Solen, alltså, inte stjärtarna. Detta kan vi snart ta reda på, för denna torsdag visar filmstudion en amerikansk film från 2019 med den upplysande titeln Midsommar. Den uppmärksamme noterar här, att denna amerikanska film inte fått en engelsk titel i Sverige, vilket väl idag får sägas vara anmärkningsvärt. Men förklaringen är enkel: filmen heter så på engelska.

Nu när vi vant oss vid att tala om Morden i Midsumer har anglosaxarna alltså börjat ge sina filmer svenska titlar. Det är väl bra för varumärket, kantänka.

En randanmärkning: rubriken på denna krönika är på engelska. Det var ett sätt att anknyta till den svensk-amerikanska kalkonfilmen Terror in the midnight sun, som var den första amerikanska titeln på Rymdinvasion Lappland (1959), för övrigt en flitigt visad film på Arctic light filmfestival i Kiruna.

Filmen »Midsommar« rubriceras som drama och skräck och mystik. Midsommarfirandet ska nämligen ha undertoner, som gemene man bland oss svennar aldrig stöter på. Fast vem vet: det kanske bedrivs riter till Frös och Frejas ära där ute, fast vi själva är för dragna för att märka det.

Den som är nyfiken får se, »Midsommar« firas alltså på filmstudion denna veckas torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

DE TAPPRA 600

Är film om kalkon lika med kalkonfilm?

Lord Tennyson har inte bara skrivit om de nyårsklockor vi hör uppläsas varje nyår utan även om lätt kavalleri

Krim är en halvö, så pass vet kanske de flesta. Den har ju sedan 2014 gjort sig påmind, då en mängd gröna gubbar spred sig där och tyst och stilla tog över området, som varit ukrainskt sedan den ukrainske sovjetledaren 1954 helt sonika flyttat gränsen mellan Ryssland och Ukraina (vilket Nikita Crusjtjov saknat lagstöd för – men vem brydde sig, när gränsen mellan de ryska och ukrainska sovjetrepublikerna på marken var lika omärklig som den mellan Norge och Sverige?)

De gröna gubbarna var inte från Mars, fast den färgen länge här på jorden ansetts vara kännetecknande för invånare på nämnda planet. Därtill att de var experter på kanaler, ty sådana genomkorsar ju Mars yta. Så kunde man tro. Den brittiske författaren H. G. Wells gjorde det på sitt vis 1898 i sin Världarnas krig, då han lät marsianer landa på och invadera jordklotet med död och förstörelse som följd. Dock var gubbarna inte gröna, men det blev de i synen mot slutet av boken.

År 2014 var de ryssländska soldater, vilket alla anat men först senare fick bekräftat. Även i Ryssland, ja, i Sovjetunionen, hade man trott på marsianernas kanaler där ute i rymden. En sägenomspunnen science fiction-film 1924 (stum) av Jakov Protazanov hette Aelita (förlaga var boken Aelita – prinsessa från Mars) och handlade om hur jordbor for till den röda planeten för att hjälpa de feodalt förtryckta marsianerna att göra revolution. Sovjet var tidigt ute med rymdplaner.

För att återgå till halvön, så är den också sägenomspunnen men för mindre tjusande historier. Krimkriget i mitten av 1800-talet höll på att avbryta den bernadotteska alliansfriheten, som Sverige följt ända sedan 1814. Oscar I, född fransman men som Karl Johans son uppvuxen i Sverige, var visst inte lika fredsinriktad som fadern utan såg en chans att i ett framtida fredsslut kunna kräva Finland åter från Ryssland. Men för det krävdes att Sverige varit med i kriget och att Ryssland förlorat det.

Det blev ett stort litet krig. Krim var sedan sjuttio år tillbaka en rysk halvö med staden Sevastopol som hemmahamn för landets Svarta havsflotta. Närmaste granne var det Osmanska väldet, ibland säger man det Ottomanska, ett imperium sedan 1300-talet men nu statt i sönderfall. Det hade kejsardömet Ryssland föreslagit de andra imperierna på kontinenten (de holländska, franska och brittiska) att man borde dela upp mellan sig. (Det gjorde de först efter första världskriget, med alla de följder vi nu får leva.) Imperier vill härska. Britterna hävdade att de behärskade vågorna, medan Ryssland strävade efter fri sjöfart ut ur och in i Svarta havet, och i Palestina bråkade de om inflytande. Ryssland och Osmanska riket gick i krig 1853. De andra imperierna slog sig året efter ihop för att mota olle i grind genom att belägra Östersjön och anfalla Krim för att om möjligt sänka den ryska Svarta havsflottan. Det var här Oscar såg sin chans att få Finland åter. Sverige måste alltså gå med i kriget för att i fredsförhandlingar efteråt kunna ställa krav. (Tekniken var inte svensk; redan Sardinien hade gått med i Krimkriget för att efteråt kunna ställa krav på Italien.)

Men ack – Svarta havsflottan sänktes och kriget tog slut 1856, innan Sverige hade hunnit förklara krig. Så kan det gå.

I historien heroiserade sedan de brittiska imperialisterna sina truppers insatser, fast det slagit slint ordentligt på Balaklava på Krim med den lätta brigadens anfall och snöpliga ändalykt, de tappra 600:s öde. Därav Alfred Tennysons dikt »Charge of the light brigade«. Ältandet av den och händelsen bakom den kanske kan inlemmas i imperiers tendens att inte erkänna sina tillkortakommanden; vi har väl alla hört den tyska »dolkstötslegenden« efter Versaillesfreden 2018, då Tyskland straffades som enda skyldiga bland alla världskrigets så gott som lika goda kålsupare. Legenden om de tappra 600:s öde i Krimkriget är något liknande.

Det enda goda med Krimkriget kanske var införandet av sjuksköterskan, yrket som än idag i svenskan har en feminin form även på manliga utövare. Florence Nightingale var dess anstiftare och förebild, låt vara nyanserad idag.

Kvar idag är varken det ryska, det osmanska, det holländska, det franska eller det brittiska imperiet. Men har de försvunnit ur medvetandet? – Knappast. I Ryssland vurmar Vladimir Zjirinovskij för de gamla imperiegränserna och i Förenade kungariket gör man film efter film på temat imperiet, låt vara ofta med kritisk framtoning.

Det kan man möjligen inte säga om Tony Richardsons film om lätta brigadens anfall i Balaklava, De tappra 600 från 1968. Till att börja med inleds den med en tecknad sekvens för att ge en bakgrund till Krimkriget: det brittiska lejonet sover på sin ö, de franska och holländska djuren strosar på fastlandet och i det Osmanska riket går en kalkon och kluckar för sig själv, när plötsligt bakom horisonten en jättestor rysk björn kommer fram och sopar kalkonen all världens väg. Fastlandsrikena vänder ängsligt blickarna mot England, och det brittiska lejonet vaknar så äntligen.

Här ska man tänka engelskt. Det Osmanska riket kallas i animationen Turkiet, fast det formellt inte heter så förrän efter världskriget. Turkiet och kalkon är samma ord på engelska…

Det må vara imperieromantik, men den kan också leda till kritik mot militär hjälteromantik. Richardson har i alla fall en rätt diger lista på sitt CV, filmer som Se dig om i vrede 1959, En doft av honung 1961, Långdistanslöparen 1962, Tom Jones! 1963, Gränsen 1982 och teveserien Fantomen på Operan 1990. Avgör själv på torsdag, då filmstudion visar »De tappra 600«.

En idé i idet av Björn Forseth