DE TAPPRA 600
Är film om kalkon lika med kalkonfilm?
Lord Tennyson har inte bara skrivit om de nyårsklockor vi hör uppläsas varje nyår utan även om lätt kavalleri
Krim är en halvö, så pass vet kanske de flesta. Den har ju sedan 2014 gjort sig påmind, då en mängd gröna gubbar spred sig där och tyst och stilla tog över området, som varit ukrainskt sedan den ukrainske sovjetledaren 1954 helt sonika flyttat gränsen mellan Ryssland och Ukraina (vilket Nikita Crusjtjov saknat lagstöd för – men vem brydde sig, när gränsen mellan de ryska och ukrainska sovjetrepublikerna på marken var lika omärklig som den mellan Norge och Sverige?)
De gröna gubbarna var inte från Mars, fast den färgen länge här på jorden ansetts vara kännetecknande för invånare på nämnda planet. Därtill att de var experter på kanaler, ty sådana genomkorsar ju Mars yta. Så kunde man tro. Den brittiske författaren H. G. Wells gjorde det på sitt vis 1898 i sin Världarnas krig, då han lät marsianer landa på och invadera jordklotet med död och förstörelse som följd. Dock var gubbarna inte gröna, men det blev de i synen mot slutet av boken.
År 2014 var de ryssländska soldater, vilket alla anat men först senare fick bekräftat. Även i Ryssland, ja, i Sovjetunionen, hade man trott på marsianernas kanaler där ute i rymden. En sägenomspunnen science fiction-film 1924 (stum) av Jakov Protazanov hette Aelita (förlaga var boken Aelita – prinsessa från Mars) och handlade om hur jordbor for till den röda planeten för att hjälpa de feodalt förtryckta marsianerna att göra revolution. Sovjet var tidigt ute med rymdplaner.
För att återgå till halvön, så är den också sägenomspunnen men för mindre tjusande historier. Krimkriget i mitten av 1800-talet höll på att avbryta den bernadotteska alliansfriheten, som Sverige följt ända sedan 1814. Oscar I, född fransman men som Karl Johans son uppvuxen i Sverige, var visst inte lika fredsinriktad som fadern utan såg en chans att i ett framtida fredsslut kunna kräva Finland åter från Ryssland. Men för det krävdes att Sverige varit med i kriget och att Ryssland förlorat det.
Det blev ett stort litet krig. Krim var sedan sjuttio år tillbaka en rysk halvö med staden Sevastopol som hemmahamn för landets Svarta havsflotta. Närmaste granne var det Osmanska väldet, ibland säger man det Ottomanska, ett imperium sedan 1300-talet men nu statt i sönderfall. Det hade kejsardömet Ryssland föreslagit de andra imperierna på kontinenten (de holländska, franska och brittiska) att man borde dela upp mellan sig. (Det gjorde de först efter första världskriget, med alla de följder vi nu får leva.) Imperier vill härska. Britterna hävdade att de behärskade vågorna, medan Ryssland strävade efter fri sjöfart ut ur och in i Svarta havet, och i Palestina bråkade de om inflytande. Ryssland och Osmanska riket gick i krig 1853. De andra imperierna slog sig året efter ihop för att mota olle i grind genom att belägra Östersjön och anfalla Krim för att om möjligt sänka den ryska Svarta havsflottan. Det var här Oscar såg sin chans att få Finland åter. Sverige måste alltså gå med i kriget för att i fredsförhandlingar efteråt kunna ställa krav. (Tekniken var inte svensk; redan Sardinien hade gått med i Krimkriget för att efteråt kunna ställa krav på Italien.)
Men ack – Svarta havsflottan sänktes och kriget tog slut 1856, innan Sverige hade hunnit förklara krig. Så kan det gå.
I historien heroiserade sedan de brittiska imperialisterna sina truppers insatser, fast det slagit slint ordentligt på Balaklava på Krim med den lätta brigadens anfall och snöpliga ändalykt, de tappra 600:s öde. Därav Alfred Tennysons dikt »Charge of the light brigade«. Ältandet av den och händelsen bakom den kanske kan inlemmas i imperiers tendens att inte erkänna sina tillkortakommanden; vi har väl alla hört den tyska »dolkstötslegenden« efter Versaillesfreden 2018, då Tyskland straffades som enda skyldiga bland alla världskrigets så gott som lika goda kålsupare. Legenden om de tappra 600:s öde i Krimkriget är något liknande.
Det enda goda med Krimkriget kanske var införandet av sjuksköterskan, yrket som än idag i svenskan har en feminin form även på manliga utövare. Florence Nightingale var dess anstiftare och förebild, låt vara nyanserad idag.
Kvar idag är varken det ryska, det osmanska, det holländska, det franska eller det brittiska imperiet. Men har de försvunnit ur medvetandet? – Knappast. I Ryssland vurmar Vladimir Zjirinovskij för de gamla imperiegränserna och i Förenade kungariket gör man film efter film på temat imperiet, låt vara ofta med kritisk framtoning.
Det kan man möjligen inte säga om Tony Richardsons film om lätta brigadens anfall i Balaklava, De tappra 600 från 1968. Till att börja med inleds den med en tecknad sekvens för att ge en bakgrund till Krimkriget: det brittiska lejonet sover på sin ö, de franska och holländska djuren strosar på fastlandet och i det Osmanska riket går en kalkon och kluckar för sig själv, när plötsligt bakom horisonten en jättestor rysk björn kommer fram och sopar kalkonen all världens väg. Fastlandsrikena vänder ängsligt blickarna mot England, och det brittiska lejonet vaknar så äntligen.
Här ska man tänka engelskt. Det Osmanska riket kallas i animationen Turkiet, fast det formellt inte heter så förrän efter världskriget. Turkiet och kalkon är samma ord på engelska…
Det må vara imperieromantik, men den kan också leda till kritik mot militär hjälteromantik. Richardson har i alla fall en rätt diger lista på sitt CV, filmer som Se dig om i vrede 1959, En doft av honung 1961, Långdistanslöparen 1962, Tom Jones! 1963, Gränsen 1982 och teveserien Fantomen på Operan 1990. Avgör själv på torsdag, då filmstudion visar »De tappra 600«.
En idé i idet av Björn Forseth