MIDSOMMAR
Horror in the midnight sun
Vem anar väl allt oblygt otyg som sker under vårt midsommarfirande?
Nyss hemkommen från Folkets hus, grunnar jag på filmen jag just sett: Porträtt av en kvinna i brand, en fransk rulle från 2019. Ingen dålig titel, om man vill få folk att höja på ögonbrynen. – Ingen dålig film, heller, men det är egentligen en annan historia.
Nej, titeln får en att fundera på, om filmen ska handla om någon eldig donna i stil med den isländska, som sprängde kraftledningar (filmstudion visade den i september, Woman at war från 2018). Den kvinnan var verkligen på krigsstigen. Eller ska filmen handla om en kvinna som likt en Jeanne d’arc eldas upp för att hon brutit mot kvinnorollen?
Lösningen på den gåtan får man svar på, om man ser filmen. Vilket jag inte vill förmena någon att göra i stället för att få enkla svar här.
Mina funderingar efter filmen gäller faktiskt inte brandorsaken utan att filmen är fransk. I en spännande bok av den flyhänta Tove Alsterdal, Kvinnorna på stranden, berättar amerikanskan i huvudrollen om sin mans fäbless för franska filmer, till vilka hon själv brukar somna. Varför då, då? – Ja, läsarna antas väl dra slutsatsen, att fransk film är tråkig.
Den visan har jag hört förut. Jag hörde också förr ofta (och spred länge själv!) historien om SJs ostmackor, som skulle ha åkt till Hamburg och tillbaka innan man fick dem över disk i restaurangvagnen. Både den om mackorna och den om fransk film hör till de seglivade vandringssägner, som förgiftar människors sinnen fullständigt i onödan (ungefär som när skolbarn automatiskt säger, att skolmaten smakar skit). Vad gäller SJs mackor går tågen inte längre till Hamburg, bara en sådan sak. Vad fransk film gäller, så tillåt en yngling (som Kolingen sa) att påpeka, att de roligaste skrattfesterna det senaste årtiondet har varit filmer på det franska tungomålet, och vad spänning beträffar kan jag bara slänga ur mig titlar som Berätta inte för någon (2006) och Anthony Zimmer (2005), så kanske någon minns vilken fart de gick med.
Fördomar. Dylika hyser vi lite till mans, ingen idé att förneka en sådan sak. Månne å andra sidan utlänningar hyser fördomar om svenskarna? Ni har väl hört beskrivningarna av upprörda immigranter, som skriver hem och berättar om att svenskarna på midsommar dansar kring en fallosfigur och härmar grodor.
Ärligt talat vet jag inte alls, vad som sägs om våra seder och bruk. Något anar jag dock, att det förekommer missförstånd eller rentav medvetna förvrängningar. I en hollywoodrulle från 1963, Jagad av agenter, anländer en försupen Nobelpristagare i litteratur (Paul Newman) från USA och råkar snart likt Cary Grant i Alfred Hitchcocks I sista minuten (1959) in i oönskade förvecklingar med… agenter. Medan Grant jagas av besprutningsflygplan i Förenta staterna jagas Newman in och ut ur svenska bastur för både kvinnor och män och tar emot sitt Nobelpris i ett konserthus, där hedersingången kantas av soldater och matroser i stället för av studenter.
Midsommarfirandet tycks tilldra sig särskilt intresse, kanske är det de små grodorna som lockar. Eller orgierna under midnattssolen, som vanligen antas skina i hela landet. Solen, alltså, inte stjärtarna. Detta kan vi snart ta reda på, för denna torsdag visar filmstudion en amerikansk film från 2019 med den upplysande titeln Midsommar. Den uppmärksamme noterar här, att denna amerikanska film inte fått en engelsk titel i Sverige, vilket väl idag får sägas vara anmärkningsvärt. Men förklaringen är enkel: filmen heter så på engelska.
Nu när vi vant oss vid att tala om Morden i Midsumer har anglosaxarna alltså börjat ge sina filmer svenska titlar. Det är väl bra för varumärket, kantänka.
En randanmärkning: rubriken på denna krönika är på engelska. Det var ett sätt att anknyta till den svensk-amerikanska kalkonfilmen Terror in the midnight sun, som var den första amerikanska titeln på Rymdinvasion Lappland (1959), för övrigt en flitigt visad film på Arctic light filmfestival i Kiruna.
Filmen »Midsommar« rubriceras som drama och skräck och mystik. Midsommarfirandet ska nämligen ha undertoner, som gemene man bland oss svennar aldrig stöter på. Fast vem vet: det kanske bedrivs riter till Frös och Frejas ära där ute, fast vi själva är för dragna för att märka det.
Den som är nyfiken får se, »Midsommar« firas alltså på filmstudion denna veckas torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth