SPARTACUS
Slaven som inte talade slaviska
Måste slavar vara av afrikansk härkomst?
På torsdag ska vi minnas en slav. Men först måste vi undersöka det märkliga valet av oscarsvinnare igår, måndag den 10 februari 2020.
Vann gjorde en utmärkt sydkoreansk film, som kanske skulle kunna hänföras till samma kategori som engelska Ladykillers från 1955; en mycket svart… ähm… komedi. Den sydkoreanska succén heter Parasit och är naturligtvis ny – det hör till reglerna för att få kandidera till en Oscar (den är alltså från förra året).
Men vinna kan man i många grenar. Parasit blev »Bästa internationella film« (som det heter från och med i år, tidigare hette det »Bästa utländska film«). Det låter i förstone jättebra. Men Bästa utländska film antyder, att all film gjord utanför Förenta staterna är av sekunda kvalitet. Denna övermaga inställning ville akademien bakom Oscarsstatyetten med det nya namnet nog få bort. Men Bästa internationella – skulle det vara bättre? Om det är något lands filmer som är internationella, det vill säga som når ut över hela jorden, så är det väl Hollywoods. Och i någon mån Bollywoods (indiska sång- och dansfilmer är ju omåttligt populära i Asien och Afrika).
Men nu är det så, att det allra finaste priset heter Bästa film, vilket alltid varit detsamma som en inhemsk, alltså amerikansk, film. Bortsett från mexikanska, chilenska och andra inte fullt så värdefulla amerikanska länder, förstås. Men med möjlighet för andra fina engelskspråkiga länders filmer att ändå kunna få en Oscar som Bästa film. Allt engelskspråkigt har således i all tysthet räknats som US-amerikanskt.
Om detta hade Kulturnyheterna på SVT eller andra likartade redaktioner kunnat berätta. Det har jag inte sett att någon gjort. De har berättat, att Parasit skrällde genom att vara första icke-engelskspråkiga film att få Oscar som Bästa film. Förvisso ett trendbrott, men varför då över huvud taget ha kvar priset Bästa internationella film? (Parasit fick alltså bägge priserna.)
Det kulturnyheterna inte spann vidare på var den fullkomligt uppenbara följdfrågan: Varför har priset Bästa film då varit synonymt med Bästa inhemska (USA-) film? – Men så är det ofta i journalistiken; trådar att börja nysta upp ligger utslängda inför dem utan att de ser dem.
Undertecknads egen, oprofessionella, undersökning ger inte vid handen, att Akademien bakom Oscar har någon stadga som säger, att priset för Bästa film måste vara amerikansk eller på engelska. Det har bara varit underförstått i lika hög grad som att alla filmer på övriga två hundra språk fram till i år har räknats som utländska. Tio andra icke-engelskspråkiga filmer före Parasit har nominerats till priset sedan 1938 utan att ha fått det.
Parasit har gått i Kiruna, Folkets hus snappar ibland upp vad som händer, låt vara att sålunda uppsnappade filmer ofta bara visas en föreställning. Den är värd att klassas som Bästa film, vilket den alltså igår gjorde utan att vara på engelska (helt först med att bryta USA-vallen var den ändå inte, ty franska The artist från 2011 blev ju Bästa film – den var stum).
Till veckans tema: slavar. Inte slaver. Slaver talar något slaviskt språk såsom tjeckiska, ryska eller serbo-kroatiska. En slav behöver inte tala något sådant språk. Inte något språk alls, faktiskt. Det beror på, vad han eller hon ska användas till.
Under min uppväxt sas det, att slaveri var något förlegat. Det är det inte. Idag lever omfattande mängder av människor i slaveri, särskilt unga kvinnor. De rövas bort på väg från livsmedelsbutiken eller till skolan och stuvas in i långtradare eller båtar för att tas till rikare länder, där det finns gott om människor (mest män), som gladeligen betalar för att våldta dem. Dessa slavinnor kan inte köpa sig fria och har små utsikter att komma ur handeln med livet i behåll.
Klassiskt slaveri med slavmarknader, där människor köps och säljs och således i någon utsträckning måste månas om (ingen vill ju att en investering ska förloras), lär fortfarande förekomma på sina håll i Afrika och Västasien. Därvid har de stackars mänskliga varorna föga hjälp av traktens dominerande religioner.
Vi är många som förbinder slaveri med afrikaner, som rövats bort i sina afrikanska hemländer och sålts till europeiska slavhandlare, vilka tagit dem över Atlanten till en framtid i Amerikatt, som de sedan aldrig kunnat lämna. De har ju generationerna igenom blivit engelskspråkiga och glömt bort sina rötters kulturer. När USA bildades var de fler än de vita men räknades förstås inte. En och annan vit kunde också vara slav och en och annan svart kunde köpa sig fri eller bli friköpt. Hudfärgen var inte liktydig med att vara slav. Den tanken tycks däremot ha börjat prägla de vita amerikanerna vid tiden för deras eget uppror mot kolonialmakten, för vid det laget fick de vita sova dåligt för att det fanns så ruskigt många slavar och förekom så många slavuppror. Och deras slavar var ju svarta. (När de vita amerikanerna hundra år sedan förbjöds att fortsätta hålla slavar, blev tanken om att svarta som sådana var mindervärdiga en bärande idé.)
För två tusen femtio år sedan pågick ett riktigt stort slavuppror. Då var kontinenten där borta inte upptäckt ännu. Upproret skedde i det imperium, som kallades Romarriket. Slaveri var inget konstigt alls dåförtiden, slavar höll alla prominenta riken sig med. Blev man besegrad i strid, bestraffad för något eller satt i skuld, så kunde man dömas till galärerna eller någon annan sorts slavtillvaro. Rasismen var inte född, om ens ett ord för något sådant fanns.
Thrakien var ett land, som transkriberas med th på svenska för att antyda ett läspljud. Det var inget slaviskt land men låg ungefär där, där sådana idag finns, mellan Medelhavet och Svarta havet. Språket thrakerna talade är utdött men anses inte ha haft släktskap med områdets nuvarande språk, förutom att det var indoeuropeiskt.
Det var en thrakisk slav, som år 75 före vår tideräkning satte igång det uppror, som allvarligt kom att hota Rom, som då hade införlivat Thrakien i riket. Thraken hette Spartacus och var en atlet (inte som ungdomar idag lånar ordet från engelskan i betydelsen idrottsman), alltså ett muskelknippe med vighet och elegans. Han tjänade som gladiator, skulle alltså utkämpa tvekamper inför betalande publik och var sålunda en betydande investering för den gladiatorskola han skulle representera. Där någonstans gick det snett, och hans flykt drog flera till sig, tills han med sin utbildning kunde uppbåda en armé på uppemot 40.000 man att kämpa mot romerska legioner.
Howard Fast, en amerikansk författare, skrev 1951 en roman om Spartacus, och den sovjet-armeniske kompositören Aram Chatjaturjan skrev fem år senare en balett på samma tema. Några år därefter ville skådespelaren Kirk Douglas producera en film utifrån Fasts bok och bad stjärnregissören Stanley Kubrick (som senare, 1968, gjorde tidernas rymdfilm, 2001 – ett rymdäventyr) att ta regiuppdraget. De hade nyligen samarbetat med och motarbetat varandra med filmen Ärans väg (1957). Kubrick tog jobbet, men de kom inte överens. Filmen Spartacus (1960) kom att för evigt förbindas med Kirk Douglas och vara hans stolthet, medan Kubrick gott kunde ha varit filmen förutan, enligt egen utsago.
Filmen blev ändå den mest stjärnbeströdda av Kubricks filmer, om man med stjärnor menar namnkunniga medarbetare. Förutom Douglas deltog många av dåtidens stora engelska scenkonstnärer: Laurence Olivier, Charles Laughton, Peter Ustinov och Jean Simmons samt amerikanerna Tony Curtis (i en mjukisroll som var före sin tid) och John Gavin (som en ung Julius Cæsar). Alla nu borta. Till och med Kirk Douglas själv, som avled förra onsdagen vid en ålder av drygt 103 år.
Manusförfattaren Dalton Trumbo tillhörde för övrigt »the Hollywood ten«, hade alltså varit en av de politiska fångarna i USA och fick därför inte anställas. I Spartacus trotsade man svartlistningen och skrev Trumbos namn i produktionsuppgifterna.
På torsdag visar filmstudion Spartacus klockan 19. Det är en gammaldags helaftonsfilm i två akter med musikaliska uvertyrer och är inte dataanimerad (det var filmer inte 1960). I pausen blir det fika, och den publik som är där kommer att informeras om smärre sammanhang av en hundraårig Douglas (textad på svenska)…
En idé i idet av Björn Forseth