HIGH LIFE
Klackarna i taket
eller
Tyngdlösa tungviktare
Det är något visst med relationen mellan far och dotter. Far och son är en annan, i väldigt maskulina kulturer ofta helt avgörande relation. Macho kallas den ibland, mulligt mansgrisig ibland.
Far och dotterförhållandet utstrålar föräldrastolthet och barnakärlek samt en märklig dragning till fadern från flickebarnets sida – en som kanske strålar lika starkt från gossebarn. Men i det senare fallet bromsas barnets kärlek till fadern om den inte är sådan som machokulturen förväntar sig. – Eller vad vet en ungkarl.
Kärleken mellan föräldrar och barn är inte given i naturen, kan man tro när man läser Margaret Meads omtumlande avhandling om könsförhållanden på Nya Guinea, Kvinnligt, manligt, mänskligt (1935, på svenska – med bättre titel – 1948). I alla fall inte som den kärlek vi på vårt håll är vana vid idag. Då ska man dock tänka på, att det inte var så många generationer sedan, som »barn inte skulle synas« här hos oss.
Mead studerade tre folk på Nya Guinea, en ö med mängder av folkslag, ibland så isolerade att de inte kände till omvärlden alls.
Den outtröttlige naturvetaren David Attenborough avslutade på sjuttiotalet sin banbrytande trettonavsnittsserie om evolutionen, Liv på jorden, med ett sista avsnitt om ett djur, som i de tolv första avsnitten förbigåtts: människan. För att få veta, om vanliga ansiktsuttryck och mänskliga reaktioner var medfödda eller inlärda genom samspel med andra människor, skulle Attenborough behöva finna människor, som inte hade träffat »sådana som oss«. Och han fann dem: på Nya Guinea.
Dessa människors boningar hade händelsevis setts från luften av ett passerande sportflygplan. När antropologerna sökte upp folkgruppen filmades de oerhört nyfikna och försiktiga invånarna. De räknade inte bara på fingrarna som vi gör utan gick vidare med handleder, armbågar och axlar. Men de skrattade till, där vi skulle ha skrattat till och gav gensvar i gester och minspel som vi skulle ha gjort…
Attenborough och hans antropologer fick denna engångschans att lära känna människan, tack vare att de inte bemötte det okända med att skjuta på det, vilket annars har varit det sätt den vite mannen normalt betett sig på.
Som en författare som engelske H G Wells upprepat beskrev och som årets Snöfestivalbesökare kunde se i en av de tre filmer, som visades gratis genom filmstudions försorg: Först på månen (1964) efter Wells roman. Skjuta först och fråga sedan, alltså, vårt eviga öde.
De tre folk som Mead studerade på Nya Guinea var fullständigt olika till sitt sätt, och det var det hon ville visa (därmed inte sagt att något av dessa tre skulle föreställa det typiska för Nya Guinea): hos två av dem följde både kvinnor och män samma sätt att vara, på ett sätt som vi i Europa kallar könsroll. I ett av dem var alla idel feminina typer, om man ska renodla enligt europeisk fördom. I ett annat var det kvinnorna som bestämde. Där var det männen, som fåfängt pyntade sig och speglade sig för att göra sig sedda. Det tredje folket var utpräglat maskulint enligt samma fördom som innan. Hos dem var kärleken generationer emellan uppdelad på ett komplicerat sätt. Man älskade farbror men inte far, bara som ett exempel bland många (eller var det farfars bror? – jag minns inte riktigt). Mammor smorde in brösten med illasmakande fett, när de tyckte att ungarna hade ammat nog. Ett annat exempel.
För en gammal boomare som undertecknad (en som fått sin glans från silverskeden en växt upp med), så är det att se dagens barnkära unga vuxna en lisa för själen.
Men är sådana känslor lika kulturellt betingade som de guineanska kannibalättlingarnas familjeförhållanden? Kommer bandet mellan fader och dotter att vara likadant i framtiden, när jorden kanske blivit otjänlig för människor? Då människan därför blivit långseglare i rymden?
Det senare är en känd fantasi, månne allra bäst framställd i Harry Martinsons diktverk Aniara (väl överfört till filmduken av Pella Kågerman och Hugo Lilja 2018). Så kan science fiction se ut, då den kan ge oss nu levande en och annan tankeställare.
Möjligen är det det, som den franska filmregissören Claire Denis vill med sin färska science fictionrulle High life från samma år som Aniara. High life är »livet på toppen«, »extravagans« eller något däråt, fast toppen just inte är något man kan finna i rymden mer än bildlikt.
Historien är likt Aniara ett rymdskepp på drift. I det här fallet inte en jättelik folkförflyttning från en förstörd jord till Mars – utan ett experiment med människor, som möjliggjorts genom att en mängd busar fått den här överdådiga resan gratis mot att de ställt upp som försökskaniner åt en läkare, som bär drag av typen Josef Mengele (ni vet den där nazistiske fängelseläkaren som gjorde makabra och bestialiska människoförsök på koncentrationslägerfångar). Läkaren i det här fallet spelas av Juliette Binoche, vars koncentrationsläger alltså är en sluten rymdfarkost.
Ombord frodas samtidigt ett förhållande mellan en liten flicka och hennes far. Faderskärlek och barnatro mitt i en så destruktiv miljö? – Ja, så kan science fiction leka med ens känslor och omvärldsuppfattning.
Det görs på torsdag den 20 februari 2020 i filmstudions visning av High life.
En idé i idet av Björn Forseth