MAX SCHMELING

Ring, så boxar vi

Är man kändis spelar det väl ingen roll, om man belönas av nazister, eller?

 

Boxning faller inte alla på läppen. Den som utövar den får ofta på läppen, och upplever man det som barn, erkänner man att det gör ont och slutar sannolikt med boxningen.

Ingemar Johanssons bravader i kampen om VM-titeln i tungvikt var det, som fick oss småpojkar att vilja bli boxare. Där satt vi 1959 med våra föräldrar mitt i natten och drack te och åt bullar till det från utlandet på svenska radiosända matchreportaget, då Ingo slog Floyd Patterson. Proffsboxning var förbjuden i Sverige, så man såg inte mycket av den varan ens på teve, som vi då ännu inte hade. Men vad jag minns var de länge återhållsamma till och med med att visa stillbilder på tevenyheterna.

Jag hörde till dem, som prövade med riktiga boxhandskar tillsammans med kamrater i kvarteret. Därvid upptäckte jag, att det gjorde ont att få på nöten. Då tappade jag lusten, men jag hann ge en mindre pojke en smocka, innan jag la av. Han såg minst lika ledsen ut som jag, vilket jag många gånger har tänkt på under livet efteråt. Han blev inte skadad, men varför var det så lätt för mig att slå en annan, när jag fick chansen?

Den saken är då och då föremål för diskussion och utredning. Det har ju visat sig, att det inte bara var elaka typer, som torterade och mördade människor under Tredje rikets tid i Tyskland. Nej, vanliga familjefäder (och dito mödrar, inte att förglömma) som gullade med sina barn och ville familjen det allra bästa, kunde på arbetstid tortera människor. Inte för att de var bestialiskt lagda, utan för att de inte ville svika gänget. Till och med äldre tyskar/österrikare kunde delta i massmord, trots att de gavs möjligheten att utan repressalier avstå. De ville inte svika gänget.

Vad vet vi om oss själva, ifall vi skulle hamna i ett överläge såsom tillhöriga den favoriserade folkgruppen i ett framtida mardrömsscenario?

Om detta har skrivits och skrivs nya avslöjande redogörelser, som kommer fram allt eftersom. Att de, som då var med, håller på att ta slut, gör inte att vittnesmålen försvinner. Samma beteende finns i andra länder på senare tid. Men andra världskriget har en förunderlig dragningskraft på oss, kanske för att de onda och de goda var så lätta att känna igen.

Fast kanske inte för yngre personer idag. När 75 års-dagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz i Polen den 27 januari i år skulle firas, bjöds inte representanter för befriarna (Röda armén) in. Ingen president Putin där, alltså, men Ukrainas Zelenskij var inbjuden och passade på att hävda, att det var ukrainare, som befriat lägret. Att det var »den första ukrainska fronten« som gjort det betydde dock bara, att förbandsbeteckningen var Röda arméns benämning på framryckningsriktningen (i Sovjet som i Tsarryssland mönstrades inte soldater in efter folkgrupp eller geografi utan blandades avsiktligt). Ett strå vassare var kanske den tyska tidningen Der Spiegel, som i ett twitterinlägg påstod, att USAs armé befriat Auschwitz. Det påstod även USAs ambassad i Danmark i en tweet. Der Spiegel bad senare om ursäkt, det gjorde visst inte ambassaden.

De, som levde och tjänade på Tredje riket, var ibland kändisar. Huruvida de då var nazister själva eller nyttiga idioter eller på något sätt försökte bevara sin heder trots allt, det är ett outslitligt ämne för litteratur, teater och film. I den ungerska filmen Mephisto beskrev 1981 István Szabó, hur en antinazistisk skådespelare, besatt av att få framgång och berömmelse, gör karriär på tiljan i Berlin på 30-talet genom att bit för bit tulla på sin självständighet, tills han utan att märka hur det gått till är stjärna helt i nazismens sold. Filmen fick Oscar som bästa utländska film. Szabó fortsatte sitt studium av hur sådant kan gå till i I örnens grepp (2001) om den hyllade dirigenten på Berlin-filharmonikerna Wilhelm Furtwangler (i Stellan Skarsgårds gestalt) under Tredje rikets tid. Hans vandel utreddes i avnazifieringsiver av en amerikansk officer, som ingenting visste om musik och fnös åt symfonisk sådan. Hur skulle en sådan person kunna avgöra, om den store dirigenten var stor för att han smörat för nazisterna eller för att han var… duktig?

Att smöra och på så sätt att göra karriär bortförklaras gärna efteråt med, att »man var tvungen«. Vissa blev förvisso tvungna att slåss för Tredje riket. I den amerikanska rullen Viljans seger (1989) hamnar en gammal grekisk olympier i Auschwitz och »återupptäcks« av tyskarna som den berömde judiske boxaren Salamo Arouch. Så länge som han då ställer upp som boxare i match efter match inför fångvaktarna får han leva. Där kan man väl försvara sig med, att »man var tvungen«.

Filmen i fråga spelades förresten in i själva Auschwitzlägret och bar sin titel säkert inte utan orsak. Tredje rikets stolthet bland regissörer, Leni Riefenstahl, hade ju blivit världsberömd för sin skickligt gjorda »Viljans triumf«. Eller »seger«.

Nu på torsdag visar filmstudion ett av dessa moraliska dilemman. Tyske Max Schmeling var europamästare i lätt tungvikt 1927 – 1929 och i tungvikt 1939 – 1942, självfallet en oerhört populär person i den tidens Tyskland, först Weimarrepublikens, sedan Tredje rikets. Därvid blev det världsmästerskapsmatcher mellan honom och amerikanske Joe Louis 1936 och 1938. Detta vållade naziledarna vissa bekymmer, emedan amerikanen var ättling till slavar. Hur nationalhjälten Schmeling hanterade detta och sin karriär (som inte hindrade honom från att skickas till fronten), framställs i den 2010 producerade tyska film, som bär hans namn.

En idé i idet av Björn Forseth