MARRIAGE STORY
Så går det till i kärlek
Bör en backstugusittare uttala sig om äktenskap och skilsmässa?
»Man försöker, man försöker«, säger jägaren i Hälge en gång, när hustrun kastat ut honom för att han utan baktankar uttalat sig illa i tron att han bara var öppenhjärtig. Och det gör väl de flesta i sina förhållanden. Även de ensamstående försöker och försöker – gentemot alla döda ting runtom dem. Tillhör de det äldre människoklientelet, så handlar det kanske om att inte snubbla på mattkanten och bryta lårbenshalsen.
Undertecknad har sedan unga år en märklig fäbless för att slå hål i skallen. Jag slog runt i Luossabacken en gång och hade då inte fäst hjälmen ordentligt (när det var så soligt och varmt att jag svettades) och fick därför mina egna skidkanter i skallen, sedan hjälmen flugit av. Blodvite uppstod. Jag reste mig en gång i närvaro av en hel skolklass på Stockholms C hastigt upp från huksittande – där jag hade stuvat in ett antal ryggsäckar i det nedersta skåpet – och träffade då en utfälld lucka från översta skåpet med sådan kraft, att jag föll till golvet. Jag tappade ett tag talförmågan, och blodvite uppstod.
Hur många gånger jag sytts uppe på skulten har jag ingen räkning på. Men just därför finns alltid medvetenheten om, att någon skåplucka skulle kunna stå öppen, när jag böjer mig ned för att ta upp något. Det brukar hjälpa. Men igår gjorde jag en ovanlig rörelse: lutade mig fram mot radion längst inne under köksskåpet för att inte missa något av rapporteringen om – ja, inte corona utan något mer trivialt. Och därefter rätade jag på mig rätt mot hörnet på spiskåpan. När man faller till golvet, där det blivit spår av ens löjliga trätofflor (löjliga men anatomiska), så vet man vad klockan är slagen. Blodvite, så klart.
Så ömklig kan kampen om tillvaron i en nutida lägenhet te sig. Det är inget att göra film om, bara att gå till akuten och sy. – Men hallå! Det är i dessa dagar inte så bara, det. Är man i den så kallade riskgruppen redan och dessutom mystiskt förkyld, ska man inte gå till akuten! Nej, hellre då självläka. Och det är väl klart, att ett kulhål i skallen ska väl en gammal kustjägare klara.
Sådant hör i alla fall inte världslitteraturen till. Det gör däremot människans handel och vandel, när det gäller att fortplanta sig, särskilt om kärlek är inblandad. Bör backstugusittare – ja, gamla ungkarlar, då – uttala sig om sådant; om äktenskap och om skilsmässa?
Absolut inte, borde man tycka. Men författare får skriva vad de vill, och ibland blir därav teveserier grundade på egna och andras upplevelser. En sådan, Sara Kadefors, har välsignat oss med upplevelser som Orka, orka! (2004) och aktuella Dejta (2020). En annan, hela familjen Herngren (Felix, Moa, Clara och Måns), har givit oss Bonusfamiljen (2017 och framåt). Av sådant kan även gamla ungkarlar lära sig, hur det går till idag.
För det går inte till som i Jane Austens eller Lev Tolstojs värld. Uppröras månde de rättrogna av olika förbenade religioner! Synd och skam – det är i sådan vi förkättrade västerlänningar lever, tycker de som stirrat sig blinda på flera tusen år gamla texter om hur småbönder och fåraherdar uppträdde på sin tid.
Men vad är manligt, kvinnligt och mänskligt, egentligen? Ska man utgå ifrån traditionella omvärldsuppfattningar, så måste man ta alla dem utanför Medelhavet–Västasien med i beräkningen också, och då menar jag även alla små samlar- och jägarfolks världsbilder. Dem brukar fanatikerna utelämna, och det är dem, som fanatikerna ofta ger sig på för att omvända och ödelägga, därför att de inte tror sig klara av att omvända folken i de st0ra religionerna. Men bland dessa småfolks seder och bruk finns allehanda sätt att bete sig på människor emellan, sexuellt som samhällsmässigt. På så vis knyter vårt nuvarande sambo-särbo-plastpappa/mamma-bonusbarn-samhälle ihop säcken, skulle jag vilja säga. »Fader« och »moder« kallades alla vuxna av barnen i en del gamla indianböcker, inte utan historisk bakgrund.
Amrisarna är i detta sammanhang uppenbarligen något eftersläpande, i alla fall i Hollywoods version. Marriage story är en ny film från förra året. »Noah Baumbachs [regissören] skarpa och inkännande syn på ett äktenskaps upplösande och en familj som hålls ihop«, står det i Internationella filmdatabasen IMDB. Det låter som något av Ingmar Bergman, men så är det av allt att döma inte. Fast i så fall skulle familjen kanske inte ha hållits ihop. Mer Sara Kadefors, då.
Men är nu detta något att göra biofilm av, när vi sett »Bonusfamiljen« på teve? Föreligger inte »larmar och gör sig till«-varning? Nå, de där borta i Amerikat får väl göra sin tolkning av människornas egendomliga umgängesformer. Alltid lär man sig något om hur de beter sig hos dem, inte bara hur det gick till i Jane Austens England.
Det blir nu på torsdag på Folkets hus – just när man trodde, att biografen som sådan var död över hela landet. Filmstudion kommer inte upp i 500 själar på föreställningen (man skulle inte ens rymmas då) och visar sällan rena premiärer (som filmbolagen just nu ställer in, då de inte kan få publik nog att betala utgifterna med), så filmstudion kör som vanligt. Men denna gång börjar man med årsmöte en timme före föreställningen.
En idé i idet av Björn Forseth