GLORIA
Panterdrottningen
Känd film heter »Lejonkungen« – tar för givet att flockens ledare måste vara en hanne
I dessa virulenta tider är det inte bara samhället runtom en som ställs på huvudet. Ens eget huvud ställs också på… ö, huvudet, om någon förstår vad jag menar.
En fjälla från fjällen besökte mig förra veckan för att lämna saker, och själv bara önskade jag att ingenting lämna henne. Ty jag var förkyld och hade därtill på besök i Stockholmsområdet ådragit mig detta ovälkomna störningsmoment. Så jag höll mig på min kant (det skulle jag ha gjort ändå – tro inget annat; hon är bunden vid en annan); alltså, jag höll mig på min kant för att inte sprida cirunaviruset (för corona var det inte, om jag får tro Sjukvårdsupplysningens utmärkta utfrågning på tjatten). Gammal backstusittare som jag är, om uttrycket tillåts, skämdes jag föga för mitt ålderdomligt inredda kök, som en tidigare kvinnlig besökare till och med tyckt var camp (och därtill beklagat, att min kran – den över vasken, alltså – var modern, vilket skulle ha förtagit en del av kökets rustika charm).
Men dagen efter såg jag köksinredningen i ett förkylningens förklarande ljus: den var inte bara lantlig som i någon nedärvd gammal sommarstuga, den var smutsig.
Precis som vid alla andra sjukskrivningar genom åren får den sjukskrivne plötsligt oanade (driv)krafter att hålla rent, snygga upp och reparera. Och visst har efter ett ryck köksluckornas smutsränder nu ersatts med patina.
Den energin kanske man ska vara tacksam för. Ungkarlens enkla tjäll blir annars för ingrott, kantänka. Men för den undersysselsatte kunde den hellre ha använts till att skriva en roman eller en symfoni eller att träna inför Dundret runt. Men det sistnämnda har ju ställts in, och nu uttalas högt, att undertecknads åldersgrupp ska isoleras.
Isoleras! Här ska inte isoleras utan ut och förmeras, som norrmännen säger. – Äsch, sådana tankar är väl just vad som ska stängas inne. Fast de kanske inte är rädda för vilda pensionärer som sprider sin vildhavre blandad med covid-19 utan visar omsorg om oss skröpliga gamlingar; vi ska inte nås av otäcka virusformer. Det räcker med dem, vi får via bredbandet.
Pandemiska följder på andra områden är exempelvis våra seders fördärv, som någon kanske skulle säga. Nu har de börjat göra skämtfilm av den norska statsministern, som plötsligt undvikit att ta i hand. Tillfället måste nu vara gyllene för de personer, som anser kvinnor vara orena och ej böra vidröras. Nu kan de som anser sig tillhöra det ädla könet söka jobb på verkstäder, där chefen är kvinna, och lättvint låta bli att hälsa med handslag »med hänsyn till folkhälsan under rådande pandemi«. Detta tillfälle utgör ett så kallat fönster i vårt folkskick, varigenom man kan slinka in och bli accepterad, utan att någon märker ens inställning. Kvinnliga arbetskamrater kommer förstås att märka det, vad det lider, men då är de redan etablerade.
När fan blir gammal, blir han religiös, säger man. Förutsatt att fan liksom Gud är en han, en av det ädla könet. Religiösa undrar jag ändå om de kvinnoföraktande blir, det har de ju dittills trott om sig själva hela tiden. Kvinnoföraktet har så att säga haft gudomlig bekräftelse. Däremot blir kvinnor bara tuffare med åren, tycks det mig. Undantag finns, så klart, men att många när de blivit äldre ser hur livet fungerar och människorna är skapta gör väl att fjällen faller från de gamla fjällornas ögon. Att samma fjäll inte faller från ögonen på gamla män, som alltid hatat kvinnor, beror kanske på att de tjänar på att ingenting förstå.
Inom filmens värld var gamla kvinnor förr något som hamnade i någon tankens byrålåda. Den minnesgode kanske drar sig till minnes en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet.
Jodå – att hitta en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet är väl en baggis för den nyfikne – och för den minnesgode med!
Nå, alltså, vid den tiden då undertecknad läste Kalle Anka & C:O, nämndes en viss annons i radionyheterna. En tidigare stor Hollywoodidol hade passerat femtiostrecket (vilket för dåvarande mig var uråldrigt), blivit bortglömd och hade därför i tidskriften Variety den 24 september 1962 satt in följande annons under rubriken «Anställning sökes, kvinnor, skådespelare«:
Frånskild trebarnsmamma till 10, 11 & 15. Amerikan. Trettio års erfarenhet som skådespelerska inom filmen. Alltjämt flyttbar och älskvärdare än vad som sägs. Söker fast anställning i Hollywood. (Har haft det på Broadway.)
Bette Davis, ℅ Martin Baum, G.A.C.
Referenser på begäran.
Den satt. Bette Davis gjorde come-back med Vad hände med Baby Jane? redan samma år och spelade in flera roller fram till sin död 1989. Andra äldre damer från tilja och duk nyttjas numera längre; jag tänker på primadonnor som franska Mylène Demongeot, tyska Barbara Sukowa och svenska Suzanne Reuter, för att nämna några – och det var väl härligt, att publiken lät pantertanterna Siw Malmkvist, Towa Carson och Ann-Louise Hanson år 2004 vinna i Mello! Inom parentes sagt.
Sukowa, som Kiruna filmstudio senast visade i titelrollen Hannah Arendt (2012), var förresten med i en film med bäring på denna veckas filmstudiofilm, Gloria från 2013. Regissören Sebastián Lelio lät sig som så många före honom utnyttjas till att göra en hollywoodrulle av en film han redan hade gjort i Chile, alltså »Gloria«. Hans engelskspåkiga äventyr från 2018 fick heta Gloria Bell…
En vanlig biograf hade förstås köpt in visning av den med en känd hollywoodaktris i rollen som Gloria. Filmstudion kör dock originalet, där Paulina García, chilensk femtioplussare, spelar kvinnan som lever ut på Santiagos nöjesställen, fast vissa misstycker.
Nu på torsdag den 19 mars 2020. Datumet är viktigt, för kommer det då fler än 500 åskådare, kommer föreställningen att ställas in.
En idé i idet av Björn Forseth