BESKYDDARNA
Hemmafronten
Kvinnor är bra att ha när män ska ut och kriga
För tre dagar sedan var det Internationella kvinnodagen, det vill säga årsdagen av textilarbeterskornas strejk i Petrograd 1917 – inledningen till både den ryska revolutionen och just Internationella kvinnodagen. Det kan vara värt en extra bild i denna krönika. Från Ryska posten har jag knipit denna, som återges med översättning av texten på banderollen:
Utan kvinnors deltagande är rösträtten inte allmän
Så brukade jag också i min ungdom säga till tjejer, som var väldigt revolutionära: Utan kvinnors deltagande är inte värnplikten allmän. »Tänkte inte på det«, kunde de ha sagt, men komikergänget Lorry var ju inte kända ännu. I stället brukade de få tunghäfta eller fnysa.
Eftersom hela mars månad är en kvinnomånad för Kiruna filmstudio, blir det då idel filmer med hjältinnor. Förresten borde väl de där textilarbeterskorna ha fått någon film om sig, eller? För att ta reda på sådant kan man kamma igenom Internationella filmdatabasen, imdb.com, vilket är en grannlaga uppgift, då den innehåller all världens filmer från slutet av 1800-talet till idag. En sökning enbart på frasen »International Women’s Day« ger elva träffar, mest kortfilmer. Den enda långfilmen är rysk med just titeln 8 mars (2000). Men en fyra minuter lång pedagogisk framställning av dagens betydelse för kvinnor på landet finns i tecknad form, Förfärliga Vavila och moster Arina (Sovjet 1928). De elva träffarna säger dock inte allt. Den 8 mars är temat för flera avsnitt i engelskspråkiga teveserier, liksom för – håll i er nu – James Bond. Där får Daniel Craig klä sig i rollen som kvinna till rösten av sin chef M, Judi Dench, i en hyllning till dagen år 2011. När får vi se den kortisen på bio?
Kvinnor visade alltså i mars 1917 framfötterna i Ryssland. Under världskrigen gjorde de också det i andra länder, där männen kallats in och någon måste tillverka ammunitionen åt dem. Eller odla deras proviant. Den store engelska dramatikern Ken Loach visade 2013 i långfilmsdokumentären The Spirit of ’45 (Andan från 1945), hur den mycket starka kvinnorollen i Storbritannien under andra världskriget förbyttes i »kasta ut barnet med badvattnet«, alltså kvinnorna. Då skulle de gå tillbaka till spisen och foga sig.
Något liknande rådde väl i Sverige under samma period. Då sågs en vapenför manlig individ i civila kläder som en skummis – antagligen en snajdare som höll sig undan, som svek. En sådan beskrev Hans Alfredsson tydligt i sin film Tuppen 1981 (i vilken förresten kompisen Tage Danielsson i bakgrunden i en scen vände sig om och tittade mot kameran från en cykel – hur många upptäckte egentligen, att det var han?).
I vårt land under det kalla kriget var hemmafronten organiserad på förhand. Av Om kriget kommer, 1961 års upplaga av Vägledning för Sveriges medborgare, framgår, att »Genom en ekonomisk försvarsberedskap söker vi trygga landets försörjning under krigsförhållanden«. »Om Du skall arbeta i sjukvården, produktionen eller kommunikationerna eller i annan del av totalförsvaret: Följ de anvisningar som Du fått redan i fred av myndigheter och arbetsgivare«… Alla skulle krigsplaceras, till exempel i jordbruket.
En ny fransk spelfilm, Beskyddarna (2017), handlar om kvinnorna i lantbruket under första världskriget. Särskilt om livet på en viss gård och de kvinnor som lämnats kvar där, när alla männen kallats in till militärtjänstgöring. Föga kunde de väl då ana, hur upplogat stora delar av Frankrike skulle komma att bli av skyttegravar och bombgropar. Den omfattningen har väl bara överträffats av Kambodja, sedan USA på 1970-talet försökt bomba det landet tillbaka till stenåldern. Lika illa som det efteråt gick för de kambodjanska fattigbönderna gick det väl inte i Frankrike, vars rikedom hade skapat läskunniga och någorlunda informerade bönder.
Alltnog, regissören Xavier Beauvois är nog mest känd för en tidigare film om ett avsides kloster i Algeriet under dess inbördeskrig på 1990-talet, Gudar och människor (2010). Den har filmstudion visat på sin tid.
Nu denna vecka visas »Beskyddarna«. På torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth