A COLONY

Kolonister och fransktalande indianer

I jordens subarktiska trakter går multikulturella banor

 

 

Ett spöke går runt Europa, skrev Marx och Engels 1872. Däri kan vi i Malmfälten känna igen oss idag. Ett spöke går runt Norrbotten, och det spöket heter Norrtåg. En del säger Nolltåg, eftersom det ofta står noll tåg på stationen, när man ska gå ombord.

Så inleder undertecknad en insändare till Norrländskan. Återstår att se, om den tas in. Men är det inte tragiskt, att man ska behöva skriva illa om regionaltrafiken? – Ja, svarar jag själv, visst är det det. Det hörs ju allmänt positiva tongångar om järnvägstrafiken idag, och Dagens Nyheter har börjat organisera långväga tågresor till kontinenten. Annat var det för bara ett femtal år sedan, då jag var på en organiserad filmresa till Berlin. Den gick med flyg, vilket jag fann konstigt (Greta Thunberg var ännu okänd då). Det hade ju sedan urminnes tid gått ett dagligt tåg från Malmö C till Bucuresti Nord Gr. A, det hade jag flera gånger tagit och hoppat av i Berlin Ostbahnhof (idag Hauptbahnhof). Men den linjen fanns inte längre. Ej heller fanns direkta tåg från København H till Berlin Zoo mer. Alla sådana linjer hade lagts ner, sedan EU avreglerat flygtrafiken.

En personlig fördel fick jag emellertid av detta nesliga sätt att resa den korta vägen till Berlin på, då jag på flygplatsen fick träffa den danska filmstjärnan Trine Dyrholm, som vi i Kiruna i måndags sett glänsa i det otäckt bra dramat Hjärter dam (2019).

Nå, Norrtåg öppnade vid sin start faktiskt en nedlagd bana, den mellan Umeå och Lycksele. Äras den som äras bör. Det kunde man väl aldrig tro i slutet av 1970-talet, då det ska ha funnits seriösa planer på att lägga ned all persontrafik norr om Sundsvall.

Spårtrafik har något visst. Pröva att göra en turistisk rundtur genom Helsingfors eller Göteborg med spårvagn, så förstår ni vad jag menar. Transsibiriska järnvägen är också värd en vecka, tro mig. Säkert också den transkontinentala järnvägen genom Kanada. Den återstår dock för undertecknad att utforska.

Kanada förblev brittiskt efter 1776, då slavägarna vann över britternas konung, som så gement hade förbjudit dem att beslagta mer indianskt land väster om Appalacherna. Där skulle ju fler slavplantager byggas upp för att odla socker på. Många i de amerikanska kolonierna flyttade norrut, då de inte ville bryta med Kronan. Där hade å andra sidan England besegrat Frankrike, varpå Kanada delvis blev fransktalande.

I Jokkmokk mötte jag en gång en kanadensare från Ontario, där man talar engelska. Han bodde länge i Jokkmokk och höll sig undan sin far, vad jag kunde förstå. Först hade han stuckit ifrån denne genom att ta sig norrut till indianland. Där lärde han sig franska, så det är visst inte bara i Québec, som franska talas (där ska å andra sidan en del indianstammar tala engelska, noterade jag en gång).

Denna veckas torsdagsfilm på filmstudion utspelas i fransktalande och delvis indianskt territorium. Kanadensisk film är oftare fransktalande än som motiveras av de fransktalandes andel av landets befolkning. När sommar-OS 1976 gick av stapeln i Montréal, öppnade drottning Elisabeth spelen officiellt först på franska, sedan på engelska. Hela sommaren visade Sveriges Television kanadensiska långfilmer, och de var i hög grad på franska.

Det är ganska typiskt, att en minoritet manifesterar sig i stort kulturellt utbud, ett sätt att stärka språk och särdrag på. Så är det ju hos oss också med kulturentusiaster på meänkieli och samiska. Det minsta man kan begära av majoriteten är väl då att den lär sig uttala namn och begrepp. Det tog tid, men till slut hade man på SMHI övat sig på att uttala Kemi fyr rätt. Fast för 2019 års Sveriges Radios och Sveriges Televisions programledare dröjde det, innan de förstod att uttala den kanadensiske premiärministerns namn Justin Trudeau på franska…

Veckans film, A colony (2018), heter alltså Une colonie egentligen, men det går väl inte an på svenska bioaffischer. En flicka på landet, Mylia, ska börja i en ny högstadieskola, för familjen har flyttat och är lite desorganiserad, om man säger så. Hennes lillasyster är dock inte det minsta desorganiserad utan ser äventyr i allt, som småttingar brukar. För fjortisen Mylia är det viktigt med kamrater i skolan, och de i sin tur är vid den åldern mest intresserade av att tänja på gränserna och upptäcka det andra könet. Men bänkkamraten i klassrummet är en stillsam pojke, som uppfattas som enstöring. Den killen bor på reservatet.

Mycket känner vi igen från vår verklighet, och andra filmer har beskrivit samma situation. Ändå har den här filmen fått åtskilliga priser, bland annat Kristallbjörnen i Berlin. Men varför filmstudions film denna torsdag heter En koloni överlåter jag åt åskådarna att klura ut.

En idé i idet av Björn Forseth

HJÄRTER DAM

En dam med hjärta eller bara dam?

Vad som förr var allmänt kända moralregler kan senare generationer grovt missuppfatta

En mogen dam och jag samtalade idag med varandra om förändrade vanor. »När jag var ung kunde jag få en örfil av en tjej, om jag var för närgången eller gick över en gräns«, berättade jag. Och det var inte bara vad man kunde se i litteratur, skämtteckningar och på film. Det hände mig med en polsk och med en fransk flicka också. »Det uppfattades inte som misshandel utan som en signal, som man förstod«.

»Liksom en klatsch i baken«, sa min samtalspartner. Hon fortsatte med att säga, att äldre tanter berättat för henne, att det i deras ungdom hade varit ett bevis på uppskattning.

Nu morrar nog någon läsare: »You too, Björn!«. Men det var ju inte jag som sade det. Fast det kunde jag ha gjort. Idag skulle nog en örfil återgäldas med en smocka eller i alla fall sura miner, för att inte tala om vad en klatsch i baken skulle leda till. Personligen är jag inte uppfostrad till att hålla på att klappa vare sig kvinnor eller män i baken, men jag minns från mina ynglingaår som plåtslagare på det stora skeppsvarvet, hur ofta andra arbetskamrater knep mig eller någon i baken. På den tiden tog ingen det som en homosexuell invit. (Hur sådana skulle se ut, hade jag för all del ingen aning om.) Nej, det uppfattades som en kärvänlig ynnest av kamratskap. I militärtjänst och på fotbollsplanen kunde det också ske. Och i ett radioprogram i höst berättade Martin Schibbye, hur han och Johan Persson sov sked med varandra i fängelset i Etiopien (vilket filmen om dem, 438 dagar, 2019, inte tog med).

Min samtalspartner och jag var dock inte inne på att fördöma de senaste årens metoo-rörelser. Jag berättade om, hur jag på en tibetansk kvarterskrog (i själva Tibet, märk väl) sett, hur tibetanska gäster som viftat med tjocka rullar av sedlar knipit lika tibetanska servitriser i baken. Det uppfattade jag inte som kärvänligt.

För en yngling är sådant lärdomar om livet. Folk är sig lika överallt, och kvinnor kommer i allmänhet i andra hand överallt. Som man lägger hand på.

Sedan är det ju så, att handpåläggning ibland faktiskt är av sexuell – eller rentav sensuell – natur. Det godtar vi ju alla, utom de som har alltför många hämningar. I en dansk film, Sjutton (1965), vilken föregick den danska vågen av »gladporr« på 1970-talet, är 17-årige gymnasisten Jacob på sommarlov 1913 på familjens sommarställe, som sköts av tjänstefolk. Den söte ynglingen tilldrar sig där flera av sommarvarm kättja lystna kvinnors uppmärksamhet, vilket han till slut lär sig bejaka. En dag råkar han komma skurmadamen inpå livet, där hon omedelbart framför honom står på knäna över skurhinken med ändan i vädret, varvid han inte väjer för impulsen att sticka en tumme i baken på hennes sekelskiftestrosor. Detta blir början på en eldig sommar, då kvinnorna riktigt tar för sig.

Alltså ett exempel på sexuell invit med gillamarkering som reaktion. Utan det senare skulle det ha varit att kladda.

Det är inte heller att kladda, när närstående och lärare i förbifarten kliar sina barn i håret eller tar upp dem i knät när de är ledsna. Den hysteriska rädsla för kroppskontakt vi kan iaktta och höra ifrån det perverst lagda landet långt bort ska vi inte härma. Å andra sidan förekommer verkliga övergrepp, som måste brännmärkas i stället för att sopas under mattan. – Som de gjorde i den katolska kyrkan och i finare skolor förr. Kanske i ofinare också. (Se film om detta på årets filmfestival.)

Personligen gick jag i åtta skolor och tio klasser men såg aldrig något sådant. Eller så var jag för naiv för att se. Jag minns för all del, att en lärare i realskolan på en lektion tillrättavisade en flicka med suffixet »söta lilla gullunge«. Anmälde vi då honom? – Nej, vi gapskrattade.

Men i den danska film, som förra veckan fick Nordiska rådets filmpris för 2019, sker i den mysigast tänkbara miljö något som går över gränsen och borde ha lett till en örfil. Mycket över gränsen, till och med. Den filmen kallades på Nordiska rådets prisgala för »Dronningen«, eftersom alla kandidater till priset kallades vid sina norska, isländska eller finska titlar. Dronning är drottning och motsvarar i kortspel vad vi kallar dam. Filmen heter i Sverige Hjärter dam (2019).

Här spelar dagens primadonna inom dansk film och teve, Trine Dyrholm, så att man baxnar. Gustav Lindh och Magnus Krepper är också bra, men den som inte kommer ihåg allas vår Trine (som vi sett glänsa i komedier, romanser och dramer i film efter film på senare årtionden); den som inte noterar henne i denna film måste ha någon brist i sitt känsloregister, om någon förstår vad jag menar.

Årets stora filmfest börjar på fredag, Arctic light filmfestival för trettionde gången! – men dagen innan, torsdag den 7 november, inleder filmstudion sin novemberserie med »Hjärter dam«. Se den som en bra start på festivalen, och – jag brukar inte skriva så – missa den inte! Ni kommer att bli lika skakade som av Jakten (2012) med Mads Mikkelsen, visad av filmstudion.

*

Eller se den på extraföreställning

måndagen den 18 november klockan 19!

*

Mads Mikkelsen gör för övrigt en minnesvärd roll i en av festivalens filmer, den isländska Arctic (2018) – men det är en annan historia.

En idé i idet av Björn Forseth

TRANSIT

I Graham Greenes anda

 

Först kom »Casablanca« 1942,

nu kommer »Transit«.

 

Riksgränser är sprängstoff nuförtiden. Inte så att gränslinjerna är minerade, som de var mellan Öst-och Västtyskland en gång. Men nästan; tänk på hur Ungern förstärkt sin gräns mot oönskade »horder« söderifrån.

Fast även utan minor är tal om gränser ett minerat område i det offentliga samtalet. Sveriges gränskontroller mot Danmark och Danmarks mot Tyskland har samma ursprung som den ungerska förstärkningen: flyktingvågen 2015. Nu har också svenska gangstrars busliv i Danmark lett till att Danmark förstärker den dansk-svenska gränskontrollen (fast, för den som minns, fanns Hell’s angels och liknande banditgäng tidigast i det gemytliga Danmark och kom sedan till oss).

Alltnog så saknar jag i det offentliga samtalet det tydligen bortglömda faktum, att vi nordbor sedan 1952 (förstärkt 1954) fritt kan resa och bosätta oss var som helst i Norden utan pass. Den passfrihet alla nu tycks ta för given som en EU-förmån fanns alltså för nordborna redan långt dessförinnan.

Irländarna både i syd och i nord kom att få uppleva denna frihet efter långfredagsavtalet 1998, då de kunde börja njuta av den genom EU:s försorg. När Brexit blev aktuellt, blev just den gränsen återigen sprängstoff. En nordirländsk fjällvandrare berättade för mig, att han bodde några hundra meter norr om gränsen, där han som vuxen nu i många år kunnat fara över till republiken Irland när som helst utan att behöva vifta med några papper eller med armarna inför automatkarbinbeväpnade inbördeskrigare. Nu fruktade han, att han snart åter, som i sin barndom, skulle behöva möta soldater rustade till tänderna.

Och Brexit ska till varje pris ske den 31 oktober i år, har Boris Johnson lovat. I skrivande stund är det den 27 oktober, och det ser inte ut så. På kvällen den 31 klockan 19 torde vi veta. Varför klockan 19? – Jo, då visar filmstudion en film om gränsöverskridandeproblem, Transit. Denna fransk-tyska film är från 2018 och kan förstås inte veta, men biopubliken kan ha fått visshet genom radion, innan salongsljuset släcks.

»Transit« handlar över huvud taget inte om Brexit, om Britannien eller om Irland. Tyskar befinner sig i filmens början på flykt i Paris och hör, att ockupationstrupperna närmar sig staden. De måste alltså ta sig söderut till Marseilles och försöka skaffa reslägenhet till något land i Amerika; USA eller Mexiko eller något annat med generösa inreseregler.

Men hallå – det där låter inte som en trovärdig verklighetsbeskrivning. Det är det ändå, om man tänker på 1940-talet. Tyskar på flykt från Tyskland var judar eller fritänkare och måste helt enkelt så långt ifrån hemlandets trupper som möjligt. Det var inte det lättaste, ty även på den tiden krävdes dokument och asylskäl.

Jag testade härom dagen början av filmen på en ung man, som var van vid biofilm. »Ser du något anmärkningsvärt?« frågade jag. Det gjorde han inte. Filmen verkade spännande, men något anmärkningsvärt såg han inte.

Han såg inte, att de fruktade polispiketerna var bilmodeller från vår tid, att klädedräkter var moderna och att det satt en digital reklamskylt inne på bistron, där huvudpersonerna gömde sig.

Det gav faktiskt filmen gott betyg. Regissören och manusförfattaren Christian Petzold har helt enkelt struntat i den historiska exaktheten och på så sätt gjort flyktingförhållandena åtskilligt lättare att begripa för oss nutida åskådare.

Förenade kungariket tycks alltså fortfarande vara en del av Europeiska unionen, när vi går hem efter filmens slut på torsdag. Om inte något fullständigt häpnadsväckande händer innan dess. Den gode Boris har ju gett sig fan på att bryta med EU det datumet, om uttrycket tillåts.

Vilka lyckas med så tvärsäkra löften? – Tja, tillåt mig att svära i kyrkan, men Vladimir Iljitj Lenin gjorde det 1917. Han hade lovat att avsluta Det stora kriget (första världskriget), om bolsjevikerna tog makten. Vid revolutionen på våren 1917 tog andra socialister makten, vilka för all del avsatte kejsaren men fortsatte kriget. De ville erövra Konstantinopel, rentav. Men när bolsjevikerna tog makten på hösten, satte de till alla klutar för att omgående sluta fred med Tyskland, trots att de därigenom förlorade Estland, Lettland, Litauen, Polen och lite till samt blev utfrysta av ententen, som Ryssland var del av. Det kan man kalla Rexit!

Av dem kunde kanske Boris ha lärt sig något. Bolsjevikerna skickade sändebud i kulregnet över slagfälten för att nå de tyska skyttegravarna. Å andra sidan får man inte glömma, att Boris har haft med demokratiska befälsstrukturer att göra, det hade inte Lenin.*

Filmen »Transit« avslutar oktoberserien, som haft två tyska inslag. Förra veckans episka tretimmarsfilm Never look away (också från 2018) fick det högsta publikbetyg filmstudion fått in.

En idé i idet av Björn Forseth

*Om detta kan man läsa i min bok med filmkrönikor från 2017, alla med hundra år gamla tidningsklipp ur finländska dagstidningar, varigenom man kan få en inblick i vad som hände i Ryssland och ryssländska Finland ödesåret 1917:

Revolutionernas och Finlands 1917 i filmkrönikans form.

NEVER LOOK AWAY

Okänd mästare

Urartad konst är konstiga verk som inte föreställer något som vanligt folk begriper.

 

 

Så ungefär resonerade myndigheterna i Tredje riket, som är den period i Tysklands historia, då de så kallade nationalsocialisterna regerade. Socialismen var ju arbetarklassens hopp, men då nazisterna inte ville ha någon socialism utan alldeles renrasig tyskhet, kallade de sig nationalsocialister för att dra arbetarna till sig.

Det hittar jag inte på. I en propagandafilm från den tiden ser man en folkmassa bestående av industriarbetare under pågående klasskamp, då de alla står med knutna nävar i luften. Berättarrösten förmår dem att tänka om, och långsamt rätar de knutna nävarna ut sig och fingrarna sträcks, så att det blir en nazisthälsning (vad man i dag kallar för att »heila«).

Denna tilldragande ideologi drog till sig folk, för all del. Men de som blev mest entusiastiska verkar ha varit vad Karl Marx kallade trasproletariatet. Proletärer är egendomslösa, trasproletärer är människor från rännstenen. White trash, säger amerikanarna (fast det förstås också finns trash av andra kulörer). Dessa är, till skillnad från de vanliga proletärerna, inte benägna att vara solidariska. De är hängivna och lydiga dem som ger dem köttben, vilket är något helt annat.

För dessa entusiaster kunde man under denna tid resonera som så, att viss konst är urartad. Och sådan borde man inte slösa pengar på, nej helst inte ens visa. För urartad konst måste ju ha skapats av urartade människor, som då säkert inte passar in i folkgemenskapen. Tavlor med ringar för huvuden och trianglar för kroppshyddor kan för den oinvigde säkert se urartade ut. De liknar ju inte människor. Men för konstnären och för en del betraktare kan kanske trianglar och ringar räcka för att man ska få en hum om innehållet. Kolla serieteckningar, så får ni se en del figurer, som ska föreställa människor men definitivt inte liknar sådana. Picasso kunde måla nakna kvinnor, så att varje betraktande karl i smyg skulle dregla vid åsynen. Men han valde efterhand att rita dem som ringar och trianglar. Det som en gång verkar urartat kan långt senare anses som klassiskt.

Sölvesborgs kommun har nu antagit ett kulturprogram, som vänder sig emot urartad konst. Så skriver de inte, men lusläs texten, så framgår det, att detta är vad som avses. Det fattar vilken fanatiker som helst.

För närmare information, se krönikan om filmen Aniara, Mimans förbannelse).

Mot detta uttryck »urartad konst« vänder sig en kvinna på konstutställning, där sådan konst visas. Hon säger till sin lilla systerson, som hon har med sig:

– Titta aldrig bort.

Pojken uppmanas alltså att titta på det förment urartade för att själv avgöra, vad han ska tycka om det.

Detta sker i den glänsande kulturmetropolen Dresden på 1930-talet, sedan nazisterna tagit över. Familjen tror inte på det gänget och mumlar vid känsliga tillfällen i stället för »Heil Hitler« »Drei Liter« (tre liter), så att de ska kunna leva med sin omgivning.

Sedan börjar fasorna och därefter kriget. Efter detta krig återstår inte den vackra staden Dresden, den är jämnad med marken. Några år efter krigsslutet delas hela landet genom att den västra delen byter valuta och startar eget. Den östra delen, där Dresden ligger, blir kvar med den tyska marken, det tyska SJ, det tyska postväsendet och allt och heter ännu ett tag Tyskland, medan de andra plötsligt kallar sig Bundesrepublik Deutschland. Till slut gillar de i öst läget och kallar sin del av gamla Tyskland Deutsche demokratische Republik.

Den lille gossen som inte skulle vända bort blicken på kommando blir kär och konstnär men upptäcker förfärliga saker om vad svärfadern hade varit på den tid, då gossen varit gosse.

Allt detta sker i filmen Never look away, som inte är tyska utan engelska för det jag nyss beskrivit. Emellertid är det en tysk film där tyskar talar tyska, så den har en annan originaltitel än denna påhittade festivaltitel. Werk ohne Autor heter den. Uttytt som verk utan författare eller – som i konstnärsvärlden, vari filmen rör sig – okänd konstnär.

Idag svänger många sig med adjektivet »episk« om allt möjligt, som inte alls är episkt. Episkt kan ett epos vara, ett verk med vittomfamnande innehåll. Eller ett som omfamnar en historisk period, en era eller liknande. Never look away följer ett bra stycke tysk historia, från trettiotalet till våra dagar, och kan därför på goda grunder kallas episkt. Ett sådant spann omfattas inte gärna på den vanliga långfilmstiden. Här är filmen drygt tre timmar lång.

Den av filmstudion nyligen visade Jack uppskäraren var lika lång men hade paus i mitten. Den filmen stämde inte in på epitetet episk; det den handlade om var ju blott en kort tid. Ett brottsfall som behandlades omsorgsfullt och fick bli tre timmar för att bli trovärdigt.

Never look away (från 2018) har tyvärr ingen paus inlagd. Man får gå på toaletten i förebyggande syfte, och filmstudion kör den vid vanlig tid, klockan 19, nu på torsdag den 24 oktober.

En idé i idet av Björn Forseth

DEN SKRATTANDE POLISEN

Beck på amerikanska

Aleksej Leonov är död. Han avled dagen efter att filmstudion firat Sputnikdagen. På förra årets Sputnikdag visades spelfilmen om Leonovs rymdpromenad 1965 – världens första. Ingen annan i Sverige har visat den filmen, som Leonov själv var konsult åt.

I Kiruna behöver man inte vara filmintresserad för att ägna Aleksej Leonov en tanke. Våra rymdbolag vet vad han gick för, och jag utgår ifrån, att Christer Fuglesang kommer att säga eller skriva några ord i eller åt någon tidning eller annat medium.

Men över till annat.

Kvällen den trettonde november ösregnade det i Stockholm. Martin Beck och Kollberg satt inbegripna i ett parti schack i den senares lägenhet.

Så börjar en roman om ett brott. Den ingressen skulle inte vara vidare intresseväckande för den genomsnittligen läsaren, om det inte vore för namnen på personerna. Särskilt Becks.

Martin Beck är nog i Sverige lika känd som Långben och Fantomen. Becks namn är stort tack vare de oändligt många tevefilmer som gjorts om honom, Lennart Kollberg, Gunvald Larsson och de andra poliserna.

Men Zlatan kände inte till Beckfilmerna innan han träffade sin Helena, om man får tro hans biografi Jag är Zlatan Ibrahimović av David Lagercrantz. Varför gjorde han inte det? – Svaret på den frågan torde beskriva vårt samhälles misslyckande i fråga om integration.

Med en bok om året från 1965 och framåt skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö tio gånger »Roman om ett brott« och speglade samtidigt det svenska samhällets förändring under den tid, då klassmotsättningar inrikes tillspetsade sig samtidigt med det då pågående Vietnamkriget. Sedan avled Wahlöö, medan Sjöwall ännu lever och har hälsan. Hon har därför kunnat ge sin välsignelse till teveserien, som avlägsnat sig väldigt långt från de ursprungliga romanerna.

De var bra, de där tio romanerna. De är bra, läs dem i ett sträck!

Bra romaner blir film, inte bara bra romanfigurer som blir film i evigheter. Och till och med parodi (jag tänker på Kommissarie Späck 2010 med Leif Andrée som Mårten Späck och Johan Hedenberg som Grünvald Karlsson). Beck har i seriösa filmatiseringar spelats av Keve Hjelm (i Roseanna 1967 efter roman № 1), Carl-Gustaf Lindstedt (i Bo Widerbergs Mannen på taket 1976 efter roman № 7 »Den vedervärdige mannen från Säffle«), Romualds Ancans (i en sovjetisk version 1980 av roman № 6), Derek Jacobi (i en västtysk-ungersk version samma år av roman № 2), Jan Decleir (i en belgisk-nederländsk version 1992 av roman № 8) och Gösta Ekman (i sex filmer 1993 – 1994 efter sex av romanerna) – samt förstås av Peter Haber i den fristående teveserien med början 1997. Det var väl Haber som Zlatan först bekantade sig med.

Varför nu denna uppräkning? – Jo, för att testa den ärade läsarens både tålamod och uppmärksamhet. En känd och kanske mer spridd filmatisering än alla andra av en av de ursprungliga romanerna har jag ovan nämligen hoppat över. Därtill den i mitt ringa tycke allra bästa av de tio romanerna om ett brott, № 4: »Den skrattande polisen«. Det är den som börjar som i ingressen ovan.

Den skrattande polisen gjordes 1973 i Hollywood. Handlingen förlades från att ha varit i Stockholm till att ske i San Francisco, och därför har de inblandade rollerna engelskklingande namn. Beck spelas av Walter Matthau och kallas i filmen Jake Martin. Parhästen Gunvald Larsson, spelad av Bruce Dern, kallas kort och gott Larsen. Denna i listan överhoppade film är värd att berätta om för att den nu på torsdag visas i filmstudions oktoberserie (denna gång på folkhögskolan på grund av den pågående bokfestivalen i Folkets hus). Men inte bara därför; den är en värdig tolkning av boken. Fast ser man den idag, kommer man att höja på ögonbrynen både en och två gånger. Inte kanske för de lurviga frisyrerna, stora mustascherna och utsvängda byxbenen – allt sådant var äkta 1973, inte simpel rekvisita. Utan snarare för polisens metoder. Idag är vi vana vid tevedeckare, där poliserna går klädda i vitt på brottsplatsen och trampar försiktigt på utlagda stegplattor. När vi ser denna film, är sådant bara att glömma. Och häpna över hur polisen beter sig mot vittnen…

Men spännande är det. Trots att tempot är ett helt annat än i dagens polisfilmer från Amerikat. Den långsamhet varmed brottsplatsundersökningen bedrivs och framställs i filmen visar, att vi på den tiden kunde följa ett skeende utan att det pangades hela tiden.

Vem av alla Beckar var då den som bäst gjorde den kommissarie, som Sjöwall och Wahlöö hade beskrivit? Utan tvekan komikern Carl-Gustaf Lindstedt, som slog knockout på alla som inte hade kunnat tänka sig honom i en seriös roll!

Men Walter Matthaus framställning är inte illa, den heller. Se själv på folkhögskolan på torsdag!

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Det har faktiskt funnits en Martin Beck-gestaltning till. BBC dramatiserade åren 2012 och 2013 hela romanserien i radio med Steven Mackintosh som Beck… The Martin Beck Killings.

DS

ANIARA

Mimans förbannelse

 

Ett litet steg för kommunen,

ett jättekliv för censuren

 

Världen har roliga politiker nuförtiden. Dels har de roliga frisyrer, dels skryter de med okunnighet och säger vad som faller dem in, vilket inte jämt faller väl ut. De finns i stort som i smått. Enfald tål stundom att skrattas åt, men lokalpolitiker kan få en att sätta skrattet i halsen. Ty det som börjar som enfald vänjer man sig vid allteftersom, men tids nog kan det leda till åsiktsstyrning. Vem av dem som röstat in dessa politiker kommer då att reagera däremot?

»Under många år har beslutsfattare och åhörare i Järfällas kommunfullmäktigesal kunnat se konstverket ”I Amelins anda” på en av väggarna. Men inte längre. Kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) har beslutat plocka ner den.

– Den är inte lämplig på en plats där vi fattar demokratiska beslut, säger hon.

Tavlan, en trärelief gjord av Lenny Clarhäll, beställdes av kommunen på 80-talet. Motivet är präglat av arbetarromantik och, enligt Emma Feldman, symboler för antidemokratiska värderingar.

– Den är en hyllning till Karl Marx och ideologier som en majoritet av Järfällas befolkning inte står bakom, som många invånare dessutom flytt ifrån, säger hon.«

Mitt i Järfälla 2019-09-17

»Konstverket ”I Amelins anda” beställdes av Järfälla kommun på 1980-talet och har länge hängt på en av väggarna i kommunfullmäktigesalen. Träreliefen är gjord av skulptören Lenny Clarhäll och anspelar på konstnären Albin Amelin, som ofta skildrade arbetare i sin konst.

Nu har kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) beslutat att tavlan ska plockas ner, bland annat för att ett exemplar av Karl Marx ”Kapitalet” syns i konstverket.«

Dagens Nyheter 2019-09-18

Huvaligen! Ett exemplar av en bok, som läses på universitet med kapitelrubriker som Det produktiva kapitalets kretslopp och Varuomsättningens förmedling genom penningcirkulationen får naturligtvis inte förhärligas.

Och i Sölvesborg ska medborgarna skyddas från osund konst:

»– Vi kommer köpa in sådan konst som tilltalar det stora flertalet medborgare, säger Rolf Hans Berg (SD), ordförande för Fritids- och kulturnämnden, till Kulturnyheterna.

– Det är klart att om du vill ha ”menskonst” hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.«

SVT 2019-09-09

Mensa är namnet på en förening för människor som anser sig vara klyftigare än andra. Jag anar dock, att ordföranden inte syftar på den och söker upp kommunens offentliga protokoll:

»När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst.«

Punkt 200 i »Handlingsprogram för Sölvesborgs kommun«, antaget av kommunfullmäktige 2019-09-09

»Utmanande samtidskonst« tycks i denna kommun vara något lika osunt som arbetarromantik i Järfälla. Men Sölvesborgs kommunpolitiker kanske likt kollegorna i Järfälla har missat, att vad som idag kallas »tidlös och klassisk konst« ofta ansågs som utmanande i sin egen samtid. Eller tvärtom, till och med: på Europas medeltid bar män ofta holkar i stället för byxor och hade en särskild påse för genitalierna framtill. Ordet pung heter väl inte så utan orsak. Det modet skulle vara utmanande idag men var sista skriket då. Och på Kreta gick antikens kvinnor med heltäckande klädsel, utom att den var öppen framtill för att släppa ut brösten. Också det skulle kunna väcka både olust och lust idag, beroende på i vilken kommun sålunda klädda kvinnor skulle gå på fullmäktigesammanträden.

Men allt sådant är väl lappri, som man också tidlöst sa på den klassiska tiden. Strunt, alltså. Vi är ju ändå snart utrotade.

Det hade Harry Martinson och alla vi andra anledning att frukta på nittonhundrafemtiotalet. Terrorbalansen mellan de bägge supermakterna USA och Sovjetunionen var då så reell, att vi byggde skyddsrum i alla nya hus och befolkningsskyddsrum för hundratusen människor i storstäderna och befarade trots det, att de flesta av oss kunde gå under i kärnvapenkrig. Och inte bara människorna; de flesta djurarter också. »Atomvintern« var ännu inte ett känt begrepp då men blev det sedan. De av alla atombomber uppkastade jordmassorna skulle likt Eyjafjallajökulls och Krakatoas utbrott förmörka himlen men under längre tid, så lång att solstrålningen skulle hejdas till den grad, att tjäle skulle drabba hela jorden under flera månader, varvid vi och många andra skulle frysa ihjäl och – när solen kommit tillbaka – resten skulle dö, smittade av alla miljoner då upptinade lik.

Martinson fantiserade då om ett rymdskepp, som skulle föra grupper av människor undan dödshotet på jorden ut till andra planeter för att kolonisera dem. Skeppet skulle färdas under många år, varför ett mycket stort antal människor skulle få följa med för att kunna leva ett normalt liv så att i alla fall nästa generation skulle nå fram till den nya planeten. Allt var ordnat och tekniskt fulländat. Datorn var inte uppfunnen, men Martinson fann upp den. »Miman« kallade han sin centraldator, som fungerade som orakel. Rymdskeppen var förresten inte heller uppfunna ännu. Martinsons epos kom ut 1956, Sovjet sköt upp Sputnik 1 året efter.

Men, som sagt, vi är ändå snart utrotade. Martinsons rymdskepp kom ur kurs. För gott. De skulle få segla genom rymden tills de alla var döda.

Rymdskeppet och Martinsons verk hette Aniara. Det var skrivet på vers, ett episkt diktverk som lästes upp på radio med len basröst av Ulf Palme och blev både opera och 2018 film. Märkligt nog en film gjord av amatörer, om man så får kalla ett par personer, som bara gjort några kortfilmer förut. Pella Kågerman och Hugo Lija har regisserat och Emelie Jonsson spelar mimaroben, mimans skötare, och för det har de vunnit sex festivalpriser och faktiskt nominerats till bästa film på en science fiction-festival i Los Angeles, innan filmen ens visats i Sverige.

Nästan årsbarn med poesiverket blev det som idag är Institutet för rymdfysik, som döpt flera av sina salar efter figurer i dikten. Nästan årsbarn är alltså verket också med Sputnik 1, och Sputnikdagen den 4 oktober inleder den internationella World space week, som Esrange firade i lördags. I samband med detta visar filmstudion på ordinarie tid, en torsdag – denna veckas torsdag! – filmen Aniara.

En idé i idet av Björn Forseth

SIR

Ja, herrn. Jovisst, herrn. Som herrn vill.

Herre och piga i samma våning, det vet man väl hur sådant slutar.

 

I hundratals år måste överklassen lära sig det latinska språket, särskilt drivet av den katolska kyrkan. Latinet blev ett veritabelt umgängesspråk mellan lärda i hela Europa, ty inte ett enda i Europa förekommande språk var opåverkat av latinet (inte ens små språk som svenska, finska eller samiska). Och det bästa i kråksången: utan Romarriket försvann latinet som modersmål. Alltså blev latinet Europas neutrala lingua franca (»bland­språk som är fattbart för alla språk­brukare i om­råde där flera språk före­kommer« skriver Svensk ordbok).

På sjuttonhundratalet tog franskan över. I klassiska ryska romaner märker man, att överklassen rätt vad det är talar franska i stället för ryska med varandra, och ända in i 1900-talet levde franskan kvar bland deras tjänstefolk. Gustaf III införde dock svenskan på Sveriges universitet. Det blev en tvåhundraårig parentes, för idag får man inte skriva sina avhandlingar på svenska, idag ska de stå på engelska – hur dålig den än blir.

Den svenska skolans hjärntvätt i engelska gör förvisso det uppväxande släktet duktigt på det språket men samtidigt enfaldigt, eftersom de förväntar sig att det går att kommunicera med alla utlänningar på engelska. Så stark är hjärntvätten, att det finns skolor i vårt land med engelska som undervisningsspråk, vilket gör att de eleverna inte vet vad vetenskapliga begrepp som »fördrag« betyder.

Men än är vi nog ändå bufflar i de verkligt engelskspråkigas öron. Vi duar ju varandra, och vi håller inte som telefonförsäljarna på med att hela tiden upprepa namnet på den vi talar med. Ej heller titeln på vederbörande. Men si – det gör de infött engelskspråkiga. Övernattar man hos dem, säger de om morgonen »Good morning, Björn« och »Would you like some breakfast now, Björn?« och »How many lumps with your tea, Björn?«.

De niar folk. Inte för att ordet you betyder ni, vilket det visserligen gör (du heter – eller hette – though), utan genom att de hela tiden säger namnet på den tilltalade, alternativt titeln (notera i alla tevedeckare, hur folk genast uppsnappar kommissariens titel »detective chief inspector« och avslutar varje svar med den). I de engelskspråkiga länderna måste väl denna förmåga övas in redan från barnsben, för hur skulle de annars kunna vara så bra på denna typ av minnesträning? Svenskar, som inte är det, tänker inte på att avsluta varje tilltal med namn eller titel och låter därför säkert aningen burdusa i de inföddas öron.

Så har ju de engelskspråkiga det väldigt användbara artighetsordet sir (som de stavar med stort S). Det kan dock bara användas på män (kanske på hän också, vem vet?) liksom titeln esquire, som man kan skriva efter adressatens namn på brev.

Det gjorde undertecknad vid sjutton års ålder, när adressaten var en kvinna. Jag fick snart reda på, att den titeln »bara kan tilldelas en man«.

Kvinnor kan bli lady eller madam med mera, men det lämnar jag här. Ordet sir är vad som intresserar denna vecka, för på torsdag visar filmstudion en film som kort och gott heter Sir. Den är gjord i Indien 2018, en riktig bollywoodrulle. I den talas hindi eller marathi, men – som vi alla vet – har ju det stora landet mängder av modersmål och ett lingua franca efter sin forna kolonialmakt: engelska.

I Indien som i många länder är klasskillnaderna påtagliga och tar sig uttryck i, att den som kommer sig upp genast anställer pigor eller annat tjänstefolk. Fattiga ska bo trångt, det vet ju alla, och lika säkert ska rikt folk bo i spatiösa lägenheter eller villor, där det skulle ha funnits dammråttor till förbannelse, om inte någon sprungit omkring och städat hela dagarna. Och städa och diska – det gör man inte när man har pengar.

Pigor får man från landet, när man själv bor i sta’n. Så var det i vårt land också en gång. I Kiruna hundraårsboken finns ett kapitel, »Kulturers korsväg«, där fyra samiska kvinnor från var sitt språkområde – syd-, nord-, enare- och skoltsamiskt – har det gemensamt, att de har börjat sina liv i Kiruna som städerskor. I Kolkata eller Mumbai kommer också pigan då ofta från en by med annat språk än det husbonden talar. Och i länder med massor av språk är folk flerspråkiga och behöver inte sinsemellan ta till överklassens lingua franca.

I »Sir« bor en framgångsrik ung man ensam i en stor lägenhet. Egentligen skulle de ha varit två, men med kvinnan han skulle gifta sig med har någon fnurra på tråden uppstått redan innan vi i publiken har hunnit sätta oss tillrätta. Alltså bor han ensam i den plastigt moderna våningen med utsikt och kan riktigt breda ut sig. Får han gäster ordnar pigan lämplig förplägnad i stil med i Downton Abbey eller Herrskap och tjänstefolk. Allt ordnar sig utan att pigan egentligen märks.

Men hon finns ju där, trots allt. En kvinna med utstötthet ur byn och släkten hängandes som ett damoklessvärd över sig. Inte för att hon gjort något utan för att hon är änka, och det går inte an.

För några år sedan visade filmstudion en indisk film med engelska undertexter, hämtad på plats i Mumbai, Dor (2006). Den var ett slags roadmovie, där en muslimsk kvinna från norra delen av landet bedriver ett febrilt detektivarbete för att finna den hinduiska änkan efter en man, som varit rumskamrat med den muslimska kvinnans man på jobb i Saudiarabien, där hindun blivit mördad. Den muslimske indiern har dömts till döden men kan enligt sharialagarna benådas, ifall änkan så önskar. Alltså måste hon hittas i tid.

Och den hinduiska änkan visar sig vara fånge på livstid i en kammare i det palats hon har gift in sig i, ty sådan är deras sed beträffande änkor…

Pigan från byn i »Sir« måste alltså lyckas sköta sig och tjäna pengar, och innerst inne vill hon utbilda sig till skräddare – ett manligt yrke, bara en sådan sak. Men under tiden finns hon tillsammans med den ensamme mannen i dennes lägenhet, vilket väl är klassiskt. Det vet man ju, hur sådant kan gå.

För att inte förstöra upplevelsen för publiken på torsdag, säger jag inte mer än att den inte är någon sång- och dansfilm, som många indiska filmer är kända för att vara. Indien är världens största filmland; Bollywood gör mer än dubbelt så mycket film som Hollywood, så om det vore så illa att nittionio procent av produktionen vore sång- och dansfilmer, så återstår ju ändå ett tiotal filmer i den sista procenten. Det här är en av dem. Den har vunnit flera priser, bland annat i Cannes.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Förrförra filmen När livet vänder gick upp i rök, när den skulle visas på Folkets hus. En annan film projicerades… Därför kommer rätt film att visas vid en extraföreställning dagen innan Sir ska visas. Trots att det då är den 2 oktober, räknas den in i filmstudions septemberserie.

Läs gärna krönikan om »När livet vänder« längre ned här på sidan.

DS

SKEPP TILL INDIALAND

En sjöman går iland

En sjöman har en famn i varje hamn

 

Så sa man förr i världen. Sjömansvisor, inte minst Evert Taubes, underströk den myten. För mest var det horor de gick till i varje hamn, om jag ska tro de berättelser jag hörde av gamla sjömän, när jag som ung jobbade med att bygga fartyg. De fartyg vi byggde kunde vara 350 meter långa, 55 meter breda och 35 meter från huvuddäck till köl. Fast köl hade de inte, de var platta som fotbollsplaner undertill. Lätta att skrapa hål på, om de skulle gå över en grynna, kunde man tycka. Skrovet på varje sådant fartyg var visserligen 35 mm tjockt, men vad skulle det hjälpa, när det seglade med full last (350.000 ton olja!) och gick tjugotalet meter djupt. Som ett isberg.

Dessa fartyg kunde inte rymmas i Suezkanalen, där de skulle ha fastnat som en vinkork i flaska. Men det var just poängen. På sjömansvisornas tid var kanalen 18 meter djup och fartygen inte större än att de klarade det. Så ockuperade Israel i sexdagarskriget 1967 Sinaihalvön och kanalen stängdes för trafik. Det var då man började tillverka supertankers för att det skulle bli lönsamt att segla omvägen runt hela Afrika.

Att segla med supertanker innebär några månader till sjöss, Vid ankomsten till destinationen ligger fartyget för djupt för att kunna gå in i hamn, så man ankrar på redden och fraktar besättningen i land med små båtar och över till närmaste flygfält för transport till ett annat liknande fartyg vid någon annan hamn i världen.

De romantiska sjömanshistorierna gick ju ut på, att fartyget verkligen lade till i en hamn och sedan förblev där några dagar för att lossa lasten och lasta ny. Under tiden kunde besättningen se sig om, och först lokaliserade de horhusen.

Ja, så berättade farbröderna för mig. Dessa ilandstigna sjöbussar var många, och deras berättelser om bordeller och glädjeflickor var likartade. Bäst var Japan, där flickorna tog hand om en hela dagen. Sämst var USA och Sovjet, i det förra landet för att »till och med hororna var dubbelmoraliska«, i det senare »var det så mycket smussel«. I Kina fanns det inga bordeller. Sa de med en blandning av sorg och respekt i blicken. I stället ordnades det med cirkus och utflykter och sådant. Det var på Maos tid.

Naturligtvis berättade de också om allt möjligt annat om livet i de olika länderna de besökte, jag vill bara delge den bild jag fått av sjömansvisornas bakgrund.

Året 1947 var den gamla sortens sjömanskap det normala. Norge var världens största sjöfararland, men Sverige var inte så pjåkigt heller. På vita duken kunde man därför se inhemska filmer med sjömän i centrum. En känd en som nyligen digitaliserats för kulturarvets skull är Främmande hamn (1948) av Hampe Faustman, i vilket inte bara romantik förekommer utan krig och ockupation så nära efter andra världskriget som det var (internationellt skälldes den ut som kommunistpropaganda).

Samma år kom den unge Ingmar Bergman med sin andra av honom regisserade långfilmer, Skepp till Indialand. Hans fem första regier kallas ibland Bergmans lärlingsarbeten och behandlas inte med samma respekt som hans senare arbeten, tycker jag. Då jag personligen aldrig har vurmat för dem han blivit så berömd för, har min nyfikenhet för de tidiga filmerna ökat.

»Skepp till Indialand« handlar, inte oväntat, om en sjöman. En som går i land efter sju åt till sjöss (spelad av Birger Malmsten). På vägen hem tycker han sig känna igen en kvinna och ropar »Sally!«. Men han har tagit fel. Det väcker ändå minnen till liv. Han »växte upp« på en bärgningsbåt med sin pappa (Holger Löwenadler) och tänker på sina år till sjöss. Så slår han sig i slang med ett par tjejer och följer dem hem. Där hör han ett gnyende ljud från ett intilliggande rum. Det härrör från Sally…

Filmen visas, som seden är i filmstudion, på en torsdag – men den här torsdagen på folkhögskolan, emedan Folkets hus är helt uthyrt. Folkhögskolans aula är för övrigt en utmärkt sal för biovisning med stor duk och utmärkt surround-ljud. Fast 1947 körde man med vanligt enkanals, och det går bra, det med.

En idé i idet av Björn Forseth

JACK UPPSKÄRAREN

Stråtrövarna och uppskärarna mitt ibland oss

Är du orolig, lille vän, att du ska bli mördad av en cirkusclown eller någon med cirkelsåg?

 

I polska massmedier lär Sverige på sistone ha framställts som ett land man bör undvika att resa till på grund av det gangstervälde med skottlossning, handgranatskastning och sprängattentat som förekommer snart sagt överallt.

På det replikerade en av våra svenska ministrar surt, att polackerna väl kunde hålla reda på de utländska ligor som härjar i Sverige.

Det är förstås rätt talat av bägge parter – men också överdrivet i bägge fallen. Samtidigt bör man tänka som salig Hans Rosling, som med sitt »schimpanstest« visade, att inte bara högskolestudenter han testat utan även världens ledande statsmän (som Rosling testade vid ett möte i Davos) hade svarat mer fel på tipsfrågor om läget i världen än vad apor skulle ha gjort, om de slumpvis fått trycka på svar 1, x eller 2. Alla trodde att tredje världen var lika mycket under isen som trettio år tidigare och att den europeiska världen fortfarande var bäst på allt. De visste till exempel inte, att världens extrema fattigdom hade halverats sedan dess eller att det år 2100 inte kommer att finnas fler barn än idag i världen.

De hade alltså noll koll, schimpanserna hade mer än noll. Rosling bevisade det med statistik. Och med statistik bevisar Polisen, att brottsligheten på längre sikt har gått ned. För att inte tala om, vad historikerna gör: bevisar att vår tid är långt fridfullare än någonsin medeltiden eller tiden strax därefter var. Då var folk ständigt rädda för stråtrövare, om de lämnade byn – och för stråtrövare om de inte lämnade byn! De byggde murar runt sig.

Det där såg jag väldigt tydligt på den tibetanska landsbygden. Varje bostadshus omgavs av en mur, innanför vilken det fanns plats för någon ko eller annat husdjur, som man kunde mjölka utan fara för att bli sedd. Och utanför den muren var det en till med hund i koja. Sedan en trång gränd till nästa gård av samma slag. Rester av en tid då människor levt i ständig oro.

Ska man tro de polska massmediala ryktesspridarna, sitter vi väl idag barrikaderade i våra lägenheter i ständig oro. Gör vi det?

Respekten för människoliv måste alltid präntas in, för om den är medfödd så nöts den bort hos dem som har anledning att växa upp i skräck för andra. På bio och i litteratur är massmördare ett populärt ämne, och det är det väl för att vi inte är vana vid massmördare. Om världen vore sådan, som vår Nordic noir och Hollywooddeckare beskriver den, hade inte ens polackerna suttit i sina lugna vrår. Våra författare hittar på den ene massmördaren mer bestialisk än den andre, och municipalsamhällen som Fjällbacka, Sandhamn och Midsomer borde vid det här laget rätteligen vara tämligen rensade på folk.

Det i ett historiskt perspektiv nya är väl snarast just vårt frossande i blod. Ändå upprörs vi oerhört av att en man i ett bostadsområde vid en havsstrand på öppen gata och på ljusan dag skjuter ihjäl en mamma med spädbarn i famnen. År 1888 blev en missdådare i London känd över hela Europa och Nordamerika för att vederbörande mördat sex prostituerade kvinnor och kommit undan med det. Det gick, därför att förövaren aldrig åkte fast. Vem han var (man tror alltid, att det var en han) har många böcker och filmer spekulerat i sedan dess. Exakt ett hundra år efter morden, 1988, spelades en välgrundad analys in med Michael Caine som den utredande polisen: Jack uppskäraren hette filmen.

I en senare analys, den fantasifulla Tidsjakten från 1979, förflyttas Uppskäraren medelst tidsmaskin till vår tid och upptäcker då alla våldsserier på teve: – Jag har hamnat i mitt rätta element, konstaterar han glatt.

Den mindre glada men seriösa versionen från 1988 visar nu på torsdag filmstudion (då filmen är tre timmar lång, börjar föreställningen klockan 18 och får fikapaus i mitten).

En idé i idet av Björn Forseth

NÄR LIVET VÄNDER

Är livet verkligen en potatis?

Man kämpar och kämpar…

 

När man är ung har man inte pengar. Om man inte tillhör någon jetsetfamilj förstås, men det lämnar jag därhän. Man får pengar så småningom, sådant är livet. En del har emellertid inte tålamod att vänta på det utan väljer den breda vägen, gangstersvängen. Men för de flesta av oss har livet inneburit att jobba och få det lite bättre pö om pö. Oftast blir kärlek en del av vuxenblivandet, men kärlek krånglar också till detsamma. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Livet är en kamp.

Här väcks ett minne inom mig, en ramsa med matematisk logik:

Livet är en kamp. Kampen är en häst. Hästen är en dragare. Dragaren är ett stadsbud. Stadsbudet är en knöl. Knölen är en potatis.

Alltså är livet en potatis. Vilket skulle bevisas.

Tillbaka till verkligheten. – Ja, skriver man om denna arbetarklassens verklighet, kallas det proletärroman. Gör man film om den på ett igenkännligt sätt, kallas det för diskbänksrealism.

Begreppet myntades i samband med engelska filmer om arbetarklassen (kitchen sink realism) men kan förstås användas på vardagsnära filmer från vilket land som helst.

Det har skojats med begreppet också. Bill Forsyth gjorde det 1979 med skotsk accent och vitsig titel (både på engelska och svenska var den vitsig, vilket är en bedrift, bara det): That sinking feeling respektive Diskhofeber (det hör till saken, att just vid den tiden talades det mycket om grasserande »diskofeber«).

En som gjort många diskbänksrealistiska filmer – ja, har gjort formen till sitt kännemärke – är engelske Ken Loach. Tänk bara på Jag, Daniel Blake (2016) och Änglarnas andel (2012). Vår finske Aki Kaurismäki kan gott sägas ha gjort en rad diskbänksrealistiska filmer som Skuggor i paradiset (1986) och Mannen utan minne (2002). Men man ska inte glömma stumfilmer av Charles Chaplin (såsom Chaplins pojke 1921 och Moderna tider 1936) eller av Victor Sjöström (som den under fjolårets Arctic light filmfestival i Kiruna kyrka visade Ingeborg Holm 1913).

Fransk och belgisk film har framställt mycken diskbänksrealism på senare år. Nu på torsdag visar filmstudion en ny i raden: När livet vänder (2018). En lagerarbetare, fackombud på arbetsplatsen, har stort rättvisepatos på jobbet men hemmavid är han mer frånvarande. Att hustrun/sambon inte mår bra märker han inte (sådana är vi visst, vi karlar) – och en dag har hon bara lämnat familjen. Han står plötsligt ensam med två barn.

Låt mig moderera bilden av oss karlar. Som ung metallarbetare utan erfarenhet av livet sa mig en finsk arbetskamrat en gång, att han tyckte det var konstigt: »När min sambo är ledsen, så blir jag ledsen. Hur kan det komma sig?«

Det är över huvud taget en fördom, att vi inte pratar känslor. Det visade exempelvis – återigen finnar – med dokumentärfilmen Den nakna mannen (2010). (En kul film även för oss Björnar, men det går inte att förklara, filmen måste ses.)

Åter till filmen, där livet vänder. – Vad göra? frågar sig den försmådde mannen. Han måste söka modern till sina barn. Fast barnen måste ju ha något att äta under tiden och måste till skolan och…

Det är här det visar sig, om manusförfattare och regissörer kan hålla en biopublik spänd av förväntan. Det kan sådana diskbänksrealister som Loach, han är ett säkert kort. I det här fallet är diskbänksrealisten belgiske Guillaume Senez, som 2015 debuterade som långfilmsregissör med Keeper, en i Sverige icke visad historia om ett par tonåringar, som blir med barn (jaja, jag vet att det bara är en av dem som faktiskt blir det). För unga, kanske, men de gör ett val. Också diskbänksrealistisk? Fick i alla fall tio festivalpriser, så något var det väl. Måhända blir Senez en belgisk Loach, vad det lider?

»När livet vänder« nu på torsdag är också festivalprisad. Den visar, att livet är en kamp. På franska heter den Nos batailles, alltså våra kamper. Hade det rört sig om hästar, hade det hetat kampar. Alltså är livet inte en potatis, trots allt.

Vilket skulle bevisas.

Men innan ni ser »När livet vänder« på torsdag: Någon frågade mig om Folkets hus tilltag att visa den nya svenska filmen 438 dagar (2019) en – säger 1 – föreställning (i augusti). Kunde det vara en invit till filmstudion att plocka upp filmen?

Det visade det sig inte vara. Folkets hus tar upp filmen igen. En föreställning till. Då får man passa på, men det är också läge att på SR play lyssna på Martin Schibbyes kritik av filmen efter hans och Johan Perssons bok med samma namn. »Baserad på en sann historia«, som det står i filmens inledning. Det är tydligen lite si och så med det, eftersom Jesper Ganslandts film i ett avseende gjort – med Schibbyes ord – alla journalister en björntjänst genom att inte följa den sanna historien.

Personligen störs min inre språkpolis av formuleringen »baserad på«. Det är ren översättning av amerikanska. Filmen är svensk men alla filmare är lika amerikaniserade i språkbruket som andra i de yngre generationerna. »Efter verkliga händelser« skrev man förr på svenska. Det är naturligtvis inte fel att skriva »Baserad på en sann historia«, men den som känner skillnaden mellan att gå på ett furugolv och gå på betong kanske kan känna skillnad i språkets klang också. Efter verkliga händelser är furu, baserad på en sann historia är betong.

Men filmen är klart sevärd och spännande.

En idé i idet av Björn Forseth