HELAN & HALVAN

’

Helan går

Nyårsrevyer, buskis, farser och personlighetslära – hur går det ihop?

 

Guldbaggegalan har varit och Svenska Dagbladets korrespondent vill helst »glömma det svaga svenska filmåret 2019«. Jag vet inte det, jag. Flest baggar fick två filmer, den ena And then we danced (jo, den är svensk, men eftersom den utspelas i Georgien och man pratar georgiska, så är titeln på… ööö, engelska) har Arctic light filmfestival visat.

Lika många baggar, fyra, fick Aniara. Den har Kiruna filmstudio visat. Så nog håller vi oss framme, alltid.

Och hålla oss framme bör vi. Ty så fort man åkt iväg på begravning, så är det någon som dör bakom ens rygg. Det är som Tim Healy sa till kompisen Jimmy Nail på luckan i en mellansäsong av teveserien Öl, kvinnor och tegel (1983 – 2004):

– Förr bjöds vi på bröllop – nu förstår du, bjuds vi på begravningar.

Så vi håller oss framme. En förebild för oss därvidlag är Ann-Kristin Semberg med sina krönikor i Kiruna-tidningen. Undertecknad blev härom året påmind om henne fast under namnet Lundström, då jag övernattade i Hetta och där såg hennes bok Hunteerinkiä köökissä (1987). Hon vart ju också framträdande inom finsk (eller meänkielisk) amatörteater här.

Filmstudion är inget alternativ till amatörteater. Det låter som så, men namnet bedrar. Där tittar man på film, helt enkelt. Således kan man både spela amatörteater och gå på bio. För övrigt bör man det, om man kan. Den här veckan visar filmstudion något, som också har ett namn som kan leda tankarna vilse: Helan & Halvan från 2018.

Frågar man unga av idag, vilka Helan och Halvan var, är det långtifrån säkert, att de hört namnen ens. Det kunde ju vara någon pedagogisk barnfilm om ett helt ägg respektive en kokt halva. Eller en pilsnerfilm om en som dricker helpavor och en annan som föredrar halvor. Eller varför inte, för att göra det komplett: en familjefilm om dem som till jul inte helan tar och därför inte heller halvan får.

I min barndom nämndes ibland Fyrtornet och Släpvagnen (Fyrtornet och Släpvagnen på äventyr var en dansk film 1955, som följdes av tecknade serier). Den hade en förlaga i en annan dansk, stum, film: Snö, skidor, skälmungar (1923). I bägge var ena gubben lång och smal och den andre kort och tjock. Eller på politiskt korrekt språk: en slank och en satt.

En inom de sköna konsterna inte helt ovanlig kombination. Hur framställs till att börja med Don Quijote och Sancho Panza? Jag bara frågar. Kanske utgör kroppskonstitutionen även i verkligheten ett mått på karaktärsdragen? Vad var det den kallades, den där »Kretschmers typlära«? Enligt den fanns det ju samband mellan rund kroppsform och utåtriktat sätt, mellan magerlagd form och inåtvänd läggning, mellan stor, muskulös kropp och sävlighet. Där finner vi Astérix som den ettrige lille runde och Obélix som den store, snälle jätten.

Vår filmkultur är full av Kretschmers personlighetstyper, fastän vetenskapen fullständigt har förkastat den typläran.

I det facket har vi Helan och Halvan. De hette ju inte så utan Stan Laurel och Oliver Hardy. I Danmark kallades de Gøg og Gokke, i Norge samma som i Sverige men i Finland Ohukainen ja Paksukainen, det vill säga rakt på sak: den smale och den fete. Notera, att man i alla fall utom det svensk-norska namngett personerna i ordningen smal – tjock. Varför vi börjar med Helan är kanske för att vi annars inte Halvan får.

Alltnog, radarparet Stan och Ollie började med sitt parande 1927 och höll på med det en bit in på 1950-talet. De började alltså inom stumfilmen och klarade att fortsätta i samma stil i ljudfilm, de flesta korta filmer. Pajaser, skulle en del säga om dem. Deras humor var väl också väldigt amerikansk med mycket pang, bom och smäll. Det sägs ändå, att det inte var amerikanen Oliver (Helan) utan engelsmannen Stan (Halvan) som mest utvecklade komiken i filmerna, vem regissören än var.

I början av 1950-talet gjorde paret en turné i Storbritannien och Irland för att liksom göra come-back. Det var kanske i sista minuten, för de hade redan börjat glömmas bort. Med sig hade de sina hustrur, som inte alltid drog jämnt. Det är om denna inte konfliktbefriade turné, som filmen »Helan & Halvan« handlar.

Men i medvetande om hur filmtiteln kan misstolkas och nonchaleras, kommer Kiruna filmstudio att ge de åskådare som är mindre bevandrade i Kretschmers personlighetstyper en lektion i hur Helan och Halvans verkliga filmer tog sig ut. Som förspel kommer en av deras enaktare, På nattkröken från 1932, att visas.

Halvan hedras för övrigt som bygdens son i Windermere, i det engelska sjödistriktet. Stanley Laurel var ju från Ulverston där.

En idé i idet av Björn Forseth

ANTHONY ZIMMER

Sekundsnabba beslut

I det senaste avsnittet av radioserien »Människor och tro« hävdas, att för en del kristna är det lika bra, att jorden går under, för då kommer ju Jesus tidigare.

 

 

Ett inte helt ovanligt sätt att resonera bland fanatiker, oavsett ideologi.

Min förra krönika våndades inför läget, våndades inför en eventuell »apokalyps« med anledning av ett hotande storkrig mellan USA och Iran. Det blev inte en sådan apokalyps, för bägge sidor lade band på sig. Världen kunde ett kort ögonblick andas ut – och så sköts det ukrainska passagerarplanet ned. De 146 ombord hann dock säkert uppleva undergången, innan de slog i backen.

– Det här handlar ibland om sekundsnabba beslut, sade president Donald Trump enligt TT den 10 januari. Då avsåg han att han inte skulle behöva ha demokratiskt fattade beslut i ryggen för att trycka på knappen till ett anfall på främmande makt. Han tryckte heller inte på knappen, när Iran besvarade mordet på sin general med robotangrepp på amerikanska baser i Irak. De iranska ledarna tryckte alltså inte heller på den allvarligaste knappen, eftersom de till och med lär ha låtit motståndarna i förväg veta, vilka målen var.

Men någon i den spända situationen nervös luftvärnschef tryckte på knappen. Det var ett sekundsnabbt beslut. Den luftvärnschefen kommer inte att sova gott resten av sitt liv.

Demokratiskt stöd inför sekundsnabba beslut brukar inte behövas på andra håll heller. Det ligger i sakens natur. I gengäld erfordras genuint välutbildade och samhällspolitiskt orienterade knapptryckare, och det är den aktuella statens ansvar. Ty genuin allmänbildning och kompetens kan förhindra katastrofer.

Det gjorde överstelöjtnant Stanislav Petrov den 26 september 1983. Han var vid tillfället vakthavande befäl på en sovjetisk stridsledningscentral med uppgift att avfyra ett robotanfall med kärnvapen mot USA, ifall USA kunde konstateras ha anfallit Sovjetunionen. Det var ett sådant amerikanskt anfall dataskärmarna denna dag oväntat visade upp. Han lät personalen kontrollera och kontrollera om resultaten, ty han var välutbildad och ansvarsfull och tvivlade på att anfallet verkligen hade startats. Och han visste, att om han tryckte på vedergällningsknappen, så skulle den mänskliga civilisationen slås ut. Han hade bara minuter på sig, för om de amerikanska robotarna hunne brisera, skulle det vara för sent att vedergälla dem.

Han tryckte inte på knappen, och intet ont vederfors honom i efterhand, trots att man först långt senare fann felet: reflektioner från månen hade givit dem förvrängda signaler. Händelsen hölls hemlig under det kalla kriget.

Tjugufem dagar tidigare hade emellertid någon annan gett skjutorder mot ett sydkoreanskt passagerarflygplan på villovägar över Sachalin. 269 människor förlorade livet efter förväxlingen av passagerar- och spionplan. Förklaringen hjälper inte, ansvaret var den sovjetiska statens.

Fem år senare sköt USA-flottan ned ett iranskt passagerarplan på väg till Dubai, varvid alla 290 ombord omkom. Ett misstag, men ansvaret var Förenta staternas.

År 2001 sköt Ukrainas luftvärn under övning ned ett passagerarplan på väg över Svarta havet från Tel Aviv med 78 döda som följd, vilket var Ukrainas ansvar.

Tretton år senare sköt någon under det nya kriget i östra Ukraina ned ett malaysiskt passagerarplan med 298 ombord, men där har ingen stat erkänt ansvar. Ingen annan heller, även om separatister anklagas.

Helt säker flyger man alltså inte, även om man kallar vissa länder skurkstater och försöker släta över vad snälla stater gör. Särskilt oroad måste man bli av listan på nedskjutna civilflygplan, för den är längre än vad jag här har angivit.

Den som vill kan läsa den på finska Wikipedia, »Luettelo alas ammutuista siviililentokoneista« eller på engelska, tyska och så vidare.

Sekundsnabba beslut kräver alltså välutbildade och bildade människor för att fattas. Har vi sådana personer på ledande poster i vårt land? Har länder med kapacitet att förgöra oss alla sådana personer på ledande poster?

Detta dilemma illustrerade en amerikansk film mycket allvarligt 1964: Bombsäkert av Sidney Lumet. Ett tekniskt fel, likt det överstelöjtnant Petrov långt senare råkade ut för, sänder iväg en flottilj bombplan mot sovjetiska mål och passerar den tidsgräns, då inte ens USAs president kan återkalla dem. I filmen sitter presidenten i nödtelefonsamtal med Sovjets generalsekreterare och försöker hindra civilisationens undergång – hur det går ska inte här avslöjas.

Stanley Kubrick gjorde samma år en bisarr komedi av nästan samma historia: Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

När efter det kalla kriget kärnvapenkriget försvann ur medvetandet blev filmens alla goda krafter enormt välutbildade och kloka, medan det motsatta gällde för de elaka krafterna. Detta i allmänhet.

Men ingenting är nytt under solen. I min barndom, då det fanns filmcensur och bara två åldersgränser – barnförbjudet och barntillåtet – visades på söndagseftermiddagarna så kallade matinéer, vilka var barntillåtna. (Matiné betyder bara eftermiddagsföreställning, men i Sverige betydde det alltså också föreställning för barn.) Dessa matinéer bestod ofta av barnförbjudna filmer, ur vilka de barnförbjudna scenerna klippts bort och sålunda gjort filmerna barntillåtna. Också ett sätt att hålla det yngre släktet uppdaterat till de senaste rullarna.

Alltnog, många av dessa filmer var vilda västernfilmer, av vilka det fanns fler än himlavalvets stjärnor. Där var hjälten normalt mycket polerad. Vilka bovarna var behövde man aldrig tvivla på: de var orakade, nämligen.

En gång vid skiftet 1960- och 1970-tal såg jag hemma hos någon med 16 mm-projektor en kinesisk äventyrsfilm, som en lokal kinarestaurangägare kommit över. Det var dubbelt exotiskt, eftersom ingen hade sett kinesisk film och knappt någon en tvättäkta kines. I denna film om kamp mellan styrkor från Folkets befrielsearmé och styrkor från Kuomintang, var alla från Kuomintang lika orakade som någonsin banditerna i en Hopalong Cassidy-rulle. Restaurangägaren fann filmen jättespännande och sufflerade oss i det kinesiska tungomålet obevandrade med utrop som »han där är kommunist«, »han är Kuomintang«, »den är kommunist«, vilka vi snart själva kunde känna igen på barberingsgraden.

Man skulle ha kunnat tro, att Gilette sponsrade filmerna.

Vi ser på vita duken och i teve ofta insatsstyrkor med prickskyttar och oerhört disciplinerade poliser i stridsmundering skjuta folk på hundratals meters håll i gisslansituationer och liknande. Det är ingen måtta på pricksäkerheten. Om man får tro dem, borde alla länders insatsstyrkor skicka sina anställda att tävla i skidskytte (men herregud – det är kanske det de gör allihop, vad vet väl jag?). Sådana filmer kan bli för mycket, när det blir pang-pang hela tiden. En film måste nämligen lika mycket som en bok ha sina lugna partier och bör helst ge ett sken av trovärdighet.

Låt vara att verkligheten i dagens Sverige ofta överträffar dikten med alla skottlossningar och sprängattentat.

I den franska thrillern Anthony Zimmer (2005) är det lugnt som i ett normalt romantiskt drama, tills något plötsligt händer och det springs som galningar i trappor och på gator. Så bygger man upp spänning.

Titeln är namnet på en av polisen länge jagad förbrytare, som de aldrig har lyckats få på bild. Inget vittne har sett hans ansikte, och det har inte en maffiaorganisation med horn i sidan till honom heller. Alla jagar de alltså en »vålnad«, som är ytterst förslagen och använder all modern teknik och förställningskonst för att slippa igenom alla fångstnät.

Men polisen känner till hans hemliga fästmö, där har han en svag punkt. Och även i denna film ges tillfälle för ett sekundsnabbt beslut, se själva…

Det blir den här torsdagens film på filmstudion. Ett ordentligt stilbrott ifrån den stillsamma norska filmen med Stellan Skarsgård förra veckan. Sådana stilbrott berikar.

En idé i idet av Björn Forseth

UT OCH STJÄLA HÄSTAR

Simpel häststöld eller bara jordens undergång

Det drar ihop sig till apokalyps i Västasien. Hinner jorden gå under genom krig innan klimatet gör slut på den?

I min bokhylla står en bok med den upplyftande titeln »Katastrof! 15 vägar till vår undergång« från 1982 av den sovjetamerikanske författaren Isaac Asimov, som är mest känd för science fiction men också för populärvetenskapliga verk. Denna bok handlar inte om lömska utomjordingar utan om vad vi vet, såsom att solen en dag brinner ut.

Inte bara i litteraturen utan även i filmens värld är apokalypser, undergångsprofetior, ett populärt tema. Skräckfilmer för publik som ogillar skräckfilmer. Nu, när vi vet att livet på jorden nästan utplånats några gånger genom långvarig vulkanism eller störtande asteroider, så har det gjorts äventyrshistorier om – vad annat kunde man vänta sig? – hotande asteroider, som Nasa efter en månads varsel skickar upp en hoper outbildade astronauter till för att landa på och spränga (Armageddon 1998). Den bibliska vinklingen (Harmagedon på svenska) är populär, fast den antagligen går dagens unga svenska publik förbi men kanske i stället lockar gamlingar som undertecknad, vilka läst Bibeln i skolan.

En, som ytterst seriöst behandlat risken för i farlig riktning inkommande asteroider, är den lankesengelske science fiction-författaren Arthur C Clarke, som i »Möte med Rama« 1973 beskriver hur man i framtiden bemöter risken för en sådan planetkrock. Inte med en månads varsel utan flera års…

En filmatisering av den boken har varit på gång sedan 2017, det ryktades ett tag att Morgan Freeman skulle spela huvudrollen i den. Men det projektet är än så länge bara ett… rykte.

Samme författare, som överlag är känd för – med Nationalencyklopedins ord – »teknologisk optimism«, skrev faktiskt tidigt om en mänsklighetens efter en femtioårig guldålder mjuka undergång genom varsam övervakning av utomjordingar (!) i »Mot nya världar« 1953. Men själva jordklotets undergång har nog ingen åskådliggjort bättre än – av alla filmskapare! – den nordiska filmens gossen Ruda, Lars von Trier, i Melancholia (2011). Kan man kalla det realism, när det är ett påhitt? Men nog känns det realistiskt, när mänskligheten fått en vetenskaplig förklaring till, att den starkt lysande stjärnan på himlen är en planet på fatal kurs, en planet som på några år växer till en extra »måne« och inte på något vis går att stoppa utan till sist kommer att suga åt sig allt löst på jordytan (inklusive atmosfären), innan den krockar med oss. Det realistiska är, att människor med den vetskapen allteftersom slutar sina jobb, slutar få lön, slutar läsa böcker och se teveserier på Netflix och slutar betala för det de vill ha: tar i stället för att köpa och äter och har samlag till höger och vänster med vem som helst utan kondom eller religiösa kval. Skit samma.

Men med fötterna på dagens jord är det apokalyptiska tongångar i massmedierna. Läget är spänt mellan USA och Iran, och Nato manar den 6 januari Iran att undvika våld och eskalering, rapporterar SVT.

Nato må ha varit en organisation, som 1949 bildats för självförsvar mot ett eventuell sovjetiskt angrepp, men har efter det kalla krigets slut i stället för att ha lagts ned lagt ved på brasor för att berättiga sin existens.

Det hotande, det apokalytiska, är ju just att organisationen inte är någon fredsstiftelse med uppdrag att analysera situationen och föreslå fredsuppehållande åtgärder. I det aktuella fallet vet vi alla, att Iran ansågs ha levt upp till vad som stadgades i det så kallade Iranavtalet 2015, undertecknat av Iran och USA och EU med flera, varför ljusare tider av fredlig samvaro vankades – men att Förenta staternas nye president tvärt sade upp avtalet 2018. Lika tvärt återinförde USA sanktioner som försvårade dagligt liv för Irans befolkning. Och så mördade för några dagar sedan USA en högt uppsatt iransk general, som enligt rapporter från Sveriges radios Cecilia Uddén verkar ha varit i Irak för att förmedla bud till Saudi-Arabien i underhandsförhandlingar om fred i konflikterna mellan de två länderna. I det läget säger Natochefen Jens Stoltenberg: »En ny konflikt vore inte i någons intresse. Så Iran måste undvika ytterligare våld och eskalering.« På detta måste många vid presskonferensen närvarande ha studsat, och mycket riktigt: »På en fråga från en journalist om huruvida någon vid mötet efterfrågade återhållsamhet från den amerikanska sidan så upprepade Stoltenberg sitt tidigare besked.« Citaten efter SVT.

Hade jag skrivit detta i ett kommentarfält på något socialt medium, skulle jag ha bombarderats med motfrågor utan samband med vad jag skrivit. Därför håller jag mig undan sådana plattformar, ty där kan inte seriös diskussion bedrivas. Men en sådan motfråga är det ändå på plats att besvara:

Iran (liksom Saudi-Arabien) styrs som i förmedeltida mörker, ett religiöst skräckvälde av Den heliga inkvisitionens kaliber. Den mördade generalen hörde till deras kabinett (men verkar ha varit en stark kraft i kampen mot undergångssekten Daesh, IS). Allt detta hör i dagens analys ändå inte hit!

Nato uppfyller fullständigt sin huvudmans strävan, och vilken är då huvudmannen? I sitt avskedstal som Förenta staternas president varnade Dwight D Eisenhower i direktsändning i TV den 17 januari 1961 för, vad han kallade, »det militärindustriella komplexet« (militärindustrin och politiken i förening) som hotade att styra landets politik. Det har det sedan gjort, ty Eisenhower tycks ha talat för döva öron. Ingen president kommer undan det, demokrat eller republikan. Den nuvarande amerikanske presidenten verkar vilja hålla sig ifrån utländska krigsäventyr och visar det genom sitt mjuka sätt mot Nordkorea. Där finns för det militärindustriella komplexet sannolikt inte så mycket pengar att hämta, det gör det däremot i Mellanöstern. I fråga om Iran har han således komplexets fulla stöd (eller komplexet driver honom i den riktningen), och Nato traskar patrull i husbondens spår.

Det hedrar SVT Nyheter att ha tydliggjort dubbelheten i Natos uttalande (fast sedan tycks analysen aldrig ha sänts i etern).

Vad har nu detta med det nya filmåret att göra? Föga. Men, som Killinggängets företrädare i en tvåtimmars enmansshow uttalade för flera år sedan, så kan man inte i längden hålla på att roa, när verkligheten trycker på.

På torsdag denna vecka, den 9 januari, inleder Kiruna filmstudio verksamhetsåret 2020 med en film helt utan koppling till Mellanöstern eller mänsklighetens utplånande. Tvärtom med koppling till nordisk natur och vanliga människor som inte tar kål på varandra. Stellan Skarsgård gör återigen ett av sina många framträdanden i norsk film i Ut och stjäla hästar från 2019: Han spelar en norsk grabb, som i femtio år bott i Sverige och därför talar som en Skarsgård. I barndomen hade något hemskt hänt i hans norska hembygd, när han och en kamrat skulle ut och stjäla hästar. Sådant var kanske inte helt ovanligt dåförtiden, man får sluta att bli överraskad. I alla fall hade hans far lämnat familjen för en annan kvinna och grabben hamnat i Sverige. På gamla dar återvänder han och får då till granne en annan gubbe, som starkt påminner om någon han kände för femtio år sedan…

Enda kopplingen till dagens oro är väl att allas vår Stellan samma dag som norske Stoltenberg solkade sitt rykte vann en Golden globe-statyett och var glad att han äntligen »följt i sin sons fotspår«.

En idé i idet av Björn Forseth

I TRYGGA HÄNDER

Ett barn är fött

– men vems?

Fint folk går in genom entrén, populasen genom köksingången.

 

Förra veckan annonserade Saudi-Arabiens regent, att restauranger nu inte längre skulle behöva ha två ingångar, det vill säga en för män och en annan för kvinnor och familjer. Förra året (eller var det i våras?) hade samme regent ändrat lagen på så sätt, att kvinnor nu skulle få lov att köra bil.

Kanske läge för att få Nobels fredspris? Inte för att det har något med fred att göra, än mindre för att – som Alfred Nobel skrev i sitt testamente –

den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.

Men den norska Nobelpriskommittén har ju genom åren inte i någon högre grad brytt sig om gamle Alfreds önskemål, så visst kunde fredspris för att kvinnor ska få gå in genom huvudingångar vara möjligt.

Notera, att jag skrivit om Saudi-Arabiens »regent«. Kungen är visst sjuklig, så regenten är en av de tusentals prinsarna (kanske den utvecklingen oroat den svenska regeringen, som nyligen beslöt minska antalet svenska »kungligheter«). Nå, vanligen kallar våra massmedier ett kungadömes ledare kung eller prins eller liknande och en republiks ledare naturligtvis president, försåvitt det inte handlar om ett land, som det är önskvärt att läsaren uppfattar som lömskt eller ondskefullt. Då kallas ledaren alltid diktator, vare sig det är fråga om en republik eller en monarki.

Men den uppmärksamme noterar nu, att Saudi-Arabien ju är ett land som påminner om Sydafrika under apartheid eller USAs sydstater fram till 1960-talets slut, då svarta och vita hade olika ingångar till restauranger, biografer och toaletter samt olika parkbänkar. Han eller hon kan gott undra över, varför Sverige och hela FN (utom USA, rika stater i Brittiska samväldet, Israel, Frankrike, Italien och Tyskland) bojkottade Sydafrika i alla sammanhang medan Saudi-Arabien behandlades som ett bra land att samarbeta med och turista i. Inte kallades det landets ledare diktator, inte.

Nej, favoritländer ska omhuldas – vad ska man annars ha beteckningen VIP till? – så den saken är värd att fundera på. Ännu mer kan man fundera över, varför mänskliga rättigheter aldrig varit något krav för handel med dessa favoritländer, allt under det att Nordkoreas folk kämpar mot svält för att de inte får inhandla någonting från omvärlden tack vare ett – säger 1 – lands beslut om att belägga det med sanktioner. Jag har varit i det lilla landet två gånger med trettiosju års mellanrum, den senare gången under pågående sanktioner. Då var vi ett gäng militärhistoriskt intresserade, alls icke några nordkoreaentusiaster. Icke desto mindre var även den resegruppen ödmjuk efter sitt besök. I Nordkorea får kvinnor gå in i samma ingång som män, bara en sådan sak…

Om nu ett land, som vi ständigt bombarderas med som varande ont, visar sig vara bättre för barns hälsa än det rikaste landet i världen är – det land som vi ständigt får höra ska vara vår förebild – så får man ännu en anledning att tänka på hur olika ödets lotter faller. Eller snarare: hur olika propagandan är om favoritländer och hatländer. Enligt Unicef-rapporten »The State of the World’s Children« avled 2018 fem barn per tusen födda före fem års ålder i lilla Kuba, i närbelägna jätten USA sju. I Latinamerika plus Karibien var antalet 16, så där stack Kuba ut. 99 av 100 kubanska barn hade ympats mot tio olika farsoter, i USA hade mellan 76 och 97 procent av barnen sådant skydd. I det fallet ligger Karibien och Latinamerika överlag bättre till än USA, men till och med då sticker Kuba ut.

Ändå förhindras Kuba medelst amerikanska sanktioner att köpa de mediciner de behöver. Astra Zeneca såg sig tvingat att lämna Kuba, när USAs sanktioner riskerade att drabba dem. Återigen är det inte nödvändigtvis bäst för människor i favoritländer, och ändå löper vi räddhågset med i förföljelsen av de oönskade länderna. När det gällde apartheid stack i stället USA ut genom att gå i spetsen för att stödja Sydafrika.

Mer om barn. I juletid är det lagom att tala om dem. Julfilmer tenderar att ha premiär i juletid. De tenderar också att vara komedier eller allmänt må väl-rullar. Årets engelska julrulle heter Last Christmas (2019) och stämmer in på bägge beskrivningarna men utspelar sig inte helt i »yuletide«. En i historien central butik säljer nämligen julpynt året om och kan sålunda förlänga säsongen. Men se den, för all del – den är en romantisk överraskning (mer kan jag inte yppa utan att förstöra för åskådaren).

Den svenska julfilmen i år är varken komedi eller må väl-anpassad i största allmänhet. Jag kommer hem igen till jul (2019) är ett drama i julstämningsgynnande miljö med julstämningshämmande undertoner. Svensk skådespelarelit gör bra ifrån sig.

Filmstudions julfilm utspelar sig i julstämningsfrämmande miljö. I trygga händer (2019) stämmer förvisso in på den kristna synen på vad som är julens budskap: ett barn är fött. I likhet med den bibliska berättelsen vet man inte heller här vem som avlat barnet (fast som barn drog jag i söndagsskolan slutsatsen, att Josef så klart var fadern, det ville de bara inte säga, eftersom han och Maria var ogifta; jungfrufödsel kunde den jungfruliga småttingen som var jag inte godkänna).

Alltnog, i den här filmen är det varken jul eller snö i Paris, där en ung studentska kommer in på BB och vill föda och uttryckligen avsäger sig moderskapet. Hon varken vill säga sitt namn eller ange något skäl. Nu träder en apparat igång för sådana här fall – inte den heliga inkvisitionen som lägger den blivande modern på sträckbänken för att dra ur henne sanningen, nej, det är det moderna samhällsmaskineriet som ger henne ett par månaders ångertid varunder barnet genast efter födseln måste överlämnas till temporära fosterföräldrar. Med sådana kan man tro att det är som med den på obestämd tid temporära järnvägsstationen i Kiruna att de kan vara fosterföräldrar på obestämd tid. Men inte så i Frankrike (jag erkänner villigt, att jag inte vet vad som gäller i vårt land). Under ångertiden ska barnet tas om hand av de provisoriska fosterföräldrarna, medan maskineriet går igenom alla aktuella ansökningar om adoption. Och bland dessa finns det fattiga och rika, par och enskilda, sådana som nyligen ansökt och sådana som börjat ge upp efter tio års väntan – plus de temporära föräldrarna som barnet ju under två månader präglats på. Se där en inbyggd spänning i den till synes banala historien!

På torsdag är alltså ett barn fött. Sedan är höstserien och filmstudions hela verksamhetsår slut. Mycket tyder på att ett nytt börjar i januari. God jul!

En idé i idet av Björn Forseth

A LIAR’S AUTOBIOGRAPHY:

THE UNTRUE STORY OF MONTY PYTHON’S GRAHAM CHAPMAN

En dårpippis lögner

I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.

 

Så lyder den första raden i Högt över Saarijärvis moar, första delen i Väinö Linnas episka trilogi om familjen Koskela från ryskt 1800-tal till självständigt femtiotal med en sammanfattning av Okänd soldat i ett kapitel.

Den raden är värd att citera. Att öppna en bok på det sättet fångar läsaren med ett strupgrepp. Man liksom hajar, att »nu ska du få höra«.

I skrivande stund är det på dagen 102 år sedan Finland förklarade sig självständigt. Sveriges Television verkar vara den enda landsomfattande institution eller medium som bryr sig. De visar 2017 års filmatisering av Okänd soldat.

Fast av någon anledning inte hela filmen utan den så kallade internationella versionen, som är 47 minuter kortare än originalet genom att ha prioriterat pangpang, som det förekommer rätt mycket av. Den internationella publiken antogs väl inte vara intresserad av soldaternas funderingar eller eskapader i det av Finland i tre år ockuperade Fjärrkarelen. Å andra sidan inleds denna internationella version av filmen med en pedagogisk kartbeskrivning av utgångsläget. På engelska.

Originalet håller tre timmar och tre minuter, samma längd som den första filmatiseringen från 1955. Denna nya originalversion var Kiruna filmstudio först med att visa på bio här hemma; okunniga filmimportörer hade nämligen nappat på den internationella och lagt ut den på biograferna. Fast en tid senare tog de in även originalet och visade det. Sent ska syndaren vakna. Eller tog de intryck av Kiruna filmstudios initiativ?

Men vadan denna utvikning med fortsättningskriget, Jussi, gräftan och kärret? – Finlands dag, förstås. Den, som intresserar sig för grannlandets historia eller bara för film (eller både/och), kan med fördel köpa in undertecknads bok, som vid sidan om denna krönika finns avbildad och länkad till:

Revolutionernas och Finlands 1917

i filmkrönikans form

Där finns 2017 års Idéer i idet (fritt fabulerade filmkrönikor varje vecka) samlade, och i dem finns inflikat tidningsurklipp från motsvarande vecka 1917 – urklipp ur finländska dagstidningar, vilka i kronologisk ordning avspeglar vad som hände i Ryssland och Finland detta revolutionsår ända fram till en märklig och för Finland avgörande händelse på nyårsaftonen.

Men nu är det 2019, och det arbetsamma bläddrandet i hundra år gamla finska dagstidningar behöver fabuleraren av dessa rader inte längre bry sig om.

Förra veckan var temat kammarspel. Den veckans film på filmstudion var ett spännande drama genom telefonsamtal i en dansk larmcentral. Denna veckas film är så långt ifrån kammarspel man kan komma. Faktum är, att den är en självbiografi, som är så långt ifrån sanningen man kan komma. Dessutom gjord av en döing.

Graham Chapman var en av den engelska knäppgöksgruppen Monty Pythons medlemmar. I detta vilda gäng var han till och med för de andra en ovanligt vild knäppgök. Därtill akrobatisk som en annan Malena Ernman. Och, som om inte det räckte: piprökande alkoholiserad homosexuell. Att vara det var inte comme-il-faut på den tiden men störde inte gänget mer än för att Chapman hade en vana att komma i sista minuten till alla tagningar. Och i sista minuten kom han, som man säger, ut ur garderoben inför offentligheten i slutet av den period, då teveserien Monty Pythons flygande cirkus gjordes, varpå en ur tevepubliken skrev till redaktionen och klagade med hänvisning till Bibeln, kanske tredje Mosebok 20:13: »Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden«, och det skulle ju förrättas medelst stening. Pythonmedlemmen Eric Idle skrev ett svar med orden »Vi har funnit vem förövaren är och skjutit honom«.

I själva verket avled Graham Chapman 1989 av strupcancer. De överlevande i gänget undvek den privata begravningen för att inte den flygande cirkusen skulle bli en medial cirkus på kyrkogården och skickade bara en krans. Två månader senare höll de i stället en stor minneshögtid till hans ära. I hans respektlösa anda sade John Cleese bland annat följande inför den stora församlingen:

Vi tänker väl alla på, hur synd det är att en så begåvad, duglig och vänlig, så ovanligt intelligent man så plötsligt skulle ryckas ifrån oss vid bara fyrtioåtta års ålder; innan han lyckats genomföra mycket av det han var förmögen till och innan han haft tillräckligt roligt.

Men jag skulle vilja säga: «Struntprat! Bra att bli av med den snyltaren, hoppas han grillas!«

Varför jag känner att detta bör sägas är, att han aldrig skulle förlåta mig om jag lät bli att ta detta gyllene tillfälle att chocka er alla å hans vägnar. Allt var gott nog för honom utom god smak utan mening.

Chapman hade nio år före sin död ljugit ihop en självbiografi. Han hann dessutom läsa in den på band, vilket gänget 2011 beslöt utgå ifrån i en ny film med honom i huvudrollen, A Liar’s Autobiography (så långt samma titel som den som bok utgivna självbiografin): The Untrue Story of Monty Python’s Graham Chapman (uttytt som »En lögnhals självbiografi: osanningen om Graham Chapman i Monthy Python«). Året efter hade den premiär men kom aldrig upp på svenska biografer.

Att Graham Chapman fick huvudrollen gjordes möjligt genom bandinspelningen och att hela filmen animerades; ömsom tecknades, ömsom levandegjordes med dockor. Även levande filminslag togs med, däribland en del av ovan citerade griftetal av John Cleese. Nästan på dagen trettio år efter detta tal visar Kiruna filmstudio denna film för första gången på svensk bio, och som en hyllning till Graham Chapman får den ett två minuters förspel, ett utdrag från en utomhusföreställning på Hollywood Bowl, som Michael Palin kallar Reagan Memorial Bowl med anledning av de då nya Minuteman-robotarna med kärnvapenlast. Chapman ska då i en ring på scenen gå en match som »Bombar-Harris« mot »Bombar-Harris«, varvid han spelar bägge kontrahenterna själv.

Bomber Harris kallades efter andra världskriget den brittiska flygvapenbefälhavare, som låg bakom bland annat utplåningen av staden Dresden. I den här sketchen anspelar man på president Reagans motsvarighet Colin Powell, »Colin Bomber Harris«.

Den matchen bör ses för att förstås, vilket man alltså kan göra på torsdag den 12 december på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

DEN SKYLDIGE

Kamraten i kammaren

Kammarspel skulle man kunna kalla politikernas spel för gallerierna, det vill säga deras framföranden i kammaren.

Men sådan är jag nu inte, i alla fall inte nu, alltså. Jag tänkte berätta om kammarspel inom filmen, men hur Nationalencyklopedin definierar detta ord är värt några rader först:

kammarspel, teaterpjäs i mindre format med få roller och sparsam dekor, avsedd att spelas i en liten lokal

Termen Kammerspiel myntades av Max Reinhardt i Tyskland kring sekelskiftet 1900 och infördes 1907 i Sverige av Strindberg som benämning på dramerna ”Oväder”, ”Brända tomten”, ”Spöksonaten”, ”Pelikanen” och ”Svarta handsken”, skrivna för Intima teatern i Stockholm.

Inom filmen brukas termen Kammerspielfilm internationellt för en tysk stumfilmsgenre som dels utvecklats ur Reinhardts kammarspel, dels var en reaktion mot expressionismen. I Sverige används termen i enlighet med teaterdefinitionen; bl.a. har flera av Bergmans filmer betecknats som kammarspel.

Låter inte uppmuntrande. Man vill väl ha liv och rörelse på bioduken!

Då ska man ta sig en titt på operan någon gång. – Ännu tråkigare! säger ni nu. Och så sa även jag en gång, sedan jag hade somnat på en kolossalt påkostad operaföreställning i Łódź i Polen under en ungdomsidrottsresa. Men man får väl lära känna det man vankänner någon gång. När det begav sig var jag ju slagen till slant av Chess, och det var en opera. Förvisso var arrangörerna fega gentemot den förmodat operaföraktande stora publiken (så’na som undertecknad, kantänka) och kallade därför verket musikal. Men opera var det, det går inte att bortförklara.

Således behöver inte opera vara något tråkigt eller något som inte rör på sig. Den som provat på de från Metropolitan eller annan scen direktsända operorna på Folkets hus har kunnat konstatera, att med mängder av kameror i både närbilds- och panoramalägen och med svensk text, så har det både rört på sig och varit underhållande.

Opera är nu inte detsamma som kammarspel, men teater har en tendens att bli det genom sina begränsningar i rummet. Film behöver inte ha sådana begränsningar, men ibland görs ändå kammarspel för bio, som vi nyss hörde – och då inte bara av Ingmar Bergman.

Ett berömt sådant – med både liv och rörelse (och död) – är Alfred Hitchcocks Repet från 1948. Ett par studenter i estetik tar sin lärares berättelse om det perfekta mordet på blodigt allvar och dödar en av sina klasskamrater, varvid de stolt visar upp det perfekta resultatet för sin lärare. (Detta förstör inte filmen för er, ty sålunda inleds filmen.) Resten av filmen utspelas i det rum där den börjar, med den förtvivlade läraren försökande förklara hur missuppfattad han blivit.

Ett kammarspel.

Flera filmade kammarspel utspelar sig i någon telefonkiosk eller koffert i en bil, men så trång behöver inte en kammare vara. Det kan, som i tevefilmen Konspirationen (2001), vara i en villa i Wannsee runt ett middagsbord, där Tredje rikets toppar 1942 samlas för att ha det trevligt, allt under det de söker komma till en slutlig lösning på judefrågan (med andra ord: hur de på effektivast möjliga sätt ska kunna utrota alla judar).

Två exempel på kammarspel, och inget var roligt.

Denna vecka visar filmstudion ett förra året producerat kammarspel, ett danskt drama som bara utspelar sig i en larmcentral i Köpenhamn och mest på telefon. Trettiosex priser har danskarna fått, varför vi kan utlova en spännande historia som rör på sig, fast den knappt gör det. Den skyldige heter detsamma på danska och svenska, och den nästan ende skådespelaren är en som man aldrig vet, var han hör hemma – i Danmark eller i Sverige? – Jakob Cedergren. Nagelbitare utlovas!

En idé i idet av Björn Forseth

KAPERNAUM

Brottsligt att sätta barn till denna världen?

– Nu är det fest i Kapernaum! utropade Alf Svensson 1998.

 

 

Alf Svensson var vid den tiden ledare för Kristdemokraterna, som den gången hade flyt. Idag festar man inte i Kapernaum.

Men var ligger då detta Kapernaum? Det enkla svaret är: i Israel. Nationalencyklopedin stavar stadens namn Kafarnaum. Det mer eftertänksamma svaret är: i Kanaans land, för det är ju en ruinlämning idag. Och så säger man Kapernaum, om man har läst sin Bibel.

Staden är visst ingen man festar i idag, vad jag förstår. Men på Jesu tid var den centralen för Rörelsen, Jesu aktivister. Efter honom blev det kristendom, fast den historien går jag inte in på. Men är man kristdemokrat och aktivist, så ligger det förstås nära till hands för en att kalla sitt centrum Kapernaum, även om det rent krasst skulle kunna kallas Jönköping.

Jul i Kapernaum hette SVTs julkalender 1995. Den titeln hade nog inspirerats både av Bibeln och av Kalle Anka-serien Jul i Ankeborg (egentligen Jul på Björnberget från 1947), vilken i sin tur var Carl Barks fria tolkning av Charles Dickens bok En julsaga (1843). Den senare var ett slags spökbok, och då är det inte tal om fest. Fest är det inte tal om i Libanon idag, heller. Där känner man också till historien om Kapernaum, fast frågan är om den spelar någon som helst roll för de upproriska folkmassorna som nu i månader har demonstrerat med krav på hela regeringens avgång.

Det är hårda bud i Libanon, men hårdare än så har de varit. De led ju av ett sextonårigt inbördeskrig ända till 1991, lika oförsonligt som inbördeskriget i före detta Jugoslavien. De som nu demonstrerar är kanske frukten av alla av inbördeskrigets slut lättade människor, om jag säger så.

Libanons filmindustri gick inte under under krigsåren. Faktiskt gjordes redan på inbördeskrigets andra år en storproduktion avsedd att ses i utlandet, en nära tre timmar lång film om Muhammed, Mohammed – härföraren (1976, alltså). Den gick på svenska biografer och alla talade engelska. Utom lite arabiska ibland. Det var regissören Moustapha Akkads sätt att vara pedagog. För den arabisktalande allmänheten spelade han samtidigt och parallellt in samma historia (fast en halvtimme längre och i 70 mm-formatet) med dublettskådespelare. Den versionen, Al-risâlah, visades inte hos oss.

Den uppmärksamme läsaren undrar här förstås, hur de rättrogna med sitt avbildningsförbud kunde acceptera en spelfilm om Muhammed. Svaret är, att profetens ansikte aldrig visades (en liknande inställning hade Hollywood 1959, när Ben-Hur spelades in; i den filmen visades aldrig Kristi ansikte).

Libanon som filmland var väl inte så bemärkt utomlands under de fördömda sexton åren. Hos oss fick vi 2007 se det romantiska dramat Caramel, som visade upp en romantisk sida. Nyligen såg vi på Arctic light filmfestival en »rättegångsfilm«, Förolämpningen (2017). Kanske inspirerad av Perry Mason (om nu någon av de yngre eventuella läsarna vet vem det var)?

Arabiska rättegångar har förekommit förut på bio på senare år. Nojoom – Age 10 and Divorced (detta ska föreställa en svensk titel på en jemenitisk film från 2014) handlade om att en tioårig flicka söker upp en domare och – begär att få ta ut skilsmässa…

Ett barn som vädjar till en domstol är denna vecka högaktuell på filmstudion, då novemberseriens sista film går. Den är libanesisk från 2018 och heter – som skarptänkta läsare av hela denna röriga krönika nog räknat ut – Kapernaum. I den stämmer en liten pojke sina föräldrar för att de fött honom…

En idé i idet av Björn Forseth

A COLONY

Kolonister och fransktalande indianer

I jordens subarktiska trakter går multikulturella banor

 

 

Ett spöke går runt Europa, skrev Marx och Engels 1872. Däri kan vi i Malmfälten känna igen oss idag. Ett spöke går runt Norrbotten, och det spöket heter Norrtåg. En del säger Nolltåg, eftersom det ofta står noll tåg på stationen, när man ska gå ombord.

Så inleder undertecknad en insändare till Norrländskan. Återstår att se, om den tas in. Men är det inte tragiskt, att man ska behöva skriva illa om regionaltrafiken? – Ja, svarar jag själv, visst är det det. Det hörs ju allmänt positiva tongångar om järnvägstrafiken idag, och Dagens Nyheter har börjat organisera långväga tågresor till kontinenten. Annat var det för bara ett femtal år sedan, då jag var på en organiserad filmresa till Berlin. Den gick med flyg, vilket jag fann konstigt (Greta Thunberg var ännu okänd då). Det hade ju sedan urminnes tid gått ett dagligt tåg från Malmö C till Bucuresti Nord Gr. A, det hade jag flera gånger tagit och hoppat av i Berlin Ostbahnhof (idag Hauptbahnhof). Men den linjen fanns inte längre. Ej heller fanns direkta tåg från København H till Berlin Zoo mer. Alla sådana linjer hade lagts ner, sedan EU avreglerat flygtrafiken.

En personlig fördel fick jag emellertid av detta nesliga sätt att resa den korta vägen till Berlin på, då jag på flygplatsen fick träffa den danska filmstjärnan Trine Dyrholm, som vi i Kiruna i måndags sett glänsa i det otäckt bra dramat Hjärter dam (2019).

Nå, Norrtåg öppnade vid sin start faktiskt en nedlagd bana, den mellan Umeå och Lycksele. Äras den som äras bör. Det kunde man väl aldrig tro i slutet av 1970-talet, då det ska ha funnits seriösa planer på att lägga ned all persontrafik norr om Sundsvall.

Spårtrafik har något visst. Pröva att göra en turistisk rundtur genom Helsingfors eller Göteborg med spårvagn, så förstår ni vad jag menar. Transsibiriska järnvägen är också värd en vecka, tro mig. Säkert också den transkontinentala järnvägen genom Kanada. Den återstår dock för undertecknad att utforska.

Kanada förblev brittiskt efter 1776, då slavägarna vann över britternas konung, som så gement hade förbjudit dem att beslagta mer indianskt land väster om Appalacherna. Där skulle ju fler slavplantager byggas upp för att odla socker på. Många i de amerikanska kolonierna flyttade norrut, då de inte ville bryta med Kronan. Där hade å andra sidan England besegrat Frankrike, varpå Kanada delvis blev fransktalande.

I Jokkmokk mötte jag en gång en kanadensare från Ontario, där man talar engelska. Han bodde länge i Jokkmokk och höll sig undan sin far, vad jag kunde förstå. Först hade han stuckit ifrån denne genom att ta sig norrut till indianland. Där lärde han sig franska, så det är visst inte bara i Québec, som franska talas (där ska å andra sidan en del indianstammar tala engelska, noterade jag en gång).

Denna veckas torsdagsfilm på filmstudion utspelas i fransktalande och delvis indianskt territorium. Kanadensisk film är oftare fransktalande än som motiveras av de fransktalandes andel av landets befolkning. När sommar-OS 1976 gick av stapeln i Montréal, öppnade drottning Elisabeth spelen officiellt först på franska, sedan på engelska. Hela sommaren visade Sveriges Television kanadensiska långfilmer, och de var i hög grad på franska.

Det är ganska typiskt, att en minoritet manifesterar sig i stort kulturellt utbud, ett sätt att stärka språk och särdrag på. Så är det ju hos oss också med kulturentusiaster på meänkieli och samiska. Det minsta man kan begära av majoriteten är väl då att den lär sig uttala namn och begrepp. Det tog tid, men till slut hade man på SMHI övat sig på att uttala Kemi fyr rätt. Fast för 2019 års Sveriges Radios och Sveriges Televisions programledare dröjde det, innan de förstod att uttala den kanadensiske premiärministerns namn Justin Trudeau på franska…

Veckans film, A colony (2018), heter alltså Une colonie egentligen, men det går väl inte an på svenska bioaffischer. En flicka på landet, Mylia, ska börja i en ny högstadieskola, för familjen har flyttat och är lite desorganiserad, om man säger så. Hennes lillasyster är dock inte det minsta desorganiserad utan ser äventyr i allt, som småttingar brukar. För fjortisen Mylia är det viktigt med kamrater i skolan, och de i sin tur är vid den åldern mest intresserade av att tänja på gränserna och upptäcka det andra könet. Men bänkkamraten i klassrummet är en stillsam pojke, som uppfattas som enstöring. Den killen bor på reservatet.

Mycket känner vi igen från vår verklighet, och andra filmer har beskrivit samma situation. Ändå har den här filmen fått åtskilliga priser, bland annat Kristallbjörnen i Berlin. Men varför filmstudions film denna torsdag heter En koloni överlåter jag åt åskådarna att klura ut.

En idé i idet av Björn Forseth

HJÄRTER DAM

En dam med hjärta eller bara dam?

Vad som förr var allmänt kända moralregler kan senare generationer grovt missuppfatta

En mogen dam och jag samtalade idag med varandra om förändrade vanor. »När jag var ung kunde jag få en örfil av en tjej, om jag var för närgången eller gick över en gräns«, berättade jag. Och det var inte bara vad man kunde se i litteratur, skämtteckningar och på film. Det hände mig med en polsk och med en fransk flicka också. »Det uppfattades inte som misshandel utan som en signal, som man förstod«.

»Liksom en klatsch i baken«, sa min samtalspartner. Hon fortsatte med att säga, att äldre tanter berättat för henne, att det i deras ungdom hade varit ett bevis på uppskattning.

Nu morrar nog någon läsare: »You too, Björn!«. Men det var ju inte jag som sade det. Fast det kunde jag ha gjort. Idag skulle nog en örfil återgäldas med en smocka eller i alla fall sura miner, för att inte tala om vad en klatsch i baken skulle leda till. Personligen är jag inte uppfostrad till att hålla på att klappa vare sig kvinnor eller män i baken, men jag minns från mina ynglingaår som plåtslagare på det stora skeppsvarvet, hur ofta andra arbetskamrater knep mig eller någon i baken. På den tiden tog ingen det som en homosexuell invit. (Hur sådana skulle se ut, hade jag för all del ingen aning om.) Nej, det uppfattades som en kärvänlig ynnest av kamratskap. I militärtjänst och på fotbollsplanen kunde det också ske. Och i ett radioprogram i höst berättade Martin Schibbye, hur han och Johan Persson sov sked med varandra i fängelset i Etiopien (vilket filmen om dem, 438 dagar, 2019, inte tog med).

Min samtalspartner och jag var dock inte inne på att fördöma de senaste årens metoo-rörelser. Jag berättade om, hur jag på en tibetansk kvarterskrog (i själva Tibet, märk väl) sett, hur tibetanska gäster som viftat med tjocka rullar av sedlar knipit lika tibetanska servitriser i baken. Det uppfattade jag inte som kärvänligt.

För en yngling är sådant lärdomar om livet. Folk är sig lika överallt, och kvinnor kommer i allmänhet i andra hand överallt. Som man lägger hand på.

Sedan är det ju så, att handpåläggning ibland faktiskt är av sexuell – eller rentav sensuell – natur. Det godtar vi ju alla, utom de som har alltför många hämningar. I en dansk film, Sjutton (1965), vilken föregick den danska vågen av »gladporr« på 1970-talet, är 17-årige gymnasisten Jacob på sommarlov 1913 på familjens sommarställe, som sköts av tjänstefolk. Den söte ynglingen tilldrar sig där flera av sommarvarm kättja lystna kvinnors uppmärksamhet, vilket han till slut lär sig bejaka. En dag råkar han komma skurmadamen inpå livet, där hon omedelbart framför honom står på knäna över skurhinken med ändan i vädret, varvid han inte väjer för impulsen att sticka en tumme i baken på hennes sekelskiftestrosor. Detta blir början på en eldig sommar, då kvinnorna riktigt tar för sig.

Alltså ett exempel på sexuell invit med gillamarkering som reaktion. Utan det senare skulle det ha varit att kladda.

Det är inte heller att kladda, när närstående och lärare i förbifarten kliar sina barn i håret eller tar upp dem i knät när de är ledsna. Den hysteriska rädsla för kroppskontakt vi kan iaktta och höra ifrån det perverst lagda landet långt bort ska vi inte härma. Å andra sidan förekommer verkliga övergrepp, som måste brännmärkas i stället för att sopas under mattan. – Som de gjorde i den katolska kyrkan och i finare skolor förr. Kanske i ofinare också. (Se film om detta på årets filmfestival.)

Personligen gick jag i åtta skolor och tio klasser men såg aldrig något sådant. Eller så var jag för naiv för att se. Jag minns för all del, att en lärare i realskolan på en lektion tillrättavisade en flicka med suffixet »söta lilla gullunge«. Anmälde vi då honom? – Nej, vi gapskrattade.

Men i den danska film, som förra veckan fick Nordiska rådets filmpris för 2019, sker i den mysigast tänkbara miljö något som går över gränsen och borde ha lett till en örfil. Mycket över gränsen, till och med. Den filmen kallades på Nordiska rådets prisgala för »Dronningen«, eftersom alla kandidater till priset kallades vid sina norska, isländska eller finska titlar. Dronning är drottning och motsvarar i kortspel vad vi kallar dam. Filmen heter i Sverige Hjärter dam (2019).

Här spelar dagens primadonna inom dansk film och teve, Trine Dyrholm, så att man baxnar. Gustav Lindh och Magnus Krepper är också bra, men den som inte kommer ihåg allas vår Trine (som vi sett glänsa i komedier, romanser och dramer i film efter film på senare årtionden); den som inte noterar henne i denna film måste ha någon brist i sitt känsloregister, om någon förstår vad jag menar.

Årets stora filmfest börjar på fredag, Arctic light filmfestival för trettionde gången! – men dagen innan, torsdag den 7 november, inleder filmstudion sin novemberserie med »Hjärter dam«. Se den som en bra start på festivalen, och – jag brukar inte skriva så – missa den inte! Ni kommer att bli lika skakade som av Jakten (2012) med Mads Mikkelsen, visad av filmstudion.

*

Eller se den på extraföreställning

måndagen den 18 november klockan 19!

*

Mads Mikkelsen gör för övrigt en minnesvärd roll i en av festivalens filmer, den isländska Arctic (2018) – men det är en annan historia.

En idé i idet av Björn Forseth

TRANSIT

I Graham Greenes anda

 

Först kom »Casablanca« 1942,

nu kommer »Transit«.

 

Riksgränser är sprängstoff nuförtiden. Inte så att gränslinjerna är minerade, som de var mellan Öst-och Västtyskland en gång. Men nästan; tänk på hur Ungern förstärkt sin gräns mot oönskade »horder« söderifrån.

Fast även utan minor är tal om gränser ett minerat område i det offentliga samtalet. Sveriges gränskontroller mot Danmark och Danmarks mot Tyskland har samma ursprung som den ungerska förstärkningen: flyktingvågen 2015. Nu har också svenska gangstrars busliv i Danmark lett till att Danmark förstärker den dansk-svenska gränskontrollen (fast, för den som minns, fanns Hell’s angels och liknande banditgäng tidigast i det gemytliga Danmark och kom sedan till oss).

Alltnog så saknar jag i det offentliga samtalet det tydligen bortglömda faktum, att vi nordbor sedan 1952 (förstärkt 1954) fritt kan resa och bosätta oss var som helst i Norden utan pass. Den passfrihet alla nu tycks ta för given som en EU-förmån fanns alltså för nordborna redan långt dessförinnan.

Irländarna både i syd och i nord kom att få uppleva denna frihet efter långfredagsavtalet 1998, då de kunde börja njuta av den genom EU:s försorg. När Brexit blev aktuellt, blev just den gränsen återigen sprängstoff. En nordirländsk fjällvandrare berättade för mig, att han bodde några hundra meter norr om gränsen, där han som vuxen nu i många år kunnat fara över till republiken Irland när som helst utan att behöva vifta med några papper eller med armarna inför automatkarbinbeväpnade inbördeskrigare. Nu fruktade han, att han snart åter, som i sin barndom, skulle behöva möta soldater rustade till tänderna.

Och Brexit ska till varje pris ske den 31 oktober i år, har Boris Johnson lovat. I skrivande stund är det den 27 oktober, och det ser inte ut så. På kvällen den 31 klockan 19 torde vi veta. Varför klockan 19? – Jo, då visar filmstudion en film om gränsöverskridandeproblem, Transit. Denna fransk-tyska film är från 2018 och kan förstås inte veta, men biopubliken kan ha fått visshet genom radion, innan salongsljuset släcks.

»Transit« handlar över huvud taget inte om Brexit, om Britannien eller om Irland. Tyskar befinner sig i filmens början på flykt i Paris och hör, att ockupationstrupperna närmar sig staden. De måste alltså ta sig söderut till Marseilles och försöka skaffa reslägenhet till något land i Amerika; USA eller Mexiko eller något annat med generösa inreseregler.

Men hallå – det där låter inte som en trovärdig verklighetsbeskrivning. Det är det ändå, om man tänker på 1940-talet. Tyskar på flykt från Tyskland var judar eller fritänkare och måste helt enkelt så långt ifrån hemlandets trupper som möjligt. Det var inte det lättaste, ty även på den tiden krävdes dokument och asylskäl.

Jag testade härom dagen början av filmen på en ung man, som var van vid biofilm. »Ser du något anmärkningsvärt?« frågade jag. Det gjorde han inte. Filmen verkade spännande, men något anmärkningsvärt såg han inte.

Han såg inte, att de fruktade polispiketerna var bilmodeller från vår tid, att klädedräkter var moderna och att det satt en digital reklamskylt inne på bistron, där huvudpersonerna gömde sig.

Det gav faktiskt filmen gott betyg. Regissören och manusförfattaren Christian Petzold har helt enkelt struntat i den historiska exaktheten och på så sätt gjort flyktingförhållandena åtskilligt lättare att begripa för oss nutida åskådare.

Förenade kungariket tycks alltså fortfarande vara en del av Europeiska unionen, när vi går hem efter filmens slut på torsdag. Om inte något fullständigt häpnadsväckande händer innan dess. Den gode Boris har ju gett sig fan på att bryta med EU det datumet, om uttrycket tillåts.

Vilka lyckas med så tvärsäkra löften? – Tja, tillåt mig att svära i kyrkan, men Vladimir Iljitj Lenin gjorde det 1917. Han hade lovat att avsluta Det stora kriget (första världskriget), om bolsjevikerna tog makten. Vid revolutionen på våren 1917 tog andra socialister makten, vilka för all del avsatte kejsaren men fortsatte kriget. De ville erövra Konstantinopel, rentav. Men när bolsjevikerna tog makten på hösten, satte de till alla klutar för att omgående sluta fred med Tyskland, trots att de därigenom förlorade Estland, Lettland, Litauen, Polen och lite till samt blev utfrysta av ententen, som Ryssland var del av. Det kan man kalla Rexit!

Av dem kunde kanske Boris ha lärt sig något. Bolsjevikerna skickade sändebud i kulregnet över slagfälten för att nå de tyska skyttegravarna. Å andra sidan får man inte glömma, att Boris har haft med demokratiska befälsstrukturer att göra, det hade inte Lenin.*

Filmen »Transit« avslutar oktoberserien, som haft två tyska inslag. Förra veckans episka tretimmarsfilm Never look away (också från 2018) fick det högsta publikbetyg filmstudion fått in.

En idé i idet av Björn Forseth

*Om detta kan man läsa i min bok med filmkrönikor från 2017, alla med hundra år gamla tidningsklipp ur finländska dagstidningar, varigenom man kan få en inblick i vad som hände i Ryssland och ryssländska Finland ödesåret 1917:

Revolutionernas och Finlands 1917 i filmkrönikans form.