I TRYGGA HÄNDER
Ett barn är fött
– men vems?
Fint folk går in genom entrén, populasen genom köksingången.
Förra veckan annonserade Saudi-Arabiens regent, att restauranger nu inte längre skulle behöva ha två ingångar, det vill säga en för män och en annan för kvinnor och familjer. Förra året (eller var det i våras?) hade samme regent ändrat lagen på så sätt, att kvinnor nu skulle få lov att köra bil.
Kanske läge för att få Nobels fredspris? Inte för att det har något med fred att göra, än mindre för att – som Alfred Nobel skrev i sitt testamente –
den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.
Men den norska Nobelpriskommittén har ju genom åren inte i någon högre grad brytt sig om gamle Alfreds önskemål, så visst kunde fredspris för att kvinnor ska få gå in genom huvudingångar vara möjligt.
Notera, att jag skrivit om Saudi-Arabiens »regent«. Kungen är visst sjuklig, så regenten är en av de tusentals prinsarna (kanske den utvecklingen oroat den svenska regeringen, som nyligen beslöt minska antalet svenska »kungligheter«). Nå, vanligen kallar våra massmedier ett kungadömes ledare kung eller prins eller liknande och en republiks ledare naturligtvis president, försåvitt det inte handlar om ett land, som det är önskvärt att läsaren uppfattar som lömskt eller ondskefullt. Då kallas ledaren alltid diktator, vare sig det är fråga om en republik eller en monarki.
Men den uppmärksamme noterar nu, att Saudi-Arabien ju är ett land som påminner om Sydafrika under apartheid eller USAs sydstater fram till 1960-talets slut, då svarta och vita hade olika ingångar till restauranger, biografer och toaletter samt olika parkbänkar. Han eller hon kan gott undra över, varför Sverige och hela FN (utom USA, rika stater i Brittiska samväldet, Israel, Frankrike, Italien och Tyskland) bojkottade Sydafrika i alla sammanhang medan Saudi-Arabien behandlades som ett bra land att samarbeta med och turista i. Inte kallades det landets ledare diktator, inte.
Nej, favoritländer ska omhuldas – vad ska man annars ha beteckningen VIP till? – så den saken är värd att fundera på. Ännu mer kan man fundera över, varför mänskliga rättigheter aldrig varit något krav för handel med dessa favoritländer, allt under det att Nordkoreas folk kämpar mot svält för att de inte får inhandla någonting från omvärlden tack vare ett – säger 1 – lands beslut om att belägga det med sanktioner. Jag har varit i det lilla landet två gånger med trettiosju års mellanrum, den senare gången under pågående sanktioner. Då var vi ett gäng militärhistoriskt intresserade, alls icke några nordkoreaentusiaster. Icke desto mindre var även den resegruppen ödmjuk efter sitt besök. I Nordkorea får kvinnor gå in i samma ingång som män, bara en sådan sak…
Om nu ett land, som vi ständigt bombarderas med som varande ont, visar sig vara bättre för barns hälsa än det rikaste landet i världen är – det land som vi ständigt får höra ska vara vår förebild – så får man ännu en anledning att tänka på hur olika ödets lotter faller. Eller snarare: hur olika propagandan är om favoritländer och hatländer. Enligt Unicef-rapporten »The State of the World’s Children« avled 2018 fem barn per tusen födda före fem års ålder i lilla Kuba, i närbelägna jätten USA sju. I Latinamerika plus Karibien var antalet 16, så där stack Kuba ut. 99 av 100 kubanska barn hade ympats mot tio olika farsoter, i USA hade mellan 76 och 97 procent av barnen sådant skydd. I det fallet ligger Karibien och Latinamerika överlag bättre till än USA, men till och med då sticker Kuba ut.
Ändå förhindras Kuba medelst amerikanska sanktioner att köpa de mediciner de behöver. Astra Zeneca såg sig tvingat att lämna Kuba, när USAs sanktioner riskerade att drabba dem. Återigen är det inte nödvändigtvis bäst för människor i favoritländer, och ändå löper vi räddhågset med i förföljelsen av de oönskade länderna. När det gällde apartheid stack i stället USA ut genom att gå i spetsen för att stödja Sydafrika.
Mer om barn. I juletid är det lagom att tala om dem. Julfilmer tenderar att ha premiär i juletid. De tenderar också att vara komedier eller allmänt må väl-rullar. Årets engelska julrulle heter Last Christmas (2019) och stämmer in på bägge beskrivningarna men utspelar sig inte helt i »yuletide«. En i historien central butik säljer nämligen julpynt året om och kan sålunda förlänga säsongen. Men se den, för all del – den är en romantisk överraskning (mer kan jag inte yppa utan att förstöra för åskådaren).
Den svenska julfilmen i år är varken komedi eller må väl-anpassad i största allmänhet. Jag kommer hem igen till jul (2019) är ett drama i julstämningsgynnande miljö med julstämningshämmande undertoner. Svensk skådespelarelit gör bra ifrån sig.
Filmstudions julfilm utspelar sig i julstämningsfrämmande miljö. I trygga händer (2019) stämmer förvisso in på den kristna synen på vad som är julens budskap: ett barn är fött. I likhet med den bibliska berättelsen vet man inte heller här vem som avlat barnet (fast som barn drog jag i söndagsskolan slutsatsen, att Josef så klart var fadern, det ville de bara inte säga, eftersom han och Maria var ogifta; jungfrufödsel kunde den jungfruliga småttingen som var jag inte godkänna).
Alltnog, i den här filmen är det varken jul eller snö i Paris, där en ung studentska kommer in på BB och vill föda och uttryckligen avsäger sig moderskapet. Hon varken vill säga sitt namn eller ange något skäl. Nu träder en apparat igång för sådana här fall – inte den heliga inkvisitionen som lägger den blivande modern på sträckbänken för att dra ur henne sanningen, nej, det är det moderna samhällsmaskineriet som ger henne ett par månaders ångertid varunder barnet genast efter födseln måste överlämnas till temporära fosterföräldrar. Med sådana kan man tro att det är som med den på obestämd tid temporära järnvägsstationen i Kiruna att de kan vara fosterföräldrar på obestämd tid. Men inte så i Frankrike (jag erkänner villigt, att jag inte vet vad som gäller i vårt land). Under ångertiden ska barnet tas om hand av de provisoriska fosterföräldrarna, medan maskineriet går igenom alla aktuella ansökningar om adoption. Och bland dessa finns det fattiga och rika, par och enskilda, sådana som nyligen ansökt och sådana som börjat ge upp efter tio års väntan – plus de temporära föräldrarna som barnet ju under två månader präglats på. Se där en inbyggd spänning i den till synes banala historien!
På torsdag är alltså ett barn fött. Sedan är höstserien och filmstudions hela verksamhetsår slut. Mycket tyder på att ett nytt börjar i januari. God jul!
En idé i idet av Björn Forseth