A LIAR’S AUTOBIOGRAPHY:
THE UNTRUE STORY OF MONTY PYTHON’S GRAHAM CHAPMAN
En dårpippis lögner
I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.
Så lyder den första raden i Högt över Saarijärvis moar, första delen i Väinö Linnas episka trilogi om familjen Koskela från ryskt 1800-tal till självständigt femtiotal med en sammanfattning av Okänd soldat i ett kapitel.
Den raden är värd att citera. Att öppna en bok på det sättet fångar läsaren med ett strupgrepp. Man liksom hajar, att »nu ska du få höra«.
I skrivande stund är det på dagen 102 år sedan Finland förklarade sig självständigt. Sveriges Television verkar vara den enda landsomfattande institution eller medium som bryr sig. De visar 2017 års filmatisering av Okänd soldat.
Fast av någon anledning inte hela filmen utan den så kallade internationella versionen, som är 47 minuter kortare än originalet genom att ha prioriterat pangpang, som det förekommer rätt mycket av. Den internationella publiken antogs väl inte vara intresserad av soldaternas funderingar eller eskapader i det av Finland i tre år ockuperade Fjärrkarelen. Å andra sidan inleds denna internationella version av filmen med en pedagogisk kartbeskrivning av utgångsläget. På engelska.
Originalet håller tre timmar och tre minuter, samma längd som den första filmatiseringen från 1955. Denna nya originalversion var Kiruna filmstudio först med att visa på bio här hemma; okunniga filmimportörer hade nämligen nappat på den internationella och lagt ut den på biograferna. Fast en tid senare tog de in även originalet och visade det. Sent ska syndaren vakna. Eller tog de intryck av Kiruna filmstudios initiativ?
Men vadan denna utvikning med fortsättningskriget, Jussi, gräftan och kärret? – Finlands dag, förstås. Den, som intresserar sig för grannlandets historia eller bara för film (eller både/och), kan med fördel köpa in undertecknads bok, som vid sidan om denna krönika finns avbildad och länkad till:
Revolutionernas och Finlands 1917
Där finns 2017 års Idéer i idet (fritt fabulerade filmkrönikor varje vecka) samlade, och i dem finns inflikat tidningsurklipp från motsvarande vecka 1917 – urklipp ur finländska dagstidningar, vilka i kronologisk ordning avspeglar vad som hände i Ryssland och Finland detta revolutionsår ända fram till en märklig och för Finland avgörande händelse på nyårsaftonen.
Men nu är det 2019, och det arbetsamma bläddrandet i hundra år gamla finska dagstidningar behöver fabuleraren av dessa rader inte längre bry sig om.
Förra veckan var temat kammarspel. Den veckans film på filmstudion var ett spännande drama genom telefonsamtal i en dansk larmcentral. Denna veckas film är så långt ifrån kammarspel man kan komma. Faktum är, att den är en självbiografi, som är så långt ifrån sanningen man kan komma. Dessutom gjord av en döing.
Graham Chapman var en av den engelska knäppgöksgruppen Monty Pythons medlemmar. I detta vilda gäng var han till och med för de andra en ovanligt vild knäppgök. Därtill akrobatisk som en annan Malena Ernman. Och, som om inte det räckte: piprökande alkoholiserad homosexuell. Att vara det var inte comme-il-faut på den tiden men störde inte gänget mer än för att Chapman hade en vana att komma i sista minuten till alla tagningar. Och i sista minuten kom han, som man säger, ut ur garderoben inför offentligheten i slutet av den period, då teveserien Monty Pythons flygande cirkus gjordes, varpå en ur tevepubliken skrev till redaktionen och klagade med hänvisning till Bibeln, kanske tredje Mosebok 20:13: »Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden«, och det skulle ju förrättas medelst stening. Pythonmedlemmen Eric Idle skrev ett svar med orden »Vi har funnit vem förövaren är och skjutit honom«.
I själva verket avled Graham Chapman 1989 av strupcancer. De överlevande i gänget undvek den privata begravningen för att inte den flygande cirkusen skulle bli en medial cirkus på kyrkogården och skickade bara en krans. Två månader senare höll de i stället en stor minneshögtid till hans ära. I hans respektlösa anda sade John Cleese bland annat följande inför den stora församlingen:
Vi tänker väl alla på, hur synd det är att en så begåvad, duglig och vänlig, så ovanligt intelligent man så plötsligt skulle ryckas ifrån oss vid bara fyrtioåtta års ålder; innan han lyckats genomföra mycket av det han var förmögen till och innan han haft tillräckligt roligt.
Men jag skulle vilja säga: «Struntprat! Bra att bli av med den snyltaren, hoppas han grillas!«
Varför jag känner att detta bör sägas är, att han aldrig skulle förlåta mig om jag lät bli att ta detta gyllene tillfälle att chocka er alla å hans vägnar. Allt var gott nog för honom utom god smak utan mening.
Chapman hade nio år före sin död ljugit ihop en självbiografi. Han hann dessutom läsa in den på band, vilket gänget 2011 beslöt utgå ifrån i en ny film med honom i huvudrollen, A Liar’s Autobiography (så långt samma titel som den som bok utgivna självbiografin): The Untrue Story of Monty Python’s Graham Chapman (uttytt som »En lögnhals självbiografi: osanningen om Graham Chapman i Monthy Python«). Året efter hade den premiär men kom aldrig upp på svenska biografer.
Att Graham Chapman fick huvudrollen gjordes möjligt genom bandinspelningen och att hela filmen animerades; ömsom tecknades, ömsom levandegjordes med dockor. Även levande filminslag togs med, däribland en del av ovan citerade griftetal av John Cleese. Nästan på dagen trettio år efter detta tal visar Kiruna filmstudio denna film för första gången på svensk bio, och som en hyllning till Graham Chapman får den ett två minuters förspel, ett utdrag från en utomhusföreställning på Hollywood Bowl, som Michael Palin kallar Reagan Memorial Bowl med anledning av de då nya Minuteman-robotarna med kärnvapenlast. Chapman ska då i en ring på scenen gå en match som »Bombar-Harris« mot »Bombar-Harris«, varvid han spelar bägge kontrahenterna själv.
Bomber Harris kallades efter andra världskriget den brittiska flygvapenbefälhavare, som låg bakom bland annat utplåningen av staden Dresden. I den här sketchen anspelar man på president Reagans motsvarighet Colin Powell, »Colin Bomber Harris«.
Den matchen bör ses för att förstås, vilket man alltså kan göra på torsdag den 12 december på Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth