DEN SKYLDIGE
Kamraten i kammaren
Kammarspel skulle man kunna kalla politikernas spel för gallerierna, det vill säga deras framföranden i kammaren.
Men sådan är jag nu inte, i alla fall inte nu, alltså. Jag tänkte berätta om kammarspel inom filmen, men hur Nationalencyklopedin definierar detta ord är värt några rader först:
kammarspel, teaterpjäs i mindre format med få roller och sparsam dekor, avsedd att spelas i en liten lokal
Termen Kammerspiel myntades av Max Reinhardt i Tyskland kring sekelskiftet 1900 och infördes 1907 i Sverige av Strindberg som benämning på dramerna ”Oväder”, ”Brända tomten”, ”Spöksonaten”, ”Pelikanen” och ”Svarta handsken”, skrivna för Intima teatern i Stockholm.
Inom filmen brukas termen Kammerspielfilm internationellt för en tysk stumfilmsgenre som dels utvecklats ur Reinhardts kammarspel, dels var en reaktion mot expressionismen. I Sverige används termen i enlighet med teaterdefinitionen; bl.a. har flera av Bergmans filmer betecknats som kammarspel.
Låter inte uppmuntrande. Man vill väl ha liv och rörelse på bioduken!
Då ska man ta sig en titt på operan någon gång. – Ännu tråkigare! säger ni nu. Och så sa även jag en gång, sedan jag hade somnat på en kolossalt påkostad operaföreställning i Łódź i Polen under en ungdomsidrottsresa. Men man får väl lära känna det man vankänner någon gång. När det begav sig var jag ju slagen till slant av Chess, och det var en opera. Förvisso var arrangörerna fega gentemot den förmodat operaföraktande stora publiken (så’na som undertecknad, kantänka) och kallade därför verket musikal. Men opera var det, det går inte att bortförklara.
Således behöver inte opera vara något tråkigt eller något som inte rör på sig. Den som provat på de från Metropolitan eller annan scen direktsända operorna på Folkets hus har kunnat konstatera, att med mängder av kameror i både närbilds- och panoramalägen och med svensk text, så har det både rört på sig och varit underhållande.
Opera är nu inte detsamma som kammarspel, men teater har en tendens att bli det genom sina begränsningar i rummet. Film behöver inte ha sådana begränsningar, men ibland görs ändå kammarspel för bio, som vi nyss hörde – och då inte bara av Ingmar Bergman.
Ett berömt sådant – med både liv och rörelse (och död) – är Alfred Hitchcocks Repet från 1948. Ett par studenter i estetik tar sin lärares berättelse om det perfekta mordet på blodigt allvar och dödar en av sina klasskamrater, varvid de stolt visar upp det perfekta resultatet för sin lärare. (Detta förstör inte filmen för er, ty sålunda inleds filmen.) Resten av filmen utspelas i det rum där den börjar, med den förtvivlade läraren försökande förklara hur missuppfattad han blivit.
Ett kammarspel.
Flera filmade kammarspel utspelar sig i någon telefonkiosk eller koffert i en bil, men så trång behöver inte en kammare vara. Det kan, som i tevefilmen Konspirationen (2001), vara i en villa i Wannsee runt ett middagsbord, där Tredje rikets toppar 1942 samlas för att ha det trevligt, allt under det de söker komma till en slutlig lösning på judefrågan (med andra ord: hur de på effektivast möjliga sätt ska kunna utrota alla judar).
Två exempel på kammarspel, och inget var roligt.
Denna vecka visar filmstudion ett förra året producerat kammarspel, ett danskt drama som bara utspelar sig i en larmcentral i Köpenhamn och mest på telefon. Trettiosex priser har danskarna fått, varför vi kan utlova en spännande historia som rör på sig, fast den knappt gör det. Den skyldige heter detsamma på danska och svenska, och den nästan ende skådespelaren är en som man aldrig vet, var han hör hemma – i Danmark eller i Sverige? – Jakob Cedergren. Nagelbitare utlovas!
En idé i idet av Björn Forseth