KAPERNAUM
Brottsligt att sätta barn till denna världen?
– Nu är det fest i Kapernaum! utropade Alf Svensson 1998.
Alf Svensson var vid den tiden ledare för Kristdemokraterna, som den gången hade flyt. Idag festar man inte i Kapernaum.
Men var ligger då detta Kapernaum? Det enkla svaret är: i Israel. Nationalencyklopedin stavar stadens namn Kafarnaum. Det mer eftertänksamma svaret är: i Kanaans land, för det är ju en ruinlämning idag. Och så säger man Kapernaum, om man har läst sin Bibel.
Staden är visst ingen man festar i idag, vad jag förstår. Men på Jesu tid var den centralen för Rörelsen, Jesu aktivister. Efter honom blev det kristendom, fast den historien går jag inte in på. Men är man kristdemokrat och aktivist, så ligger det förstås nära till hands för en att kalla sitt centrum Kapernaum, även om det rent krasst skulle kunna kallas Jönköping.
Jul i Kapernaum hette SVTs julkalender 1995. Den titeln hade nog inspirerats både av Bibeln och av Kalle Anka-serien Jul i Ankeborg (egentligen Jul på Björnberget från 1947), vilken i sin tur var Carl Barks fria tolkning av Charles Dickens bok En julsaga (1843). Den senare var ett slags spökbok, och då är det inte tal om fest. Fest är det inte tal om i Libanon idag, heller. Där känner man också till historien om Kapernaum, fast frågan är om den spelar någon som helst roll för de upproriska folkmassorna som nu i månader har demonstrerat med krav på hela regeringens avgång.
Det är hårda bud i Libanon, men hårdare än så har de varit. De led ju av ett sextonårigt inbördeskrig ända till 1991, lika oförsonligt som inbördeskriget i före detta Jugoslavien. De som nu demonstrerar är kanske frukten av alla av inbördeskrigets slut lättade människor, om jag säger så.
Libanons filmindustri gick inte under under krigsåren. Faktiskt gjordes redan på inbördeskrigets andra år en storproduktion avsedd att ses i utlandet, en nära tre timmar lång film om Muhammed, Mohammed – härföraren (1976, alltså). Den gick på svenska biografer och alla talade engelska. Utom lite arabiska ibland. Det var regissören Moustapha Akkads sätt att vara pedagog. För den arabisktalande allmänheten spelade han samtidigt och parallellt in samma historia (fast en halvtimme längre och i 70 mm-formatet) med dublettskådespelare. Den versionen, Al-risâlah, visades inte hos oss.
Den uppmärksamme läsaren undrar här förstås, hur de rättrogna med sitt avbildningsförbud kunde acceptera en spelfilm om Muhammed. Svaret är, att profetens ansikte aldrig visades (en liknande inställning hade Hollywood 1959, när Ben-Hur spelades in; i den filmen visades aldrig Kristi ansikte).
Libanon som filmland var väl inte så bemärkt utomlands under de fördömda sexton åren. Hos oss fick vi 2007 se det romantiska dramat Caramel, som visade upp en romantisk sida. Nyligen såg vi på Arctic light filmfestival en »rättegångsfilm«, Förolämpningen (2017). Kanske inspirerad av Perry Mason (om nu någon av de yngre eventuella läsarna vet vem det var)?
Arabiska rättegångar har förekommit förut på bio på senare år. Nojoom – Age 10 and Divorced (detta ska föreställa en svensk titel på en jemenitisk film från 2014) handlade om att en tioårig flicka söker upp en domare och – begär att få ta ut skilsmässa…
Ett barn som vädjar till en domstol är denna vecka högaktuell på filmstudion, då novemberseriens sista film går. Den är libanesisk från 2018 och heter – som skarptänkta läsare av hela denna röriga krönika nog räknat ut – Kapernaum. I den stämmer en liten pojke sina föräldrar för att de fött honom…
En idé i idet av Björn Forseth