A COLONY
Kolonister och fransktalande indianer
I jordens subarktiska trakter går multikulturella banor
Ett spöke går runt Europa, skrev Marx och Engels 1872. Däri kan vi i Malmfälten känna igen oss idag. Ett spöke går runt Norrbotten, och det spöket heter Norrtåg. En del säger Nolltåg, eftersom det ofta står noll tåg på stationen, när man ska gå ombord.
Så inleder undertecknad en insändare till Norrländskan. Återstår att se, om den tas in. Men är det inte tragiskt, att man ska behöva skriva illa om regionaltrafiken? – Ja, svarar jag själv, visst är det det. Det hörs ju allmänt positiva tongångar om järnvägstrafiken idag, och Dagens Nyheter har börjat organisera långväga tågresor till kontinenten. Annat var det för bara ett femtal år sedan, då jag var på en organiserad filmresa till Berlin. Den gick med flyg, vilket jag fann konstigt (Greta Thunberg var ännu okänd då). Det hade ju sedan urminnes tid gått ett dagligt tåg från Malmö C till Bucuresti Nord Gr. A, det hade jag flera gånger tagit och hoppat av i Berlin Ostbahnhof (idag Hauptbahnhof). Men den linjen fanns inte längre. Ej heller fanns direkta tåg från København H till Berlin Zoo mer. Alla sådana linjer hade lagts ner, sedan EU avreglerat flygtrafiken.
En personlig fördel fick jag emellertid av detta nesliga sätt att resa den korta vägen till Berlin på, då jag på flygplatsen fick träffa den danska filmstjärnan Trine Dyrholm, som vi i Kiruna i måndags sett glänsa i det otäckt bra dramat Hjärter dam (2019).
Nå, Norrtåg öppnade vid sin start faktiskt en nedlagd bana, den mellan Umeå och Lycksele. Äras den som äras bör. Det kunde man väl aldrig tro i slutet av 1970-talet, då det ska ha funnits seriösa planer på att lägga ned all persontrafik norr om Sundsvall.
Spårtrafik har något visst. Pröva att göra en turistisk rundtur genom Helsingfors eller Göteborg med spårvagn, så förstår ni vad jag menar. Transsibiriska järnvägen är också värd en vecka, tro mig. Säkert också den transkontinentala järnvägen genom Kanada. Den återstår dock för undertecknad att utforska.
Kanada förblev brittiskt efter 1776, då slavägarna vann över britternas konung, som så gement hade förbjudit dem att beslagta mer indianskt land väster om Appalacherna. Där skulle ju fler slavplantager byggas upp för att odla socker på. Många i de amerikanska kolonierna flyttade norrut, då de inte ville bryta med Kronan. Där hade å andra sidan England besegrat Frankrike, varpå Kanada delvis blev fransktalande.
I Jokkmokk mötte jag en gång en kanadensare från Ontario, där man talar engelska. Han bodde länge i Jokkmokk och höll sig undan sin far, vad jag kunde förstå. Först hade han stuckit ifrån denne genom att ta sig norrut till indianland. Där lärde han sig franska, så det är visst inte bara i Québec, som franska talas (där ska å andra sidan en del indianstammar tala engelska, noterade jag en gång).
Denna veckas torsdagsfilm på filmstudion utspelas i fransktalande och delvis indianskt territorium. Kanadensisk film är oftare fransktalande än som motiveras av de fransktalandes andel av landets befolkning. När sommar-OS 1976 gick av stapeln i Montréal, öppnade drottning Elisabeth spelen officiellt först på franska, sedan på engelska. Hela sommaren visade Sveriges Television kanadensiska långfilmer, och de var i hög grad på franska.
Det är ganska typiskt, att en minoritet manifesterar sig i stort kulturellt utbud, ett sätt att stärka språk och särdrag på. Så är det ju hos oss också med kulturentusiaster på meänkieli och samiska. Det minsta man kan begära av majoriteten är väl då att den lär sig uttala namn och begrepp. Det tog tid, men till slut hade man på SMHI övat sig på att uttala Kemi fyr rätt. Fast för 2019 års Sveriges Radios och Sveriges Televisions programledare dröjde det, innan de förstod att uttala den kanadensiske premiärministerns namn Justin Trudeau på franska…
Veckans film, A colony (2018), heter alltså Une colonie egentligen, men det går väl inte an på svenska bioaffischer. En flicka på landet, Mylia, ska börja i en ny högstadieskola, för familjen har flyttat och är lite desorganiserad, om man säger så. Hennes lillasyster är dock inte det minsta desorganiserad utan ser äventyr i allt, som småttingar brukar. För fjortisen Mylia är det viktigt med kamrater i skolan, och de i sin tur är vid den åldern mest intresserade av att tänja på gränserna och upptäcka det andra könet. Men bänkkamraten i klassrummet är en stillsam pojke, som uppfattas som enstöring. Den killen bor på reservatet.
Mycket känner vi igen från vår verklighet, och andra filmer har beskrivit samma situation. Ändå har den här filmen fått åtskilliga priser, bland annat Kristallbjörnen i Berlin. Men varför filmstudions film denna torsdag heter En koloni överlåter jag åt åskådarna att klura ut.
En idé i idet av Björn Forseth